viewpoint-east.org

En musikalisk promenad

Category: by sophie engström, music, photo by prallin & sonia, ukraina
Tags: , , , , ,

Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.

Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.

– Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.

Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.

När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.

Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.

Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.

Vi vet inte vad vi hör.

När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.

Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.

En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.

Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.

Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.

Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.

Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.

Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:

Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
Performers:
Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.


Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.

Share

Påsk i Lviv

Category: by sophie engström, photo by prallin & sonia, turism, ukraina
Tags: ,

Nu är det äntligen påsk i Lviv! Det är alltid något speciellt med påsken i Ukraina. Den känns mer hoppfull och optimistisk än den svenska. Förra helgen öppnade påskmarknaden på Prospekt Svobody och denna helgen kom värmen. Vi ser framemot några dagar av härligt väder och trevligt påskfirande.

Förra helgen kom också påskägget. Här kommer en bildberättelse om det stora påskägget…

20150404_134437
Ägget har kommit. Spänningen är stor.

20150404_134445
Hur ska det går?

20150404_135521
Efter trixande och tjoande stod ägget till slut upprätt.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Och så här blev det när de pyntat klart.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Tycker faktiskt nästan att ägget är ännu finare i år…

SAMSUNG CAMERA PICTURES
…självständigare på något vis. Som Ukraina själv.

Share

DachaBracha – Världen bortom

Category: by sophie engström, photo by prallin & sonia, Uncategorized
Tags:

Att gå på en konsert med Dachabracha (ДахаБраха) är mer än bara musik. Nej, jag syftar inte på spektakulära ljus- eller dansakter. Jag syftar inte ens på utmanande scenkläder (även om deras kläder på många sätt faktiskt är beundransvärda). DachaBracha är inget annat en en resa. En resa till en värld bortom den här. I 10 år har de skapat den här världen, DachaBracha-världen, och nu är den mer levande, vital, provocerande än någonsin tidigare.

A54F8553_s (467x700)
(Bild: Olga Zakrevska)

DachaBracha använder analoga instrument från hela världen. Det här skapar en egen tidsrymd. Där allt är oföränderligt, men ändå totalt skruvat. För DachaBracha kan överraska, även dess mest inbitna beundrare. De är både väldigt “uriska” och förkrossande nutida på en och samma gång.

20150318_205435
(Bild: Sophie Engström)

Bandet firar som sagt 10 års jubileum och det gör de med ett antal konserter runt om i Ukraina. Det är en hisnande upplevelse. Inledningstonerna kastar oss rakt ut i den ukrainska desperationen. Sorgen. Smärtan. Vreden. Det gör ont att lyssna på DachaBracha. Det värker och kräver. Kräver vår fullständiga uppmärksamhet. Första halvan av konserten, eller resan, som DachaBracha tar oss med på, är ett svep över Ukraina. Varje region representeras. Alla olika uttryck får utrymme. Ukraina är många olika. Inte en och samma. Inte två mot varandra. Utan många tillsammans. Det här lyckas DachaBracha visa, något som många andra går bet på att förklara.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
(Bild: Gustav Söderström)

I pausen snurrar vi runt. Förvirrade. Alla är tagna. Några har ett lycksaligt uttryck i ansiktet. Andra ser målmedvetna ut. Några är både medvetna och fullkomligt medvetslösa. Vilse i allt, men ändå hittat rätt. Kanske tillhör jag de senare. Jag tror mig nämligen har känt det ukrainska hjärtat för förstå gången. Kände dess slag…

Vi går tillbaka in i salen. Hör den avslutande delen av konserten. Den innehåller förstås deras hits (om de nu kan kan kallas hits). Men inte ens här är något förutsägbart. Allt är skruvat. Argare. Skriker på oss att lyssna.

DachaBracha ska tillslut släppa av oss. Resan vidare utan oss. Då börjar Marko Halanevytj (sång, dragspel, munspel, trummor etc etc) tala om ljuset. Han säger att även om vi inte tror det nu, finns ljuset där. Vi ska komma till ljuset. Ukraina kommer ta sig ur den här mörka perioden. In i ljuset. Det finns ingen som kan hindra den resan.

Sista låten de spelar är “Baby” (från Light). En humoristisk sång, som leker med många normer. Så som genus, eller vad vi förväntas oss av kultur, musik etc. Och när Marko ska sjunga den sista raden “Show me your love”, tystnar han vid “your”. Hela publiken stämmer då upp i ett brokigt, men ändå samstämt, “love”. Ett fullkomligt magiskt ögonblick.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
(Bild: Gustav Söderström)

När jag står där och stämmer in med de andra, tänker jag, att så många har missförstått vad som händer i Ukraina. De talar bara om politik. De pratar om Verchovna Rada hit och dit. De tror, att vad Ukraina gjorde förra året, var en politisk revolution. Men det har det aldrig varit. För de som burit det här landet genom förra året, var band som DachaBracha. De skapade en kulturell revolution. En revolution där Ukrainas olikheter faktiskt äntligen kom till uttryck. Politik i det sammanhanget, känns faktiskt tröttsamt tråkigt. Nästan ogiltigt.

Lyssna istället på DachaBracha och försök på riktig höra. Hör Ukraina!

Share

I take my coffee (alternatively)

Category: by sophie engström, photo by prallin & sonia
Tags: , ,

What I do love about Lviv, is all the great initiatives. Especially those on grass root level. Well, I know, in greater cities these are more usual, or even more extravagant, initiative. But here you notice them and many initiative effect the city more. And it is actually the small things that makes the big difference in the long run. Almost everything is cooler when it is small. When it grows to large, you get used to it, and perhaps even bored with it.

20150129_131114

SAMSUNG CAMERA PICTURES

20150129_131120

I think though, that it will take long until I get bored with Alternative coffee. Their coffee is really something different. It’s not only about the taste, or the passion the coffee is made by, but with the idea itself. How these guys wants to change and inspire the public space around their little coffee hut.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

For you that are in Lviv, tomorrow is the big day. The big opening day. Let’s come to Doroshenka 45 at 18.00 tomorrow and drink some tasty coffee. They want to hear you opinion on what to do around their coffee hut. How to recreate the public space. And let yourself get inspired by them and learn all about how to make a difference!

And some music

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: