viewpoint-east.org

På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)

Share

Kungen av alla nätter – Konrad Woś

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

Jag måste berätta om Konrad. Han är väl den första Konrad jag skriver om, och inte finns det så mycket att skriva om honom. Jag vet faktiskt ingenting om denne mystiske Konrad. Kanske är han inte ens en han utan en hon. Kanske heter Konrad istället Karolina. Om detta kan vi i alla fall dryfta länge, för vi vet ju inte i dagsläget. Konrad är dock Konrad för mig, och för alla andra som följer honom på flickr. Eller rättare sagt, Konrad Woś, för det är så profilen kallar sig.

Woś, vad är det för namn egentligen? Om man googlar hittar man många som lystrar till detta efternamn. En fotbollsspelare, en PiS-politiker och så vidare. Nå, ingen av dem är nämnde Konrad Woś. Jo, jag har hittat en Konrad Woś på Facebook också, men det skulle ju alldeles förta mysteriet om den på Facebook verkligen är den han är på flickr.

Det speciella med denne mystiske Konrad är att han tycks ha en särskild böjelse. Ja, det i sig gör ju inte Konrad unik på något vis. Vi har väl alla böjelser. Men hans böjelse får min fantasi att skena iväg alldeles förtvivlat.

Hans sida är fylld uppifrån och ner med bilder av en och samma sak, men ändå alltid olika. Bilderna är fångade i olika polska städer nattetid. Han tycks åka från den ena staden efter den andra och fånga in deras nattporträtt. Städer helt avskalade, utan människokroppar som skyddar. Helt nakna står städerna och tycks liksom undra över hans egendomliga mani.

Oftast är det små orter Konrad Woś tar oss till. Sådana som ögat och fingret gärna glider förbi när vi tittar på kartan över Polen. Våra ögon dras helst till de stora klumparna på kartan. De har det därför mer förspänt. Men de små har nattens riddare på sin sida, Konrad Woś.

Han åker från söder till norr, från väster till öster. Hela landet har antastats av denne mystiske Konrad som bara vill se städerna i mörker. Vad har man för jobb om man åker runt så där, undrar jag. Finns yrket gårdfarihandlare i Polen ännu? Eller är han fogde och åker runt för driva in skulder? (Det är säkert ett ljusskyggt yrke.) Eller är han kanske spion och kartlägger landet på det viset? Men det verkar förstås oerhört korkat att lägga upp det på flickr till allmän beskådan. Han kanske är biltestare! Men nja, varför då åka så långt? Nej, det troligaste är att han är TV-installatör. TV är ju något som alla verkar vilja ha, och nya installeras med jämna mellanrum. Men tanken lockar in mig på villovägar igen, det kanske finns ett speciellt yrke i Polen som innebär ett sådant flackande. Ett yrke som bara finns i Polen. Ett polskt mystiskt yrke, något vi andra inte vet någonting om.

Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att jag absolut inte vill veta! Låt denne mystiske Konrad vara för evigt mystisk och obegriplig. För tänk vad han lärt mig om Polen. Det finns polska orter med väldigt polska namn. Fullkomligt omöjliga att uttala och tillika hart när icke möjliga att memorera. Kodat redan från början, alltså.

Ungefär som Konrad själv. Omöjlig att tolka, men trots det en av de roligaste och mest lärorika konton på något av alla dessa sociala medier som finns att uppbringa. Länge leve Konrad Woś och länge leve hans böjelse för tomma, avskalade och mörka polska städer.

Pyskowice

Pyskowice

Chorzów

Olsztyn

Kielce

Mikołów

Share

I dig är jag ett korn

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: ,

Egentligen finns det ingen orsak. Vi känner ju inte varandra så väl, du och jag. Men ändå känns du så märkligt hemtam. Som om du bott i mig under alla år, och jag kanske på mitt sätt bott i dig. Trots att jag aldrig egentligen har gjort det. Eller så är det just det jag har gjort, fast att jag till största delen är frånvarande. Och du har så i mig. Sömngångaraktig har vi kanske vandrat runt i varandra.

Du är inte bara hemtam. Det finns också något hos dig som är så tilltalande, trots att du alltid visar dig från din vresigaste sida. Gråa moln täcker nästan alltid din horisont, när jag kommer omkring och ofredar din lokalisering. Du gör faktiskt nästan allt för att jag ska ogilla dig. Kanske är det för att du vill spela svår.  Men se, det fungerar inte på mig. Jag dras ändå till dig, kanske just för ditt svårmod och tjurighet.

Det är så mycket hos dig som gör ont i mig. Din bakgrund inom vår tidsrymnd är svår. Så många döda själar vandrar genom dig. Jag ser dem för mig var jag än ser mig om runt i dig. Jag har väl mött det där hos andra också, men ingen annan visar så baskt upp sina skavanker som du. Ibland tror jag att du anklagar mig, men så ser jag plötsligt att du gör så med oss alla. Att vi alla tappar balansen. Vi måste alla konfronteras med dina sår. Om du inte vore du skulle jag tycka att du vore egoistisk, men eftersom du är just den du är så förlåter jag dig.

Det händer att när jag vänder mig om i dig, att jag plötsligt ser mig själv. Det är inte bara angenämt. Du tar bort alla försvars barriärer jag byggt. Med dig är jag ett korn i historien, fullkomligt obetydlig, men just eftersom vi alla blir så i dig blir vi alla betydelsefulla. På gott och ont. Jag skulle också kunna vara den som har skapar sår i dig. Det påminner du mig om hela tiden. Så ofantligt modig och rättfram är du.

Men så plötsligt visar du en annan sida. En älskvärd sida. Du får mig nästan att älska mig själv, då du låter solen titta fram. Kära Kraków, så som du är när du i solskenet speglar dig i regnpölarna, så vacker och vänligt vanlig. Då är du också hemtam, som om jag har bott i dig. Eller så gör jag kanske det, bor i dig. Och du bor i mig.

Waiting in Kraków

view distracted - Kraków

Two bodies with one head - Kraków

Night time at the basar - Kraków

Two bodies one head (take 2) - Kraków

leaves me - Kraków

rest in a flash - Kraków

Connecting us - Kraków

Home in Kraków

rainy day - Kraków

tools - Kraków

Pointing up - Kraków

the way of infrastructure - Kraków

Kraków with cubes

walk pass by - Kraków

posters - Kraków

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków

On the walk - Kraków

Kamera: Olympus OM-1
Fil: KodakVision, film för film (motion film)
Oktober 2017
Fotograf: artikelförfattaren

Share

En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).

Share

I vår herres hage

Category: by sophie engström, photography
Tags: ,

För en tid sedan var jag och besökte växthusen på Botaniska trädgården. Det var ju extremt spännande, att komma in i detta förbjudna Mekka för blommor. Växthusen är nämligen aldrig öppna för allmänheten.

Med mig den dagen hade jag min Olympus OM-1, och filmen jag satt i den var lite speciell. En ljudfilm från kodak! Se vilka bilder! Vilka kontraster!

Filmen heter KODAK Panchromatic Sound Recording Film 2374.

• • look here • •

inbound window

together we rule

wild and arranged patterns

out

hanging

u

from in out

Share

“Imorgon blir allt bättre”

Category: by sophie engström, photography
Tags:

På Center of Urban history of Central Eastern Europe pågår just nu en fotoutställning med bilder från Lviv under Sovjetunionens sista år. завтра буде краще (“Imorgon blir det bättre “). Genom den polske fotografen Tadeusz Rolkes lins får vi göra en unik tidsresa till det sovjetiska Lviv. Här hade det med tiden en självständighetsrörelse vuxit fram, vilket Rolke lyckas fånga i sina fotografier. 

Det är en fantastiskt fin, om än något sparsmakad, utställning som lyfter atmosfären under imperiets sista dagar.
På utställningen får vi bland annat följa dissidenten Vjatjeslav Tjornovil, en förgrundsfigur i den ukrainska självständighetskampen. Han dog i en bilolycka 1992, men många hävdar att det inte var en olycka utan ett regelrätt mord.

Men det är bilderna på vardagen som intresserar mest. De långa köerna och tomma hyllorna i affärerna. Manifestationerna och folkhaven. Männen som dricker öl på krogarna. Kvinnorna som går till kyrkorna. Som besökare får man dessutom en väldigt lust att placera in sig själv. Man vill känna på atmosfären. 

Det är precis det som utställarna också tagit fasta på. Man kan på utställningen göra en film och berätta om sitt Lviv, eller minnen från tiden. 

Det är ändå en känsla av uppgivenhet som dröjer sig kvar. För Ukraina är, genom sina många revolutioner, ett bevis på att goda förändringar inte vinns snabbt. Det kan man bara uppnå med långsiktigt arbete. Men genom att minnas och diskutera det som man inte lyckades med förra gången, kan man skapa bättre förutsättningar för dagens och framtida arbeten. För morgondagen blir bättre, om vi lägger grunden till det idag.

Kan jag placera in mig själv i historien?

Eller kanske dig?

Share

Tornet som höjer sig över staden 

Category: by sophie engström, photography
Tags: ,

Korniakttornet, eller korinttornet som jag felaktigt kallar det, har sakta men säkert blivit en favorit i Lviv. Jag blir alltid lite rörd av att se det. Men så har det inte alltid varit. 

Under min första tid i Lviv tyckte jag det kändes malplacerat och ensamt. Med sina 65 meter såg den smått löjlig ut, tyckte jag. Och helt ensam också. Ingen kavaljer, eller dam vid sin sida. Någon gång har jag hört att tanken var att det skulle vara två torn, men pengarna räckte bara till ett. Jag låter det vara osagt om det stämmer.

Nu har jag ändrat åsikt och tycker det är en av Lvivs vackraste byggnader. Varje gång jag ser det blir jag glad. Lugn, men road på samma gång. De fyra hörnen, med sina underliga skruvar är härligt uppkäftiga. 

Tornet är i alla fall uppkallat efter Konstanty Korniakt, en moldavisk handelsman med grekiska rötter. Det byggdes 1695, men var ursprungligen beställt redan på 1570-talet. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det ju. Ungefär som att jag äntligen börjat uppskatta denna arkitektoniska klenod.

Kamera: Olympus OM-1 Film: Ilford 400 ISO.

Fotografen är självfallet jag. 

(All rights reserved)

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: