viewpoint-east.org

Om Eva Frankos “Utresetillstånd”

Category: 1989, bokrecension, by sophie engström, eastern europe, krönika, literature
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det händer något med oss när vi är med om stora samhällsförändringar. Ofta beskriver vi det som om samhället förändrades, och vi står vid sidan om och ser på. När jag läser Eva Frankos Utresetillstånd blir jag varse hur fel den perceptionen är. Vi står inte utanför, oavsett var vi befinner oss. När samhället gungar, förskjuts vår identitet. Vår själsliga kropp ändrar form.

I Utresetillstånd färdas vi genom Katarina Levitskys liv, från hennes tillvaro i Stockholm till barndomens Slovakien, då del av Tjeckoslovakien. Vi får genom den unga Katarinas ögon läsa hur det kommunistiska samhället fungerar. Gradvis förstår hon att hon lever i ett förtryck, att det finns andra bortom hennes tillvaro som har en större frihet. Genom kvinnorna hon ser omkring sig ser hon också hur samhället fungerar, det är deras ansikten som tar oss fram till en tid då muren raseras. En mur som finns både fysiskt i tillvaron, men också i den vuxna Katarinas inre.

Hon befinner sig i Stockholm och ser på håll hur folket ger sig ut på gatorna i Prag i det som skulle kallas Sammetsrevolutionen 1989. En revolution som ledde till att diktaturen störtas. Det här ledde sedermera till att Katarinas hemstad blev en del av det nya självständigare Slovakien.

Samtidigt som jag färdas genom Utresetillstånd, läser jag Stefan Zwiegs Världen av igår. Det är två mycket olika böcker, men det finns ändå beröringspunkter. Båda skriver om en svunnen tid, andra epoker som de av olika anledningar måste brottas med. För mig är de epoker jag inte känner genom mitt inre utan just via andras berättelser. Jag tror att jag fångas upp mer av Eva Frankos berättelse då hon låter oss färdas genom kvinnorna. Det är dessutom namn jag kan relatera till. Zwiegs värld består för mig av ansikts- och ordlösa män. De flesta av de namn Zwieg nämner känner jag inte till. Det får mig att känna mig obildad och dum. Franko fyller sin berättelse med namn jag känner till, och med kvinnor. Det får mig att känna mig delaktig och (märkligt nog) sedd.

Jag har själv levt genom en revolution, och jag kan därför identifiera mig med Katarina Levitskys resa och transformation. Man förändras på så många vis. Man förändras i hur man ser på andra, på myndigheter, på allt som omger oss. Den här förändringen speglar sig i hur man ser på sig själv. Om man lever i en omgivning som inte förstår vad det innebär att genomströmmas av en revolution, blir det lätt så att man värjer sig från kontakt. Det kan vara svårt att beskriva vad man genomgår. Det här hände mig när jag kom till Sverige efter Euromajdan. Jag uppfattade de jag mötte som ointresserade och ibland arroganta. Jag hade ju upplevt något som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, och aldrig hade jag varit så rädd. Allt i mitt liv sattes ur spel under de där månaderna. Det var därför svårt att acceptera att många inte intresserade sig för mina upplevelser. Kanske var det därför som jag kände mig så lycklig när jag återvände till Ukraina, efter sommaren i Sverige. Och det är här jag känner den verkliga beröringspunkten med Eva Frankos berättelse, och jag känner mig tacksam över att få läsa om någon som också känt den där typen av speciella utanförskap.


Clara’s War – När tilltron till mänsklighetens godhet förgörs … nästan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, literature, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har precis läst de sista raderna i “Clara’s war” av Clara Kramer, men hennes ord kommer för evigt eka i mitt inre. Det är nog den första bok jag läser där jag får kämpa mot tårarna. Mina händer är våta av svett och ångest. Hjärtat bankar hårt i min bröstkorg. Kanske är det även den första boken som gjort att det värker i mig på riktigt. Varje rad, varje sida gör så obeskrivligt ont. Alla Claras döda släktingar och vänner stirrar upp mot mig från sidorna. Det besinningslösa våldet vrålar mot mig. För att lindra smärtan försökte jag varva med andra böcker, men det gick inte. Claras röst trängde bort allt annat.

Claras ord gräva sig in i ditt medvetande. Det som berättas är så groteskt att det inte är möjligt att förbli oberörd. Orden äter sig in i dig. Gröper ur varje liten uns av tilltro till mänskligheten. Hur är det möjligt att vi kan förvandlas till sådana gräsliga mördarmaskiner? Vad är det för fel på oss?

“Clara’s War” är Claras berättelse från Zjovkva, eller Zołkiem som hon kallar det. En stad ett stenkast från Lviv. När Clara föddes var det en stad där judar, ukrainare, polacker och även tyskar, levde sida vid sida i relativ fred. Antisemitismen fanns där under ytan, men hölls mirakulöst i schack. Men andra världskriget förändrade allt. För att överleva måste Clara och hennes familj gömma sig. En av stadens tyskar, en ökänd antisemit, tar familjen i sitt beskydd och gömmer hela familjen samt några familjer till, i en bunker under huset. Sammanlagt gömde denne man och hans familj 18 judar l i över ett år.

Jag har varit i Zjovkva många gånger, men kommer aldrig igen kunna återse platsen utan att bära med mig Claras berättelse. Zjovkva kommer hädanefter att vara en plats av död. Kvalfull död. Där barn dödas och lemlästas. Där så många oskyldiga mördades för att en sjuk ideologi spridit sig som ett gift genom samhället. Där vanliga människor plötsligt förvandlas till mördare. Där unga män skryter om hur många judar de mördat med sina bara händer. Där man rättfärdigar sitt mördande med bland annat kyrkobesök. Söndags förmiddagarna är för övrigt de dagar som är säkrast för alla judar. Då är mördarna i kyrkan. Men mördarna är inte bara långväga gäster. De är också dina grannar. Sådana du delat sorger och glädjeämnen med.

Det är värst det här med barnen. Jag är sannerligen ingen barnälskande tant, men att läsa hur det besinningslösa våldet gick ut över barnen gör att varje hörn av min kropp vrålar. Varför mördar man barn på det bestialiska viset? Hur mycket jag än försöker förstå vad det är som sätter igång en sådan vilja, att mörda, så är det inte möjligt att acceptera. Det går inte att acceptera att någon kan hitta ett sätt att rättfärdiga det. Och det mest avskyvärda är att det är vi! Vi människor som utför det!

När tyskarna lämnade Zjovkva hade endast 50 av de runt 5000 judarna överlevt enligt Clara. Det betyder att endast 0.01% av stadens judar överlevde. Det så makabert. Och som Clara skriver: “When I think of the Holocaust, I think of 6 million lost, I think of the 50 million who never had the chance to be born“.

Vissa punkter i livet markerar stora förändringar för oss. För mig var det när jag läste Phillippe Sands “East West Street”. Jag har tidigare berättat om hur den boken drabbade mig. Det är ingenting i jämförelse med “Clara’s war”. Man kan säkert fråga sig varför jag fortsätter att läsa något som är så fasansfullt och som gör så ont i mig. Det finns inget enkelt eller entydigt svar på det, men jag tror det är för att jag på något luddigt sätt ser det som mitt ansvar. För jag vill minnas att de fanns här. Jag vill vara delaktig i att minnet av dem består. Några kanske menar att det som hände då tillhör historien, men jag vidhåller att det enda sättet att förstå vår samtid och skapa en dräglig framtid är att minnet och kunskapen om att de var en del av den här platsen bevaras. Det är ett arbete som aldrig tar slut eller fullbordas.

Ty däri ligger vårt ansvar. Att aldrig glömma.


När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Philippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Philippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.


Om Ivan Frankos nedre delar

Category: by sophie engström, krönika, literature, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland tänker jag på Ivans kubiska nedre. Hur obekvämt det måste vara att ha en sådan där fyrkantig fot av sten, som han måste stå på. Ständigt fastkilad med ansiktet riktat mot det universitet han aldrig lyckades examineras vid. Ett universitet som nu bär hans namn.

Och ibland tänker jag också på hur otympligt det är med dessa mastodonter i den ukrainska självbilden. Deras in till gudomliga och upphöjda status. Oantastliga. Svåra att kritisera. Omöjliga att ifrågasätta. Vilken bild ger det egentliga till de unga, som kanske har litterära ambitioner? “Alla författare här upphöjs till skyarna som om de vore heliga,” hörde jag en ung kvinna säga häromdagen.

Och förstelnade i en efterkonstruktion som antagligen rimmar illa med vilka de var, tänker jag. I samma samtal, som nämnts ovan, påpekade en något äldre ukrainsk kvinna, att i Sverige verkar vi inte ha några problem att slita ner författarna från deras stensocklar. “Att Strindberg hatade kvinnor förstod jag på hans museum! Det skulle vara omöjligt i Ukraina.”

Den främsta orsaken till den skillnaden i förhållningssätt kommer sig nog av att vi inte har samma behov av att skapa en nationell identitet. Vad det innebär att vara svensk råder det visserligen mycket delade meningar om, men vi behöver knappast Strindberg för att definiera oss.

Annat är det här. Det unga landet Ukraina behöver riktmärken. Något som man kan peka på och säga: “Det här är vi och vår historia.” Fast det är ändå lite synd att det måste innebära en glorifiering av fullkomligt dödliga och troligen felande individer. Ingen är vit som snö. Inte ens Ivan Franko eller Taras Sjevtjenko.

De här herrarna är givetvis inte ensamma om att få bära fram den nationella självmedvetenheten till ukrainarna, men de är ganska påtagliga. Jag vet inte hur många gator och torg som snappat åt sig en bit av deras själar för att ge namn åt sig själva. De är hjältar med stort H.

När jag just i denna stund vänder sista bladet i boken “Hjältinnor” av Kate Zambreno, blir de två herrarnas oproportionerligt svulstiga egon (som inte nödvändigtvis har skapats av herrarna själva, utan är en lömsk efterkonstruktion) ett störande raster, som stör ut alla andra röster. Vem bestämmer att de är Ukrainas kanon? Varför hörs vissa röster nästan inte alls, emedan det trummas på trumvirveln för dessa båda stup i kvarten? Har man en stund över, ja, då passar det bra att slå på pukorna för någon eller båda av dessa herrar. Ju mer jag tänker på alla de röster som inte hörs, och hur dessa två alltid trycks upp i ansiktet på oss, ju större blir tomheten och saknaden efter de andra. Och för unga författaraspiranter är det nog svårt att samtala med helgedomar.

I Sverige är vi måhända för ivriga att riva ner alla från deras upphöjda stensocklar, men det måste väl ändå finnas en plats mellan dessa två extremer?

Plötsligt får jag lust att fråga Ivan Franko själv, om han trivs där uppe på sin stenklump, och jag tror nästan att svaret skulle bli att han känner sig vilsen. Tagen ur sin kontext. Och jag får också ett riktigt trängande behov av att varsamt hjälpa honom ner (för han måste ju vara lite stel i benen vid detta laget). Väl här nere med oss skulle han få höra vad ukrainarna av idag tänker.

Jag är nämligen av den, möjligtvis enfaldiga, meningen att både han och ukrainarna skulle trivas långt mycket bättre tillsammans, om de hade en något mer jämlik relation.


De godas berättelse från Volynien

Category: by sophie engström, literature, poland, ukraine
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jag försökte inte finna skyldiga eller oskyldiga. Jag försökte inte peka ut några förövare eller offer. Jag försökte inte heller skapa några martyrer,” förkunnar Witold Szabłowski som ett svar på den ursinnige mannens monolog. Stämningen på Teater Kurbas är tät. Vi visste nog alla att något sådant skulle hända, så den äldre mannens inpass var väntat.

För det som Szabłowski valt att skriva om är inte enkelt… Han tycks för övrigt aldrig göra det enkelt för sig. Han slog igenom med att skriva om hedersvåld mot turkiska unga kvinnor. Och han har levt ett år som om han befann sig i Folkrepubliken Polen, för att på så vis utforska hur det skulle vara att leva i en tid utan kapitalism. Ett slags Good Bye, Lenin!-projekt, fast på riktigt. Och nu detta…

Boken som presenteras på årets bokmässa i Lviv bär titeln “Sprawiedliwi zdrajcy. Sąsiedzi z Wołynia” på polska (enligt min knaggliga polska betyder det ungefär “Bara förrädare. Grannarna i Volynien”). Den handlar om år 1943 i Volynien. Från mars 1943 och under några månader där efter, pågick en gruvlig massaker på polacker. I Volynien mördades 35.000-60.000 polacker. I östra Galizien, där Lviv ligger, mördades 25.000-40.000 polacker. Det finns många vittnesmål om att ukrainare deltog i de här massakrerna. Vilket i sin tur och ledde till att ukrainare mördades, om än inte i samma utsträckning. Och det här är givetvis ett öppet sår i de polsk-ukrainska förbindelserna. Många försöker använda den här händelsen i sina egna syften, att driva på nationalistiska strömningar och att skapa splittring mellan de två grannarna Polen och Ukraina. En polsk film om massakern förbjöds till exempel nyligen att visas i Ukraina av ukrainska myndigheter. Den ansågs vara vinklad.

Så det är inte så förvånande att en presentation av Szabłowskis bok i Lviv upprör vissa. Men Szabłowski och hans översättare intygade att boken inte försöker peka på ut någon grupp som skyldig. Det här är en bok om goda människor, som försökte förhindra massakern. En slags försoningsbok till för både ukrainare och polacker, menar Szabłowski.

Det är omöjligt att inte imponeras av Szabłowskis mod. Årets bokmässa i Lviv har redan inneburit att en bokpresentation ställts in efter mordhot mot författaren. (En bok om en flicka med två mammor.) Den äldre mannens svavelosande monolog är ju dessutom ett uppenbart bevis på att Szabłowskis bok verkligen upprör i vissa grupper.

Jag har själv inte läst boken, den finns ännu inte på ett språk jag vågar påstå att jag behärskar, så jag kan bara ta Szabłowski på hans ord. Att det här inte är en bok för sådana som vill använda historien till sina egna politiska syften. Det här är en bok som vill läka sår, med att berätta de godas berättelse. Den berättelsen vi så sällan får höra.

På ukrainska bär boken titeln “Кулемети й вишні. Історії про добрих людей з Волині”, vilket kan översättas med “Kulsprutor och körsbär. Historien om goda människor från Volynien”, en titel författaren förkunnade att han tycker bättre om än den han valt själv.

Witold Szabłowski i mitten, med översättaren Andriy Bondar samt tolken till vänster.

Fotnot: i våras mötte jag samma äldre mannen under ett samtal på bokhandeln Je i Ternopil om svensk-ukrainska relationer. Den gången var han indignerad över att Sverige höll på att införa Sharialagar, samt att svenska företagare stal pengar från Ukraina. Jag påpekade att man ska vara noga på varifrån man får sin information i dessa tider. Efter samtalet visade han en annan sida. Han var plötsligt mycket artig och trevlig. Kanske är det bara hans sätt att skapa sig en plats på jorden. Så hans vredgade ord på Teater Kurbas idag ska kanske läsas som ett slags identitetsskapande. Så länge han går till ställen där det finns pålästa människor, är det ju ingen fara. Men hans ord kan lätt sätta griller i huvudet på sådana som inte har samma förmåga att diskutera med honom…


En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).


Alla dessa förlorade män på avgrundens rand

Category: by sophie engström, gender, krönika, literature, ryssland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För så där två århundraden sedan, när jag ännu hoppades på en vetenskaplig karriär, grubblade jag mycket över de postsovjetiska maskuliniteterna. De var ett riktigt huvudbry för mig. Med hjälp av vettvillingar som Viktor Pelevin gjorde jag halsbrytande tolkningar. De gick dock inte till eftervärlden. Det vet ni eftersom ni aldrig hört talas om dem. Jag menar alltså mina forskningsresultat. Sovjetiska maskuliniteter har ni nog mött hos andra.

Nå, under det här året har de där tankarna korsat min väg igen. Men den här gången är det inte något sovjetiskt som skrämt fram dem, utan några män i USA som jagat upp de sovjetiska maskuliniteterna. Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. De där spaltmeterna om de förlorade amerikanska männen, som bor någonstans i USA. De som, enligt många, hade förlorat på en omläggning av ekonomin. De där männen som förlorat sina arbeten i kolgruvor. I tung verkstadsindustri. Ja, de som gav en viss Trump segern. Jag tänker på de där amerikanska männen, och funderar över om jag hade rätt då. Då när jag hade vetenskapliga ambitioner.

Min slutsats då var att de sovjetiska maskuliniteterna var förlorarna i ett kallt krig, som gett deras amerikanska motpart vinsten. Genom romanen bland annat “Generation П” och “Insekternas liv”  kunde jag utröna krossade och förödmjukade maskuliniteter som förgäves försökte hitta sin plats i en ny världsordning.

Nu sitter jag här på min balkong i Lviv och läser om de förödmjukade amerikanska männen. Om hur de stretar och gormar efter att ta tillbaka ordförande klubban. Ja, när jag sitter här och ser ner från min balkong på de män som ska föreställa förlorarna, så undrar jag om det verkligen är rätt sätt att se på saken.

För det är ganska uppenbart att de postsovjetiska männen funnit en plats. De är kanske förlorare i några föråldrade kremologers hjärnvivlar, men i praktiken är de inte det.

Om du gluttar lite på hur det ser ut i exempelvis Ukraina och då på representationen i den egna politiska och ekonomiska sfären, så ser du att männen knappast är några förlorare. Om du sedan blickar ut över ditt nyhetsflöde, så ser du idel postsovjetiska män som uttalar sig om en det ena och en det andra.

Men det finns de som lyser med sin frånvaro. Och det är  kvinnorna. För det är, som någon annan skrev före mig, kvinnorna som är de verkliga förlorarna.

När de postsovjetiska männen nu (om de är postsovjetiska i detta nu)  har återtagit delar av sina positioner, så stampar kvinnorna fortfarande på samma punkt. I värsta fall går de till och med baklänges!

På så vis kan jag se nu, hur fel jag hade. Då.

Jag borde istället ha fokuserat på hur kvinnorna påverkades av att vara kvinnor till män som antagit förlorarens skepnad. Hur det var (och fortfarande är) att bära fram deras martyrmantel till altaret, för alla förlorade mansideal.

Om jag hade förstått det då, hade jag inte suttit här på min balkong i Lviv. Då hade jag haft ett annat liv. Långt borta från Lviv. Virvlat fram i någon karriärskorridor någonstans. Omgiven av nedsuttna kontorsstolar och Post-it-lappar häftade på varje sönderläst sida.

Men jag hade ändå låtit mig ledas av samma stjärna som nu. Nyfikenhetens-, grubblandets- och näsvishetensstjärna. För det är väl ändå en och samma stjärna?…

afternoon chat
Två män som kanske förlorat sig i ett samtal.