viewpoint-east.org

Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tallriken ser den väl inte mycket ut för världen. En gråaktig röra, hopplöst intrasslad och invecklad i sin egen salighet. Men det är i munnen som den blir fulländad. Så kan det förvisso sägas om många maträtter, men bigos är, precis som mycket annat polskt, oefterliknelig.

Bigos röriga yttre gömmer inte bara en enastående resa genom historien, utan har även flyttat sig över socialgrupper. Och trots att den idag nästan kan sägas ha förändrat sig till oigenkännlighet, så är den märkligt nog ändå mycket beständig. Ty den är trots allt en bigos. Och en bigos är en bigos är en bigos.

Allt började någon gång på 1500-talet, då olika krigshärer tog med sig sina kulinariska egenheter till det Polsk-litauiska samväldet. Mycket tyder på att bigos uppstod när polackerna, litauerna och rutenerna försökte skapa sin tolkning av den tyska sauerkraut, alltså surkål. Men sauerkraut är ju sauerkraut, och den lystrar emellertid inte till betäckningen bigos.

Epitetet låter ju inte alls tyskt dessutom, och inte heller särskilt polskt. Det råder förty inga tvivel om att bigos ändå är en polsk, eller kanske snarare polsk-litauisk, röra. Ordet bigos kan nämligen enligt vissa härstamma från verbet bigosować, vars innebörd är att “hugga i kamp”, eller sabla ner i småbitar. Det var kanske det som de polsk-litauiska kockarna ville göra med de fiender som envisades med att bevista samväldets mark. En annan teori är att bigos betyder “två smaker”. “Bi” ska enligt den här teorin stå för “dubbel” och “gos” ska härstamma från tyskans “smak”. De två smakerna som åsyftas är surkål och kött, alternativt fisk.

I bigos ungdom, alltså på 1600- och 1700-talet, innehöll den ehuru inte surkål. På den tiden bestod rätten av kött som hade smaksatts med citrusfrukter. Det senare var inget som ingick i kokkonsten hemma hos gemene man. Syrad kål var däremot något som nästan varje hushåll förfogade över, och eftersom den är syrlig, fick den tjäna som citron. Så skulle alltså bigos tillblivelse lyda. Betoningen har genom århundradena legat på kött, och det är inte för utan att den har kallats jägarens gryta. Men den har även haft förmånen att få många intressanta avknoppningar. Bland dem återfinns bland annat galizisk bigos, som rymmer potatis och vita bönor, ungersk dito som givetvis innebär stark paprika med grädde, och vegetarisk bigos som är just vegetarisk, med vegokorvar eller kanske svamp.

En sådan skapelse som bigos måste ju tillika besjungas av de sköna konsterna. Bigos omskrivs bland annat av Adam Mickiewicz nationaleposet Pan Tadeusz, likaså av Bolesław Prus. Men bigos har tvivelsutan även kallats för “skurk”. Det skedde år 1844 i en essäsamling med titeln “Bigos hultajski: Bzdurstwa obyczajowe” som eventuellt skulle kunna översättas med “Den skurkaktiga bigosen: Moraliskt nonsens”. Den skurkarktiga bigosen, som den kallas i inledningen till denna essäsamling, är en samling av olika ting, “en rätt om än oseriös, men välsmakande”.

Nåväl, hur tillreder man nu sin egen bigos? Om sanningen ska fram så är det en rätt kräver en tålmodig kock. Vitkål, surkål, korvar, lökar, sidfläsk, vin, svampar, enbär, lagerblad, kryddnejlikor, tomatpuré och mycket annat ska sablas ner, hackas, tillintetgörs, som om de vore fiender som beträdde det polsk-litauiska samväldet, till en sammanhållen, och välsmakande röra. Och om man så föredrar går det an att göra den som en vegetarisk eller vegansk anrättning.


På bilden syns en vegetarisk bigos, smaksatt med plommon (!) och med vegokorvar och tofu som tillbehör. Observera att denna bigos serveras på en ukrainsk tallrik.

Några recept:
https://www.arla.se/recept/bigos/

https://www.koket.se/ulrica_millqvist/soppor_och_grytor/kott/bigos

En annorlunda Kantor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid Wisłas strand, på Podgórze-sidan, tornar en märklig skapelse upp sig. Ett äldre hus, tittar uppkäftigt upp mellan benen på en samtida arkitektonisk obegriplighet. Men man bör inte döma byggnaden efter dess yttre, ty innanmätet är lika provocerande som dess yttre. Huset rymmer nämligen Cricoteka, som är ett museum för den egensinnige kreatören Tadeusz Kantor (1915-1990). Han föddes dock förhållandevis långt från Podgórze, i Wielopole Skrzyńskie, ett litet samhälle i sydöstra Polen.

För det stora flertalet är han nog känd som teaterregissör, men han var likaledes grafiker, målare, scenograf och konst- och teaterkritiker. Som ung blev han antagen vid Konstnärliga akademin i Kraków. Där studerade han för Karol Frycz, som likaså både var verksam som konstnär och teaterman. Kantors första teateruppsättningar sattes upp under andra världskriget i privata hem, då de var tvungna att ske i hemlighet eftersom Polen då löd under den tyska ockupationen.

Nåväl, direkt efter andra världskriget började Kantor arbeta som scenograf, men det var efter en resa till Paris 1947 som hans konstnärliga gärning tog en ny vändning, och han närmade sig avantgardismen, dadaismen och surrealismen. 1955 skulle han öppna en ny teater, som han kallade för Cricot 2 i Kraków. Året därpå satte han upp Mątwa (Bläckfisken) av Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy). Uppsättningen skulle innehålla flera element som senare skulle vara en del av Kantors unika uttryck.

Namnet Cricot togs från en annan teater som varit verksam i Kraków och Warszawa under 1930-talet. En av dess initiativtagare var konstnären, skulptören, skådespelerskan Maria Jarema. Hon skulle under en tid samarbeta med Kantor på Cricot 2. Det finns olika tolkningar av vad ordet kan denotera. Några menar menar att ordet lät intresseväckande. Men teaterkritikern Jerzy Lau ansåg dock att det fanns en djupare avsikt med ordet. C skulle enligt honom stå för polska ordet kultura (alltså kultur på svenska), R för ruch (rörelse), I för inaczej (annorlunda), vidare C skulle stå för komedia (komedi), O för oko (öga), och slutligen T för teatr (teater). Fast andra invänder och gör gällande att det helt enkelt bara anspelar på det franska ordet coquelicot, som betyder vallmo.

Den andra uppsättningen på Cricot 2 hette Cyrk (Cirkus) och skulle innehålla en ny teknik som Kantor kallade för emballage-tekniken. Skådespelarna var iklädda svarta sopsäckar, som skulle frånta dem deras kroppsformer och personliga uttryck. De skulle helt enkelt inte vara individer, utan behandlades som objekt. (Källa culture.pl) Men Kantor var ändå inte helt nöjd med den informella teaterformen (som han kallade den) och beslutade att överge den. Istället skapade han en slags nollvision för teatern, där man skulle undvika alla former av händelser eller handling. Formen behövde dock utvecklas, menade Kantor och 1975 kom hans manifest “Död åt teatern”. Kantor satte upp flera pjäser med utgångspunkt från sitt manifest. De teman som förekom i dessa pjäser var “[…] death, transcendence, memory and the history inscribed in memory.” (culture.pl) Denna teknik använde han också i sin bildkonst. Lösrykta kroppar tycks sväva, utan mål och riktning, ut i tomma intet.

Bland de mest omtalade pjäserna under denna tid återfinns Umarła Klasa (Den döda klassen). 1976 spelades denna även in som film (se nedan) av den kände filmaren Andrzej Wajda, och i inledningen kan man se en bister Kantor inspektera scenen. Scenen är ett klassrum med bänkar och i bänkraderna sitter skådespelarna. De är likbleka, ty de ska både framställa den döda teatern, samt gestalta de döda i en skolklass, ty huvudtema för pjäsen är döden, bortgång och minnet av de döda. På skådespelarnas kroppar har man fäst dockor, som skulle kunna representera deras egna döda kroppar. Dockorna ska anspela, enligt vad Kantor själv uttryckt, även på stumfilm. Skådespelarna, som ofta var amatörer, kunde själva påverka sitt agerande och sina repliker, så pjäsen var på sitt sätt öppen, men formen hade Kantor skickligt mejslat ut. Han var, som nämndes ovan, också med på scenen, och agerade således tillsammans med skådespelarna.

Kantors konstnärliga uttryck på teaterscenen var unikt. Hans pjäser var som en slags avantgardistisk avspegling av Polens brutala 1900-tal. All grymhet som utspelat sig under 1900-talet blir på en och samma gång ytterst tydlig, distinkt, men blir tillika fullkomligt obegriplig, vilket måhända också var Kantors intention. Ingen före, efter honom har lyckats åstadkomma något liknande på en teaterscen, och det kan kanske förklara varför det just i Kraków idag återfinns detta museum uppkallat efter honom. Där kan man bland annat få se inspelningar av hans pjäser, samt en utställning där man får vandra genom hans mest kända uppsättningar.


Cricoteka.


Tadeusz Kantors bildkonst.


Den döda klassen.

Källor:
culture.pl.
Cricoteka.

Antonis välgörande vatten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, checnya, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är kanske tidig vår, eller sen höst. Trädet bär inga löv, och ingen av dem som syns på fotografiet kisar mot en nitisk sol. De är elva till antalet, och tolv om man ska räkna med deras fyrbenta vän. Hunden, som egentligen är den enda som inte vill se in i kamerans öga.

De församlade tillhör familjen Mateczny. Här syns de alla, från de yngsta och mest spensliga, till den äldsta gumman, med sitt huckle och huvud på sned, lätt lutad mot mannen med den tjocka mustaschen. Han som sitter där längst till höger i bild tillsammans med sin hund, som av någon outgrundlig hundanledning väljer att se ut ur bilden, är självaste Antoni Mateczny – familjens överhuvud och tillika den vars namn som stoltserar ovanför entrén till huset. Bakom honom står en kvinna, kanske är det Antonis hustru. Längst till vänster står en parant dam, med vitaste förklädet spänt över magen, samt med handen resolut placerad i höften. Vem kan det vara? Köksan? Inte är hon så fint klädd som damen bredvid henne, men nog bestämd som en köksa kanske torde vara. Bakom de andra, uppe på trappan till huset, skymtar en herre vars ansikte har gömts i en väldig pälsmössa och bakom ett mörkt skägg. Vem han är finns inga källor som vill avslöja, men han månde vara en karl som helst håller sig för själv.

De står alltså församlade framför familjens hus i Podgórze, som då var en egen stad i det Habsburgska kejsardömet. Deras hus som skulle visa sig vara vägen till framgång och förmögenhet, om än efter viss möda.

Antoni Mateczny föddes i en tjeckisk familj, och han kom till Podgórze först på 1880-talet. Som utbildad ingenjör och byggmästare fick han många uppdrag, och han lyckades snabbt spara ett gott kapital som räckte till att köpa en större tomt, samt bygga ett fint hus åt sin familj. Huset han byggde låg i slutet av gatan Kalwaryjska, och det fick bära namnet Modrzewiówka, vilket förtjusande nog betyder “lärkträdet”. Våren 1898 började man således att gräva efter en brunn till Antonis hus. Men det skulle visa sig vara mer problematiskt än vår Antoni hade trott. De grävde och grävde, men inget vatten ville ge sig till känna. Snart började man misströsta. Utan egen brunn vore “lärkträdet” nästan helt värdelöst.

Men så blev familjens oroliga böner hörda. Efter att man grävt sig 36 meter ner i den podgorzska myllan, började vatten äntligen sippra upp. När man avsmakade de hett eftertraktade dropparna, fick kanske några av avsmakarna ett besviket uttryck i sina anleten. Vattnet var nämligen bittert och hade en gulaktig ton. Det smakade inte alls som vatten i en vanlig brunn borde smaka. Men Antoni Mateczny visste bättre. Han förstod omedelbart att det rörde sig om kurvatten, och mycket finare än det man kunde få dricka från någon av de andra brunnarna i Podgórze. Antoni hade vid flera tillfällen besökt kurorten Karlovy Vary, eller Karlsbad, som låg, och fortfarande ligger, i hans gamla hemtrakter Tjeckien.

Vår Antoni Mateczny var en förslagen man, och snabbt skaffade han så man kunde öppna upp för besökare som ville dricka brunn. Under den här tiden var det en oerhört begärlig syssla, så hans brunn blev omedelbart populär. Den låg dessutom på lagom avstånd från Kraków, besökarna behövde således inte färdas under eländiga förhållanden på skumpiga vägar för att ta sig dit, utan det räckte med en kort färd från Krakóws centrum.

Antoni Mateczny inrättade även en park där besökarna kunde strosa runt emedan de syntes sippa på det kurerande dropparna. Därtill byggde han även ett vattenverk samt olika inrättningar för de besökande. Storhetstiden var under mellankrigstiden, något som Antoni även fick uppleva. Han dog 1934, 76 år gammal. Och det var väl ändå kanske väl att han slapp uppleva hur nazisterna gjorde om hans byggnader och kurort till en fabrik som tillverkade uniformer till den nazistiska armén.

Efter kriget kunde familjen förvisso ta tillbaka Antonis livsverk, men lyckan var kort, då alla familjeföretag snart nationaliserades (förstatligades) av kommunisterna. På platsen fick patienter dock fortsätta dricka brunn, och platsen återfick ett uns av sin skepnad från sina glansdagar. Men på 1990-talet stängdes verksamheten ner, området stod och förföll och brunnen tappades inte på sitt välgörande vatten.

Till idag. Ty nu har brunnen ånyo öppnat för besökare. Längs med de anlagda stigarna vandrar återigen besökare med de karaktäristiska kopparna med en pip för att dricka Antonis välgörande vatten.

Men ser ni där bland besökarna? Syns det inte en hund som är på pricken lik Antonis fyrbenta vän på fotografiet? Och vad är det för mustasch som kommer där?


Foto: undertecknad. Kamera: Olympus OM-1. Film: Ilford 3200, exponerad som 1600.


Bildens källa.

Några källor:
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_Mateczny
https://dziennikpolski24.pl/nowe-zycie-zakladu-antoniego-matecznego-zaprosi-do-pijalni-na-lecznicza-wode-i-nad-odtworzony-staw/ar/9938238

Bircza – en genomsnittlig galizisk berättelse.

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en karta över Galizien från 1900-talets början, som återfinns i nästan varje bokhandel eller souvenirbutik i Kraków med någorlunda självaktning, kan man skönja hur en liten gudsförgäten galizisk håla utmärker sig från de andra. Någon har nämligen dragit ett bestämt, och nästan uppkäftigt streck under orten Bircza. Så här i efterhand kan vi bara spekulera kring varför någon så resolut valt att rita ett streck under Bircza. Kanske tyckte denna någon att byn föreföll ligga i mitten av habsburgarnas Galizien. En annan teori skulle kunna vara att byn på något vis tilltalade understryckaren, eller så var helt enkelt Bircza en drömmars by för vår okända kartfantast, eller möjligen en resas slutgiltiga mål.

Bircza har förvisso inte alltid lystrat till detta tilltalsnamn. Under sin långa historia, som löper från 1100-talet till vår samtid, har den kallats Byrcza, vilket dök upp i skrift 1435. Bara några år senare (1448) kallades den Byercza och 1645 syntes Biercza på pränt. Vad Bircza betyder är inte helt fastställt. Enligt vissa kan namnet härledas till efternamnet Birek. Andra menar däremot att Bircza måste komma från det urslaviska ordet bьrati som betyder “att plocka upp” samt “att samla”. Men spekulationerna tar inte slut härvidlag, enär det finns sådana som även menar att Bircza är ett diminutiv av namnet Bernhard. Hur det förhåller sig med den saken kan vi alltså enkom grunna kring.

Från det att Bircza fästes på kartan, fram till andra världskriget bestod byn av tre folkgrupper: rutener (senare bland annat ukrainare), polacker och judar, och det var rutenerna som dominerade fram till slutet av 1800-talet. Det var alltså tre religioner, åtminstone tre olika sätt seder och bruk, samt i alla fall minst tre språk som samsades mellan husknutarna i Bircza.

Bircza har alltså, som nämndes ovan, mycket gamla anor. Byn omnämns för första gången på 1100-talet, men det skulle dröja ända till 1934 som den upphöjdes till stad. Däremellan var Bircza dock inte helt betydelselös. Som exempel kan nämnas att ägaren till Bircza, en viss Kowalski, under Krakówupproret 1846 (ett polsk uppror mot överhögheten i Wien), lät fånga revolterande bönder i de omkringliggande byarna. Han ska ha planerat en offentlig avrättning av dessa, som de österrikiska trupperna lyckades förhindra, då de slutligen anlände till Bircza.

De första judarna anlände till Bircza på 1500-talet, och redan på 1800-talets mitt utgjorde de hälften av befolkningen. När byn erövrades av Tsarryssland under första världskriget försvårades deras tillvaro, och de utsattes för upprepade pogromer. Det är möjligt att det föranledde att judarna organiserade sig efter kriget, och den sionistiska rörelsen stärktes. Flera betydelsefulla sionistiska ungdomsorganisationer verkade i Bircza, samt i angränsande byar.

När Nazityskland och Sovjetunionen slet Polen mitt itu 1939, hamnade Bircza i den sovjetiska delen. Det innebar att stadens judar skonades i inledningen av Förintelsen. Men 1942 var den strimman av hopp över. Tyskarna invaderade staden, och inrättade ett getto. Praktiskt taget alla judar mördades i två aktioner samma år. De som lyckades undkomma döden vid dessa auktioner tvingades gå till fots till Przemyśl, som ligger tre mil öster om Bircza, som idag balanserar på gränsen mot Ukraina. Där sattes de i stadens getto, innan de senare transporterades till förintelselägret Bełżec. Idag finns blott en enda Förintelseöverlevare från Bircza kvar i livet. Denne bor dock inte i staden, utan i Israel, och inga källor gör gällande att någon endaste jude återvände till staden efter Förintelsen.

I Bircza återfinns även ett palats med anor från 1700-talet, som lär ha byggts för att att bevaka handelsvägen mot Ungern. Här bodde förresten ovan nämnde Kowalski på 1800-talets mitt. Under det polsk-ukrainska kriget 1945 brändes palatset ned, och det dröjde några år innan man beslöt att återuppbygga det. Från 1950 till 1970-talet fick det tjäna som grundskola. Slottet byggdes om ytterligare två gånger, och idag är det svårt att urskilja att det en gång skulle ha varit ett palats, och det är tveksamt om Kowalski skulle ha känt igen sin gamla boning. På kyrkogården återfinns det förövrigt ett ståtligt mausoleum över släkten Kowalski.

Det finns även en judisk begravningsplats i Bircza. Den äldsta gravstenen är från 1808. Var judarna begravde sina anhöriga före denna tid återger inte källorna, men det var inte ovanligt att judar i området inte fick tillstånd att begrava sina döda där de bodde, utan fick vända sig till närbelägna begravningsplatser.

Egentligen är inget av det som förtäljts ovan särdeles ovanligt för denna region. Historierna, som löper in i och om varandra skulle nästan kunna kallas en genomsnittlig galizisk berättelse. Vem vet, kanske var det därför som vår undertryckare gjorde den där understrykningen av Bircza.

Kleins gripande stråktrio

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, krönika, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Genom det öppna fönstret till Missionshuset i Arild letar sig en ensam vindpust, som dröjt sig kvar efter det åskoväder som nyss härskat och domderat sina knallar över Kullahalvön. I Missionshuset råder dock förväntan inför ett skådespel av annat slag, ty vi kommer snart att få ta del av både trio och sextett i stråkar. Det är nämligen Musikdagar i Arild som denna augustidag huserar i huset.

Tonerna till Beethovens stråktrio op 9 i c-moll har precis klingat ut, när violinisten Henrik Naiman-Meyer tar till orda för att presentera Gideon Klein, som är nästa tonsättare på programmet. Med några effektfulla ord tar Naiman-Meyer några snabba kliv genom Kleins liv.

Och Gideon Klein fick dessvärre blott ta hastiga kliv genom livet. Han föddes i den märiska staden Přerov år 1919. Hans familj var väl förankrade i judisk tradition, och likaså var de en familj som aktivt deltog i stadens kulturliv. Den unge Gideon visade tidigt prov på musikaliska anlag, och han studerade snart violin vid stadens musikhögskola. Men Přerovs musikaliska varande var alltför underdimensionerad för en så begåvad gosse, så snart bröt han upp för att söka in till den musikaliska akademien in Prag, vilken han också antogs till 1938. Samtidigt som han studerade musik registrerade han sig även vid Karlsuniversitetet, där han studerade filosofi samt musikvetenskap. Vid den senare institutionen skrev han en originell uppsats om Mozarts stråkkvartetter. Gideon Klein var med andra ord en särdeles begåvad man, och det tog honom därtill bara ett år att avsluta sina studier vid Prags musikaliska akademi.

Nazityskland ockupation av Tjeckoslovakien, och huvudstaden Prag, innebar att universitet och högskolor stängdes. Tillika blev det omöjligt för den unge Klein att fortsätta sina studier, han var ju av judisk börd. Gideon började framträda under pseudonymen Karel Vranek, men snart blev det för riskfyllt. Han erbjöds, möjligen i ett försök att skona honom undan förföljelserna, ett stipendium i London, men tyskarna nekade honom utresa. Kleins situation blev allt mer förtvivlad, och slutligen greps han och skickades till Theresienstadt tillsammans med andra tonsättare och musiker, så som bland annat tonsättaren Pavel Haas.

På Theresienstadt tilläts Klein och de andra framföra sin och andras musik, och han berikade sannerligen kulturlivet i koncentrationslägret. Han lär ha medverkat till flera konserter och framförande. Fångarna fick höra Schumann, Verdis Requiem, Beethoven och mycket mer. Flera av musikerna, Klein inkluderat, var bland Europas främsta. Och det är också från denna tid som flera tonsättningar av Klein finns bevarade.

Men allt fler av de som satt som fångar i koncentrationslägret deporterades till Auschwitz. Däribland Kleins syster, pianisten Eliška Kleinová. En berättigad oro, att Kleins alla tonsättningar skulle försvinna, började nu infinna sig. Man beslöt att Kleins flickvän, Irma Semtzka, skulle gömma partituren, och vidarebefordra dem till Kleins syster i den händelse hon överlevde Förintelsen. Nio dagar före deportationen till Auschwitz, i oktober 1944, avslutade Klein arbetet med sitt sista verk, den stråktrio som nu ljuder i Missionshuset i Arild.

I första satsen har han bråttom över takterna, och tonerna har ibland inte tid att landa riktigt för att ge genklang. Men trots det lämnas åhörarna inte likgiltiga. Det är till och med otänkbart att vara kallsinnig inför en sådan känslostorm. Här samsas rastlöshet med sorg och förtvivlan, glädje och fägring. När så andra satsen tar vid retarderar han. Höjer blicken bortom koncentrationslägret och blickar bort mot barndomen Mähren. Det är ljuvt skira toner, som andas både saknad, förtröstan och stundtals eufori, som dock kväses. I den sista satsen springer han huvudstupa, och trots att en oro tränger fram genom tonerna, tillåter han sig att ta några ivriga danssteg, innan Johannes Brahms första stråksextett, op 18, tar vid under ledning av Tobias Ringborg. En fantastisk konsert med fenomenala musiker som hänför åhörarna.

Efter deportationen från Theresienstadt till Auschwitz, flyttades snart över till en kolgruva ungefär 30 kilometer från Auschwitz. Det var också här, under likvideringen av kolgruvan i januari 1945, som han lär ha mördats. Under vilka omständigheter vill historien inte röja. Hans liv rycktes ifrån honom, och världen berövades en tonsättare med särdeles vackert tonspråk som borde ha fått tillåtas blomma. Men tack vare Gideons syster, Eliška Kleinová, som mirakulöst överlevde Förintelsen, kan vi idag få möjlighet att lyssna till Kleins vackra tonsättningar. Vi borde vara henne evigt tacksamma.


Gideon Klein i Auschwitz portätterad av František Petr Kien.


Arild. Foto: undertecknad.

Only String Attached
8 augusti 2021
Misssionshuset i Arild
Tobias Ringborg och Henrik Naiman-Meyer – violin
Josef Alin och Christina Wirdegren Alin – cello
Riika Repo och Karolina Weber Ekdahl – viola

På böckernas sidogata

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han står och väger från fot till fot. Ögonen letar sig fram mellan de prydligt utplacerade rariteterna som hägrar innanför skyltfönstret till det antikvariat på gatan Szpitalna i Kraków som han står framför. Det råder en särdeles ordning här, en sådan ordning som nog allt skulle tilltala en herre med den slags ytterrock som han bär. Här hänger ålderstigna kartor, gulblekta affischer av exotiska djur, 60- eller möjligen 70-tals pocketböcker med färgglada och sällsamma omslag. De samsas med gedigna men ändå ganska uråldriga och något stofila uppslagsverk, samt att här också skymtar fram en polsk affisch som sin vana trogen har tolkat en helt vanlig företeelse genom en ellips av vettlösa förvrängningar.

Szpitalna har sett många ålderstigna böcker vandra från hand till hand, och om sanningen ska fram har Szpitalna även sett hur många med förhållandevis städade överrockar eller kappor stått och trånat efter någon skrift. I över 200 år har gatan nämligen varit en scen för försäljning av begagnade böcker. Szpitalna var dock inte antikvariehandlarnas val. De flockades initialt på Rynek Główny, men fick flytta till Szpitalna när deras handel blev för omfattande. Inledningsvis var det ett skrå som före andra världskriget och Förintelsen främst innehades av stadens judar. Varför det förhöll sig så har dock tidens tand valt att gömma i bland historiens alla upplysningar.

Det var därtill männen i familjerna som startade rörelserna, men när de gick ur tiden tog döttrarna eller hustruarna över. Därav blev yrket följaktligen ett skrå för många judiska kvinnor i staden. Ett sådant exempel är historien om Leibl Taffets antikvariat. Han tillhörde en av de första som år 1800 öppnade sitt antikvariat på Szpitalna. När han dog tog hans son över, som flankerades av sina båda döttrar. Båda döttrarna skulle sedermera starta egna antikvariat, men det var dottern Dina (som gift fick hon efternamnet Seiden) som skulle föra yrket vidare.

Hennes dotterdotter, Maria Seiden, skulle förfoga över ett antikvariat ända till 1950-talet. Det skulle dock visa sig vara svårt att övertyga kommunisterna att få fortsätta hennes verksamhet på Szpitalna, och hon plågades ständigt av deras försök att sätta käppar i hjulen för hennes verksam. Det hjälpte inte heller att hon påtalade att hennes antikvariat var det enda i Polen som hade en gedigen judisk avdelning med flera viktiga verk. Tilläggas bör att antikvariat under denna tid även fungerade som privata bibliotek. När Maria så drog sina sitt sista andetag, valde hennes efterlevande att skänka verken till Jagellonska universitetets bibliotek, där de återfinns än idag.

Men det var emellertid nu inte enkom kvinnor som drivit antikvariat på Szpitalna, och som lämnat spår till eftervärlden. Izaak Mandel Himmelblau ägde en ett antikvariat på nämnda gata under 1800-talets senare hälft. Historien förtäljer att hans antikvariat fungerade som vapengömma under januariupproret (1863-64), då polackerna satte sig upp mot sina härskare Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Efter hans död tog hans hustru Estera över tillsammans med sonen Fabian. Det sägs om Fabian att han närde en så otyglad kärlek till sina böcker att han uppfattade varje potentiell kund som en fiende. Fabian hade dessutom en fenomenal kunskap i hur man uppsökte gamla polska trycksaker, vilka han mycket motvilligt sålde. Han gjorde dock ett undantag för Jagellonska biblioteket, till vilka han sålde de mest ovärderliga föremål han hade lyckats lokalisera. Än idag återfinns dessa bland bibliotekets många klenoder.

Mannen som står och väger från fot till fot framför skyltfönstret på Szpitalna kanske har kännedom om denna historia, och kanske är han som Fabian, Maria, Dina och Liebl var; en bibliofil, som har svårt att avstå ytterligare ett förvärv. Och kanske är han därför trots allt tillfreds med att porten till antikvariatet till synes är stängd idag. Vem vet, kanske sitter det en Fabian där inne, som vägrar att avvara några föremål ur sin samling till någon motbjudande illitterat.


Film ORWO photo utgången juni 1994. Kamera Olympus OM-1. Fotograf undertecknad. Fångad i september 2021.

Vid syrsornas sång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längst ut på ett vajande grässtrå sitter en syrsa och omsorgsfullt gnider sina antenner med sina långa gängliga framben. Ett tidlöst tidsfördriv, inför en möjlig entonig konsert i solnedgången eller när natten därpå svept sin mörka cape över syrsornas hemvist. När natten inträtt måste man som syrsa vara extra vaksam, och använda sitt enda öra, som för övrigt sitter på magen, för att lyssna efter fladdermösssens vingslag. När de svingar genom luftrummet bör man man falla platt till marken, på syrsors vis.

Kanske sjöng just en sådan här syrsa för Lena Küchler-Silberman, när hon någon gång som liten flicka hade lämnat sitt föräldrahem för att strosa på bergknallen ovanför Wieliczka, som ligger därnere nerbäddad i sin trygga dal.

Lena Küchler-Silberman såg dagens ljus för första gången i Wieliczka för 111 år sedan. Det finns mycket sparsam information om Lena Küchler-Silbermans unga år. Det går varken att uppbåda i vilken skola hon gick, eller var hon bodde i Wieliczka. Vad vi däremot känner till är att hon senare studerade vid det hebreiska gymnasiet i Kraków, och sedermera pedagogik och psykologi innan hon återvände till Wieliczka och gifte sig och fick en dotter.

Man skulle ju önska att Lena Küchler-Silberman därpå skulle ha skänkts ett förutsägbart och ganska händelselöst liv, men tyskarnas ockupation av Polen, och den efterföljande Förintelsen, ville dessvärre annat. Tillsammans med traktens alla judar, spärrades Lena och hennes familj in i gettot i Wieliczka. Enligt Lena Küchler-Silbermans vittnesbörd ska hennes dotter ha rykts ifrån henne under denna tid. Trots den bottenlösa sorg som åsamkats henne, lyckades Lena Küchler-Silberman uppbringa styrka och kunde mirakulöst fly ut ur gettot i Wieliczka till Warszawa.

Lena Küchler-Silberman levde under falsk identitet i Warszawa, och kunde således röra sig ganska fritt i staden. Det innebar att hon även kunde bistå med att ta förnödenheter till alla som internerats i Warszawas getto, och det var vid ett av dessa uppdrag som hon satte sitt avtryck i historien. En dag i juni 1942, upptäckte hon ett ensamt spädbarn som låg ovanpå sin döda mamma. Skärrad av åsynen av det ensamma och dödsdömda barnet, beslutade Lena Küchler-Silberman att fjärma barnet från dess utsatta plats. Med barnet bokstavligen instoppad under kappan lyckades hon smuggla barnet förbi Gestapo och ut ur gettot. Väl på andra sidan gick hon till en kloster, som efter viss övertalning, beslöt att ta sig an barnet.

Resten är, skulle man kunna säga, historia. Lena Küchler-Silberman skulle under åren för Förintelsen, rädda hundratals barn.

Det fanns många kvinnor med Lena Küchler-Silbermans mod under Förintelsen. De kallas av forskare och levnadstecknare för “surrogatmammor“. Kvinnor, som med risk för sina egna liv, räddade försvarslösa barn undan en annars säker undergång. Lena Küchler-Silberman fortsatte sitt arbete för barnen även efter Förintelsen, då återvände hon till Kraków, och kunde med den judiska församlingens hjälp inrätta ett hem i Zakopane för föräldralösa judiska barn. Från Zakopane tog sig Lena Küchler-Silberman och alla hennes skyddslingar senare vidare till Israel, som de anlände till 1949. Tio år senare utkom hon med boken Mina hundra barn, där hon beskriver sina uppleva under Förintelsen, samt resan till Israel. Boken blev en enorm succé, och filmatiserades 1987, samma år som Lena Küchler-Silberman gick ur tiden.

Tystnaden bryts av att syrsan beslutat sig för att sjunga sin entoniga sång, trots att skymningen ännu kan dra benen efter sig ytterligare några timmar innan den ska gå till sitt arbetspass. Och nog är det så att den sjunger så som syrsorna gjorde för Lena Küchler-Silberman, när hon som liten, och ovetande om vad som väntade henne, kanske gick en promenad uppför denna kulle. Där borta i horisonten, bortom Wieliczka, kunde hon nog också skönja hur Kraków breder ut sig i sitt böljande landskap.


Lena Küchler-Silberman 1945.


Utsikten mot Kraków.