viewpoint-east.org

Ja, se det snöar…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2019
Dagens polska affisch
Trzej państwie na śniegu (Tre män i snön)
Av Jerzy Flisak
År 1954

På många sätt är nog december årets kortaste månad. Dagarna är kortare än de borde vara (enligt undertecknad, som gillar solljus), och snön stannar alltid kortare tid än man tror att den ska göra, när man ser hur den singlar ner i sin egen snöiga och obegripliga bana.

Å andra sidan är december precis lika lång och uthållig som andra månader som har 31 dagar. Men här i viewpoint-easts adventskalender räknar vi faktiskt bara till 24. (Bara och bara. Jag är inte ens kommen halvvägs och har redan lite svårt med uppslagen, som ni nog märker.)

Jerzy Flisak, som skapat denna trevliga affisch för den österrikiska filmen Drei Männer im Schnee, var en affischernas gigant. Hans produktion är omfattande, och flera av affischerna är legendariska. De är snillrika, och hans alster från 1950-1970-talet är riktiga galjionsfigurer för den tidens estetiska ideal. Bjärta färger, som ofta bärs av lite klumpiga figurerna. En riktig snygging är den här, som faktiskt står i lågor. Eller den här fiffiga Jacques Tatis film “Playtime“.

Egentligen är just denna affisch inte min egen favorit av Jerzy Flisak, men jag tyckte att det ändå var dags för lite snö.


Något av en hypnotisör

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

17 december
Dagens polska affisch
Lo-KITAÝ
Av okänd
År sent 1930-tal

Mannen med den hypnotiska blicken kan ha varit just hypnotisör. Låt mig presentera Lo-Kittay, eller Lo-Kitay, eller Lo-kitaý, han tycks ha varit förtjust i att variera stavningen av sitt scennamn. Tydligen var han även filmstjärna. Nå, han verkar dock bara ha fastnat på vita duken två gånger. Första gången 1919 i filmen Matrimonium Sacrum. Det finns inte mycket information om denna film, men huvudrollen tycks ha burits av den tyska filmstjärnan Jeanette Bethge. Hon skulle flera decennier senare spela i den tyska filmen Den svenska näktergalen (Die schwedische Nachtigall), som handlade om romansen mellan den danske författaren H.C Andersen och svenska operaundret Jenny Lind.

Den andra gången han lyckades fastna på vita duken var i den tjeckisk-polska film Dvanáct křesel/Dwanaście krzeseł, alltså De tolv stolarna, från 1933. Det är troligen från den filmen vår affisch härrör. Filmen baseras på den satiriska romanen med samma namn, författad av Ilja Ilf och Jevgen Petrov. Berättelsen tar avstamp från en sömnig provinsiell håla. Där hjälten, vid namn Ippolit Matvejevitj “Kisa” Vorobjaninov, far ut på en absurdisk jakt efter gömda juveler i en av tolv stolar. Det är en våldsamt skrattretande resa genom 1920-talets Sovjetunionen.

Lo-Kittay ska ha spelat en professor i filmen. Jag minns inte riktigt någon professor från romanen, men jag antar att vår käre hypnotisör trollband biobesökarna, då någon gång under 1930-talets mitt. Men något utöver den här knapphändiga informationen om vår herre med de magiskt trekantiga ögonbrynen har jag tyvärr inte.


Vampyrer i Lwów

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december
Dagens polska affisch
Dziś w teatrze świetlnym Palace (Idag på biograf Palace)
Av okänd
År 1927

“Idag på biografen Palace”, säger skylten, som de tre trollen med de opraktiskt höga hattarna, håller i. De tycks lika undrade som du och jag, för vad såg man på bio 1927? Kanske såg man premiären av Metropolis av Fritz Lang. Eller så kanske man förundrades över historien och de synkroniserade ljudet i Jazzsångaren med Al Jolson i huvudrollen? Båda filmerna hade premiär det året.

Nja, vid närmare eftertanke tror jag inte att filmerna från stora vida världen färdades så snabbt till Lwów. Jag tror att man lät sig skrämmas av succén Vampyrer i Warszawa från 1925. Filmen var visserligen en stumfilm, men hu så skrämmande, sa man nog till varandra när man lämnade den väldiga biosalongen på Ulicą Legionow i Lwów (idag Prospekt Svobody i Lviv).

Biografen Palace slog upp portarna 1926, och var stadens modernaste biograf. Enligt uppgift skulle biografen kunna rymma 1100 besökare. Det tycks galet stort, eftersom Lvivs operahus rymmer exakt lika många. Lwóws elit älskade biografen och de var tydligen särskilt förtjusta i att visa sig på röda mattan vid premiärerna.

Biografen Palace slog igen när nazisterna tågade in i staden, i juni 1941.


“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.


Ida

Category: by sophie engström, movies, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag har dröjt länge. Dröjt länge med att se Ida. Jag undvek henne. Ville glömma att jag borde. Sedan Euromajdan har jag haft svårt att koncentrera mig på film. Jag har helt enkelt inte alls uppskattat formen. Jag har känt mig passiv, matad. Det är av den orsaken jag väntat med att se Ida. Jag ville inte rata henne. Jag ville kunna se och höra berättelsen. Och igår var den dagen.

Och självklart blev jag överväldigad. Särskilt av fotografiet. Varje bildruta kunde vara en stillbild. Varje bild talade ett eget språk. Berättade nya historier. Utan Łukasz Żal och
Ryszard Lenczewski fotografi hade filmen inte träffat lika rätt. I alla fall för mig. De gav mig en tidsresa. En inblick. Jag nästan kände dofterna av landsbygden. Åkern och skogarna. Surkålen på restaurangen, eller den sötaktiga doften av sprit, dagen-efter.

Fotografiet i Ida fick mig dessutom att tänka på en utställning jag besökte på Krakows fotografiska museum av fotografen Piotr Sawicki. Bilderna, som var tagna mellan åren 1968-98, skildrar livet på den polska landsbygden. Människorna, djuren, naturen, husen. De skildrar hur den brutala vintern besegras av en motsträvig vår, och vår älskade sommar förfäktas av höstens starka vindar. Jag drabbades så av hans närvaro. Nerv. Medkänsla. Oräddhet. Hans medkännande nyfikenhet. Och hur hans nyfiken återspeglas i de ansikten han skildrar. Det finns bilder där som jag aldrig glömmer. De är med mig för evigt.

Så som Ida.

image
Piotr Sawicki Sołty z Climoch z żoną


Hummelhonung som ukrainsk film

Category: by sophie engström, movies, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Enligt rykten, som florerar på facebook, ska Torgny Lindgrens bok Hummelhonung spelas in som film av den ukrainska filmskaparen Victoria Trofimenko (och på myspace). Romanen Hummelhonung handlar om två åldrande bröder som avskyr varandra och som gör allt för att överleva varandra. Men när en kvinna kommer in i den ena broderns liv förändras allt.

Filmen spelas in i natursköna Karpaterna och jag hoppas att detta, på sina sätt svensk-ukrainska samarbete, kommer att bli framgångsrikt och uppskattat av såväl svenskar som ukrainske. Huvudfinansiär är Ukrainska statens filmagentur, vilket är ungefär samma sak som svenska filminstitutet.


Oscarsnominerad film om hjältemod i Lviv

Category: by sophie engström, movies, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Den polska filmen W ciemności av filmskaparen och manusförfattaren Agnieszka Holland har nominerats till en Oscar i kategorin Bästa utländska film. Filmen, som på engelska heter In the Darkness, handlar om en polsk man som genom att riskera sitt eget liv gömmer judar i Lvivs kloaker. Filmen är bygger på en verkliga händelser som skildras i boken “In the Sewers of Lvov” av Robert Marshall. I centrum av berättelsen finns den polske kloakarbetaren Leopold Socha som vägrade att acceptera nazisternas oförrätter mot judarna och därför gömde dem i de kloaker där han arbetade.

UPD: Se även Agnieszka Hollands biograficulture.pl