viewpoint-east.org

En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).

Share

Alla dessa förlorade män på avgrundens rand

Category: by sophie engström, gender, krönika, literature, ryssland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För så där två århundraden sedan, när jag ännu hoppades på en vetenskaplig karriär, grubblade jag mycket över de postsovjetiska maskuliniteterna. De var ett riktigt huvudbry för mig. Med hjälp av vettvillingar som Viktor Pelevin gjorde jag halsbrytande tolkningar. De gick dock inte till eftervärlden. Det vet ni eftersom ni aldrig hört talas om dem. Jag menar alltså mina forskningsresultat. Sovjetiska maskuliniteter har ni nog mött hos andra.

Nå, under det här året har de där tankarna korsat min väg igen. Men den här gången är det inte något sovjetiskt som skrämt fram dem, utan några män i USA som jagat upp de sovjetiska maskuliniteterna. Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. De där spaltmeterna om de förlorade amerikanska männen, som bor någonstans i USA. De som, enligt många, hade förlorat på en omläggning av ekonomin. De där männen som förlorat sina arbeten i kolgruvor. I tung verkstadsindustri. Ja, de som gav en viss Trump segern. Jag tänker på de där amerikanska männen, och funderar över om jag hade rätt då. Då när jag hade vetenskapliga ambitioner.

Min slutsats då var att de sovjetiska maskuliniteterna var förlorarna i ett kallt krig, som gett deras amerikanska motpart vinsten. Genom romanen bland annat “Generation П” och “Insekternas liv”  kunde jag utröna krossade och förödmjukade maskuliniteter som förgäves försökte hitta sin plats i en ny världsordning.

Nu sitter jag här på min balkong i Lviv och läser om de förödmjukade amerikanska männen. Om hur de stretar och gormar efter att ta tillbaka ordförande klubban. Ja, när jag sitter här och ser ner från min balkong på de män som ska föreställa förlorarna, så undrar jag om det verkligen är rätt sätt att se på saken.

För det är ganska uppenbart att de postsovjetiska männen funnit en plats. De är kanske förlorare i några föråldrade kremologers hjärnvivlar, men i praktiken är de inte det.

Om du gluttar lite på hur det ser ut i exempelvis Ukraina och då på representationen i den egna politiska och ekonomiska sfären, så ser du att männen knappast är några förlorare. Om du sedan blickar ut över ditt nyhetsflöde, så ser du idel postsovjetiska män som uttalar sig om en det ena och en det andra.

Men det finns de som lyser med sin frånvaro. Och det är  kvinnorna. För det är, som någon annan skrev före mig, kvinnorna som är de verkliga förlorarna.

När de postsovjetiska männen nu (om de är postsovjetiska i detta nu)  har återtagit delar av sina positioner, så stampar kvinnorna fortfarande på samma punkt. I värsta fall går de till och med baklänges!

På så vis kan jag se nu, hur fel jag hade. Då.

Jag borde istället ha fokuserat på hur kvinnorna påverkades av att vara kvinnor till män som antagit förlorarens skepnad. Hur det var (och fortfarande är) att bära fram deras martyrmantel till altaret, för alla förlorade mansideal.

Om jag hade förstått det då, hade jag inte suttit här på min balkong i Lviv. Då hade jag haft ett annat liv. Långt borta från Lviv. Virvlat fram i någon karriärskorridor någonstans. Omgiven av nedsuttna kontorsstolar och Post-it-lappar häftade på varje sönderläst sida.

Men jag hade ändå låtit mig ledas av samma stjärna som nu. Nyfikenhetens-, grubblandets- och näsvishetensstjärna. För det är väl ändå en och samma stjärna?…

afternoon chat
Två män som kanske förlorat sig i ett samtal.

Share

En dörr till våldets hjärta

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag läser just nu “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” (på polska “Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną”) av Dorota Masłowska. Och trots att jag inte avslutat min läsning känner jag att jag måste skriva. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att överleva.

När jag först bestämde mig för att titta närmare på den här boken, som rönt så stor uppmärksamhet i Polen och internationellt, hade jag inga förhoppningar att jag verkligen skulle läsa den. Jag tänkte att jag egentligen bara var nyfiken på att glänta lite på dörren in till denna våldsamma värld. Men den här boken är inte en bok man släpper.

Redan efter en sida visste jag att jag var fast. Att jag både fascinerades av, och drogs till, berättelsen och människorna som befinner sig i en verkligheten som bäst kan beskrivas som en annan metafysisk tillvaro än min. Eller, de här människorna befinner sig i min verklighets utkant. Mitt jag skulle aldrig språka någon längre stund med dessa personlighetstyper. Det är inte ens troligt att vi skulle se varandra. Vi är helt enkelt blinda för varandra.

Men i vilken verklighet hamnar man då när man läser den här berättelsen? Jo, du hamnar hos unga män med hängiga, skitiga träningsbyxor. Som har rakade skallar. Hos de drog- eller alkoholpåverkade unga män och kvinnor, som med grumliga blickar försöker finna ett ljus i deras asfaltsgrå tillvaro. Det är en plats jag inte vill vara på, men Dorota Masłowskas berättarteknik väver in dig i deras tillvaro. Jag har inget annat val än att stanna och se, se på det oundvikliga slutet. Men samtidigt skapar hon en kokong till mig. En kokong jag kan gömma mig i. Gömma mig för den grymma värld dessa individer befinner oss i.

Men samtidigt är det en berättelse jag på så många vis känner igen. Ansiktena är mig bekanta. Jag har mött dem så många gånger här i Ukraina. För de finns här med. De är ett gränslandsfolk, som finns överallt, i det du så gärna kallar “Östeuropa”.

Just nu befinner jag mig mitt i “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga”. Jag vet inte om Dorota Masłowskas kokong kommer att skydda mig genom hela berättelsen, men jag har en föraning om att hon inte kommer tillåta mig att distansera mig. Hon kommer troligen kasta mig med våldsam kraft rakt in i dessa unga vuxnas helvete.

Så, med de orden: jag uppmanar dig inte att läsa den. Läs den bara om du inget har att förlora.

8580_wojna-polsko-ruska-300

Tilläggas bör att jag läser den brittisk-engelska översättningen. Jag vill också puffa för den svenska wikipedia-artikeln om Dorota Masłowska som är lysande. Se länk ovan.

Share

En polsk Sapfo

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

PINK MAGIC

The gold flames dart.
I shall burn a pink rose,
a black hen’s tiny feather
and a human heart.

I shall never poison,
I shall never murder,
this heart has no owner,
it’s only mine.

No dove’s gore in a bowl,
my magic isn’t cruel,
into the witch’s stew
I’ll toss my own soul.

(1924)

Maria_Pawlikowska-Jasnorzewska_nac_PIC_1-K-1734-2)

Dikten du just läste är författad av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, eller som Czesław Miłosz kallade henne, en polsk Sapfo. Men vem var då denna Maria Pawlikowska-Jasnorzewska?

Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.

Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.

Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.

1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.

Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.

TO THE WORLD

This is the world for me. We shall not part.
Its great weight crushes down onto my heart
like an unconscious lover.
I offer it everything fearlessly
though it waves death in its fist, threatening me
the world’s faithfullest lover.
It lays out trinkets, toys, dead butterflies
in front of me. They stay here for a while
before the gale hurls them into space.
I kiss all its multimillion lips:
please, world, speak love to me before my last sleep
deep in your embrace.

(1928)


Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.

Här kan ni finna fler dikter av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska (i engelsk översättning)

Share

En resa med frankisterna

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image

Share

Om lycka av Zjadan

Category: literature, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 1 minut)

Vill rekommendera en fantastisk text av Serhij Zjadan. Texten är på ukrainska och om intresse finns översätter jag den gärna.

Från TSN.UA:

“Щастя

Вони заслуговували на цю війну не більше за інших.

Я не знаю, чи була ти тут раніше, до того як почалася війна. Шкода, якщо не була. Шкода, якщо ці поля й населені пункти в тебе завжди будуть асоціюватись із вогнем та паленим залізом. Кожному з нас хочеться, аби місця, які ми любимо, любили так само й усі інші. Хоча розумію, що сьогодні багато хто запам’ятовує ці місця, всотує їх, фіксує назавжди, на решту життя, як територію смерті, територію болю, територію, про яку поза війною загалом немає чого сказати.

Натомість я тут народився й виріс, я звик сюди повертатись, я буду сюди повертатись і надалі, що б не було і як би все не склалося. Просто всі ми охоче повертаємося туди, де нам було добре. І навіть якщо нині там усе дуже погано, ми все одно тримаємося своєї пам’яті, яка єдина нас підтримує й заспокоює. Я знаю, як добре тут може бути, я пам’ятаю безліч повчальних історій, сотні веселих облич, які мені тут траплялися, саме про них мені й лишається думати, саме про них і хочеться говорити.

Як ми всі тут жили? По-різному. В містечку, де я ріс, було кілька книжкових магазинів. І кілька кінотеатрів. І різні культурно-масові заклади. Але вони всюди були, ти ж розумієш. Не думаю, що в інших маленьких містечках було якось інакше. Всюди те саме – бажання спокою, потреба впевненості, необхідність стабільності. Звісно, місцевий колорит – дикі райони, непередбачувані характери, карколомні сюжети. Але це на рівні винятків. На рівні норми – дати дітям освіту, забезпечити власний побут, брати від життя стільки, скільки зможеш підняти.

І ще, на рівні відчуттів, снів і любові – розжарене повітря літа, небо над безмежними степовими широтами, пересохлі піднебіння й колодязі, пісок і кров на зубах, простір, наскрізь прошитий вітром і наповнений сонячним світлом, ріки, які протягом року помирають і відроджуються, дороги, що навесні заростають травою, але до осені знову прокреслюються на чорних площинах ґрунту, хмари, що сунуть від Азовського моря, глина, якої так багато на берегах ставків, зелень, що виростає на руїнах гаражів та нафтобаз, тварини, що вміло й навчено оминають людей, люди, що не бояться тварин, не бояться нічого, зовсім-зовсім нічого.

Пізніше, звісно, багато чого змінювалось – змінювались міста, змінювались прапори, змінювався одяг, змінювались стосунки. Щось зникало, щось натомість з’являлось. Скажімо, зникали книжкові магазини. Зникали впевненість і стабільність. Що з’являлося натомість? Скажімо, реклама. Скажімо, багато нових, яскравих, дешевих речей. Але у всьому цьому так само не було нічого аж настільки унікального. Все те саме, та сама, притаманна будь-якій провінції наскрізна тотальна біднота, незахищеність, непотрібність.

Та сама порожнеча барвистих рекламних вивісок, той самий розлам поміж бідними й не надто бідними, те саме постійне озирання назад, спроба застигнути в часі, страх перед рухом уперед. Можливо його, цього озирання, тут завжди було дещо забагато, можливо це справді щось, притаманне лише місцевим, щось наше, що нас вирізняло, що нами керувало й що зіграло з нами, врешті, злий жарт. Триматись за минуле, не довіряти теперішньому, боятись майбутнього. З цим можна жити. Доволі спокійно й розмірено, не роблячи клопоту ні собі, ні тим, хто поруч із тобою. Адже у всьому іншому – тут усі жили так само, як і деінде. І всі вони тут заслуговували на цю війну не більше за інших. І коли сьогодні хтось буде говорити тобі, що уникнути цієї війни було неможливо – не вір. Так говорять люди, які ніколи ці місця не любили, не почували себе тут добре, не почували щасливо.

Бо що таке щастя? Щастя – це місто, його нині активно обстрілюють. Ну, ти це й без мене знаєш. Але не знаєш такої історії. Багато років тому був у мене приятель, старший за мене на кілька років. І ось він навчався в цьому Щасті в ПТУ. І розповідав нам, молодшим, фантастичні історії про своє доросле життя в Щасті, про своє щасливе життя. Про футбол, алкоголь і жінок. Особливо нам подобалось про жінок. Хотілося скоріше стати дорослими, хотілося скоріше стати досвідченими, хотілося перемог, хотілося щастя. Адже щастя не оминеш, думалося нам, щастя не оминеш.

За пару років він розбився на трасі. Ми всі стали дорослими й досвідченими. З досвідом прийшла втома, злість і зневіра. Нічого не оминеш.”

Share

Och när fred skapas

Category: by sophie engström, literature, photo by prallin, russia, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tror jag var med om ett historiskt ögonblick igår. Verkligen! På riktigt! Men det är väl visserligen vad alla tror. Att de är där när något historiskt avgörs. Hmmmm, får mig osökt att tänka på Linn Hanséns senaste diktsamling “Gå till historien“, men nu var det inte det jag skulle skriva om. Nej, den där känslan av något historiskt som skapades, var något så odramatiskt som en tandemläsning mellan den ukrainske poeten Serhij Zjadan och hans ryske kollega Lev Rubenstein. Det kan ju låta som något odramatiskt och ointressant. Något torrt och sömning. Ja, ett sådant där ögonblick som dör bort… Suddas ut ur minnet. Men inte gårdagens tillställning. Mitt under ett krig i östra Ukraina, inte långt får Zjadans egen hemstad Charkiv, skapade de båda herrarna en stund av fred. En stund av normalitet, även om vi alla i lokalen var väl medvetna om att ett liknande möte aldrig skulle kunna ske i Moskva. I Lviv igår skapades en stund av gemenskap och eftertanke. Ömsesidig respekt och omtanke. Ett möte i fredens tecken.

Att Lev Rubenstein är en ödmjuk och rättrådig människa vet jag sedan tidigare. Jag träffade honom kort 2005 och blev betagen av hans ödmjukhet och lyhördhet. Egenskaper han fortsätter att odla. Hos sig själv, och hos dem han möter. Han är dessutom en av de drivande krafterna bakom fredsrörelsen i Ryssland. Zjadan, å sin sida, verkar för att ryskan och ukrainskan ska kunna samexistera i östra Ukraina. Han har enträget öppnat dörrar mellan låsta positioner. Dörrar vi tidigare trodde vara hermeneutiskt tillslutna. Så egentligen förvånar inte mötet nämnvärt. Men den magi som uppstod var ändå oväntad. Jag trodde helt enkelt inte att samspelet dem emellan skulle drabba mig så. Jag trodde helt enkelt inte att publikens vördnadsfulla ansikten skulle nå mig. Jag trodde nog aldrig att man faktiskt kunde skapa fred genom ordets kraft. (Jag har väl tidigare hoppats att så har varit fallet, men det är väl först när man verkligen erfar något som man kan… förstå.)

Men nu vet jag bättre. Vi KAN skapa fred. Och vi kommer att segra. Vår drivkraft kommer alltid vara starkare.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: