viewpoint-east.org

Potockis palatskatt bjuder upp till Liszt

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, turism, ukraina
Tags: , ,

Idag var vi bjudna till Pototckis. Ja, ni vet världens rikaste man! Nähä, men då ska jag berätta. Det ryktas om att han har mer pengar än tsaren i Ryssland, och jag må säga att spegelsalen i hans residens blänkte av guld. Och alla väggarna är av vackraste marmor!

Nej, det är givetvis inte sant. Jag har inte varit hembjuden till Pototckis, men i alla fall bjuden av Collegium Musicum att lyssna till Franz Liszts Etyder nr. 1-12 i Pototckipalatsets spegelsal. Det är en helt lysande idé att ha konserter i den fina lokalen. Så ibland är det väldigt tur att Collegium Musicum inte har någon egen hemvist, då vi i och med det får njuta av musik i så många olika lokaler.

När palatset byggdes var det för övrigt sagt att det skulle vara det vackraste residenset i Lviv (då Lemberg). Och nog är det vackert. En 140-årig skönhet! Något varje Lvivresenär måste besöka. Pototski var nämligen enormt rik. Som guvernör fick han väl ekonomisk hjälp att bygga det, men den som varit i Łańcut vet att han egentligen behövde något ekonomiskt bistånd. Hans son var världens rikaste man vid andra världskrigets slut. Men eftersom han inte kunde bo i Polen efter kriget, lär han ha slösat bort alla sina slantar på kasino och dyra hotell i västra Europa. Han lär för övrigt har stått modell till James Bond. Hans omättliga törst på kvinnor och lyx, var tydligen något som eggade Ian Flemmings fantasi. Kvar efter Pototskis törst finns turligt nog hans palats, som vi lämpligt nog kan njuta av Liszts gymnastik för pianister i.

Jag undrar förresten om det inte var en släkting till självaste palatskatten, som bodde i palatset när Pototcki var guvernör, som vi fick möjlighet att bekanta oss med? Nå, den tyckte i alla fall om Liszt. Ett extra mjau fick vi avnjuta när extranumret kom.

Ja, för detta svårspelade stycke framfördes ikväll med bravur. Lviv har många begåvade pianister, och Andrij Makarevitj är en av dem. Etyderna är tonsatta för någon med spindelaktiga fingrar. Man måste kunna både kräla och hoppa över tangenterna samtidigt. Tempoväxlingarna är halsbrytande. I samma nedslag måste man bemästra olika takter. Man måste kunna kasta sig från explosioner av toner, till orkanens mitt där ett bedrägligt lugn ska lura åhöraren att luta sig tillbaka. Men just när lugnet inträtt, kommer nästa skottsalva. Kvar sitter man, genomborrad av varje ton. Förundrad och upprymd. Det är nog bara Liszt som kan lyfta oss så. Bort från tvekan. In i handling.

Ett stort tack till Collegium Musicum som återigen visar att Lviv är en musikstad med en egen själ och kropp. Vi har något unikt här, som vi ska värna om.


I entrén möts vi av hjärnorna bakom Collegium Musicum Taras Demko, Ivan Ostapovith, Pototskis huskatt samt Maria Popyk. (Bild: Collegium Musicum.


Palatskatten på plats.

Share

När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Phillippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Phillippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.

Share

East West Street – början på en ny väg

Category: bokrecension, by sophie engström, Jews, jiddish, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

I begynnelsen var det två män med olika personligheter, och med olika syn på hur man löser de juridiska frågorna kring övergrepp mot människor. Dessa två män hette Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht. De gick på samma universitet. På det universitet jag nu arbetar på. De hade samma föreläsare, men landade ändå i olika slutsatser. Ska man se till individen eller gruppen? det var frågan de brottades med. Lemkin förespråkade begreppet “folkmord”. Lauterpacht stred för “brott mot mänskligheten”. Båda hade avgörande inflytande över Nürnbergrättegångarna. Samt på hur vi ser på de två begreppen idag.

Efter att ha läst Phillippe Sands East West Street, är jag inte ett dugg klokare om vem av dem som kom till rätt slutsats. Sands lämnar det öppet för mig att bestämma vad jag tror är rätt.

Och just det är så djupt sympatiskt. Att lämna den centrala frågan öppen för varje läsare att dra sin slutsats. Trots svärtan i ämnet sprider sig en värme genom mig. Sands ger ett förtroende till mig. Något som jag inte trodde att någon författare kunde lämna över till läsaren. Bachtins dialogiska ord lever starkt i Sands berättarteknik.

East West Street är en bok som inte kan lämna någon oberörd. Mig har den förändrat i grunden. En fråga som jag så ofta väjt för, förintelsen, har nu blivit den frågan som jag känner att mitt liv kommer att handla om från och med nu.

Inget annat brott mot mänskligheten, eller folkmord (för att blidka båda männen), har förändrat någon kontinent i lika stor omfattning. I alla fall i modern tid.

Det är också så att jag, som bott i Lviv i många år, kan relatera till innehållet på annat sätt. Jag ser husen framför mig när han skriver adresserna. Jag skriker nästan rakt ut när jag läser om den lilla flickan som ser sina föräldrar släpas iväg av nazisterna. Jag skriker för att jag kan se det framför mig. Jag vet vilken gata han skriver om. Och till min förfäran kan jag se det helt tydligt inför mig. Trots att det för många i Sverige verkar avlägset och omöjligt, så vet jag, genom att jag bor på en plats som sett detta våld, att just det här – att vi börjar slita varandra i stycken – är möjligt. Det kan hända när som helst. Och särskilt i Europa. För den tid av relativ fred som vi har nu, är bara en chimär. Vilket ögonblick som helst kan den här gemenskapen raseras. Den är nämligen ingen självklarhet, utan är något vi måste kämpa för att upprätthålla.

Det är lätt att tappa tilltron till mänskligheten när man läser berättelserna i East West Street. Särskilt när man vet att det finns personer som idag på fullaste allvar menar att det aldrig inträffade. Förintelseförnekare är inga lustiga troll man kan flina åt. De är farliga då deras ord kletar fast och underminerar de uppenbara bevis på att förintelsen verkligen skedde. De är farliga för att de möjliggör att något sådant kan ske igen. I den tid vi lever i idag är det extra farligt att relativisera, och i synnerhet förintelsen. Just idag är det dessutom extra viktigt att blottalägga dem som relativiserar. Det finns någon självutnämnd förståsigpåare som ser konspirationer i varje hörn. Och de finns där med dig. I sociala medier, eller kanske vid ditt eget köksbord.

När jag läser East West Street förflyttas allt det som hände då till realtid. Det är inte långt borta. Det var här! Det var här, i universitetets stora sal, som Hans Frank höll sitt segerrusiga tal. Ackompanjerad av Lviv pogromerna, då alla judar förflyttades in till gettot och sedan till fullkomligt förintande i något av alla läger som fanns inom Hans Franks styre. (En sal jag för övrigt satt i för några veckor sedan och högtidlighöll min fakultets 25-års jubileum.) Det är inte långt borta och det gör ont i mig. Men jag känner också hur vreden väller upp. Tidigare kände jag bara hopplöshet inför förintelsen. Nu är jag arg. För det är så många länder i Europa som fortfarande misslyckas med att ta ansvar för vad som tilläts ske. Det gäller inte minst Sverige, och så många andra. De som så här i efterhand kanske menar att det var det enda rätta. Men det går väl an, för att man slipper ändå vara ensam i det. Det känns väl så där kissvarmt och skönt. Och kanske har det för oss svenskar mest att göra med att det är förbaskat mycket skönare att sjunka ner i TV-soffan, än att verkligen lyfta på röven och säga: “Hallå världen! Vi var usla, simpla rövslickare under andra världskriget, men låt det aldrig ske igen!”

Och i begynnelsen var det alltså dessa två män, skolade vid mitt universitet, som la grunden till att förhindra att det ska ske igen. Så här i skrivande stund, tycker jag att vi är riktigt dåliga på att förvalta deras arv. Vi gör oss inte förtjänta av deras försök att skapa en tryggare värld. För det var just det de ville.

Tänk dig något så altruistiskt!

Och tänk dig när du gjorde något sådant själv.

Sammanfattningsvis, ja, läs East West Street. Gör det, och låt den förändra dig i grunden. Så som jag tillät den att göra med mig.


I sällskap av en karta från Lwów 1936.

Share

Det finns en Chopin i dig

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , , ,

När jag var yngre tyckte jag att det var väldigt frustrerande att äldre människor upprepade sig gång efter annan. Nu är jag äldre utan att egentligen vara gammal, men börjar förstå det här med tjusningen i att upprepa sig. Det är vant. Varmt. Mjukt och skönt, för jag vet liksom var jag tror jag ska landa.

Tyvärr är det dock så att mina upprepningar inte riktigt har raffinerat så som det exempelvis var för min mormor. Själv landar jag ofta på något oväntat och taggigt. Visserligen är det väldigt uppiggande, så jag klagar väl inte. Nej, det är inte därför jag nu funderar på upprepningar. Ofta vet jag nämligen inte om jag upprepar mig (där har jag vissa likheter med min mormor), vilket är mycket invecklat än att upprepa sig. Om man upprepar sig vet man ju vad man gör, emedan jag inte riktigt blir klok på vad jag pysslar med. Det här är inte helt lyckat. Är det jag som upprepar mig, eller bara min inre dialog som mal på i samma banor?

Nu är det möjligtvis så att jag kanske upprepar mig, men det var inte för utan att jag började tänka på Skrjabin just ikväll. Det var när jag lyssnade till Chopins 24 Preludier (Opus 28) som det plötsligt inträffade. Bakom mina slutna ögon uppstod det färger. De höga tonerna var ljust blå, sedan ljust gula, vidare mot orange och mittenregistert dominerades av rött och grönt. De låga tonerna hade mörka, dova färger. Blodrött, brunt, svart.

Skrjabin hade nog skakat på huvudet om han läst det här. “Falskt!” hade han kanske förkunnat. Jag har nämligen aldrig fattat ett smack av hans färglära, som ni kan läsa om här (jajamensan, jag upprepar mig).

Det är ändå väldigt märkligt att Skrjabibs färgtänk dyker upp i Chopin! Visserligen är det inte helt långsökt, men egentligen vill jag höra mer av George Sand. Då hon går förbi Chopins nitiska komponerande, när de vistades på Mallorca. (Mallåkra, på skånska.) Djupt försjunken i sitt författande.

Jag undrar plötsligt hur hon var klädd. Hade hon kanske tagit på sig Chopins kläder? Eller vandrade hon runt i någon ihop snörande klänning? Hon är en författare som lockar, men som jag aldrig lyckats uppskatta. Lite tråkigt, eftersom jag tror hon skrev alldeles utmärkt.

Trots att jag då inte lärt mig att uppskatta hennes författarskap, så har hennes koppling till Chopin gjort den sistnämnde mer levande och ömsint. För det är något alldeles speciellt med män som vågar leva med starka och självständiga kvinnor.

Det kan du man, som lever med en stark kvinna, tänka på när du någon dag funderar på varför du alltid gör det så svårt för dig själv. För i dig finns också en Chopin.

Nå, nu har det här när allt kommer omkring ingenting med min uppenbarelse ikväll att göra. Faktiskt ingenting.


George Sand

Share

“Jag, en vanlig grå människa”

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: ,

Så svårt det är att tänka på något annat än på dig. Du som sa att du var en vanlig grå människa. Men inte var du särdeles vanlig, och minnet av dig kommer nog aldrig vara färgat i grått för mitt inre.

Med dina 54 år hade du nog egentligen en bit kvar till slutkapitlet. Men du valde att sätta ett tidigare datum för din avfärd. Att du satte dig i brand, för att få andra att reagera, ja, inte är det grått i alla fall.

Inte så vanligt heller.

Jag försöker se in i framtiden för att spå om du gjorde rätt. Kommer det att få den effekt som du önskade? Kommer den politiska situationen i Polen förändras? Kommer dina huvudmotståndare, partiet Lag och rättvisa (PiS), få ökat motstånd? Eller kommer ditt eftermäle helt landa i det dunkla rummet för glömska? Var det rätt att göra som du gjorde? Eller var det en egoistisk handling? Skulle du på något annat sätt kunna ha fått ut ditt budskap? Jag kan inte svara på någon av dessa frågor. Jag vet bara att just nu bör vi bara böja våra huvuden för dig. Buga för dig. För att det förtjänar du. Vi behöver inte ta ställning till din politiska agenda. Vi behöver buga oss för dig, eftersom det är så djupt tragiskt att du bara såg denna enda utväg.

Att sätta dig i brand.

Och vi ska kanske låta oss påminnas om att vi alla egentligen är väldigt grå, vanliga människor. I alla fall i jämförelse med dig.

just look at me
Vi är grå, helt vanliga människor.

Läs om “Jag, en vanlig grå människa” på webb-Bulletinen.

Share

I dig är jag ett korn

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: ,

Egentligen finns det ingen orsak. Vi känner ju inte varandra så väl, du och jag. Men ändå känns du så märkligt hemtam. Som om du bott i mig under alla år, och jag kanske på mitt sätt bott i dig. Trots att jag aldrig egentligen har gjort det. Eller så är det just det jag har gjort, fast att jag till största delen är frånvarande. Och du har så i mig. Sömngångaraktig har vi kanske vandrat runt i varandra.

Du är inte bara hemtam. Det finns också något hos dig som är så tilltalande, trots att du alltid visar dig från din vresigaste sida. Gråa moln täcker nästan alltid din horisont, när jag kommer omkring och ofredar din lokalisering. Du gör faktiskt nästan allt för att jag ska ogilla dig. Kanske är det för att du vill spela svår.  Men se, det fungerar inte på mig. Jag dras ändå till dig, kanske just för ditt svårmod och tjurighet.

Det är så mycket hos dig som gör ont i mig. Din bakgrund inom vår tidsrymnd är svår. Så många döda själar vandrar genom dig. Jag ser dem för mig var jag än ser mig om runt i dig. Jag har väl mött det där hos andra också, men ingen annan visar så baskt upp sina skavanker som du. Ibland tror jag att du anklagar mig, men så ser jag plötsligt att du gör så med oss alla. Att vi alla tappar balansen. Vi måste alla konfronteras med dina sår. Om du inte vore du skulle jag tycka att du vore egoistisk, men eftersom du är just den du är så förlåter jag dig.

Det händer att när jag vänder mig om i dig, att jag plötsligt ser mig själv. Det är inte bara angenämt. Du tar bort alla försvars barriärer jag byggt. Med dig är jag ett korn i historien, fullkomligt obetydlig, men just eftersom vi alla blir så i dig blir vi alla betydelsefulla. På gott och ont. Jag skulle också kunna vara den som har skapar sår i dig. Det påminner du mig om hela tiden. Så ofantligt modig och rättfram är du.

Men så plötsligt visar du en annan sida. En älskvärd sida. Du får mig nästan att älska mig själv, då du låter solen titta fram. Kära Kraków, så som du är när du i solskenet speglar dig i regnpölarna, så vacker och vänligt vanlig. Då är du också hemtam, som om jag har bott i dig. Eller så gör jag kanske det, bor i dig. Och du bor i mig.

Waiting in Kraków

view distracted - Kraków

Two bodies with one head - Kraków

Night time at the basar - Kraków

Two bodies one head (take 2) - Kraków

leaves me - Kraków

rest in a flash - Kraków

Connecting us - Kraków

Home in Kraków

rainy day - Kraków

tools - Kraków

Pointing up - Kraków

the way of infrastructure - Kraków

Kraków with cubes

walk pass by - Kraków

posters - Kraków

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków

On the walk - Kraków

Kamera: Olympus OM-1
Fil: KodakVision, film för film (motion film)
Oktober 2017
Fotograf: artikelförfattaren

Share

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: