viewpoint-east.org

Flickan i den gröna tröjan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.

Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.

På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.

Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.

När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)

Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.

Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.

Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.

Utställningen baseras främst på självbiografin “The Girl in the Green Sweater: A Life in Holocaust’s Shadow“. Flickan i den gröna tröjan var alltså Krystyna Chiger, dottern i familjen som överlevde. Boken har även filmatiserats av Agnieszka Holland, som också ligger bakom den prisbelönta filmatiseringen av Olga Tokarczuks “Styr din plog över de dödas ben“.

Krystynas gröna tröja finns idag på United states Holocaust Memorial Museum i Washington.

Share

Vintern, ett efterhängset och fantasilöst tingest

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är väl bara en av de fyra, som jag inte riktigt tål. Antagligen är det den enda jag får nog av långt före den har uträttat sitt ärende. Ja, du har nog redan förstått att jag syftar på vintern.

Denna eländiga och dystra årstid där varje dag går från en surmulen hängrumpa till nästa lika sur och vresig version av den förra. Jag har mycket svårt att se att jag någon gång kommer säga att “åh, vad synd att vintern redan är över”. Så säger jag nämligen om alla andra årstider. De andra tre har alla och envar sin egen särskilda charm. Men inte vintern. Den är, i jämförelse med sina tre kusiner, väldigt fantasilös och efterhängsen.

Tänk att varje vår, efter att man har avnjutit några härliga dagar i sol och i en känsla av optimism, kommer vintern flåsande, nästan jäktat tillbaka, som om den hade glömt att säga något viktigt. Men eftersom den är så fantasilös kommer samma ramsa med snöslask, köld och gråmulen tråkighet.

Trots att den är så fantasilös har den en synnerligen god förmåga att hitta på olika anledningar att stanna kvar. Den är dessutom förfärligt egenkär. Allt annat liv stannar upp när den håller på och stökar. Jag tycker faktiskt att vintern skulle ta och se sig själv en god stund i spegeln, så att detta tingest kunde förstå att vanan att snöa och kyla ner folk är väldigt oattraktivt. Det är väl ingen som vill ha med en snöslaskig surstrumpa att göra? Eller för den delen glashala gator och trottoarer. Och inte är det så fager utsmyckning den kommer med, vintern. En massa taggiga istappar som hänger från taken och bara väntar på att få slå till.

Och när vi här uppe på norra halvklotet äntligen spökat iväg den egenkära, fantasilösa vintern, ja, då sticker vintern till södra halvklotet och drar sin långtradiga ramsa.

Om jorden ändå vore platt! Tänk, då kunde vi jaga bort vintern över kanten och vi skulle bli befriade från vintern envisa tjat.

Inte går det att ta några roliga bilder heller. Och till råga på allt har Roman Romanovitj, som framkallar mina filmer, lyckats med det kemikaliska konststycket att ordna artificiell snö! Som om vi inte hade nog av den gräsligt verkliga snön!

Nu påmindes jag om ett intressant sms jag en gång fick från min mor. Ett ord stirrade på mig från skärmen. “Snön”. Det här är nog ända gången jag riktigt tyckt om snö. För hennes sms kom mitt på sommaren. På säkert avstånd från snön och vintern.

rush hour on my street

lets go skying

on the road

abandoned in between

wild dogs in the park

holding up

on that bench again

hands on leave

fishy snow

Snowy bar

different shapes

Share

På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)

Share

Kungen av alla nätter – Konrad Woś

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag måste berätta om Konrad. Han är väl den första Konrad jag skriver om, och inte finns det så mycket att skriva om honom. Jag vet faktiskt ingenting om denne mystiske Konrad. Kanske är han inte ens en han utan en hon. Kanske heter Konrad istället Karolina. Om detta kan vi i alla fall dryfta länge, för vi vet ju inte i dagsläget. Konrad är dock Konrad för mig, och för alla andra som följer honom på flickr. Eller rättare sagt, Konrad Woś, för det är så profilen kallar sig.

Woś, vad är det för namn egentligen? Om man googlar hittar man många som lystrar till detta efternamn. En fotbollsspelare, en PiS-politiker och så vidare. Nå, ingen av dem är nämnde Konrad Woś. Jo, jag har hittat en Konrad Woś på Facebook också, men det skulle ju alldeles förta mysteriet om den på Facebook verkligen är den han är på flickr.

Det speciella med denne mystiske Konrad är att han tycks ha en särskild böjelse. Ja, det i sig gör ju inte Konrad unik på något vis. Vi har väl alla böjelser. Men hans böjelse får min fantasi att skena iväg alldeles förtvivlat.

Hans sida är fylld uppifrån och ner med bilder av en och samma sak, men ändå alltid olika. Bilderna är fångade i olika polska städer nattetid. Han tycks åka från den ena staden efter den andra och fånga in deras nattporträtt. Städer helt avskalade, utan människokroppar som skyddar. Helt nakna står städerna och tycks liksom undra över hans egendomliga mani.

Oftast är det små orter Konrad Woś tar oss till. Sådana som ögat och fingret gärna glider förbi när vi tittar på kartan över Polen. Våra ögon dras helst till de stora klumparna på kartan. De har det därför mer förspänt. Men de små har nattens riddare på sin sida, Konrad Woś.

Han åker från söder till norr, från väster till öster. Hela landet har antastats av denne mystiske Konrad som bara vill se städerna i mörker. Vad har man för jobb om man åker runt så där, undrar jag. Finns yrket gårdfarihandlare i Polen ännu? Eller är han fogde och åker runt för driva in skulder? (Det är säkert ett ljusskyggt yrke.) Eller är han kanske spion och kartlägger landet på det viset? Men det verkar förstås oerhört korkat att lägga upp det på flickr till allmän beskådan. Han kanske är biltestare! Men nja, varför då åka så långt? Nej, det troligaste är att han är TV-installatör. TV är ju något som alla verkar vilja ha, och nya installeras med jämna mellanrum. Men tanken lockar in mig på villovägar igen, det kanske finns ett speciellt yrke i Polen som innebär ett sådant flackande. Ett yrke som bara finns i Polen. Ett polskt mystiskt yrke, något vi andra inte vet någonting om.

Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att jag absolut inte vill veta! Låt denne mystiske Konrad vara för evigt mystisk och obegriplig. För tänk vad han lärt mig om Polen. Det finns polska orter med väldigt polska namn. Fullkomligt omöjliga att uttala och tillika hart när icke möjliga att memorera. Kodat redan från början, alltså.

Ungefär som Konrad själv. Omöjlig att tolka, men trots det en av de roligaste och mest lärorika konton på något av alla dessa sociala medier som finns att uppbringa. Länge leve Konrad Woś och länge leve hans böjelse för tomma, avskalade och mörka polska städer.

Pyskowice

Pyskowice

Chorzów

Olsztyn

Kielce

Mikołów

Share

I dig är jag ett korn

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Egentligen finns det ingen orsak. Vi känner ju inte varandra så väl, du och jag. Men ändå känns du så märkligt hemtam. Som om du bott i mig under alla år, och jag kanske på mitt sätt bott i dig. Trots att jag aldrig egentligen har gjort det. Eller så är det just det jag har gjort, fast att jag till största delen är frånvarande. Och du har så i mig. Sömngångaraktig har vi kanske vandrat runt i varandra.

Du är inte bara hemtam. Det finns också något hos dig som är så tilltalande, trots att du alltid visar dig från din vresigaste sida. Gråa moln täcker nästan alltid din horisont, när jag kommer omkring och ofredar din lokalisering. Du gör faktiskt nästan allt för att jag ska ogilla dig. Kanske är det för att du vill spela svår.  Men se, det fungerar inte på mig. Jag dras ändå till dig, kanske just för ditt svårmod och tjurighet.

Det är så mycket hos dig som gör ont i mig. Din bakgrund inom vår tidsrymnd är svår. Så många döda själar vandrar genom dig. Jag ser dem för mig var jag än ser mig om runt i dig. Jag har väl mött det där hos andra också, men ingen annan visar så baskt upp sina skavanker som du. Ibland tror jag att du anklagar mig, men så ser jag plötsligt att du gör så med oss alla. Att vi alla tappar balansen. Vi måste alla konfronteras med dina sår. Om du inte vore du skulle jag tycka att du vore egoistisk, men eftersom du är just den du är så förlåter jag dig.

Det händer att när jag vänder mig om i dig, att jag plötsligt ser mig själv. Det är inte bara angenämt. Du tar bort alla försvars barriärer jag byggt. Med dig är jag ett korn i historien, fullkomligt obetydlig, men just eftersom vi alla blir så i dig blir vi alla betydelsefulla. På gott och ont. Jag skulle också kunna vara den som har skapar sår i dig. Det påminner du mig om hela tiden. Så ofantligt modig och rättfram är du.

Men så plötsligt visar du en annan sida. En älskvärd sida. Du får mig nästan att älska mig själv, då du låter solen titta fram. Kära Kraków, så som du är när du i solskenet speglar dig i regnpölarna, så vacker och vänligt vanlig. Då är du också hemtam, som om jag har bott i dig. Eller så gör jag kanske det, bor i dig. Och du bor i mig.

Waiting in Kraków

view distracted - Kraków

Two bodies with one head - Kraków

Night time at the basar - Kraków

Two bodies one head (take 2) - Kraków

leaves me - Kraków

rest in a flash - Kraków

Connecting us - Kraków

Home in Kraków

rainy day - Kraków

tools - Kraków

Pointing up - Kraków

the way of infrastructure - Kraków

Kraków with cubes

walk pass by - Kraków

posters - Kraków

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków

On the walk - Kraków

Kamera: Olympus OM-1
Fil: KodakVision, film för film (motion film)
Oktober 2017
Fotograf: artikelförfattaren

Share

En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).

Share

I vår herres hage

Category: by sophie engström, photography
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För en tid sedan var jag och besökte växthusen på Botaniska trädgården. Det var ju extremt spännande, att komma in i detta förbjudna Mekka för blommor. Växthusen är nämligen aldrig öppna för allmänheten.

Med mig den dagen hade jag min Olympus OM-1, och filmen jag satt i den var lite speciell. En ljudfilm från kodak! Se vilka bilder! Vilka kontraster!

Filmen heter KODAK Panchromatic Sound Recording Film 2374.

• • look here • •

inbound window

together we rule

wild and arranged patterns

out

hanging

u

from in out

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: