viewpoint-east.org

När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Phillippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Phillippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.

Share

Om Ivan Frankos nedre delar

Category: by sophie engström, krönika, literature, Sverige, ukraina
Tags: , ,

Ibland tänker jag på Ivans kubiska nedre. Hur obekvämt det måste vara att ha en sådan där fyrkantig fot av sten, som han måste stå på. Ständigt fastkilad med ansiktet riktat mot det universitet han aldrig lyckades examineras vid. Ett universitet som nu bär hans namn.

Och ibland tänker jag också på hur otympligt det är med dessa mastodonter i den ukrainska självbilden. Deras in till gudomliga och upphöjda status. Oantastliga. Svåra att kritisera. Omöjliga att ifrågasätta. Vilken bild ger det egentliga till de unga, som kanske har litterära ambitioner? “Alla författare här upphöjs till skyarna som om de vore heliga,” hörde jag en ung kvinna säga häromdagen.

Och förstelnade i en efterkonstruktion som antagligen rimmar illa med vilka de var, tänker jag. I samma samtal, som nämnts ovan, påpekade en något äldre ukrainsk kvinna, att i Sverige verkar vi inte ha några problem att slita ner författarna från deras stensocklar. “Att Strindberg hatade kvinnor förstod jag på hans museum! Det skulle vara omöjligt i Ukraina.”

Den främsta orsaken till den skillnaden i förhållningssätt kommer sig nog av att vi inte har samma behov av att skapa en nationell identitet. Vad det innebär att vara svensk råder det visserligen mycket delade meningar om, men vi behöver knappast Strindberg för att definiera oss.

Annat är det här. Det unga landet Ukraina behöver riktmärken. Något som man kan peka på och säga: “Det här är vi och vår historia.” Fast det är ändå lite synd att det måste innebära en glorifiering av fullkomligt dödliga och troligen felande individer. Ingen är vit som snö. Inte ens Ivan Franko eller Taras Sjevtjenko.

De här herrarna är givetvis inte ensamma om att få bära fram den nationella självmedvetenheten till ukrainarna, men de är ganska påtagliga. Jag vet inte hur många gator och torg som snappat åt sig en bit av deras själar för att ge namn åt sig själva. De är hjältar med stort H.

När jag just i denna stund vänder sista bladet i boken “Hjältinnor” av Kate Zambreno, blir de två herrarnas oproportionerligt svulstiga egon (som inte nödvändigtvis har skapats av herrarna själva, utan är en lömsk efterkonstruktion) ett störande raster, som stör ut alla andra röster. Vem bestämmer att de är Ukrainas kanon? Varför hörs vissa röster nästan inte alls, emedan det trummas på trumvirveln för dessa båda stup i kvarten? Har man en stund över, ja, då passar det bra att slå på pukorna för någon eller båda av dessa herrar. Ju mer jag tänker på alla de röster som inte hörs, och hur dessa två alltid trycks upp i ansiktet på oss, ju större blir tomheten och saknaden efter de andra. Och för unga författaraspiranter är det nog svårt att samtala med helgedomar.

I Sverige är vi måhända för ivriga att riva ner alla från deras upphöjda stensocklar, men det måste väl ändå finnas en plats mellan dessa två extremer?

Plötsligt får jag lust att fråga Ivan Franko själv, om han trivs där uppe på sin stenklump, och jag tror nästan att svaret skulle bli att han känner sig vilsen. Tagen ur sin kontext. Och jag får också ett riktigt trängande behov av att varsamt hjälpa honom ner (för han måste ju vara lite stel i benen vid detta laget). Väl här nere med oss skulle han få höra vad ukrainarna av idag tänker.

Jag är nämligen av den, möjligtvis enfaldiga, meningen att både han och ukrainarna skulle trivas långt mycket bättre tillsammans, om de hade en något mer jämlik relation.

Share

De godas berättelse från Volynien

Category: by sophie engström, literature, poland, ukraine
Tags: , ,

“Jag försökte inte finna skyldiga eller oskyldiga. Jag försökte inte peka ut några förövare eller offer. Jag försökte inte heller skapa några martyrer,” förkunnar Witold Szabłowski som ett svar på den ursinnige mannens monolog. Stämningen på Teater Kurbas är tät. Vi visste nog alla att något sådant skulle hända, så den äldre mannens inpass var väntat.

För det som Szabłowski valt att skriva om är inte enkelt… Han tycks för övrigt aldrig göra det enkelt för sig. Han slog igenom med att skriva om hedersvåld mot turkiska unga kvinnor. Och han har levt ett år som om han befann sig i Folkrepubliken Polen, för att på så vis utforska hur det skulle vara att leva i en tid utan kapitalism. Ett slags Good Bye, Lenin!-projekt, fast på riktigt. Och nu detta…

Boken som presenteras på årets bokmässa i Lviv bär titeln “Sprawiedliwi zdrajcy. Sąsiedzi z Wołynia” på polska (enligt min knaggliga polska betyder det ungefär “Bara förrädare. Grannarna i Volynien”). Den handlar om år 1943 i Volynien. Från mars 1943 och under några månader där efter, pågick en gruvlig massaker på polacker. I Volynien mördades 35.000-60.000 polacker. I östra Galizien, där Lviv ligger, mördades 25.000-40.000 polacker. Det finns många vittnesmål om att ukrainare deltog i de här massakrerna. Vilket i sin tur och ledde till att ukrainare mördades, om än inte i samma utsträckning. Och det här är givetvis ett öppet sår i de polsk-ukrainska förbindelserna. Många försöker använda den här händelsen i sina egna syften, att driva på nationalistiska strömningar och att skapa splittring mellan de två grannarna Polen och Ukraina. En polsk film om massakern förbjöds till exempel nyligen att visas i Ukraina av ukrainska myndigheter. Den ansågs vara vinklad.

Så det är inte så förvånande att en presentation av Szabłowskis bok i Lviv upprör vissa. Men Szabłowski och hans översättare intygade att boken inte försöker peka på ut någon grupp som skyldig. Det här är en bok om goda människor, som försökte förhindra massakern. En slags försoningsbok till för både ukrainare och polacker, menar Szabłowski.

Det är omöjligt att inte imponeras av Szabłowskis mod. Årets bokmässa i Lviv har redan inneburit att en bokpresentation ställts in efter mordhot mot författaren. (En bok om en flicka med två mammor.) Den äldre mannens svavelosande monolog är ju dessutom ett uppenbart bevis på att Szabłowskis bok verkligen upprör i vissa grupper.

Jag har själv inte läst boken, den finns ännu inte på ett språk jag vågar påstå att jag behärskar, så jag kan bara ta Szabłowski på hans ord. Att det här inte är en bok för sådana som vill använda historien till sina egna politiska syften. Det här är en bok som vill läka sår, med att berätta de godas berättelse. Den berättelsen vi så sällan får höra.

På ukrainska bär boken titeln “Кулемети й вишні. Історії про добрих людей з Волині”, vilket kan översättas med “Kulsprutor och körsbär. Historien om goda människor från Volynien”, en titel författaren förkunnade att han tycker bättre om än den han valt själv.

Witold Szabłowski i mitten, med översättaren Andriy Bondar samt tolken till vänster.

Fotnot: i våras mötte jag samma äldre mannen under ett samtal på bokhandeln Je i Ternopil om svensk-ukrainska relationer. Den gången var han indignerad över att Sverige höll på att införa Sharialagar, samt att svenska företagare stal pengar från Ukraina. Jag påpekade att man ska vara noga på varifrån man får sin information i dessa tider. Efter samtalet visade han en annan sida. Han var plötsligt mycket artig och trevlig. Kanske är det bara hans sätt att skapa sig en plats på jorden. Så hans vredgade ord på Teater Kurbas idag ska kanske läsas som ett slags identitetsskapande. Så länge han går till ställen där det finns pålästa människor, är det ju ingen fara. Men hans ord kan lätt sätta griller i huvudet på sådana som inte har samma förmåga att diskutera med honom…

Share

En bild säger mer än tusen ord – även i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, literature, photography, sociala medier, ukraina
Tags:

En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Och det stämmer nog. På våra sociala medier säger definitivt en bild mer än ord. Det är så fasligt mycket enklare att gilla en bild på en kopp kaffe, än en text. Även om den nu skulle handla om just en kopp kaffe.

Inte ens att beskriva en bild med tusen ord hjäper. Jag har försökt. Det är inte vad som efterfrågas. Om jag beskriver en bild, efterfrågas genast ett bildbevis. Som om orden i säg inte gav förtroende utan en bild som poängterar att det skedda verkligen har skett. Det tycks nästan som om orden inte säger någonting alls. Det är bilden som talar.

Ibland känns det sorgligt att vara slav under detta oönskade och värdelösa medium, som bara tycks gillas om det kommer med en flashig bild. Helst en bild som också illustrerar texten. Texten och bilden måste korrespondera med varandra. En bild och en text som inte stämmer överens 100%, nej, vet du vad! Så får det INTE vara!

På det viset reduceras även bildens betydelse. Den ska vara en illustration. Punkt. Den ska inte verka på egen hand. Absolut ingenting ska få oss att tänka i vidare banor. Nej, det måste vara exakt det som beskrivs i texten. Punkt.

Vårt förhållande till bilden är ändå väldigt olika. I den delen av världen jag bor ska man alltid ta en bild för att bevisa att man varit där. Med sig själv i förgrunden. Helst med den där uttänkta posen. Det är ett effektsökeri som inneburit x antal timmar framför en utmattad spegel. Även om det säkert förekommer i Sverige, så kan jag intyga att de svenska syskonen inte är lika raffinerade. Bilden säger allt. Orden är helt överflödiga. “I was here” får svaret “who cares! Gimme a picture”.

Att med ord beskriva vad man ser, och dessutom illustrera det med en bild som går bortom det beskrivna, tycks både här, och hos er, skapa oreda i den allmänna ordningen att orden inte säger någonting.

Egentligen är det en helt frivillig urholkning av vår yttrandefrihet vi pysslar med. Vi väljer ofta bort att läsa en snårig text (som den här) för att istället gilla en bild på någon framför ett turistmål, en kaffe kopp, en gullig katt, ett barn etc etc. Att läsa något som författats av någon av alla våra ordnördar låter vi bli. Vi lever i en slags bildernas tyranni. Helt frivilligt.

Och om vi fortsätter på den inslagna vägen, lär det snart bli väldigt tyst. Så nästa gång du spanar en intressant text, läs den. För vår framtids skull. Punkt.

in the binning there was
Perfekt bildillustration till en text (som givetvis inte betyder något eftersom bilden som inte säger så mycket säger allt).

Share

Alla dessa förlorade män på avgrundens rand

Category: by sophie engström, gender, krönika, literature, ryssland, ukraina
Tags: ,

För så där två århundraden sedan, när jag ännu hoppades på en vetenskaplig karriär, grubblade jag mycket över de postsovjetiska maskuliniteterna. De var ett riktigt huvudbry för mig. Med hjälp av vettvillingar som Viktor Pelevin gjorde jag halsbrytande tolkningar. De gick dock inte till eftervärlden. Det vet ni eftersom ni aldrig hört talas om dem. Jag menar alltså mina forskningsresultat. Sovjetiska maskuliniteter har ni nog mött hos andra.

Nå, under det här året har de där tankarna korsat min väg igen. Men den här gången är det inte något sovjetiskt som skrämt fram dem, utan några män i USA som jagat upp de sovjetiska maskuliniteterna. Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. De där spaltmeterna om de förlorade amerikanska männen, som bor någonstans i USA. De som, enligt många, hade förlorat på en omläggning av ekonomin. De där männen som förlorat sina arbeten i kolgruvor. I tung verkstadsindustri. Ja, de som gav en viss Trump segern. Jag tänker på de där amerikanska männen, och funderar över om jag hade rätt då. Då när jag hade vetenskapliga ambitioner.

Min slutsats då var att de sovjetiska maskuliniteterna var förlorarna i ett kallt krig, som gett deras amerikanska motpart vinsten. Genom romanen bland annat “Generation П” och “Insekternas liv”  kunde jag utröna krossade och förödmjukade maskuliniteter som förgäves försökte hitta sin plats i en ny världsordning.

Nu sitter jag här på min balkong i Lviv och läser om de förödmjukade amerikanska männen. Om hur de stretar och gormar efter att ta tillbaka ordförande klubban. Ja, när jag sitter här och ser ner från min balkong på de män som ska föreställa förlorarna, så undrar jag om det verkligen är rätt sätt att se på saken.

För det är ganska uppenbart att de postsovjetiska männen funnit en plats. De är kanske förlorare i några föråldrade kremologers hjärnvivlar, men i praktiken är de inte det.

Om du gluttar lite på hur det ser ut i exempelvis Ukraina och då på representationen i den egna politiska och ekonomiska sfären, så ser du att männen knappast är några förlorare. Om du sedan blickar ut över ditt nyhetsflöde, så ser du idel postsovjetiska män som uttalar sig om en det ena och en det andra.

Men det finns de som lyser med sin frånvaro. Och det är  kvinnorna. För det är, som någon annan skrev före mig, kvinnorna som är de verkliga förlorarna.

När de postsovjetiska männen nu (om de är postsovjetiska i detta nu)  har återtagit delar av sina positioner, så stampar kvinnorna fortfarande på samma punkt. I värsta fall går de till och med baklänges!

På så vis kan jag se nu, hur fel jag hade. Då.

Jag borde istället ha fokuserat på hur kvinnorna påverkades av att vara kvinnor till män som antagit förlorarens skepnad. Hur det var (och fortfarande är) att bära fram deras martyrmantel till altaret, för alla förlorade mansideal.

Om jag hade förstått det då, hade jag inte suttit här på min balkong i Lviv. Då hade jag haft ett annat liv. Långt borta från Lviv. Virvlat fram i någon karriärskorridor någonstans. Omgiven av nedsuttna kontorsstolar och Post-it-lappar häftade på varje sönderläst sida.

Men jag hade ändå låtit mig ledas av samma stjärna som nu. Nyfikenhetens-, grubblandets- och näsvishetensstjärna. För det är väl ändå en och samma stjärna?…

afternoon chat
Två män som kanske förlorat sig i ett samtal.

Share

En dörr till våldets hjärta

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , ,

Jag läser just nu “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” (på polska “Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną”) av Dorota Masłowska. Och trots att jag inte avslutat min läsning känner jag att jag måste skriva. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att överleva.

När jag först bestämde mig för att titta närmare på den här boken, som rönt så stor uppmärksamhet i Polen och internationellt, hade jag inga förhoppningar att jag verkligen skulle läsa den. Jag tänkte att jag egentligen bara var nyfiken på att glänta lite på dörren in till denna våldsamma värld. Men den här boken är inte en bok man släpper.

Redan efter en sida visste jag att jag var fast. Att jag både fascinerades av, och drogs till, berättelsen och människorna som befinner sig i en verkligheten som bäst kan beskrivas som en annan metafysisk tillvaro än min. Eller, de här människorna befinner sig i min verklighets utkant. Mitt jag skulle aldrig språka någon längre stund med dessa personlighetstyper. Det är inte ens troligt att vi skulle se varandra. Vi är helt enkelt blinda för varandra.

Men i vilken verklighet hamnar man då när man läser den här berättelsen? Jo, du hamnar hos unga män med hängiga, skitiga träningsbyxor. Som har rakade skallar. Hos de drog- eller alkoholpåverkade unga män och kvinnor, som med grumliga blickar försöker finna ett ljus i deras asfaltsgrå tillvaro. Det är en plats jag inte vill vara på, men Dorota Masłowskas berättarteknik väver in dig i deras tillvaro. Jag har inget annat val än att stanna och se, se på det oundvikliga slutet. Men samtidigt skapar hon en kokong till mig. En kokong jag kan gömma mig i. Gömma mig för den grymma värld dessa individer befinner oss i.

Men samtidigt är det en berättelse jag på så många vis känner igen. Ansiktena är mig bekanta. Jag har mött dem så många gånger här i Ukraina. För de finns här med. De är ett gränslandsfolk, som finns överallt, i det du så gärna kallar “Östeuropa”.

Just nu befinner jag mig mitt i “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga”. Jag vet inte om Dorota Masłowskas kokong kommer att skydda mig genom hela berättelsen, men jag har en föraning om att hon inte kommer tillåta mig att distansera mig. Hon kommer troligen kasta mig med våldsam kraft rakt in i dessa unga vuxnas helvete.

Så, med de orden: jag uppmanar dig inte att läsa den. Läs den bara om du inget har att förlora.

8580_wojna-polsko-ruska-300

Tilläggas bör att jag läser den brittisk-engelska översättningen. Jag vill också puffa för den svenska wikipedia-artikeln om Dorota Masłowska som är lysande. Se länk ovan.

Share

En polsk Sapfo

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , , ,

PINK MAGIC

The gold flames dart.
I shall burn a pink rose,
a black hen’s tiny feather
and a human heart.

I shall never poison,
I shall never murder,
this heart has no owner,
it’s only mine.

No dove’s gore in a bowl,
my magic isn’t cruel,
into the witch’s stew
I’ll toss my own soul.

(1924)

Maria_Pawlikowska-Jasnorzewska_nac_PIC_1-K-1734-2)

Dikten du just läste är författad av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, eller som Czesław Miłosz kallade henne, en polsk Sapfo. Men vem var då denna Maria Pawlikowska-Jasnorzewska?

Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.

Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.

Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.

1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.

Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.

TO THE WORLD

This is the world for me. We shall not part.
Its great weight crushes down onto my heart
like an unconscious lover.
I offer it everything fearlessly
though it waves death in its fist, threatening me
the world’s faithfullest lover.
It lays out trinkets, toys, dead butterflies
in front of me. They stay here for a while
before the gale hurls them into space.
I kiss all its multimillion lips:
please, world, speak love to me before my last sleep
deep in your embrace.

(1928)


Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.

Här kan ni finna fler dikter av Maria Pawlikowska-Jasnorzewska (i engelsk översättning)

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: