viewpoint-east.org

En annorlunda boplats

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Det finns en plats i Kraków där det är lätt att känna en inre frid. På den tiden, då vi fortfarande kunde spankulera omkring helt sorglöst utan tankar på elakartade virus, kom jag till denna plats varje dag. I och med att alla rutiner har kastats om, är mina besök dock mer sällsynta. Men under hösten var platsen något av en livlina, ett andningshål, en oas. Det var här jag hämtade kraft till att leda mig genom mitt nya liv i Kraków.

Du undrar nu vad det kan vara för magisk plats, som har en så stor inverkan att den till och med lugnar en rastlös själ. Om jag vore vid mina sunda vätskor skulle jag givetvis inte yppa var, men jag är tyvärr alldeles för snackesalig, som skåningarna säger, för att låta bli.

Strax efter bron Most Dębniki löper Wisłas boulevard längs med flodbädden mot Podgórze. Där, när man rundat krönet, finns min magiska plats. På det hela taget är den ganska ordinär, sett ur ett Kraków-perspektiv. Här syns Wisła gira mot Podgórze, och Wawel som stolt bröstar upp sig på sin kulle.

Men det som gör platsen annorlunda är att här råder det en sällsam stillhet man inte finner på många ställen i staden. Det är som om tiden tar en paus. Plötsligt går det så mycket lättare att andas. Vardagens bekymmer löser upp sig i mitt bröst, och åker ur min mun som en liten ensam molnpuff.

Många gånger har jag sagt till mig själv att här borde man bo, väl medveten om att stillheten finns för att ingen bor just här. Kanske var det också så familjen Rożnowski tänkte när de byggde sin magnifika villa på just denna plats år 1891. Most Dębniki var vid den tiden helt nybyggd, och området andades fräschör och nytänkande. Familjen Rożnowski hade gjort sig pengar på bland annat tvåltillverkning. De ska även ligga bakom tvålen Biały Jeleń (Vita rådjur), som är känd för de flesta polacker.

Det är dock oklart vem som lät uppföra byggnaden. Vid sekelskiftet tillföll huset Ida och Edward Rożnowski. De ska ha varit syskon, och endast barn när huset byggdes. Kanske var det deras föräldrar som låg bakom idén att uppföra en magnifik bostaden vid udden mot Wawel, men ingen källa jag funnit har klargjort vem som låg bakom bygget. Vad som däremot framkommer är att huset kallades Willa Rożnowski i folkmun. Fotografierna av villan visar också att den var mycket vacker, med ett torn och en sällskaplig huskropp som ackompanjerade den. Lite som en sagoslott.

Vissa uppgifter hävdar att huset byggdes på en ö. Flera fotografier visar just att huset återfinns på en liten ö. Men andra uppgifter bestrider detta. Bilderna där huset ser ut att vara på en ö är fångade när det varit översvämningar, menar de. Huset stod i själva verket på en utskjutande udde, som ofta översvämmades.

Och översvämningar var ett återkommande problem för Willa Rożnowski. Familjen kämpade för att villan skulle överleva, men på 1920-talet blev de tvungna att kasta in handduken. Skadegörelsen efter översvämningarna blev för stora, och Kraków stad köpte villan av familjen. Man lät villan stå kvar, och inrättade istället ett kontor för ledningen på Krakóws vattenverk. Men vid en våldsam översvämning 1925 stod det klart att villan var i så dåligt skick att den borde rivas. Det skulle dröja till 1934 innan man tog det officiella beslutet att riva byggnaden. Något gjorde dock att man förhalade demoleringen till 1938.

Idag finns det alltså ingen villa på platsen, men ändock en lite udde, stor nog för svanarna ta en paus från sina svanbestyr. Och det här är verkligen en plats för paus. Det var väl så familjen Rożnowski också tänkte. Men Wisła ville något annat. Och kanske är det gott så, tänker jag när jag känner att min paus nog förtjänar att få ett slut.

Inte helt utan grannsämja

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en gård i Lviv bor Anja. Varje dag pysslar hon på sin balkong. Omsorgsfullt sopar hon varje del av balkongen. Hennes pelargoner växer och frodas. När hon inte pysslar om sin balkong, och dess inneboende, tilltalas hon av att tilltala andra. Helst grannarna, men även de tillfälliga besökare som letat sig in på hennes gård. Om de tillfälliga besökarna dessutom råkar vara rökare kan de räkna med att få sig en skopa av Anjas utgjutelser.

Anja har alltid något att berätta för sina grannar. Det är företrädelsevis en blandning av smått och gott från hennes synintryck. Det som sker i hennes absoluta närhet. Ett särskilt fokus ligger på de olika vildkatter som huserar i Anjas kvarter. Om katterna är smarta tar de sig till Anjas gård, ty om de tar sig dit kommer de garanterat få smörja kråset. Men ibland ger Anja sin syn på både inrikespolitik och internationella relationer. Det sker dock alltid med en glimt i ögat, enär politiker och andra högt uppsatta inte är vederhäftiga, enligt Anja. Men om de skulle ha katt skulle hon nog lovorda deras gärningar.

Under flera års tid delade jag gård med Anja. Hon blev ett ankare i min tillvaro. Med henne kunde man alltid få ordning i det kaos som verkligheten brukligt serverar oss. Hon var dessutom en outtröttlig källa till språklig förkovring. Jag lärde mig uttryck och verbala konstruktioner inga läroböcker kan tillhandahålla.

Det går nog inte en dag utan att någon av mina tankevirvlar snurrar iväg till Anja. Ty idag har jag ingen Anja att samtala med över balkongräcket. Kontakten med mina grannar i Kraków är mycket sparsam. Det kommer sig av att min lägenhet är vänd från huskroppen jag bor i, så de jag ser bor i andra fysionomier.

Det här innebär ändå att det förekommer utbyte, om än ännu inte verbalt. (Vilket mina språkkunskaper tyvärr får lida av.) Genom mitt fönster, och även från min balkong, ser jag exempelvis det äldre paret som bor på tredje våningen i huset med den välskötta trädgården. Innan coronaviruset såg jag dem nästan varje morgon. På gården stod gumman med de matvaror hon inhandlat. På balkongen tre våningar upp stod hennes gubbe. Med ett elegant knyck, firade han ner en lina, i vilken gumman vant knöt fast matkassarna. Sedan firade han skickligt upp kassarna. Och så upprepades proceduren tills det att inga kassar fanns kvar. Gumman tog därefter en lov i trädgården, innan hon gick upp för trapporna.

På samma gård bor det kedjerökande paret, med sin minihund. När de inte röker påtar de i rabatterna. Hunden tycker om att stå vid staketet och titta upp mot mig, och fnysa så där förnärmat på hundars vis.

I ett annat hus bor Janusz. Ja, nu vet jag inte om han heter så, men det är så jag kallar honom. Han har ölmage och gillar blommor. Varje dag står han med sina blommor. Hela hans balkong är nu fylld av blommor. Han snurrar på dem. Fullkomligt outtröttligt plockar han bort vissna grenar och blommor. När han inte pysslar med sina blommor sitter han med sina grannar på balkongen och fördjupar sig i olika spörsmål, som ofta leder till att de skrockar belåtet. Vilka spörsmål de tar upp är dock bortom min kännedom. Ganska ofta hör jag dessvärre Janusz mer än jag önskar. Det är när han spelar Baccara, Scorpions och andra örhängen från förr. Det gör han för hela kvarteret, och det sammanfaller alltid med att han städar.

Mellan huset med den fina trädgården och Janusz, finns ett lågt hus som skyms av ett ödehus. Tyvärr har jag inte lyckats snoka mig fram till mer kunskap om dess invånare än att de har hund, som har en förkärlek för att skälla.

Till höger finns ett nybyggt hus, med en hipster som odlar grönkål och kommer från Spanien. Det bor också andra i det nybyggda huset, men de är inte alls lika intressanta som det äldre paret som firar upp matkassarna, eller Janusz med sina blommor och högljudda musiksmak. Det är väl kanske så att jag har försatts i ett Anja-syndrom. Jag sitter helt enkelt fast i en föreställning i hur en granne ska vara. De kan vara något äldre än yngre, och helst ha någon slags egenhet.

Om jag kunde skulle jag flytta min huskropp lite närmare Janusz och det äldre paret, kanske skulle vi kunna prata både med, och om varandra. Säkert är dock att jag, med en boplats lite närmare dem, hade lärt mig fler gångbara verbala konstruktioner som inte finns i läroböckerna. Och så skulle jag få lyssna en hel del på Baccara och Scorpions…


På andra sidan hägrar “Janusz”.

Med Gusta Dawidson Draenger i Planty

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Runt gamla stan i Kraków löper Planty. Med sin gröna fysionomi omfamnar den de gamla byggnaderna, vars kroppar pekar in mot gamla stans centrum, Rynek główny. I Planty återfinns ett lugn, som bara träd och deras tillhörande fåglar kan erbjuda. Längs med Planty står parkbänkar, där trötta fötter kan få välbehövlig vila. Flera av bänkarna är tillägnade prominenta krakowiter, och andra som betytt, eller fortfarande betyder, mycket för staden.

Bland namnen som pryder bänkarna återfinns Jan Matejko, Stanisław Wyspiański, Stanisław Lem, Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, för att bara nämna några få bland de mer välkända. Men här finns också sådana som kanske inte är lika kända för en bredare allmänhet. Zuzanna Ginczanka har fått en bänk dit många hemlösa söker sig. Det bjuder emot att tro att hon inte skulle tycka om tanken att hennes bänk är ett härbärge för de mindre lyckligt lottade. Mittemot henne finns Diana Reiter.

De här namnplaketterna på bänkarna är en sann källa till att förkovra sig, ty här återfinns namn på personer som lätt skulle kunna falla i allas vår glömska. En sådan person är Gusta Dawidson Draenger. Utan en bänk tillägnad henne hade jag nog aldrig lyckats söka upp henne.

Gusta Dawidson föddes i Kraków 1917, samma år som Zuzanna Ginczanka föddes i Kyjiv, och femton år efter Diana Reiter. Gustas familj tillhörde den chassidiska dynastin Ger, som uppstod i den polska staden Góra Kalwaria. På jiddisch heter dock staden Ger. Med runt 100 000 anhängare tillhörde de en av de mest inflytelserika chassidiska grupperingarna i Polen före förintelsen.

Redan som ung började Gusta engagera sig politiskt. Hon gick med i den ortodoxa rörelsen Agudas Yisroel, och hon bidrog till undervisningen inom den judiska organisationen Akiva. Hennes politiska engagemang skulle följa henne livet ut.

När nazisterna tågade in i hennes hemstad Kraków, var hon 22 år. Genast anslöt hon sig till en underjordisk judisk motståndsrörelse. Det var här hon träffade Shimshon Draenger, som inte enkom var motståndskämpe, utan även redaktör för en betydelsefull judisk tidskrift. Det dröjde dock inte länge innan Shimshon Draenger arresterades. Dock inte för sin verksamhet som motståndsman, utan just i rollen som redaktör. Hans tidskrift hade nämligen publicerat en anti-nazistisk essä, som nazisterna inte kunde tåla. Straffet blev att skickas till ett koncentrationsläger i närheten av Opava.

Gusta och Shimshon var redan ett par, och hon kunde inte leva med tanken på att vara separerad från sin älskade. Hon angav därför sig själv, och bad om att få bli skickad till samma läger som Shimshon satt i.

I våra dagar skildras ofta Förintelsen som om man en gång hamnat i nazisternas klor, var man fast. Men andra världskriget var långt mer rörig och kaotisk än vad dagens människor tycks vilja förstå. Det var nämligen inte helt ovanligt att man lyckades fly från koncentrationsläger eller fångenskap. Många lyckades även att betala mutor för att komma ut. Zuzanna Ginczanka frigavs på detta sätt, efter att hon fängslats av nazisterna i Lviv. Även Gusta och Shimshon blev frisläppta genom att någon betalade en saftig muta till nazisterna. Man skulle ju kunna tro att det unga paret, i och med att de blivit frisläppta, skulle vara lite mer försiktiga, men frågan är om sådana tankar ens föresvävade paret.

Efter att de frigavs blev de engagerade i på en gård där de utförde arbete, övervakade av Gestapo. Men samtidigt arbete de med att sabotera för nazisterna. Gusta engagerade sig i den judiska stidsorganisationen ŻOB, (Żydowska Organizacja Bojowa). En organisation som Marek Edelman också var engagerad i. Här bidrog Gusta bland annat till att planera strider, hitta gömställen till motståndsmän, och stjäla vapen. Gusta bar i den här organisationen täcknamnet “Justyna”.

Men efter ett attentat mot ett kafé i Kraków där nazisterna ofta satt, greps Shimshon. När de fick reda på att han var gift med Gusta greps även hon i januari 1943. De sattes i det ökända fängelset Montelupich. Två år senare skulle även Zuzanna Ginczanka hamna här. Mycket tyder på att det var just på Montelupich-fängelset Zuzanna slutade sina dagar.

Gusta var däremot mer lyckosam. Både hon och hennes man Shimshon flydde från fängelset efter några månader. Under sin tid i fångenskap skrev Gusta en dagbok som återfanns efter kriget. Den publicerades 1946 med titeln Pamiętnik Justyny (Justynas dagbok) och tillhör en av de viktig källa till kunskap om den terror den judiska befolkningen fick genomlida under Förintelsen.

Gusta och Shimshon flydde till trakterna kring Bochnia. Där fortsatte de sitt modiga gärning att sabotera för nazisterna. Bland annat hjälpte de andra judar att fly. Men i november 1943 blev Shimshon återigen gripen. Denna gång i Wieliczka. De båda hade gjort upp om att om en av dem greps, skulle den andre uppge adressen till det gömställe där den som ännu var på fri fot befann sig. Shimshon uppgavs därför Gustas gömställe och hon greps.

Det är okänt var de mördades, men det är troligt att det skedde ögonblickligen. Det finns därför ingen grav att gå till, men väl en parkbänk i Planty. Jag tror jag ska ta för vana att stanna lite extra hos Gusta Dawidson Draenger, innan jag knatar vidare och hälsar på Zuzanna Ginczanka och Diana Reiter.

Följ länkarna bland taggarna för mer information om Zuzanna Ginczanka, Diana Reiter, Marek Edelman och Wieleczka.

Sarah Schenirer – en pionjär

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Från fotografiet tittar hon med stadig blick mot betraktaren. Hennes ögon markeras genom de tydliga ögonbrynen, och nedanför näsan syns munnen som är sammanpressad och utdraget som ett streck med lätt nedåtböjda ändar. Det vore orätt att kalla henne vacker enligt den norm vi har för vad som gör en människa tilldragande. Men hennes fasta blick skvallrar om att sådana världsliga måttstockar inte bekommer henne särdeles mycket.

Kvinnan på fotografiet heter Sarah Schenirer, eller snarare hette. Ty det är många år sedan hon gick ur tiden. Det är troligen ett av få fotografier som finns på henne. Hon tyckte nämligen inte att det fanns någon mening med att bevara hennes ansikte för eftervärlden, enär det var bättre att komma ihåg hennes vision.

Sarah Schenirer föddes 1883 i Kraków. Hennes föräldrar kom från nobla judiska familjer med flera namnkunniga rabbiner i släktträdet. Redan vid unga år började Sarah ifrågasätta kvinnornas roll i de judiska familjerna. Hon närde en stark önskan om att få studera Torah, så som hennes bröder fick. Vidare ifrågasatte hon att, när männen åkte på sina olika resor för att högtidliga judiska högtider eller festivaler, fick kvinnorna stanna hemma, utan möjlighet att fördjupa sina kunskaper i judendomen. Sarah menade att det här gjorde att kvinnorna blev som öar i judendomen, avklippta från en djupare förståelse för den religion de föddes in i. Äldre kvinnor betraktades av de yngre som sprungna ur ett annat tidevarv, avskurna från den religiösa verkligheten. Sarah fick dock inte studera judendomen, utan gick en traditionell utbildning, och den kunskap hon fick om judendomen var genom de texter på jiddisch som hennes far gav henne. Efter sin korta utbildning blev hon sömmerska.

När första världskriget bröt ut flydde Sarah Schenirer och hennes familj till Wien, där nya vägar till kunskap öppnades för Sarah. Under den här tiden hade en ny ortodox inriktning vuxit fram inom judendomen. Dess företrädare menade att judarna skulle följa judisk lag, men samtidigt medverka och dra fördelar av det moderna samhället. Och det var när hon bevistade en predikan av rabbi Moshe Flesch, en företrädare för denna nya ortodoxa rörelse, som hon fick en idé som skulle förändra hennes, och många andra kvinnors, liv. Hans predikan handlade om kvinnors roll inom judendomen, och om judiska hjältinnor. Aldrig någonsin hade Sarah hört något liknande, och hos henne föddes nu en idé att starta en skola för unga flickor. En skola som skulle lära dem att se kvinnors betydelse i den judiska tron och i de judiska traditionerna.

1917 var hon tillbaka i Kraków och började genast att smida sina planer. Hennes bror föreslog att hon borde försöka få någon slags välsignelse för idén att starta en skola för judiska flickor. Sarah vände sig till den mycket kände rabbinen i Bełz, och han lär ha givit henne sina lyckönskningar, vilket Sarah tolkade som ett godkännande. (Senare lär han dock ha gett uttryck för förtret över hennes verksamhet.) I november samma år öppnade hon således en skola för flickor i sin syateljé. Det var 24 elever som skrev in sig. Skolan kallades för Bait Ya’akov, Jakobs hus, som anspelar på en passage i Bibeln.

Skolan blev snabbt mycket framgångsrik, och dess grundtanke spred sig över Polen. 1924 hade rörelsen 2000 studenter på nitton olika skolor. Några år senare fanns det 300 skolor runt om i Polen. Och ganska snart spred sig även tanken till andra länder. Strax före andra världskriget studerade 38000 flickor inom ramen för Bait Ya’akov.

En orsak till dess framgång kan ligga i att den blev en välbehövlig modernisering av den ortodoxa judendomen, samt en förstärkning för kvinnorna inom inriktningen. På Bait Ya’akovs skolor fick studenterna religiös utbildning, samt kunskaper om judiska traditioner och seder. Det här kombinerades med kunskap om vardagliga företeelser och göromål, något som stärkte kvinnorna både i församlingen och i samhället. På det här sättet kunde de också motverka att kvinnor övergav judendomen och blev assimilerade, något som hade blivit ett tilltagande problem för de judiska församlingarna.

I Kraków står byggnaden som hyste Bait Ya’akov kvar. Idag är här ingen skola, och dagens verksamheten är för undertecknad okänd. Med tomma ögon tittar den ut över Wisła, och dess huskropp tycks påpeka att den gärna önskar sig en skola i sitt inre. Det finns däremot många Bait Ya’akov-skolor runt om i världen.

Sarah Schenirer var mycket populär bland sina följeslagare, och de kallade henne för Sara imeinu, som betyder Sarah, vår mor. Hon fick därmed en enormt stor barnaskara, trots att hon själv förblev barnlös. 1933 drog hon sig tillbaka, troligen redan märkt av den cancer som senare skulle avsluta hennes liv, 51 år gammal. Hon begravdes på den nya begravningsplatsen i Płaszów som under andra världskriget förstördes av nazisterna. Hennes gravsten krossades tillsammans med tusentals andra gravstenar. Men 2005 kom en internationell grupp bestående av studenter och lärare vid olika Bait Ya’akov-skolor. De reste en ny sten över Sarah Schenirer, som idag står i ensamt majestät på den forna begravningsplatsen. En upprättelse som en pionjär i Sarah Schenirer kaliber förtjänar.


Sarah Schenirers gravsten.


Bait Ya’akov-skolan i Kraków syns bakom de två träden. Strax bakom mannen med cykeln, som tittar lite frågande på oss.

Vad är det som gömmer sig på botten…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vita segel glider över vattnet, och girar vackert synkroniserade över vattenytan. Det är segelklubben “Klub Żeglarski Horn Kraków” som har en kurs i att segla optimistjolle. På stranden ligger badgäster, som understundom kastar sig i vattnet med glada tjut. Här vid sjön Bagry råder verkligen sommarstämning, långt bort från vardagens tristess och elaka virus som flockas i media.

Badsjön Bagry ligger ett stenkast från Krakóws centrum, och flankas av bostadshus i finaste 1930-tals funkis. Längs med sjöns ena långsida löper järnvägsspåren som går in mot stadens centrum.

Här ryms också ett rikt djurliv, men en het sommardag som denna göre de sig inte besvär. Trots att paddorna försöker överrösta de solbadande krakowiterna bryter deras gurglande stämmor endast stundtals genom sorlet av människors livlighet. Även fåglarna tycks vara oförmögna att få gehör. Det råder ändock ett sommarstiltje, som det bara kan göra vid en insjö som denna.

Man vill ju inte förstöra den gemytliga stämningen, men sjön rymmer faktiskt en annan historia än den som de många badgästerna och seglarna nu upptas av. Det var under den nazistiska ockupationen av Polen som sjön tillkom. Man behövde grus till järnvägsbyggen, och därav inrättade man tvångsarbete vid platsen för sjön. Arbetet utfördes av fångar på ett intilliggande koncentrationsläger. Det ska alltså inte handla om det ökända koncentrationslägret Płaszów, utan ett annat som låg i Prokocim. Vilka fångarna var framgår inte bland några källor. Lägret likviderades 1944, men grustaget fanns kvar ända till efterkrigstiden.

Det förekommer lite olika uppgifter om hur Bagry slutligen förvandlades till den uppskattade sjö som den är idag. Uppgifter på polska Wikipedia gör gällande att sjön tillkom när tyskarna tvingades retirera från Kraków. De pumpar som skulle pumpa upp vattnet som strömmade ur grustaget stängdes av, och det fylldes så snabbt att ingen hann rädda den grävmaskin och tågvagnar som fanns längst ner. De skulle vara kvar där än idag, menar Wikipedia. Det här skulle förresten förklara sjöns tilltal, Bagry, som enligt sidan ska komma från det tyska ordet för grävskopa (bagger). En annan sida säger bestämt att det är pumpar som finns på botten. Dessa pumpar skulle reglera så att det inte blir översvämning. Med andra ord har Kraków sitt eget Loch Ness-odjur, men här är den möjligen en grävskopa, kanske en pump…

Det tutar till någonstans en bit bort. Det är ett tåg som anländer österifrån. Kanske har det varit i Tarnów, eller så har det varit hela vägen till Przemyśl, och kikat in över gränsen mot Ukraina. Men det bekommer inte badgästerna som oförtrutet fortsätter med sina strandsysslor. Optimistjollarna slår sina segel och de fladdrar sådär sommarlikt i vinden.

Utan virus på hjärnan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har onekligen varit svårt att fokusera på något väsentligt bortom det virus som tycks ha satt sig på vår verklighetsuppfattning. Viruset har etsat sig fast på våra näthinnor, och finns i varje del av vår tillvaro.

Men när andra gjort djupdykningar i olika grafer, och följt flacka eller toppiga kurvor, så har undertecknad istället låtit låtit cykeln rulla upp och nedför för de galiziska kullarna.

Genom det gröna landskapet har cykeln blivit ackompanjerad av ett rikt fågelliv. Kraków äger faktiskt ett omfångsrikt fågelliv, något som de flesta som besöker staden som turister inte känner till. Ty de träffar nog endast på de duvor som sedan urminnes tider varit kungarna på Rynek główny. Under våren har de dessutom varit ensamma på torget, utan något folk att härska över. Lite vilset har de seglat runt i jakt på några förrymda smulor som inte uppdagat sig, eftersom det inte funnits några turister och då alla kaféer och restauranger har varit stängda.

Men bortom centrum, och de delar som tidigare befolkades av festsugna resenärer, hörs allt annat än stadsduvornas kuttrande. Särskilt påtaglig har gökens sång varit i år. I varje buske och träd har en gök låtit sitt uppstudsiga ko-ko ljuda. De har avbrutits av fasanernas något inbilska brölande. Under de tidiga vårveckorna kunde man tydligt se dem på fälten, men efter några veckor gömdes deras fjäderprakt bland den uppvuxna säden på åkrarna och i ängarna.

Ovanför fälten svävar och sjunger lärkan, i tätt samarbete med svalor av olika slag. I skogarna sjunger fåglarna i näbb på varandra. Det är enkelt att för en stund glömma det virus som upptagit vårt liv när man står och lyssnar på den öronbedövande fågelsång som landskapet kring Kraków bjuder på.

Och visst kan man fortsätta med att förtränga viruset. Det gör man enkelt när man cyklar genom de olika koloniområden som ligger som ett pärlband runt omkring staden. Det råder en alldeles särskild polsk ordning i dessa. Raderna av små morotsplantor är rakare än någon linjal. Potatisen är perfekt kupade. Rödbetsblasten sträcker sina rödbetsblodådror mot solen.

De första koloniområdena i Polen inrättades för övrigt under den tid som Polen var delat mellan Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. År 1897, två år efter att Landskronas kända koloniområde vid Citadellet anlades, la en viss Dr. Jan Jalkowski grunden till den första koloniområdet på polsk mark i staden Grudziadz. Den fick namnet “Kąpiele Słoneczne”, vilket troligen betyder “solbadet”. Några år senare öppnades en till i Warszawa, och 1909 var det dags för Katowice. När de första koloniområdena kom till Kraków är för undertecknad dock okänt. På polska kallas koloniområden för Rodzinny ogród działkowy, vilket väl antagligen kan översättas med “familjeträdgårdstomt”.

När man tittat sig mätt på detta perfekta odlingslandskap, kan man trampa vidare mot exempel Rudawa. Rudawa är en liten biflod till Wisła, som tidigare faktiskt löpte genom staden. Den lär ha varit mycket lömsk, och hade för vana att svämma över sina bräddar. Därför skapade man höga vallar, vilka man idag kan cykla eller promenera längs med. Men efter att den reglerades betedde sig Rudawa allt mer väluppfostrat och den håller sig numera oftast i sin fåra. Delar av Kraków får också sitt dricksvatten från Rudawa.

Plötsligt störs mina tankar om olika vattendrag av en egensinnig sång. Det är en svarthätta som hattigt sjunger en drill som inte riktigt tycks vilja hitta en melodi.

Ja, så här kan man hålla på. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva utan virus på hjärnan.


Rudawas koloniområde.

Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.