viewpoint-east.org

På böckernas sidogata

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han står och väger från fot till fot. Ögonen letar sig fram mellan de prydligt utplacerade rariteterna som hägrar innanför skyltfönstret till det antikvariat på gatan Szpitalna i Kraków som han står framför. Det råder en särdeles ordning här, en sådan ordning som nog allt skulle tilltala en herre med den slags ytterrock som han bär. Här hänger ålderstigna kartor, gulblekta affischer av exotiska djur, 60- eller möjligen 70-tals pocketböcker med färgglada och sällsamma omslag. De samsas med gedigna men ändå ganska uråldriga och något stofila uppslagsverk, samt att här också skymtar fram en polsk affisch som sin vana trogen har tolkat en helt vanlig företeelse genom en ellips av vettlösa förvrängningar.

Szpitalna har sett många ålderstigna böcker vandra från hand till hand, och om sanningen ska fram har Szpitalna även sett hur många med förhållandevis städade överrockar eller kappor stått och trånat efter någon skrift. I över 200 år har gatan nämligen varit en scen för försäljning av begagnade böcker. Szpitalna var dock inte antikvariehandlarnas val. De flockades initialt på Rynek Główny, men fick flytta till Szpitalna när deras handel blev för omfattande. Inledningsvis var det ett skrå som före andra världskriget och Förintelsen främst innehades av stadens judar. Varför det förhöll sig så har dock tidens tand valt att gömma i bland historiens alla upplysningar.

Det var därtill männen i familjerna som startade rörelserna, men när de gick ur tiden tog döttrarna eller hustruarna över. Därav blev yrket följaktligen ett skrå för många judiska kvinnor i staden. Ett sådant exempel är historien om Leibl Taffets antikvariat. Han tillhörde en av de första som år 1800 öppnade sitt antikvariat på Szpitalna. När han dog tog hans son över, som flankerades av sina båda döttrar. Båda döttrarna skulle sedermera starta egna antikvariat, men det var dottern Dina (som gift fick hon efternamnet Seiden) som skulle föra yrket vidare.

Hennes dotterdotter, Maria Seiden, skulle förfoga över ett antikvariat ända till 1950-talet. Det skulle dock visa sig vara svårt att övertyga kommunisterna att få fortsätta hennes verksamhet på Szpitalna, och hon plågades ständigt av deras försök att sätta käppar i hjulen för hennes verksam. Det hjälpte inte heller att hon påtalade att hennes antikvariat var det enda i Polen som hade en gedigen judisk avdelning med flera viktiga verk. Tilläggas bör att antikvariat under denna tid även fungerade som privata bibliotek. När Maria så drog sina sitt sista andetag, valde hennes efterlevande att skänka verken till Jagellonska universitetets bibliotek, där de återfinns än idag.

Men det var emellertid nu inte enkom kvinnor som drivit antikvariat på Szpitalna, och som lämnat spår till eftervärlden. Izaak Mandel Himmelblau ägde en ett antikvariat på nämnda gata under 1800-talets senare hälft. Historien förtäljer att hans antikvariat fungerade som vapengömma under januariupproret (1863-64), då polackerna satte sig upp mot sina härskare Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Efter hans död tog hans hustru Estera över tillsammans med sonen Fabian. Det sägs om Fabian att han närde en så otyglad kärlek till sina böcker att han uppfattade varje potentiell kund som en fiende. Fabian hade dessutom en fenomenal kunskap i hur man uppsökte gamla polska trycksaker, vilka han mycket motvilligt sålde. Han gjorde dock ett undantag för Jagellonska biblioteket, till vilka han sålde de mest ovärderliga föremål han hade lyckats lokalisera. Än idag återfinns dessa bland bibliotekets många klenoder.

Mannen som står och väger från fot till fot framför skyltfönstret på Szpitalna kanske har kännedom om denna historia, och kanske är han som Fabian, Maria, Dina och Liebl var; en bibliofil, som har svårt att avstå ytterligare ett förvärv. Och kanske är han därför trots allt tillfreds med att porten till antikvariatet till synes är stängd idag. Vem vet, kanske sitter det en Fabian där inne, som vägrar att avvara några föremål ur sin samling till någon motbjudande illitterat.


Film ORWO photo utgången juni 1994. Kamera Olympus OM-1. Fotograf undertecknad. Fångad i september 2021.

Vid syrsornas sång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längst ut på ett vajande grässtrå sitter en syrsa och omsorgsfullt gnider sina antenner med sina långa gängliga framben. Ett tidlöst tidsfördriv, inför en möjlig entonig konsert i solnedgången eller när natten därpå svept sin mörka cape över syrsornas hemvist. När natten inträtt måste man som syrsa vara extra vaksam, och använda sitt enda öra, som för övrigt sitter på magen, för att lyssna efter fladdermösssens vingslag. När de svingar genom luftrummet bör man man falla platt till marken, på syrsors vis.

Kanske sjöng just en sådan här syrsa för Lena Küchler-Silberman, när hon någon gång som liten flicka hade lämnat sitt föräldrahem för att strosa på bergknallen ovanför Wieliczka, som ligger därnere nerbäddad i sin trygga dal.

Lena Küchler-Silberman såg dagens ljus för första gången i Wieliczka för 111 år sedan. Det finns mycket sparsam information om Lena Küchler-Silbermans unga år. Det går varken att uppbåda i vilken skola hon gick, eller var hon bodde i Wieliczka. Vad vi däremot känner till är att hon senare studerade vid det hebreiska gymnasiet i Kraków, och sedermera pedagogik och psykologi innan hon återvände till Wieliczka och gifte sig och fick en dotter.

Man skulle ju önska att Lena Küchler-Silberman därpå skulle ha skänkts ett förutsägbart och ganska händelselöst liv, men tyskarnas ockupation av Polen, och den efterföljande Förintelsen, ville dessvärre annat. Tillsammans med traktens alla judar, spärrades Lena och hennes familj in i gettot i Wieliczka. Enligt Lena Küchler-Silbermans vittnesbörd ska hennes dotter ha rykts ifrån henne under denna tid. Trots den bottenlösa sorg som åsamkats henne, lyckades Lena Küchler-Silberman uppbringa styrka och kunde mirakulöst fly ut ur gettot i Wieliczka till Warszawa.

Lena Küchler-Silberman levde under falsk identitet i Warszawa, och kunde således röra sig ganska fritt i staden. Det innebar att hon även kunde bistå med att ta förnödenheter till alla som internerats i Warszawas getto, och det var vid ett av dessa uppdrag som hon satte sitt avtryck i historien. En dag i juni 1942, upptäckte hon ett ensamt spädbarn som låg ovanpå sin döda mamma. Skärrad av åsynen av det ensamma och dödsdömda barnet, beslutade Lena Küchler-Silberman att fjärma barnet från dess utsatta plats. Med barnet bokstavligen instoppad under kappan lyckades hon smuggla barnet förbi Gestapo och ut ur gettot. Väl på andra sidan gick hon till en kloster, som efter viss övertalning, beslöt att ta sig an barnet.

Resten är, skulle man kunna säga, historia. Lena Küchler-Silberman skulle under åren för Förintelsen, rädda hundratals barn.

Det fanns många kvinnor med Lena Küchler-Silbermans mod under Förintelsen. De kallas av forskare och levnadstecknare för “surrogatmammor“. Kvinnor, som med risk för sina egna liv, räddade försvarslösa barn undan en annars säker undergång. Lena Küchler-Silberman fortsatte sitt arbete för barnen även efter Förintelsen, då återvände hon till Kraków, och kunde med den judiska församlingens hjälp inrätta ett hem i Zakopane för föräldralösa judiska barn. Från Zakopane tog sig Lena Küchler-Silberman och alla hennes skyddslingar senare vidare till Israel, som de anlände till 1949. Tio år senare utkom hon med boken Mina hundra barn, där hon beskriver sina uppleva under Förintelsen, samt resan till Israel. Boken blev en enorm succé, och filmatiserades 1987, samma år som Lena Küchler-Silberman gick ur tiden.

Tystnaden bryts av att syrsan beslutat sig för att sjunga sin entoniga sång, trots att skymningen ännu kan dra benen efter sig ytterligare några timmar innan den ska gå till sitt arbetspass. Och nog är det så att den sjunger så som syrsorna gjorde för Lena Küchler-Silberman, när hon som liten, och ovetande om vad som väntade henne, kanske gick en promenad uppför denna kulle. Där borta i horisonten, bortom Wieliczka, kunde hon nog också skönja hur Kraków breder ut sig i sitt böljande landskap.


Lena Küchler-Silberman 1945.


Utsikten mot Kraków.

Vad är polsk stil?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vad är polsk stil? Svaret på den frågan blir nog olika beroende på vem man frågar, och i vilket sammanhang den ställs. Vi tenderar ju att svara så som vi tror att frågeställaren vill ha svar. På nationalmuseet i Kraków (Muzeum narodowe w Krakowie) pågår just nu en utställning där man gör ett försök att mejsla ut vad som möjligen kan vara en polsk stil. Under fyra år kommer museet att skapa fyra utställningar med samlingsnamnet 4 x nowoczesność (4 x moderniteten). Under dessa fyra utställningar kommer man att fördjupar sig i fyra olika epoker.

Den första utställningen heter Polskie style narodowe 1890-1918 (Polska nationella stilar) och tar sitt avstamp i förra sekelskiftet, som på många vis var en dynamisk tid i Europa. Industrialiseringen vederfors i de flesta europeiska länderna, och gemensamt med denna förändring ville folken söka sin identitet. Det här var således inte något som enkom skedde i Polen. I övriga europeiska länder förekom samma slags vilja att söka sin unika röst i moderniseringens tidevarv.

Utställningen på nationalmuseum i Kraków inleds med att vi får stifta närmare bekantskap med konstnären, konstteoretikern och amatörarkitekten Stanisław Witkiewicz (1851-1915). Witkiewicz la grunden till en helt ny konstinriktning, Zakopane-stilen. Upprinnelsen var att Witkiewicz fick i uppdrag att bygga en villa i Zakopane. Istället för att blicka mot utländska stilar, lånade han byggteknik och mönster till utsmyckningar från bergsfolket goralerna som lever i de västra delen av den Karpatiska bergskedjan, en region som kallas Podhale. Det var hos detta folk som Witkiewicz tyckte sig finna den riktiga polska stilen. Men Witkiewicz valde även att införa vissa element från jugend, den tidens tongivande konstuttryck. Resultatet blev den rustika villan Koliba, som finns att besöka än idag i ovannämnda stad.

I spåren efter Witkiewicz succé med sin villa (och flera andra byggnationer som han ritade), följde en stöm av efterföljare. Bergsfolkens folkloristiska uttryck (alltså inte bara deras hus) hade helt enkelt blivit dåtidens stilikon. Alla ville vara som och med Podhales folk. Witkiewicz menade att man genom Zakopane-stilen nu hade lyckats föra samman låglandets folk med bergsfolken, och därmed förena det polska folket under ett gemensamt tak, med en gemensam kultur.

Men Stanisław Witkiewicz var inte ensam om att göra anspråk på att vara en stilbildare under förra sekelskiftet. En annan Stanisław, den store dramatikern, konstnären, poeten Stanisław Wyspiański, var inte sen med att ansluta sig. Wyspiański tillhörde konstgruppen Młoda Polska (Unga Polen), en samling konstnärer, poeter, författare, dramatiker, som vurmade för dekadens och bohemisk leverne. Folkloristiska uttryck passade denna grupp väl, och eftersom gruppen var tongivande under denna tid, fick deras intresse för Zakopane-stilen ett stort genomslag. Wyspiański var en man som gick sina egna vägar, och när han tog sig an Zakopane-stilen, gjorde han sin vana trogen att gå något längre än andra vågade. Wyspiański förstärkte och överdrev uttrycken. Ett exempel som talar sitt tydliga språk är inredningen till konstnärsklubben i Kraków, som han skapade. Möblerna som visas på utställningen på nationalmuseet är på samma gång lekfulla som de är bombastiskt pompösa. Det är troligen blott Wyspiański som kan skapa något så provocerande svulstigt utan att det för den delen blir fult.

Några mil längre österut, i Lviv, pågick en liknande strömning som den som skedde i Kraków och Zakopane, och en del av utställningen tillägnas denna rörelse. Men i Lviv blickade man istället mot Karpaternas huzuler. Här förenades både polska och ukrainska konstnärer i sin fascination för huzulerna och deras brukskonst. För ett ovant öga kan skillnaden mellan goralernas och huzulernas bild- och symbolspråk förefalla vara identiska. Men vid en närmare granskning ser man att där goralerna använder blommor och blad som uttryck, väljer huzulerna istället abstrakta mönster, med glimmande pärlor och stenar för att förhöja formerna. Det var dock inte ovanligt att man kombinerade huzulernas motiv med Zakopane-stilen. Man skulle således även kunna säga att det därmed uppstod ett unikt och mycket säreget galiziskt uttryck.

Utställningen på nationalmuseet i Kraków är gedigen och man har gjort ett brett urval av föremål för att ringa in vad som skulle kunna vara polsk stil vid förra sekelskiftet. Man har bland annat samlat fotografier, målningar, keramik, vävda mattor (kallade kelim), möbler, affischer. Utfallet blir gott, då besökaren skänks en unik möjlighet att urskilja de olika yttringar som rymdes under denna tid. Utställningen lyckas dessutom med konststycket att vara särdeles informativ, utan att för den delen använda sig av politiska pekpinnar. Det bådar gott för de tre kommande utställningarna.

Sammanfattningsvis kan man hävda att den polska stilen under förra sekelskiftet således var lika mycket del av en europeisk rörelse att söka sin identitet, som ett myller av olika regionala uttryck. Men det är klart, det beror ju på vem man frågar och i vilket sammanhang.


Fotografier på Stanisław Witkiewicz och hans vän Józef Siedelcki, samt en modell till ett av Witkiewicz hus.


Stol och bord från villan Koliba.


Intressant detalj på en hylla.


Konstnären Józef Mehoffers förslag till utsmyckning av armeniska katedralen i Lviv. Förslaget ratades.


Stol ritad av Wyspiański. Beställare var Tadeusz Boy-Żeleński och hans fru Zofia.


En av Wyspiańskis stolar till konstnärsklubben i Kraków.


Vävda mattor, kelim.


Inredning av konstnären och designeern Karol Tichy. Runt förra sekelskiftet.


Inspirerades av huzulerna.


Ett kylskåp med rejäla beslag.

Från glasveranda till brutalism

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det slamras lite nervöst med tallrikarna och besticken när de lyfts från bordet. Kanske är servitrisen lite ovan i sin gärning att servera törstig och hungrig klientel, ty det har ju gått sju månader sedan senast det satt besökare vid alla borden. Ja, alla borden, enär det är svårt att finna en ledig plats på uteserveringarna i Kraków. Redan kl 00.01 på natten mot lördagen den 15 maj satt det, möjligen något frusna själar vid borden, och girigt läppjande på ett glas fyllt till bredden med öl, vin, eller en drink med ett egenartat namn. Det var nämligen då, exakt på det klockslaget, som det äntligen blev tillåtet för restaurangerna, kaféerna, barerna att hålla öppet för sittande gäster.

Kraków har känts onödigt intig och nästan naken utan slamrande servis och restaurangbesökares glada tillrop. Just det inslaget i stadsmiljön är något som hart när blivit en av de viktigaste beståndsdelarna i Krakóws gestalt. Och det är givetvis inte något nytt fenomen. Som allt i Kraków, vilar det på en fast stöttepelare som kilar sig rakt genom decennier och århundraden.

Det finns många serveringar att hänvisa till, för att befästa det påståendet, men en av dessa är det omtalade kaféet Wiosenna. I folkmun kallades det dock rätt och slätt Drobnerion, efter ägarna Roman Drobner och hans hustru Anna. Kaféet slog upp portarna 1904, på den fashionabla adressen Plac Szczepański 3.

Paret Drobner var båda av judisk börd, men beskrivs som poloniserade judar. De var således starkt patriotiska, och kämpade för Polens självständighet, och de lär båda ha deltagit i Januariupproret, som ägde rum 1863–1864. Roman Drobners far hade även han deltagit i ett liknande uppror för Polens självständighet, Novemberupproret, som skedde trettio år dessförinnan. När de startade sitt kafé var Roman Drobner och Anna alltså till åren komna, men det hindrade dem inte att lyckas locka stor besökarskara. Det här var ju en tid då åldrande inte enkom sågs som något ofördelaktigt.

Paret Drobners kafé, Drobnerion, ritades av den kände arkitekten Jan Zawiejski (tillika av judisk börd), som även var upphovsman till Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, samt det iögonfallande bostadshuset Ohrensteins tornhus, som ligger i gatukorsningen Dietla-Stradom. Interiören hos Drobnerion ska ha präglas av huzulernas vackra mönster och färger, och freskerna var målade av konstnären och scenografen Karol Frycz. I delen som vette mot Planty fanns en glasveranda där kaféets musiker huserade, vars toner spred sig inte bara till gästernas fröjd, utan även till de som flanerade i parken.

Men säg den glädje som varar för evigt. Tre år efter att Drobnerion hade slagit upp portarna, totalförstördes kaféet i en brand. Man beslöt dock att bygga upp kaféet igen, men nu med hjälp av arkitekten Władysław Kleinberger. Kaféet fick emellertid nya ägare, och namnet Drobnerion byttes mot Pawilon. Nu fick också musiken en mer framskjuten roll, och flera kända orkestrar och ensembler passerade i revy på Pawilons scen. Därtill hade en cabaret, under ledning av skådespelaren Leon Wyrwicz, sin hemvist på kaféet.

Pawilon blev med tiden ganska eftersatt, och på 1950-talet beslöt man att riva byggnaden,delar av huset, för att istället bygga ut flyglar som skulle innehålla en konsthall. Galleriet fick sedermera namnet Bunkiers galleri (Bunkier Sztuki) för samtida konst. Galleriet öppnade 1965, men för tillfället är det stängt för ombyggnad. Bunkier Sztuki, med sina två klumpiga grå flyglar i betongfysionomi, står i bjärt kontrast till de vackra hus som omger det. Byggnationen kan ses som ett fint exemplar av brutalism, om man nu skulle ha förkärlek för den inriktningen inom arkitektur. För 19 år sedan öppnade man en uteservering till galleriet. Kaféet fick senare namnet Bunkier café, och blev snabbt en kär hemvist för studenter, konstnärer och nyfikna turister.

Men när man i pandemins förödande fotspår, (för andra gången) beslöt att stänga alla restauranger och kaféer för sittande gäster, blev det ett dråpslag för caféet, som stängde portarna för gott i höstas. Galleriet byggs ju om, och något café vid en byggarbetsplats passar sig knappast inte. Kanske kan man i framtiden åter få avnjuta någon dryck med tilltugg på platsen där Drobnerion, Pawilon och senare Bunkier café har tjänat de dryckesglada krakowiterna. Men i väntan på det råder det ingen brist på ställen att lyfta ett krus, nu när Kraków åter vaknar från sin pandemiska medvetslöshet.


Drobnerion när det begav sig.


Jan Zawiejskis arkitektritning till Drobnerion.


Pawilon.

Fundamentalt

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De finns lite överallt i staden. De forna platserna för tillbedjan av de stora ledarna. Med sina stora fundament, utan tillhörande överkroppar, står de som lämningar över en bortgången ideologi. Vi samtidsmänniskor tildelas inte heller någon information om vem som en gång ansågs vara förtjänt av att hyllas med ett monument. Vi kan endast gissa oss till vilka som en gång stod på pall här. Men deras upphöjda bäddar, de stora betongblocken, står ändå kvar.

I alla de forna kommunistiska länderna finns sådana här betongblock, tomma på skulpturerna som en gång pyntades med blommor och flaggor. Polen var nog förhållandevis snabb på att plocka bort de kommunistiska monumenten, men kvar står alltså ofta deras fundament. I grannlandet Ukraina tog det dock ytterligare några decennier. Det första kommunistiska monumentet som plockades ner lär ha varit Leninstatyn utanför operan i Lviv 1991. Men så klart finns det många berättelser om monument som togs ner redan före lvivianerna tog till hackan och yxan. Det som däremot sägs vara riktigt är att man under Leninstatyn i Lviv hittade rester från den staty över Hitler som lär ha stått där de år Lviv ockuperades av Nazityskland. Det finns även de som påstår att man då även upptäckte att Lenin stod på judiska gravstenar som tyskarna använt för att bygga upp monumentet över Hitler. Idag har man istället byggt ett nytt monument framför operan i Lviv, ett monument över vatten, ty det är en fontän där lyckliga barn leker mellan dess vattenpelarna.

Men över hela Ukraina fanns det statyer över Lenin. Ja, fanns, ty den sista demolerades i januari i år. Den stod i den lilla byn Stariy Trojanjy, i oblasten Odesa. Enligt byborna ska några okända personer smugit dit om natten och farit med yxan mot Lenin till han föll. De lyckades nästan få ner hela Lenin, enär personerna som utförde denna gärning enkom förmådde kapa honom längs med fotknölarna. Nu står således ett par ensamma fötter på en piedestal. Man skulle ju vilja föreslå att skriften på fundamentet ändrades från “Här står den store Lenin” till “Här stod Lenin inte på god fot”. Eller så var det just det han gjorde, då många bybor har uttryckt sorg över att den gamle diktatorn fått vandra vidare.

Det finns något mystiskt och kittlande med dessa betongblock, och de föranleder alltid till en stunds begrundan. Det är lätt att falla i grubblerier över tidernas gång, och möjligen över dess förfall, vilket inte alltid är av ondo. Det är också lätt att låta fantasin skena iväg till hur de en gång kanske såg ut, dessa fundamenternas överkroppar, eller hur de skulle kunna te sig om man valde att sätta dit en ny överkropp.

Ibland hörs det röster att det är fel att avverka dessa monument. De ska stå som en påminnelse om vilka som tidigare satte agendan. Frågan är om det verkligen är tillrådligt, enär monument gärna ses som någon slags bekräftelse på riktighet. Däremot kan det finnas en mening med att lämna själva fundamentet, om man nu till nöds måste ha någon del kvar, som en markering att de som stod här, idag inte är önskvärda. Och diskussionen om hur man ska förhålla sig till dessa monumentet lär de ideologiskt fjättrade fortsatt tvista.

Vid just detta fundamentet i Krakóws utkant, där vi nu står, har däremot naturen beslutat sig för att skapa ett verk, med en liten tunn björnstam som har vuxit ut mellan betongblocken.


Björk på piedestal.

En framgångssaga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, economy, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kylig söndag i mars, singlar några envisa snöflingor ner mellan husen och landar på kullerstenarna på Szpitalna i gamla stan i Kraków. Här är det nästan tomt på folk, men så gnisslar det till och runt om hörnet kommer en cyklist med jäktat kroppsspråk. På ryggen har han en stor, grön och fyrkantig ryggsäck, och med det vet vi att han är en av alla cykelbud som levererar mat från restauranger till hungriga krakowiter. “Kåly i dä?” (“коли і де?”) vrålar han in i mobilen han som han mirakulöst lyckas balansera på örat medan han susar fram. Därmed har vi ytterligare en nyckel till vem denne cyklist är, ty språket han talar är ukrainska, och frågan han vrålade i sin mobil är “när och var“, sådana frågor som många cykelbud nog brottas med.

I Kraków kryllar det är dessa cykelbud. Det finns nästan lika många olika firmor som det finns färger på en färgkarta, och varje firma har valt sin färg på ryggsäckarna buden levererar mat i. Väldigt många av dessa cykelbud kommer från grannlandet Ukraina. Överhuvudtaget finns det en ansenlig mängd ukrainare i Polen, och deras betydelse för den polska ekonomin är inte att underskatta. De arbetar dock inte enbart som just cykelbud, utan återfinns i alla sektorer, men med betoning på jordbruk, service yrken, byggnadssektorn, IT och tillverkningsindustrin. Utöver det är det många unga från Ukraina som väljer att studera i Polen. Ukrainarna är för övrigt centrerade till vissa områden i Polen. De flesta män hamnar i medelstora städer eller på landsbygden, emedan de flesta kvinnor främst arbetar inom service yrken i de större städerna.

2019 slog den polska centralbanken fast att Polens starka ekonomiska tillväxt inte hade skett utan hjälp från dessa bröder och systrar från öster. Orsaken till att man inte hade klarat det här själv är Polens åldrande befolkning, samt att många drivna polacker emigrerar till andra EU-länder i jakten på högre lön och bättre arbeten. Samma myndighet påpekade även att ukrainarnas arbetsinsatser i Polen sedan 2014 har stått för 11% av Polens totala BNP-tillväxt. Förra året noterade dessutom den ukrainska motsvarigheten till centralbanken att aldrig tidigare hade ukrainarna skickat så mycket pengar hem till sina familjer. Så man fröjdas nog på båda sidor om gränsen.

Det är tyvärr ingen som kan ange en exakt siffra på hur många ukrainare som bor i Polen, men den ukrainska ambassaden i Warszawa uppger att det kan röra sig om upp till 1,5-2 miljoner. Polen har dessutom varit väldigt frikostig med uppehållstillstånd för ukrainarna, och 2018 utfärdades nästan 700.000 nya uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. De flesta som flyttar från Ukraina till Polen väljer att stanna en kortare tid, och det är därför bara ett fåtal av dessa som sedan ansöker om permanent uppehållstillstånd. Efter att kriget i östra Ukraina bröt ut 2014 kom det förvisso in en del asylansökningar, men de flesta avslogs, då Ukraina är ett självständigt land och det föresvävar inte risk för liv och lem i alla delar av landet.

Att ukrainare lever i Polen är tvivelsutan inte något nytt. Redan under den senare delen av medeltiden bodde det ukrainare på polskt territorium. Orsaken var att det Polsk-litauiska samväldet expanderade österut. Kasimir den store gav ukrainarna samma rättigheter som polackerna, och de fick även rätt att utöva sin religion i den ukrainsk ortodoxa kyrkan. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan moskoviterna, alltså ryssarna, och Rus-ukrainarna, även kallade rutenerna. Ukrainarna, eller rutenerna, var inte ryssar, slog han fast. Många inom den rutenska adeln valde även att konvertera till katolicismen, och därmed ingå i den polska adeln szlachta. Trots att det rådde förhållandevis goda relationer mellan folken, fanns det de ukrainare som menade att polackernas styre över dem utarmade de områden där ukrainarna bodde. Motsättningarna fanns alltså, och fick ny fart under och efter första världskriget och det inbördeskrig som utbröt när Polen blev självständigt 1918. Ukrainarna förlorade kriget, men motståndet mot Polen levde kvar hos vissa ukrainare. Med andra världskrigets utbrott innebar det att många oförrätter begicks särskilt av de ukrainare som allierat sig med nazisterna. Krigsslutet innebar dock inte att man återgick till en samlevnad, enär de polacker som bodde på ukrainsk-sovjetiskt område deporterades västerut. Före kriget bodde det över 400 000 polacker på det område som senare blev Sovjetunionen. Samtidigt bodde ungefär 140 000 ukrainare i Polen vid samma tidpunkt, och praktiskt taget alla tvingades lämna sina hem. Det är därför kanske ett ödets ironi att det nu bor närmare femton gånger fler ukrainare i Polen än det gjorde före andra världskriget.

Men det är nog inte av historiska skäl som ukrainarna idag söker sig till Polen. Ukrainas dåliga ekonomi, och kaotiska samhällskropp, är väl det troligaste svaret på varför ukrainarna söker sig hit. Och de kommer hit för att Polen har gjort det enkelt för dem att söka uppehållstillstånd, samt att de båda kulturerna och språken ändå har många beröringspunkter. Polen har dessutom flitigt använt som en förebild av ukrainska politiker. På senare tid har det dock höjts röster i Ukraina att man borde söka sig en ny förebild. Vissa ukrainska bedömare går så långt att de menar att Polens nuvarande regering försöker urholka de demokratiska institutionerna.

Vårt cykelbud försvinner bort mellan huskropparna i gamla stan i Kraków. Han finner troligen inte någon tid att ponera över ovanstående. Hans liv består mest av att han måste söka rätt på var “var” är, och förhoppningsvis hinner han till den tid då “när” torde vara.

Scener av idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Scen I: Planty är en fri plats, vrålar en man utan munskydd i megafon, när han passerar genom parken som omsluter Krakóws gamla stadskärna. Han är iklädd en gul väst, en sådan som de franska demonstranterna, som just kallas “de gula västarna”, brukar ha. Mannens kompanjoner drar en kärra draperad med ett vitt lakan som prytts med några slagord om att Polens pandemibekämpning är segregerande. Mannen och hans kompanjoner tillhör en gruppering som i lördags arrangerade Marsz Wolności, frihetsmarschen, och de vill ha ett slut på restriktionerna. Enligt de flesta uppgifter lyckades Marsz Wolności inte locka till sig särskilt många demonstranter, men de som kom var (uppenbarligen) desto mer högljudda. Enligt uppgift ska de ha dansat på Rynek główny.

Scen II: En kvinna med lite för mycket smink, men utan munskydd, kommer ut ur en djuraffär. Hon har köpt en kattvippa som sticker ut ur hennes väska. Pandemin finns inte på riktigt, förkunnar hon för den förvånade svenske mannen som står utanför butiken. Pandemin är bara konstruerad av de rika för att ta över makten över världen, fortsätter hon, innan hon går vidare med leksaken till sin katt.

Scen III: utanför en pizzeria i stadsdelen Kazimierz ringlar sig kön lång. Inne på restaurangen är det fullt av sittande gäster, något som är förbudet sedan i november. En polisbil kör förbi, men ingen tar någon notis om dem. Kanske tycker de som sitter på restaurangen, och de som står i kön utanför, att lagarna som reglerar pandemibekämpningen ändå inte är konstitutionella, och alltså inte förenlig med Polens grundlagar. Men de flesta i Kazimierz promenerar förbi pizzerian. De skulle inte vilja gå på restaurang just nu. Särskilt inte som det finns restriktioner som säger att man inte ska.

Scen IV: efter att regeringen från fredagen den 12 februari tillåter hotell och skidliftar att öppna, översvämmas skidorten Zakopane av turister. Under lördagskvällen tog många av turisterna till flaskan, slagsmål och handgemäng uppstod, och polisen liknade situationen med Gotham city. (Polisen anspelar alltså på seriefiguren Batmans hemstad, som trakasseras av skurkar så som Gåtan och, just det, Kattkvinnan.)

Scen V: under måndagen säger Polens hälsominister på en presskonferens att det var tusentals personer som söp och festade i Zakopane. Lokala medier tillbakavisar detta, och säger att det snarare rörde sig om några hundra personer som spårade ur. De flesta skötte sig. Hälsoministern säger vidare att om antalet smittade ökar kan en ny nedstängning bli verklighet.

En vanlig scen: fyra personer på ett bageri. De står i kö och håller distansen mellan varandra. De tvättat händerna med handsprit när de går in och när de går ut från bageriet. De har alla munskydden på sig enligt alla konstens regler. De går ut ur bageriet med sina påsar med nybakat bröd. De går åt olika håll och kommer troligen aldrig ses igen. Och om de skulle göra det, lär de inte känna igen varandra, eftersom munskydden de hade på sig satt så att mer än halva deras ansikten var dolda.


Planty, några minuter innan mannen med megafonen dyker upp.