viewpoint-east.org

Sa du “påsk”?

Category: by sophie engström, poland, ukraine
Tags: , , ,

Det är ett väldigt tjat om påsken. Glad påsk hit och dit. Harar och kycklingar poppar upp ur epostlådor och Facebookstatusar. Men det är faktiskt inte så överallt. Som till exempel här i Lviv och Ukraina. Vi har påsk den 1 maj. Snacka om att få vänta länge på påskgodis!

Jag har i alla fall ägnat mig åt att fundera lite på likheter mellan den polska påsken, som firas samtidigt som den svenska, och hur påsken firas i västra Ukraina. Och likheterna är många. Faktiskt lika många som olikheterna.

I Polen har man, precis som i Ukraina, ett påsklamm på bordet. Nej, det är ingen stek där ett alltför ungt djur har offrats på slaktbänken. Det är en liten degfigur gjord av socker. I Polen doppar man den också i socker så att den blir helt vit. I västra Ukraina är den oftast gyllenbrun eller mer degfärgad. Men formen är exakt den samma.

Påsklamm

I Polen och västra Ukraina går man till kyrkan med en korg med mat som ska välsignas av prästen. Korgarna är ganska lika och de innehåller nästan samma saker, men mönstren på äggmålningen skiljer sig åt.

Påskkorg

En annan rolig egenhet, som förekommer både i Polen och västra Ukraina, är “blöta måndagen“. Det är en dag då unga män kastar vatten (nej, inte sådant vatten, utan dricksvatten) på unga kvinnor. Helt bisarr tradition, faktiskt. Men faktum är att den har förändrat sig över tid. I Lviv är det både unga män och kvinnor som kastar vatten på varandra. Jag har till och med sett hur medelålders män och kvinnor blivit riktigt plaskvåta. Det verkar dessutom extra roligt om det är en intet ont anande utlänning som blötläggs. I Lviv brukar staden anordna ett gigantiskt vattenkrig på Plotjsja rynok. Om man inte vill bli totalt genomblöt på “blöta måndagen”, bör man helt enkelt hålla sig därifrån.

Blöta måndagen i Lviv

Blöta måndagen i Lviv

Blöta måndagen i Lodz Bild: Michał Tulinski / Forum

Blöta måndagen i Lodz
Bild: Michał Tulinski / Forum

Att traditionerna flyter över gränser så här, har ju att göra med gränsen har flyttats många gånger, människor har färdats över gränserna, de har fördrivits och ibland flyttat tillbaka. Jag upphör aldrig att fascineras av att bo här, i periferins mitt. Och jag är så glad att bo på en plats där historien ständigt är en del av nutiden.

I maj kommer jag avlägga min årliga påskrapport om den ukrainska påsken. Då kommer jag att berätta mer om olikheterna.

Och med de orden önskar jag er alla en glad påsk! Życzenia wielkanocne! Wesołych świąt!!

9816619-2

Share

Guidad av Polenpodden

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

När jag för ungefär ett år sedan beslöt mig för att lära mig mer om Polen, famlade jag i blindo. Trots att jag har pluggat östeuropakunskap visade det sig att jag på många sätt och vis var en novis. Historia är ju något enklare och får ta tid att brottas med, men förståelse för dagsläget är ofta svårt. Visst är dagspress till hjälp, men det är svårt att med säkerhet avgöra vilka källor som är pålitliga och vilka som ger en rättvisande bild. Vanligtvis tar det lång tid att bygga upp en sådan kunskap själv, men det visade sig att det fanns, och finns, hjälp där ute! Polenpodden är en pod som under ledning av Ted Bergdahl rapporterar om dagsläget i Polen. Med kunniga medverkande blir man lotsad genom det snåriga politiska läget i Polen.

Jag skickade över några frågor till Ted Bergdahl.

Första frågan, vilka är det som står bakom Polenpodden? Det är du, Ted, men du är inte ensam, eller hur?

Det är jag som står bakom Polenpodden, som ansvarig utgivare och producent. Podden produceras av mitt bolag Ted Bergdahl AB (där jag i övrigt arbetar som kommunikationskonsult). Jag har dock några fasta medarbetare. Emilia Mattsson som är medredaktör för magasinsprogrammen, Magdalena Domeradzka och Gabriel Stille som är fasta medlemmar i nyhetspanelen och så gör jag Polenpodden politik med Gunilla Lindberg och Dorota Tubielewicz-Mattsson på Webb-Bulletinen.

Senaste nyhetspanelen

Varför startade du Polenpodden?

Jag startade Polenpodden av flera skäl. Först och främst för att jag är oerhört nyfiken på och fascinerad av Polen. Det är ett paradoxernas land. Jag reste till Polen första gången som tågluffare på 90-talet och fick en egendomlig känsla av att komma hem. 2000-2001 arbetade jag som frilansjournalist med bas i Gdynia och sedan dess är jag fångad.

Sedan tycker jag att svenska medier generellt är ganska dåliga på att skildra den mångfald som finns i Polen. För att vara ett grannland till Sverige är bevakningen väldigt smal. Undantaget är Sveriges Radios korrespondent Thella Johnsson som har gjort en rad spännande reportage utanför den strikta nyhetsramen.

height_320_width_480_overlay_Nyhetspanelen

Har Polenpodden något ekonomiskt stöd?

Vi har ingen finansiellt stöd, men vi hoppas på sponsorer efterhand som lyssnarantalet ökar. Bortsett från en studieresa som Polska institutet betalade, står Ted Bergdahl AB för alla omkostnader

Hur många lyssnare har Polenpodden?

Totalt har vi haft över 13 000 nedladdningar. Magasinsprogrammen brukar ligga på omkring 600-800 lyssnare och nyhetspanelerna/Polenpodden politik på 200-300 lyssnare.

Har er syn på Polen förändrats? Finns det något speciellt avsnitt som ”revolutionerade” er syn på Polen?

Både jag och Emilia har lärt oss mycket av att göra magasinsprogrammen. Emilia brukar lyfta att hon har lärt sig mer om politik och jag tycker att jag fick en aha-upplevelse när vi gjorde programmet om feminism. Det visade sig till exempel att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är lägre i Polen än i Sverige.

Hur ser framtiden ut för Polenpodden?

Framtiden ser ljus ut. Vi fortsätter producera program enligt planen. Nästa magasinsprogram ska handla om polsk sexualpolitik och hbtq-personers rättigheter. Den polska hbtq-rörelsen betraktas som den mest framgångsrika i de post-kommunistiska länderna. I programmet medverkar bland andra Robert Biedroń, borgmästare i Słupsk och Polens första öppet homosexuella parlamentsledamot och Jack Lukkerz som arbetar med sexualupplysning i Malmö men är född och uppvuxen i Polen.

Här hittar ni Polenpoddens alla avsnitt!

Share

En tidig virtuos

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , ,

Det bästa med att börja intressera sig för ett nytt land är det där slumpmässiga sökandet. Ett sökande som så ofta leder till något riktigt intressant. Som idag, när jag snubblade över Maria Szymanowska en av världens första pianovirtuoser och tillika kompositör.

Maria Szymanowska föddes den 14 december 1789 i Warszawa. Hennes pappa var fastighetsägare och bryggare. Hennes mamma tillhörde adelsfamiljen Lanckoroński familjen, en familj som haft stort inflytande i Polen under 1300- och 1700-talet.

Det är oklart när Maria Szymanowska började studera musik, men hennes första publika framträdande skedde i Warszawa 1810. Samma år gifte hon sig, ett äktenskap som höll i tio år och resulterade i tre barn. En av hennes döttrar, Celina, gifte sig förresten med den polske nationalskalden Adam Mickiewicz.

Maria Szymanowskas professionella karriär började 1815, med flera konserter i England och Västeuropa och hon turnerade mycket flitigt. Hon anses vara en av de första pianovirtuoserna, och med det menas att hon spelade utan partitur (noter), något som inte var så vanligt under hennes tid (senare blev det mycket vanligare). Efter flera års turnerande fick hon slutligen anställning vid tsarinnans hov i S.t Petersburg. Szymanowska avled 1831 i S:t Petersburg efter att ha insjuknat i kolera.

Maria Szymanowska kompositioner kännetecknas av den tidiga romantiken. Jag föreställer mig att hennes stycken framfördes i hennes salong, en salong som var mycket känd. Tänk er en salong med dåtidens storheter, så som Johann Hummel, Johann Wolfgang von Goethe och Adam Mickiewicz. Ja, då har du kommit hem till Maria Szymanowska. Maria Szymanowska mest kända stycken är hennes vackra Nocturne, samt på Polonaise i F-moll.

Share

Hjältinnan Irena Sendler

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

Idag har jag lust att skriva om Irena Sendler. Visst känner ni till Irena Sendler, eller? I vilket fall som helst, Irena Sendler (född Krzyżanowska) är en äkta hjältinna.

Irena Sendler föddes 1910 i staden Otwock, strax utanför Warszawa. Hennes far dog när hon blott var 7 år, då han arbetade som läkare i de fattiga judiska kvarteren i staden och hade smittats av tyfus. Efter faderns död ville den judiska församlingen visa sin uppskattning för hennes fars arbete genom att betala för Irenas utbildning, men hennes mor avböjde. Det hindrade dock inte henne från att studera på universitetet, där hon studerade litteratur.

Irena Sendler gick tidigt med i det socialistiska partiet och engagerade sig mycket för förtryckta och svaga grupper. Hon opponerade sig exempelvis mot det indelningssystem under föreläsningarna på universiteten, som gjorde att judiska studenter skulle sitta på väster sida av föreläsningssalen. Det här systemet, som heter getto ławkowe på polska, introducerades fantastiskt allra först på Lwóws/Lvivs tekniska högskola.

Under andra världskrigets inledande år arbetade hon inom socialvården och även här engagerade hon sig för judarnas situation. När Nazityskland invaderade Polen började hon leda ett arbete att producera falska identitetshandlingar till judiska familjer. Det här var givetvis ett väldigt farligt arbete, men det hindrade inte Irena Sendler.

1941 fick hon i uppdrag av Żegota, en polsk underjordisk organisation som hjälpte judar, att ta hand om arbetet med de judiska barnen. Sendler arbetade då i Warszawas ghetto. Det här uppdraget ledde till det som hon kanske blivit mest känd för. Hon bidrog nämligen till att rädda 2500 judiska barn, och ensamt lyckades hon föra ut cirka 400 barn ur ghettot.

1943 blev hon gripen av Gestapo, och dömdes till döden. Men Żegota lyckades mirakulöst frita henne på vägen till avrättningen. Hon skaffade sig en ny identitet och återvände till Warszawa för att arbeta med Żegota.

Efter kriget blev hon fängslad och torterad av de nya härskarna. Den kommunistiska hemliga polisen trodde att hon hade kopplingar till Hemarmén (Armia Krajowa), den armé som varit lojal med exilregeringen under andra världskriget. Sendler misshandlades så svårt att hon förlorade det barn hon bar.

Sendler frigavs 1949, men det först efter att hon tvingats att gå med i kommunistiska partiet. Hon var medlem i partiet ända fram till 1968, då hon gick ur partiet som en protest på händelserna i mars 1968. Det är svårt att kort redogöra för händelserna i mars 1968, men Polen drabbades av en politisk kris orsakad av uppror från intellektuella och studenter. Upproret slogs ned och man brukar koppla vågen av antisemitism, som bröt ut i Polen under denna tid, till förintandet av upproren i mars 1968.

1981 gick Sendler med i Solidaritet.

Irena Sendlers gärning under kriget låg länge i glömska. Men 1965 blev hon upphöjd av Yad Vashem, Israelisk myndighet för hågkomst av Förintelsens offer och hjältar till en av “De rättfärdiga bland det polska folket” (Polscy Sprawiedliwi wśród Narodów Świata). Men trots det var hennes heroiska arbete under andra världskriget inte vida känt. 1999 fick hennes gärning den upprättelse den borde ha. En high school-elev och dennes lärare i Kansas skrev en pjäs om denna modiga polska. Pjäsen, som heter “Life in a Jar“, rönte stor uppmärksamhet och har turnerade runt i världen samt blivit en TV-serie.

Irena Sendler gick ut tiden 2008, men hennes mod och engagemang ska aldrig glömmas.

Irena Sendler 1942

Irena Sendler 1942

Share

En av mina slumpmässiga bekantskaper

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , , ,

Idag gjorde jag en ny bekantskap. En oväntat som skapats av mina slumpmässiga rörelser på internetets vågor. Den som jag snubblade över var Grażyna Bacewicz, en av få kvinnliga kompositörer som rönt stor uppmärksamhet både hemma i Polen och internationellt.

Bacewicz föddes 1909 i Łódź, dotter till en kompositör. Fadern kallade sig dock Bacevičius och såg sig som litauer. (De båda är ett bra exempel på den centraleuropeiska föränderligheten, som jag kanske kommer ta upp vid ett annat tillfälle.)

1928 började Bacewicz studera violin vid Warszawas konservatorium. Efter Bacewiczs studier i Warszawa reste hon till Paris och studerade på anrika École Normale de Musique. Men hon återvände till Polen och mellan 1936-38 arbetade hon som kapellmästare i Polens Radioorkester.

Jag drabbades lite av att hon bodde i Warszawa under andra världskriget. Hur var det, undrar jag. Så svårt att föreställa sig. Präglar det hennes musik? Ja, men hur? När upproret i Warszawa inleddes flydde dock Bacewicz till Lublin. Efter kriget arbetade hon i Łódź, före Bacewicz började arbeta heltid som kompositör 1954.

1969 ändade hennes liv i förtid. Bortryckt i en bilolycka.

Jag delar hennes samlade stråkkvartetter inspelade av Lutoslawski Quartet. Lutoslawski Quartet nominerades tidigare i år av BBC Music Magazine Awards 2016 i kategorin kammarmusik för just inspelningarna av Grażyna Bacewicz.

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor  fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor
fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA

Share

Hemma hos Leopold Levitsky

Category: by sophie engström, hutsuls, poland, ukraina
Tags: , ,

Jag måste erkänna en böjelse. Den är kanske inte särdeles bisarr eller frånstötande, men likväl en böjelse. Lägenhetsmuseer. De har någon slags mystisk makt över mig. Att träda in i en förgången tid. Glänta på dörren till en annans trygga vrå. Det är ungefär som att fönsterspionera. En konst min mormor lärde mig, som jag dock inte utövar särskilt ofta.

Under flera år har jag därför hoppats på att få komma hem till Leopold Levitsky. Ett av de få kvarvarande lägenhetsmuseerna i Lviv jag inte besökt tidigare. Leopold var en graffare på riktigt. Han höll alltså på med grafik. (Inte det där kluddet på väggar folk kallar graffiti och som vissa tror åsamkas av graffare.)

image

Leopold föddes i Ternopil-regionen, son till en smed. Hans far var polack och tydligen väldigt sträng fader. Hans ömma moder var ukrainska och enligt vår guide mycket vänlig, men hunsad av Leopolds far.

Leopolds far ville att sonen skulle bli en respekterad advokat, så fader skickade honom till Kraków för att studera juridik. Hur det gick till vet jag inte, men Leopold blev istället inskriven på konstnärliga akademin.

image

 

Under sina studier testade han allt inom dåtidens moderna konst, såsom abstrakta till kubistiska uttryck. Men som en enkel man från tuffa förhållanden började han snart intressera sig för andra saker, och snart upptog arbetarnas kamp hans uppmärksamhet. Det här intresset ledde till en utställning i Kraków där han skildrade arbetarnas kamp. Det gillades inte av polisen och utställningen stängdes, han kastades ut från akademin och hamnade i fängelse i fyra månader. Trots denna fadäs fick han senare komma tillbaka till akademin och slutföra sina studier.

Efter studierna flyttade han hem till östra Galicien. Här mötte han sin fru. Eftersom Leopold inte tyckte om att leva ett enkelt och okomplicerat liv så valde han att gifta sig med en judinna. Hans far var inte nöjd.

Och när andra världskriget bröt ut tvingades det unga paret fly. Till Uzbekistan! Låter kanske konstigt, men hans fru hade släktingar där och det var på ganska behörigt avstånd från kriget.

image

 

Efter kriget slog de sig ner i Lviv och i den lägenhet som de bodde i fram till det att de dog. De var barnlösa, så Lviv stad har fått äran att överta hemmet.

Själva museet har egentligen inte så många spår från deras gemensamma liv. Det finns några skåp. Lite samlingar av hutsulkeramik och annan hemslöjd. Och massor av målningar, teckningar, fotografier osv från hans produktion och deras gemensamma liv.

Det som intresserar är all grafik som Leopold lämnat efter sig. Hans produktion var extremt stor och mycket skiftande. Han var verkligen inte en konstnär som fastande i ett spår. Här testades tekniker, uttryck och format med en lekfull nyfikenhet och verkligen inte är speciellt vanlig nuförtiden.

Och det är väl det som finns kvar i mig när jag går ut genom dörren och lämnar lämnar deras hem. Lekfullheten. Levnadsglädjen. Nyfikenhet. Och humorn. Tack Leopold för att du fanns, finns och delar med dig än idag.

image

 

En länk till ukrainska wiki om Leopold Levynskij.

En till fin artikel om Leopold Levynskij.

Share

En resa med frankisterna

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: ,

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: