viewpoint-east.org

Lejonstaden har huvudrollen

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.

För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.

När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.

Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.

Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.

Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.

Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.

I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.

Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.

Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.


Boken om staden, mot sundet, jag älskar…

Share

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Share

En bit av det judiska boklandskapet

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag böjer mig fram mot den lilla etsningen signerad en favorit, Leopold Levitskij. Uttrycket i den är både ömt och humoristiskt på samma gång. Plötsligt känner jag att någon av de nyanlända i lokalen lutar sig, liksom jag, mot Levitskijs etsning. Mannen, som följer min blick, tillhör den grupp av turister som fyller Lviv varje helg. De kommer ofta från mindre städer, inte helt sällan har de färdats mycket långt. Han omges av en doft, som många andra likt honom, lite syrlig av tåg eller buss, och den medhavda matsäcken med tillhörande saltgurka och någon alkohol. “Ciekawa” (intressant), säger han och ler lite försiktigt. Jag tror dock han avser hela utställningen, och inte Levitskijs etsning i synnerhet.

Etsningen av Leopold Levitskij heter “Läraren” och gjordes 1934, i en tid då Lviv såg mycket annorlunda ut. På översta våningen i Historiska museet i Lviv vill man just ge en inblick hur Galizien kunde te sig tiden före förintelsen. Det är en fin liten utställning, som bär det sympatiska namnet Judarna – en boknation.

Det finns ingen röd tråd i utställningen, eller rättare sagt, om den finns lyckas i alla fall inte jag finna den. Här finner man böcker från en tid då jiddisch hördes på gatorna, och då böcker som dessa lästes. För en historieintresserad kan det upplevas som något störande att det inte finns en tydlig tematik, frånsett att det mesta handlar om, eller är, skriftliga källor. Men samtidigt återger den, just med avsaknad av en röd tråd, ett myller och tjatter som det måste varit före förintelsen. Som besökare får man sig till dels ett fasligt babblande och pladdrande. Alla talar i munnen på varandra, helt utan ordning och kronologi. Och summa summarum är att det är väldigt vederkvickande. Här finner man Adam Mickiewicz Pan Tadeusz sida vid sida med Sholem Aleichems Motl, kantorns son, båda talar de jiddisch. Skrivmaskiner med alfabet på jiddisch, vid sidan om torarullar på hebreiska. Alla talar de förbi varandra, och om varandra. Bokstavligen!

Hos torarullarna fastnar sedermera min tidigare vän från Levitskij. “Fascinerande”, förkunnar han innan han rusar vidare mot nya kulturuppleveler i Lviv. Man ska ha högt tempo, om man ska hinna se allt intressant i Lviv på några få timmar.

Det finns de som gärna återger bilden av Lviv som ett näste för antisemitism och nazism. Man ska givetvis inte underskatta de strömningar i periferin som hyser dessa ismer, men för att delge omvärlden en mer korrekt bild av vad som pågår måste man också belysa det nyvakna, och kanske till och med yrvakna, intresset som finns i Lviv för de grupper som inte längre finns kvar i stadsbilden. Jag tänker här inte enkom på judarna, utan även polackerna.

Under 2018 pågår flertalet utställningar, konserterna, konferens med mera, under samlingsnamnet “Staden som (inte) överlevde“. Utställningen “Judarna – en boknation” är således bara en av flera. (Jag har tidigare bland annat skrivit om den pågående judiska utställningen på Etnografiska museet, samt om “Staden som (inte) överlevde”). Dessa engagemang är ett tydligt tecken på att de, som viftar på varningsflaggan och påstår att Lviv är en stad som ägnar sig åt att förtränga, har fel. Här råder istället en iver att få ta del av sin historia.

Således bygger man också en ny, och klart ljusare framtid. Min förhoppning är att Lvivs nya intresse också sprider sig över landet. Ty ukrainarna vill få kunskap, och hittills finns det mycket som talar för att man i en snar framtid vågar belysa de mer känsliga ämnena, så som hur vissa delar av ukrainska befrielsearmén samarbete med SS.

Under min tid här, har jag åsett en enorm förändring i förhållningssättet till stadens historia. Från att man nästan inte alls nämnde judarnas stora inflytande, till att de förekommer på praktiskt taget varje utställning. Detsamma gäller polackerna. Alltfler utställningar handlar om den tid då de var herrar över staden.

En ny grupp långväga turister, med tillhörande doftaura, har fastnat framför torarullarna. De fotograferar, och kontrollerar som brukligt, resultatet på skärmen, före det att de lyckliga rasar ner för trapporna i Historiska museet. Med sig har de en liten bit av hur Lviv och Galizien en gång tedde sig. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Jo, det är att det tycks ge dem så mycket glädje.


Leopold Levitskijs “Läraren” från 1934.


Adam Mickiewicz Pan Tadeusz på jiddisch.


Vackert exlibris som tillhört samlaren Maximilian Rappaport.


Ett dokument på jiddisch från 1777 då Zjovkva införde österrikiska lagar.

Share

Omgiven av galningar – om boken “Furstinnan”

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gustav Vasa. Det var ett namnpar som jag under min barndom förknippade med något tråkigt, fult och synnerligen ointressant. Allt som kunde sammankopplas med Vasa var för mig förkastligt. Vasaknäcke var töntigt. Vasaloppet var något löjeväckande. Om någon, via sitt utseende (till exempel om de hade skägg), fick mig att tänka på Gustav Vasa, blev jag både djupt förolämpad, och på många vis äcklad. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och nu lever jag sedan två decennier med en man som heter Gustav och har skägg.

Så här i efterhand har jag ibland snuddat vid tanken att det handlade om någon extrem känsla av anti-patriotism som angripit min unga barnhjärna. Det var ju ändå han som lagt grunden till det som skulle bli Sverige av idag.

På senare tid har jag dessutom utvecklat ett intresse för denna svenska dynasti. De var ju fullkomligt förryckta allesammans! Revoltörer och spritt språngande galna!

Det var därför med stor förtjusning som jag öppnade den första sidan i Eva Mattssons bok “Furstinnan. En biografi om Katarina Jagellonica“. Ty Katarina Jagellonica (1526-1583) var inte bara gift med en av de vildsinta Vasarna, Gustav Vasas andra son, hon kom också från Polen, vilket gör henne intressant för mig som när en utpräglad fixering vid allt som rör Centraleuropa.

Jag hade således mycket högt ställda förväntningar på biografin. Inte nog med att jag förväntade mig en fördjupad förståelse för det Polsk-litauiska samväldet. Jag förväntade mig även att få min nyfunna fascination för de galna Vasarna tillfredställt.

Eva Mattsson har gjort en noggrann forskning inför författandet av denna biografi. Det är inte många före henne som sökt svaret på vem Katarina Jagellonica var, och hur hon såg på sitt liv i Sverige. Därför är flera uppgifter nya, och Mattsson bryter verkligen ny mark. Det är även så, att Evas stora intresse för denna polska prinsessa, och sedermera drottning av Sverige, smittar av sig hos läsaren. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli djupt fascinerad av hennes livsöde.

Ett av de anslag som är riktigt intresseväckande, är att Eva Mattsson medvetet följer de kvinnliga släktbanden. Istället för att fördjupa sig i Katarinas far, får vi följa hennes mors anfäder till Italien. Det här är ett grepp som stärker upplevelsen av att man läser en, i många stycken, oförtäljd historia.

Eva Mattsson ägnar även mycket tid åt att levandegöra tiden hon beskriver. Vi får bekanta oss med arkitektoniska idéer, inredning, klädernas apparition, maträtter och dryckesvanor. Det här skänker en känsla av närhet till det berättade som är förhållandevis sällsynt.

“Furstinnan” är dessutom en mycket vacker, smakfull och omsorgsfullt bearbetad bok. Bildmaterialet är gediget och förstärker känslan av närvaro i tiden.

När jag läst de sista raderna i “Furstinnan” kände jag sorg över att lämna ett spännande sällskap, ja, det var som om jag lärt känna dessa damer och herrar personligen.

Jag måste ändå medge att jag initialt var något förbryllad över hur Eva Mattsson redovisade sina källor. Akademiker-skadad som jag är, upplever jag en stark ångest om jag inte har några fotnoter att klamra mig fast vid. Men snart hade jag helt enkelt förlorat mig i den fascinerande berättelsen om Katarina Jagellonica. Fotnoterna hade jag antagligen ändå inte kontrollerat, och källorna finns ju tydligt markerade i slutet av boken.

Med en avslutande fanfar hävdar jag att detta är det bästa jag läst i sitt slag under senare tid. Och då läste jag “Ett jävla solsken” nyligen. I “Furstinnan” finner vi en medryckande berättarglädje, kryddat med Eva Mattssons stora kunskaper samt att vi omges av den tidens galningar. Ja, mycket bättre kan det inte bli!

Share

En resa mot avgrunden – “The graveyard” av Marek Hłasko

Category: bokrecension, by sophie engström, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag öppnar en ny bok och låter mina ögon svepa över de första raderna, känner jag alltid en särdeles njutning. Det okända lockar mig, och jag längtar efter att få kliva in i en annan värld. Precis så kände jag när jag öppnade “The graveyard” (Cmentarze) från 1958 av Marek Hłasko. En trivsam rysning löpte genom min kropp.

Ganska snart förändrades allt. Njutningen förbyttes mot en ängslig förfäran. Under resten av den korta romanen kastades jag allt längre ner i förtvivlans och hopplöshetens avgrund. Det är en förfärlig läsning, men dock så fasligt viktig.

“The graveyard” kretsar kring 48-årige Franciszek Kowalskis liv. Nå, det är inte helt sant. Romanen kretsar kring ett förödande felsteg som leder till att Franciszeks kretslopp sätts ur spel.

Betättelsen, som troligen utspelar sig ett decennium efter andra världskriget, inleds med att Franciszek möter en gammal vän. De har slagits sida vid sida tillsammans med de polska partisanerna under krigsåren. Det blir en blöt afton, och många kära minnen återupplevs. På vägen hem från sammankomsten med vännen blir Franciszek stoppad av polisen. Ordväxlingen mellan polisen och den överförfriskade Franciszek leder till att den senare blir arresterad. Avgrunden väller nu fram över hans liv, krossar allt Franciszek har uppnått. Det går inte att berätta mer om handlingen om jag inte ska spoliera hela er förestående läsupplevelse.

Utan att göra några ingående miljöbeskrivningar, gör Hłasko dåtidens Polen fullkomligt levande för mitt inre. Jag kan utan svårigheter se de trötta människorna släpa sig mellan hemmets boning och deras arbetsplatser. För mig ser jag hur middagsborden står dukade med de få varor man lyckats komma över. Jag ser butikernas gapande hyllor, och de luggslitna husfasaderna. Det är nästan så att jag känner doften av koleldningen och hur den blandas med en doft av żurek. Bilderna blir så plågsamt verkliga, att jag kommer på mig själv med att tro att jag ska möta Franciszeks frågande blick när jag lyfter mina ögon från bokens sidor.

Marek Hłasko alltför korta liv skulle nästan själv kunna platsa i en roman. Han föddes i Warszawa 1934, och växte därför upp under andra världskriget. Ett krig som också präglade hela hans existens. Han medgav själv att efter kriget kunde han inte förmå sig att skriva något vackert. Allt genomsyrades av hans upplevelser från denna tid. Efter en tumultartad studietid blev han lastbilschaufför, men han blev inte långvarig inom det skået. Han började skriva, och blev förhållandevis snabbt erkänd.

Hłasko närde en stor kärlek till Polen. Han emigrera, men kom tillbaka, trots att han inte var önskad. Han vistades i Paris, där han kallades Polens James Dean, för att sedan ge sig av till Västtyskland, och därefter till Los Angeles. Där var tanken att han skulle skriva filmmanus, men misslyckades och hade istället (?) en affär med Betty Ray, hustru till skådespelaren Nicholas Ray. Hłasko fortsatte med att skapa oreda. Under en fest ska han lekfullt ha knuffat ut filmaren Krzysztof Komeda utför en brant sluttning. Komeda avled fyra månader senare av skadorna.

Hłasko dog 1969, samma år som Komeda, i västtyska Wiesbaden, blott 35 år gammal. Marek Hłasko blev alltså 13 år yngre än Franciszek Kowalski, då denne gick mot sin avgrund.

Share

Om Olenas val – som ledde till döden

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Historia, hutsuls, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När jag läste “The red Prince. The Fall of a Dynasty and the Rise of Modern Europe” av Timothy Snyder, var det en företeelse som intresserade mig, och det var att före första världskriget fanns det de som valde sin etniska tillhörighet och identitet. Boken handlar om den extravaganta äventyraren Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen. Ja, på något annat vis kan jag inte beskriva honom. Han var svågern till Alice Habsburg, som efter att ha blivit förälskad i hutzulernas kultur, valde att bli ukrainare. När han under det polsk-ukrainska kriget uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka, den traditionella skjorta som bär det ukrainska kulturarvet, fick han tilltalsnamnet Vasyl Vysjyvani av ukrainarna.

Egentligen var Wilhelm från ett hem (nå, adligt hus, kanske ska tilläggas) där man vurmade för den polska identiteten. Wilhelm, eller Vasyl Vysjyvani, gick sin egen väg, och blev ukrainare.

Under tiden för första världskriget, och efterföljande polsk-ukrainska kriget, var detta alltså, inte helt ovanligt. Idag tänker jag lyfta fram en kvinna som också valde att bli ukrainare.

Den kända ukrainska poeten och journalisten Olena Teliha (född Elena Ivanovna Shovgeneva) föddes 1906 i en liten stad strax utanför Moskva. Hennes mor var av rysk börd, och hennes far var belarus-ukrainare. Han vurmade dock för den ukrainska hälften av sig själv, och det tycks ha påverkat dottern. Hennes far var ingenjör, och det ledde till att de flyttade till S:t Petersburg fem år efter att Olena fötts.

Det var först 1918, alltså när Olena var 12 år, som hon och hennes familj flyttade till Kyjiv. Under hela först världskriget, och inbördeskriget i Sovjetryssland, bodde de där. Hennes far arbetade vid den tidens infrastrukturministerium, och 1920 blev hela ministeriet flyttat till Tarnów i Polen. Olena stannade dock kvar i Kyjiv, och det var väl här som hon valde sin ukrainska identiteten. Hela familjen var för övrigt öppet pro-ukrainsk. Det ledde sedermera till att familjen tvingades fly till Tjeckoslovakien. Då var redan Ukraina införlivat i Sovjetunionen.

I Prag träffade Olena sin blivande man, Mychailo Teliha. Där började de tillsammans utveckla sina olika konstformer. Olena inom diktkonsten, och Mychailo som bandurist. Bandura är ett stränginstrument som är mycket uppburet inom ukrainsk folkmusik. Paret flyttade sedan till Warszawa där Olena fick försörja sig som modell innan hon fick möjlighet att undervisa som lärare.

Det är ingen hemlighet att Olena under denna tid utvecklade en fascination för fascism. Hon skrev till och med dikter där hon hyllade fascismen. Den troligaste orsaken till det är väl att hon, och som många med henne, såg Sovjetunionen som den största fienden. Ukraina ockuperades av Sovjetunionen. Det var så Olena såg på saken.

1939 gick paret med i OUN, Organisationen för ukrainska nationalister. Denna organisation är nog mest känd för sina militära aktiviteter, samt för en av sina ledare, ja, just det, den ökända Stepan Bandera.

Jag tänker inte gå närmare in på att beskriva OUNs verksamhet under andra världskriget, då det är som att gå på ett minerat fält. De har kritiserats både från höger och vänster, och det finns väl ingen mening med att en till oinsatt (=jag) yttrar sig i frågan. En sak som dock tycks vara ganska omstritt är att de menade att Ukraina är till för ukrainarna, och inga andra.

Olena och hennes man lär också ha ansett att Ukraina var till för ukrainarna. De var dock inga slagskämpar på slagfälten. De var konstnärer, och ska väl snarast ses som en slags konstens soldater. Soldater för den ukrainska kulturarvet, språket och i horisont hägrade självständigheten för Ukraina.

Så när Nazityskland drivit ut Sovjetunionen ur Kyjiv beslöt sig paret för att flytta till Ukraina. Först bodde de en tid i Lviv, innan de tog sig till Kyjiv.

Men det visade sig snart att Nazityskland inte alls sympatiserade med den ukrainska självständighetsivern. Strax blev Olenas kollegor, på den ukrainska tidning där hon arbetade, arresterade. Många vänner och släktingar bad att Olena och Mychailo skulle lämna Kyjiv före det var för sent. Men Olena svarade hårdnackat att hon aldrig skulle lämna sitt fosterland, nu när hon äntligen fått komma dit.

Det råder delade meningar om vilket datum, men det är troligt att Olena och Mychailo avrättades den 21 februari 1942. Det finns dessutom olika åsikter om var de avrättades. Några menar att de avrättades vid Babij jar, en plats som några månader tidigare sett tiotusentals judar mördas av nazisterna. Det finns de som motsäger detta, och menar att det troligaste var att de sköts i fängelset där de satt.

Det var i alla fall i fängelset som sägen säger att den 35-åriga Olena Teliha skrev sina sista ord: Här satt, och från här gick hon för att bli skjuten. Olena Teliha. Men om det verkligen var hon som skrev dessa rader på väggen, eller om de alls skrevs, vet ingen. Ty även om det råder det delade meningar.

Något som jag ändå vågar påstå är att landsförvisning, och förtryck av etniska uttryck knappast leder till en bättre värld. Det troligaste är väl att det bara skapar förbittring och vrede. Och Olena hade oturen att födas i en tid där hennes val av etnisk tillhörighet ledde till förtryck och förföljelse. Hennes livsval präglades därför av de handlingar som gjordes mot henne. Olena Teliha radikaliserades för sitt val av etnisk tillhörighet. Ett val som ingen annan nation vid den tiden gav rätten att vara ett eget land.

Share

Zjovkva – staden som inte glömmer

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

Den första stad jag besökte utanför Lviv var Zjovkva. Jag minns inte exakt vilket år, men låt oss säga att det var 2011. Vid den tiden hade jag mycket grumlig och otillräcklig uppfattning om hur historien såg ut på den platsen jag bodde. Jag sökte givetvis ständigt efter det förlorade folket, judarna. Var jag än gick sökte jag efter några spår av deras liv, men fann förbryllande lite. Fast det var vad jag sysslade med i Lviv. När jag kom till Zjovkva första gången hade jag inte en tanke på dem. Det var som om de inte hade funnits där.

Väl på plats träffade jag en besynnerlig liten herre iklädd någon slags dräkt från 1600-talet. Den mycket språkkunnige mannen pratade om någon Stanisław Żółkiewski som tydligen grundat staden. Han fortsatte att gå på om en Johan III Sobieski som jag inte alls visste något om. Som svensk blir man ju ofta varse om att andra människor runt omkring i världen är mycket mer historiskt bevandrade. Det här var ett sådant tillfälle, och jag skämdes över min okunnighet.

Nå, efter mitt möte med den märkliga mannen som radat upp polska namn, och även nämnt judarna som levt i staden och någon svensk kung som enligt hans mening hade bott en natt på slottet, beslöt jag mig för att ta en promenad i stan. Tyvärr blev promenaden mycket kort. Jag fann inget av intresse. Orsaken var ju att jag inte hade något intressant att fylla i det jag såg. Det är vad historielöshet gör med oss. Vi vandrar runt i tillvaron, som små flingor och glider runt utan att förstå någonting av vad vi ser.

Idag åkte jag åter till Zjovkva, men nu är det nästan omvänt. Det är faktiskt möjligt att jag ser och förstår mer än vad de som bor där ser. Så blir det när man har för mycket historia i huvudet. Jag tror att det är bra om man hittar något mellanting. Min nuvarande position kan faktiskt bli lite enerverande för de som vill visa sin stad och region.

När jag idag gick genom Zjovkva träffade jag ingen trevlig liten man iförd 1600-tals kläder. Stan har gått från en slumrande småstad, till att snart bli ett turistmekka för alla polacker som kommer genom staden för att besöka Lviv. Det gamla slottet, som var i ett gräsligt skick första gången jag var där, håller nu på att renoveras. Det kommer snart att skina lika vackert som det gjorde i sina fornstora dagar. Lilla Zjovkva håller på att bli en riktig ögonsten i Galizien!

Men mitt besök i Zjovkva idag handlade inte enbart om att se vad som hänt med slottet. Jag ville besöka staden för att få återse judarnas Zjovkva och Clara Kramers födelsestad. Och med det ville jag också se Zjovkva genom förintelsen. Jag tänker inte göra någon presentation av hennes självbiografi “Clara’s war”, utan ni får läsa mitt tidigare inlägg om hennes gripande skildring från tiden för förintelsen.

Det jag sökte idag var, förutom synagogan som jag redan sett, begravningsplatsen samt om jag kunde hitta andra spår av judarnas liv i Zjovkva.

Plötsligt, när jag gick på det stora torget, var det som om något drog mig i kragen på min klänning, och tvingade att vända mig om. Det visade sig att det var skuggan av en mezuza som ville bli sedd. Jag blir alltid så rörd när jag ser dessa. Av någon anledning måste jag alltid, smått tvångsmässigt, ta på det tomrum som var en mezuza. Det känns alltid trevligt att möta dem, men ofta så oändligt sorgligt att de gapar tomma. Som om portarna har djupa sår, eller om det bara är ärr, av det som borde vara där.

Därefter banade mina ben mot begravningsplatsen. Den användes från tidigt 1600-tal, då judarna tillåts att bli invånare i staden, fram till det att nazisterna skövlade den. Gravstenarna användes till vägbyggen i stan under nazisttiden, men det var faktiskt så sent som 1970 man pulveriserade resterna för att göra plats för en marknad. Idag står en luggsliten och sorglig marknad på platsen. När jag går in genom det som tidigare var porten till begravningsplatsen gör det ont i mig. Bokstavligen. Det händer allt oftare att jag drabbas av insikten vad mänsklig ondska, så som förintelsen, kan leda till. Jag vill inte vara utan den förmågan att känna, men det är alltid lika fasansfullt när det kommer till mig.

Det finns inte mycket som överlevt. En bit in på platsen finner jag ett hus som jag antar att chassiderna byggt. Där inne finns en gravsten för tzadiken Yitzhak som dog 1737. (Jag har tyvärr inte någon mer information om honom, då allt var författat på hebreiska på det lilla huset som omger hans gravsten.) Men det finns även två synliga tecken till på att detta varit en magnifik begravningsplats. De är båda sönderslagna, och ingen vet vem som ligger där under. Jag lägger en sten på varje. En liten (om än helt obetydlig) gest att jag aldrig kommer tillhöra dem som glömmer.

Det är med tunga steg jag går från begravningsplatsen. Jag försöker se annat, och Gustav gör sitt bästa för att beskriva skönheten på plasten. Men trots hans försök blir jag allt mer tung till sinnes. Framtiden känns så mörk. Det tycks nämligen som om den inte vill något hellre än att glömma. Förtränga.

Det är några minuter tills tåget ska gå, och vi går till rådhuset, som tycks släppa upp besökare till tornet.

Och där finner jag det som ger förhoppningar inför framtiden. I rådhusets torn har man skapat en originell och smakfull utställning. Man går bokstavligen upp genom Zjovkvas historia. Ingen folkgrupp är glömd. Alla får lika mycket utrymme. Och här finns inte heller någon glorifering av några krigshjältar. Plötsligt står Zjovkvas alla invånare från tiden före andra världskriget sida vid sida. Så som Clara menar att hon tyckte det var före kriget. Och ja, Clara och hennes familj finns också där på utställningen. De är inte glömda. De är inte förträngda. De finns här. Mitt i stadens torn.

Och när jag når toppen av tornet, och blickar ut över denna undersköna stad med dess omgivning, känner jag att det ändå finns så mycket hopp. Så många som inte vill glömma. Nu handlar det bara om att alla – som vill delge nutiden och framtiden en tydligare bild av historien – orkar hålla emot och inte låter ambitionen att sprida kunskap tyna när nationalismen slår på sina trummor.

När tåget långsamt knirkar sig ut från Zjovkva, eller på polska Żółkiew och på jiddisch Zolkiew, mot Lviv, känner jag ändå tillit inför framtiden. Det är många som aldrig kommer glömma, och jag är också del i det nu, då jag skriver dessa rader.


Synagogan byggdes under 1690-talet. Trots ihärdiga försök lyckades nazisterna aldrig förstöra den helt.


En mezuza som ville bli sedd.


En av tre gravstenar som fortfarande kan skönjas.


Från utställningen i rådhustornet. Längst upp till höger finns bilder på Clara Kramer och hennes familj.


Uppe från rådhustornet i Zjovkva går det att blicka ut både mot historien och framtiden.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: