viewpoint-east.org

Hemma hos Leopold Levitsky

Category: by sophie engström, hutsuls, poland, ukraina
Tags: , ,

Jag måste erkänna en böjelse. Den är kanske inte särdeles bisarr eller frånstötande, men likväl en böjelse. Lägenhetsmuseer. De har någon slags mystisk makt över mig. Att träda in i en förgången tid. Glänta på dörren till en annans trygga vrå. Det är ungefär som att fönsterspionera. En konst min mormor lärde mig, som jag dock inte utövar särskilt ofta.

Under flera år har jag därför hoppats på att få komma hem till Leopold Levitsky. Ett av de få kvarvarande lägenhetsmuseerna i Lviv jag inte besökt tidigare. Leopold var en graffare på riktigt. Han höll alltså på med grafik. (Inte det där kluddet på väggar folk kallar graffiti och som vissa tror åsamkas av graffare.)

image

Leopold föddes i Ternopil-regionen, son till en smed. Hans far var polack och tydligen väldigt sträng fader. Hans ömma moder var ukrainska och enligt vår guide mycket vänlig, men hunsad av Leopolds far.

Leopolds far ville att sonen skulle bli en respekterad advokat, så fader skickade honom till Kraków för att studera juridik. Hur det gick till vet jag inte, men Leopold blev istället inskriven på konstnärliga akademin.

image

 

Under sina studier testade han allt inom dåtidens moderna konst, såsom abstrakta till kubistiska uttryck. Men som en enkel man från tuffa förhållanden började han snart intressera sig för andra saker, och snart upptog arbetarnas kamp hans uppmärksamhet. Det här intresset ledde till en utställning i Kraków där han skildrade arbetarnas kamp. Det gillades inte av polisen och utställningen stängdes, han kastades ut från akademin och hamnade i fängelse i fyra månader. Trots denna fadäs fick han senare komma tillbaka till akademin och slutföra sina studier.

Efter studierna flyttade han hem till östra Galicien. Här mötte han sin fru. Eftersom Leopold inte tyckte om att leva ett enkelt och okomplicerat liv så valde han att gifta sig med en judinna. Hans far var inte nöjd.

Och när andra världskriget bröt ut tvingades det unga paret fly. Till Uzbekistan! Låter kanske konstigt, men hans fru hade släktingar där och det var på ganska behörigt avstånd från kriget.

image

 

Efter kriget slog de sig ner i Lviv och i den lägenhet som de bodde i fram till det att de dog. De var barnlösa, så Lviv stad har fått äran att överta hemmet.

Själva museet har egentligen inte så många spår från deras gemensamma liv. Det finns några skåp. Lite samlingar av hutsulkeramik och annan hemslöjd. Och massor av målningar, teckningar, fotografier osv från hans produktion och deras gemensamma liv.

Det som intresserar är all grafik som Leopold lämnat efter sig. Hans produktion var extremt stor och mycket skiftande. Han var verkligen inte en konstnär som fastande i ett spår. Här testades tekniker, uttryck och format med en lekfull nyfikenhet och verkligen inte är speciellt vanlig nuförtiden.

Och det är väl det som finns kvar i mig när jag går ut genom dörren och lämnar lämnar deras hem. Lekfullheten. Levnadsglädjen. Nyfikenhet. Och humorn. Tack Leopold för att du fanns, finns och delar med dig än idag.

image

 

En länk till ukrainska wiki om Leopold Levynskij.

En till fin artikel om Leopold Levynskij.


En resa med frankisterna

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: ,

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image


Kulturhuvudstaden Wrocław

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

I år är den västpolska staden Wrocław kulturhuvudstad och huvudstadsåret invigdes häromdagen. Wrocław har valt att skapa 12 höjdpunkter för året. Enligt Polska institutet i Stockholm ska man ha:

12 kulturhelger för både invånare och turister, 12 unika möjligheter att uppleva och glädjas åt kultur och konst, 12 sätt att få en ny syn på Europas, Polens och Wrocławs kulturella identitet. 12 olika möjligheter att medskapa och uppleva kultur. Programmet för varje helg är tänkt att fungera för hela familjer eller grupper av vänner och bekanta. Var och en kan planera sitt eget unika detaljprogram som åskådare eller deltagare.

Wrocław i Nürnbergkrönikan 1493

Wrocław i Nürnbergkrönikan 1493

Wrocław är en stad med en lång historia och den har präglats av mångkultur och ofta samförstånd. Men sedan andra världskriget är staden nästan helt etniskt polsk, och det här är något som staden själv lyfter fram som en viktig del av arbetet fram till att bli europeisk kulturhuvudstad. Man skriver att:

A story which is unusual, tragic and intriguing. After years of prosperity and development, there had been disaster at an unimaginable scale. The Second World War left the city utterly ruined – both physically and spiritually. It lost citizens who had been creating its greatness for many generations. Then new citizens arrived. Frightened, uncertain of the future, alienated. Brought together from many regions of the post-war country, for years they built their identity, creating their own culture. It took a long time before we accepted German, Jewish and Polish heritage lived here as one. Ours. It took a long time, but we did that. Today, we can proudly say, not neglecting the achievements of our forbearers, that we have built a new city. With all respect due to them, to otherness and multiculturalism and to history, we have created an open Wrocław, with unusually interesting culture and aspirations, contemporary and intriguing. It’s time to show it to the world, to show what we consider worth sharing and what constitutes an enormous contribution to the development of Europe. We want to talk about our past and our present. About how life can grow from ruins and human tragedies. We’ll be telling this story throughout 2016, without complexes, aware of our worth. We’re certain our story will be interesting. And we hope it will become an inspiration for those who’ll be open and listen to it.

Själv har jag inte bestämt vad jag ska satsa på i det gedigna programmet, men självklart kommer jag att försöka undersöka den del av programmet som ingår i Wrocław-Lviv. Programpunkten inleddes redan under jazzfestivalen Jazz Bez, som jag skrivit om tidigare.

plakat-1448370239

Städerna har ett mycket specifikt samband. Efter andra världskriget inledde Sovjetunionen folkomflyttningar. Den polska befolkningen Lviv, eller Lwów, fördrevs. En av dem var Stanisław Lem, den världsberömda sci-fi författaren. Många av de polacker som fördrevs hamnade i Wrocław. En stad som i sin tur fått se sin tyska befolkning fördriven till Tyskland. För oss i samtiden. är det nog ofta svårt att förstå, att Centraleuropas etniska karta, såg mycket annorlunda ut jämfört med dagens. Det är både roligt och hoppingivande att Wrocław satsar på att belysa denna historia.


Beata Szydłos flyktingspöke

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

Det var inte bara jag, som häromdagen uppmärksammade att Beata Szydło faktiskt ljög om hur många ukrainska flyktingar som Polen har tagit emot. Enligt hennes utsago ska Polen ha tagit emot en miljon flyktingar. Så är inte fallet. Polen har erkänt… hela tre (!) personer som flyktingar. Ytterligare 200 har en speciellt skyddad status, men har inte erkänts som flyktingar.

Det här kan tyckas häpnadsväckande, att en politiker, och till och med statsminister ljuger om något som så enkelt kan kollas. Statistik är ju verkligen inte svårt att få fram. Men som vi vet så ljuger politiker ofta. Detta en vardag. Det är bara det att just den här lögnen är lite för korkad.

För egen del ledde det till att jag totalt förlorade tilltron till partiet Lag och rättvisas statsminister, och till hela partiet. För om man ljuger om något så dumt, jag då ljuger men troligen om allt annat också.


Polen till debatt i EU-parlamentet

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , , ,

Efter att ha lyssnat till debatten om utvecklingen i Polen i EU-parlamentet har jag några reflektioner. Det första som slår mig är den totala oviljan att förstå varandras argument. Är det så att premiärminister Beata Szydło inte vill svara på frågan om Polen kommer följa ett eventuellt negativt utslag i Venedig domstolen om författningsdomstolen, eller är det så att hennes kritiker, Guy Verhofstadt, inte vill förstå hennes svar? Själv hade jag mycket svårt att tolka hennes svar. Det enda som riktigt fastande var hennes tioafaldiga upprepning om hur glad hon var att vara inbjuden och hur bra det var att debattera. Men att å andra sidan hade ingen i EU med att göra vad som händer “i familjen Polen”.

Men det som främst grep mig var hur Rebecca Harms, ordförande i den gröna gruppen, påpekade vilka som Beata Szydlo applåderade, och vilka som applåderade henne och hennes sympatisörer (ex. Korwin-Mikke), och det är Putins lakejer. De på yttersta höger- och vänsterkanten. Föga lugnande om Putin får mer inflytande i Europa. Och illavarslande att den nya regeringen i Polen inte kan se den problematiken. Jag tror nämligen inte att Korwin-Mikke och hans gelikar går att tämja.

Men det mest upprörande var hur Beata Szydlo använde Ukraina för att betona att man tar sitt europeiska ansvar. Hon hävdade att man tagit emot en miljon ukrainska flyktingar (!) och gett dem beskydd. Den siffran är ren lögn. Vi i Ukraina har cirka en miljon internflyktingar och det totala antalet som flytt Ukraina är 800 000. Ungefär 650 000 av dem har flytt till Ryssland och 81 000 har flytt till Belarus. Återstår gör 60 000. Det är fint om Polen förbarmat sig över dem, men inte är de en miljon!

Fast egentligen spelar det mindre roll om det är sant eller inte. Det som gör mig förbannad är hur Ukrainas inbördeskrig om och om igen  används av andra länders makthavare, men inte för att man vill hjälpa Ukraina, utan eftersom man vill rättfärdiga sig själv.

Det är ännu värre om man rättfärdigar sig med en lögn! Jag är om möjligt ännu mer förvirrad och orolig än jag var före debatten. Beata Szydlo framstod som okunnig, lynnig och ovillig att besvara en enda fråga. Det enda som var förkovrande med debatten var att jag nu har full insikt i hur hopplöst låst situationen är. Polen har fått en skyttegravspolitik. Vedergällningens politik. The winner takes it all-politik, och det lovar inte gott för det polska folkets framtid.

a planet's new way of being
Teckning av Gustav Söderström “a planet’s new way of being” (2012)


Zamość – en stad jag minns

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

När jag fortfarande var student, studerade Österuropakunskap och fortfarande trodde jag skulle tillhöra sådana som förändrade synen på det många envisas för att kalla Östeuropa, så hamnade jag på en resa i Zamość. (Ja, jag studerade just Östeuropakunskap för att jag ville bistå med att sudda ut benämningen Östeuropa ur våra medvetanden. Det lyckades jag ju inte med. Lika lite som jag lyckades med andra av de förhoppningar jag närde då. Nåväl, det här var en parentes i sin fulla bemärkelse.)

På en resa mellan Lublin och Kraków hamnade jag alltså i Zamość. Jag hade ringa kunskap om staden, frånsett att jag hade hört att Rosa Luxemburg fötts i denna stad. Ganska snabbt, efter det att mina fötter landat på den gyttjiga bussterminalen för långfärdsbussar, beslutade jag mig för att detta inte var en stad, utan en håla.

Jag minns ännu det lilla hotellet vi beställt rum på. Det luktade starkt av nystrukna lakan. Strukna! Inte manglade! I allrummet, som skiljde hotellrummen från trapphuset, sov en man. Jag såg bara hans ryggtavla och hörde hans tunga andetag. Noterade att han antagligen var vänligt sinnad. Det grundade jag på att han tagit av sig skorna innan han lagt sig på den buckliga soffan.

Rummet vi fått var fint. Fönstren vette mot en basar. Utanför fönstret skyndade konsumenter förbi. Min enda invändning var att det var för varmt i rummet. Alldeles på tok för varmt. Centralvärmens heliga förbannelse.

Jag minns hur jag stod i fönstret och tittade på de där förbiskyndande kvinnorna och männen, och jag undrade vem jag skulle vara om jag fötts här. I Zamość. Hur hade jag tänkt? funderade jag lite senare, när mitt resesällskap skyndade mot en restaurang.

– Inte hade jag valt att bli vegetarian, i alla fall, beslutade jag när jag tittade i menyn på den utvalda restaurangen. Utbudet för sådana som mig var skralt.

Jag satt där, på den där restaurangen, blickade ut över Zamość vackra renässanstorg, och önskade att jag skulle kunna få möta mitt andra jag, om jag vore född här. Där. I Zamość.

Men mitt resesällskap ville annat. En natt på det fina hotellet var otänkbart för dem. De ville jaga vidare. Bort från Zamośćs enkelhet. Skönhet. Stillhet.

När vi jagade genom staden (för då hade jag övergått till att faktiskt se Zamość som en stad), såg jag en björn springa längs med det långa, långa stängslet till djurparken.

Och då föll det sig så, att jag kände en stark samhörighet med denna Zamośćbjörn. En så stark samhörighet, att jag alltför ofta kommer på mig själv med att tänka på denne som en frände.

När tåget sedan knirkade sig ut från Zamośćs tågstation, tänkte jag, att om jag någon gång kommer tillbaka, så ska jag stanna lite längre. Så att jag kanske finner den där, min andre. Så att den inte för alltid måste vara en björn. På en djurpark.

Lite visste jag då om att jag senare skulle bosätta mig bara runt hörnet. Och att jag ändå har funnit ett andra jag. Jag har till och med funnit många andra jag.

…den självvalt landsförvisades välsignelse.

“Ormianska1” by MaKa – Own work. Licensed under GFDL 1.2 via Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ormianska1.JPG#/media/File:Ormianska1.JPG


Ida

Category: by sophie engström, movies, poland
Tags: , , ,

Jag har dröjt länge. Dröjt länge med att se Ida. Jag undvek henne. Ville glömma att jag borde. Sedan Euromajdan har jag haft svårt att koncentrera mig på film. Jag har helt enkelt inte alls uppskattat formen. Jag har känt mig passiv, matad. Det är av den orsaken jag väntat med att se Ida. Jag ville inte rata henne. Jag ville kunna se och höra berättelsen. Och igår var den dagen.

Och självklart blev jag överväldigad. Särskilt av fotografiet. Varje bildruta kunde vara en stillbild. Varje bild talade ett eget språk. Berättade nya historier. Utan Łukasz Żal och
Ryszard Lenczewski fotografi hade filmen inte träffat lika rätt. I alla fall för mig. De gav mig en tidsresa. En inblick. Jag nästan kände dofterna av landsbygden. Åkern och skogarna. Surkålen på restaurangen, eller den sötaktiga doften av sprit, dagen-efter.

Fotografiet i Ida fick mig dessutom att tänka på en utställning jag besökte på Krakows fotografiska museum av fotografen Piotr Sawicki. Bilderna, som var tagna mellan åren 1968-98, skildrar livet på den polska landsbygden. Människorna, djuren, naturen, husen. De skildrar hur den brutala vintern besegras av en motsträvig vår, och vår älskade sommar förfäktas av höstens starka vindar. Jag drabbades så av hans närvaro. Nerv. Medkänsla. Oräddhet. Hans medkännande nyfikenhet. Och hur hans nyfiken återspeglas i de ansikten han skildrar. Det finns bilder där som jag aldrig glömmer. De är med mig för evigt.

Så som Ida.

image
Piotr Sawicki Sołty z Climoch z żoną

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: