En dag om året har Lvivs Botaniska trädgård öppet för allmänheten. I år hade de öppet den 22 april. Enligt ryktet hade de mycket god reklam och tillströmningen var enorm. Huvudattraktionen var magnolian. Tyvärr lyckades inte fotografen få den på bild, då han fastande med näsan i magnoliabuskaget. Nedan får ni i alla fall ta del av den slutna värld som i söndags öppnade sig för allmänheten.
Det stora växthuset
Även djurlivet intresserar
Dammen var barnens andra favorit
Ett för oss okänt träd intresserade många
Damer i samspråk
Om man inte gillar huvudentrén
kan man ju gå in här
Trots att våren tillfälligt (!) tagit paus, var det många som samlades för att tillsammans med den regniga himmeln begråta några av de offer som fotbolls-EM skördar – vildhundarna och i viss mån även vildkatterna. När jag första gången hörde ryktena om att vildhundar systematiskt torterades och dödas för att ge plats åt fotbollsentusiaster, ville jag inte tro att det var sant. Ukrainarna har ju alltid varit så omhändertagande och förtjusa i sina fyrbenta dagdrivare. Men med tiden har det kommit allt fler bevis på att dessa diaboliska rykten är sanna. Men det är tydligt att många som fått nog av den överdrivna nit som vissa myndigheter visar för att göra landet respektabelt (?) för andra européer.
Faktum är att myndigheterna istället borde arbeta med att förebygga att prostitution och annan sexindustri gynnas under festen för dessa bollglada typer. Det är faktiskt mycket värre om människor utnyttjas sexuellt eller liknande än om någon fotbollsfantast blir tuggad av en jycke.
Bilderna är kanske inte riktigt rättvisa mot antalet demonstranter, men vi gissade oss till några hundra stycken deltagare. Lviv var inte ensam om att hysa demonstrationen kallad “Fair play for strays”. I de flesta största städerna i Ukraina demonstrerades det, liksom i Ryssland, Tyskland, Nederländerna, Italien, Österrike, Ungern, Schweiz, Frankrike, Tjeckien. Några demonstrationer i Sverige har det dock inte rapporterats om.
Många färgglada paraplyer hade samlats utanför universitetet
Igår hade den svenska Luciatraditionen en miniturné i Lviv. Två företag med svenska ägare, Remit och Brainglass, hade vänligheten att bjuda in studenter som läser svenska vid Ivan franko universitetet.
Vi hoppas att detta kan bli en tradition i Lviv, att våra studenter får tillfälle att komma ut och möta företagare i Lviv med svensk anknytning.
Hos Brainglass
Sång hos Remit
Sedan blev det lussekatter, glögg och pepparkakor.
I lördags, den 26 november, hedrade ukrainarna de som föll offer för en av Europas kanske värsta svältkatastrofer. Holodomor, som katastrofen kallas, har en årlig minnesdag som sker sista lördagen i november. I Lviv var det två olika ceremonier, en vid Taras Shevchenko monumentet på huvudgatan Svobody och en vid Stepan Bandera monumetet. Det kändes självklart för mig att välja ceremonin vid Taras Shevshenko monumentet.
Men varje år när Holodomordagen närmar sig skäms jag som svensk. Sverige tillhör den dystra skara av länder som vägrar erkänna att svältkatastrofen i Ukraina 1932-33 var ett folkmord. Den enklaste förklaringen är väl att man vill hålla sig väl med Ryssland. Men varför Ryssland själv inte tar avstånd från Sovjetunionens agerande är faktiskt helt obegripligt. Varför försvarar Ryssland Sovjetunionens förorättar?
Enligt min mening är det är sorgligt, för att inte säga direkt nonchalant, av Sverige att inte våga ta ställning mot ett uppenbart diktatoriskt handlande, så som Sovjetunionen faktiskt gjorde sig skyldig till under Holodomor. Varför denna fega utrikespolitik? 2008 erkände till och med Europadomstolen att Holodomor var ett brott mot mänskligheten! Och listan över länder som erkänner Holodomor är ganska lång. Sverige behöver helt enkelt inte känna sig som någon pionjär i denna fråga.
Efter en dansföreställning, tal och sång tändes det ljus.
En annan tradition är att denna dag tända ett ljus i sitt fönster
Just nu pågår en mycket fin utställning på galleri Primus i Lviv. Det är Romana Romanyshyn som ställer ut sina fina och underfundiga verk. ЧЕРВОНА КНИГА, Röd bok, som utställningen heter, innehåller illustrationen, etsningar och målningar.
Romanyshyns språk är lekfullt och inte översållat med symbolik, så som mycket konst är här. Hennes teknik är dessutom ofta lika intressant som själva motiven. Hon har bland annat jobbat med samma teknik som man använder för att göra ikoner, men hennes budskap är knappast religiöst utan fantasifullt och egensinnigt.
Romana Romanyshyn till vänster i bild.
Sedan min ankomst till Lviv är detta den absolut finaste och intressantaste utställningen jag sett. Romana Romanyshyns stil har tagit steget in i en europeisk kontext, och avståndet mellan Lvivs och ex. Berlins gallerier känns plötsligt inte så lång!
I helgen var det vin och ost-festival på kulturpalatstet i Lviv. Mässan var mycket välbesökt. De suddiga bilderna nedan illustrerar dess popularitet och hur trångt det följdaktningen blev.
Personligen uppskattade jag de lokala vinodlarna som kommit ned från karpaterna för att bjuda oss på äppeldoftande muscatvin och rustiga röda viner som inte bara gav röda kinder i höstkylan, utan även vackert rödglänsande läppar.
Osten var däremot av mindre kvantitet och de få tillverkade som var där, var ständigt påpassade av girigt ostlängtande besökare. Det var helt enkelt omöjligt att ta sig fram till deras bord!
Det jag däremot kände är att jag helst sluppit var den alltför höga, och usla, musiken som verkligen inte passade till en stund där man njuter av gott vin. Å andra sidan var det också upplyftande att snobbstämpel på vin suddades ut och att familjefesten var det som stod i centrum. För vilken svensk vinfestival hade haft lekplats för barnen? En verkligt lysande idé! Efter ett eller två glas vin villl både mamma och pappa vara med i leken.
Olga Kwasha, hemmahörande i Lviv, har en separat utställning på Green Sofa. Hennes målningar utgår från Lviv, Karpaterna och livet i västra Ukraina. Hon målar med en utpräglad naivism och tidsangivelsen ligger ofta i en annan metavärld.
Jag är van vid att konst kommunicerar med vår samtid – med kritik, ironi etc. Olga Kwasha gör inte det, vilket känns något förvirrande! För mig är konst inte bara något som ska försköna vår vardag utan även säga något om vår vardag, våra liv, våra öden. En kritisk udd hade enligt min mening höjt Olga Kwashas verk och kanske hade konstrasterna hjälpt till att skapa en narrtivitet, som jag nu känner att de saknar.
Å andra sidan ser jag att det inte är Olga Kwashas önskemål. Hon vill skapa en bild av en värld som inte finns, där drömmar och önskningar uppfylls, och där regn, snö, sol är en inramning till en harmonisk värld.
Coralli gallery i Lviv hade i söndags en mycket intressant konsert. Det var den ukrainska sångerskan Uliana Horbachevska som framträdde tillsammans med bassisten Mark Tokar.
Uliana Horbachevska sjunger främst ukrainsk folkmusik och i hennes röst kan man nästan höra de mytiska folksagorna och ett avlägset liv i den ukrainska byvärlden. Hennes samspel med Mark Tokar är fantastiskt och hennes medhörning och lyhördhet fantastisk.
Jag var dock inte lika imponerad av Tokars insats. Han saknade helt enkelt vad Uliana Horbachevska önskade som svar i det tänkta samspelet. Frijazz i all ära, men det måste innebära ett absolut gehör, och jag svävar på målet om jag tycker att Tokar verkligen levde upp till det den kvällen. Å anda sidan stördes han av två mobilsignaler under konserten, och denna konsert krävde full koncentration av musikerna, samt av publiken.
Kvällen var dock väl värd ett besök och trots mina invändningar tycker jag att konserten var en fantastisk upplevelse.
Det var en magisk stämning på Lvivs filharmoni i onsdags när Olena Leonova framförde sin That Crazed Girl. Som skandinav är jag van vid ganska sparsmakade framförande av experimentell jazz, men onsdagens konsert var allt annat än sparsmakad, frånsett en alltför liten publiktillströmning.
Jag uppfattar Olena Leonovas verk That Crazed Girl som en undersökning i kvinnoroller, eller snarare nedmontering av kvinnonormer. De två sångerskorna Oleysa Zhdorovechka och Nazhul Shukayeva har med sitt breda register, genom sina röster och i framställningen, lätt att klara den krävande uppgiften. Olena Leonova själv, samt saxofonisten Olena Pavlova blev en självklar del av nedmonteringen och dekonstruktionen av dessa roller. Själv imponerades jag mycket av Pavlovas spel och jag måste medge ett extra stort leende när jag hör en kvinna så mästerligt bemästra manliga bastioner, som träblåset faktiskt är. Pavlovas spel är modigt, egensinnigt och kunnigt på en och samma gång.
Man bör också nämna kontrabasisten Mark Tokar, som har en enorm förmåga att föra samman olika energier i galet egensinniga improvisationer!
That Crazed Girl är inspirerade W.B. Yeats dikt A crazed girl och inledningsvis hotade konferenciern med att vi skulle få höra inslag av Irländsk folkmusik, men till min stora glädje var det knappast skönjbart.
Själv hoppas jag att snart igen få göra bekantskap med Olenas Leonovas kompositioner. En konsert gav mersmak och var helt enkelt inte tillräckligt!
Från ett tidigare framträdande, dock med andra musiker än onsdagskvällens ensemble.
Ett inslag på ukrainsk TV om Olena Leonovas That Crazed Girl.
