viewpoint-east.org

Vi hjälper inte Ukraina med att ljuga

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

Jag bor i Ukraina. Det kommer ju inte som en nyhet för dig som ofta läser min blogg. Att bo i Ukraina betyder att jag dagligen måste konfronteras med saker som, om de återges i text, inte ger en vidare positiv bild av Ukraina. Det handlar om allt från många människors usla livssituation, till påstådd korruption eller bara hemska berättelserna om vad som händer i det här landet.

När jag då försöker återge det jag ser är det inte helt ovanligt att några tar det som kritisk av landet. Men det är en helt felaktig slutsats. Min kärlek till Ukraina är innerlig och orubblig. Jag kommer alltid att hysa största respekt för det folk jag delar landområde med. Alla och envar av de jag möter respekterar jag, även om den inte alltid är ömsesidig. Jag har en tilltro till att det kan bli bättre här, trots att jag ser att så många är allt annat än nöjda. De kan till och med karaktäriseras som missnöjda. Eller förbannade.

När jag lyfter frågor med de problem som finns här, är inte min avsikt att misskreditera ukrainarna eller ukraina. Min avsikt är helt den motsatta. Jag vill att andra ska få möjlighet att förstå. Genon insikt kan de hjälpa. Genom att förstå Ukraina blir man viktig kontaktyta mellan våra länder.

Men ibland är det mycket svårt att få svenskar att förstå. Det är främst de gånger då jag möter sådana som vill framhålla Sverige som ett mardrömslikt land som står inför någon slags apokalyptisk undergång. Och det är när de försöker framhålla Ukraina som något slags föredöme, som jag reagerar. Senast jag hamnade i en sådan diskussion var när någon retat upp sig på skribenten Margit Richert. I en intervju i Expressen påpekade hon att det var befängt att tala om systemkollaps i Sverige. Jämförelsen hon gjorde var med Ukraina. I Ukraina är det långt värre, tolkar jag hennes uttalande. Ingenting i hennes uttalande pekade på att hon tyckte Ukraina var ett dåligt land, med dåliga människor. Jag tror att hon istället påpekade att situationen i Sverige ändå är under kontroll, emedan Ukraina har ett krig i de östra delarna och en mycket svår situation för många av dess invånare. Ord som systemkollaps i Sverige är således våldsamt överdrivna. Och samtidigt en skymf mot dem som verkligen har det svårt.

Jag tänker dagligen på alla de barn som lever i en ohygglig misär. Barnens hopp i södra Ukraina gör ett viktigt arbete för att belysa deras situation, samt att hjälpa de i yttersta nöd. Det går inte heller många timmar i Lviv utan att jag ser en arm pensionär som be om allmosor. Det är den verklighet de tvingas leva i. Jag vore en synnerligen egoistisk person om jag inte led med dem. Min förhoppning är att jag genom min närvaro kan bidra med att skapa kunskap om Ukraina, samtidigt som jag genom min yrkesroll kan bidra till att ge kunskap om hur Sverige fungerar.

Därför blir jag så ursinnigt förbaskad, när någon i den svenska folkhemsidyllen sitter och gnyr om att Sverige är ett uselt land, och att Ukraina är så vansinnigt mycket bättre. Det är ett direkt slag i ansiktet på dem som har det riktigt hemskt. Dessa människor blir inte gladare, mättare, får tak över huvudet eller får en säkrare tillvaro av att någon ljuger för dem.

Jag älskar Ukraina, och tycker att dess folk förtjänar ett mycket bättre öde, än att omhuldas av bortskämda gnällspikar som aldrig fått känna vad det betyder att leva utan trygghet.

Vi, som på ett oegoistiskt vis älskar Ukraina, kan se att det finns mycket gott i folket, men vi gör dem en otjänst om vi tror att vi hjälper dem med att låtsas som om allt är frid och fröjd. Vi hjälper dem med att ge dem framtidsutsikter. Vi hjälper dem att få kraft att arbeta sig genom alla de stora hinder som finns för att skapa ett tryggare land. Det är det som är vår uppgift.

building high
Det byggs nytt i Ukraina. En svår process, men där vi kan hjälpa med att stödja.

Share

Lviv – lejonstaden delas med herr Uggla

Category: by sophie engström, krönika
Tags:

Lejonstaden, så kallas ofta Lviv. Vi har ju många lejonskulpturer här. Men det är faktiskt så att det finns de som försöker utmana den pälsfagre vännen, och det är herr Uggla. Nej, nu menar jag inte Martin Uggla, Östgruppens kunnige ordförande. Det här har ingenting med honom att göra. (Även om jag bara genom att nämna hans namn vill lyfta min hatt för hans och Östgruppens fantastiska arbete.)

Nej, jag syftar på den uggleherre som ofta dyker upp i olika skepnader på husfasader i Lviv. Vad han ska symbolisera vet jag inte, men jag tror att han ska få oss att tänka till och förstå att huset är bevakat av ett mycket klokt fjäderfä. Vem vet vad dennes blick fångar upp.

Ugglan som symbol har ju i historien för övrigt ofta setts som ett illavarslande tecken. Något ont och kanske våldsamt kan förestå.

När jag vandrar på Lvivs gator ser jag inte helt sällan hur herr Uggla dessutom dyker upp som mönster på ryggsäckar, som broschyrer, som örhängen etc. Han är väldigt populär, och det är väl en förfärlig tur att man inte är så vidskeplig som man faktiskt ändå är. För annars skulle jag ju kunna tro att något riktigt gruvligt väntar runt om knuten. Eller rättare sagt, det vet jag ju att det gör, för det är väl det knutar är till för. Att stå där och vänta in en så att man slutligen är med om det där, som ugglan planerat. Och det är väl därför jag vet det där om hur man såg på ugglan förr i världen. Mitt vidskepliga jag har helt enkelt kollat upp det.

Nå, nu är det i alla fall lite tur att mitt sekulariserade och mindre vidskepliga jag har förmågan att ändå vända blicken upp mot husfasaderna och faktiskt tillåta mig att tycka att den där herr Uggla ändå är en mycket trevlig husprydnad. Och i hans bo fann jag även denna eminenta trappuppgång.

Inte undra på att han försöker jaga bort obehöriga. Vem vet om de är illasinnade eller inte.

Share

Ukrainske Bulgakov i nyhetsflödet

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

Det är inte för utan att jag under de senaste dagarna tänkt mycket på Michail Bulgakov. Han har poppat upp ur varje hörn av det ukrainska nyhetsflödet. Han har kikat fram bakom Saakasjvili, men tillika lurat i riksåklagarens portfölj, och helt rört till alla bevis mot Saakasjvili. Ibland har han spelat trumma på president Porosjenkos väldiga mage. Eller flätat in sig i Julia Tymosjenkos fläta. Fast oftast har han hängt med mig. Fått mig att skratta i all bedrövelse.

Det här har i alla fall fått mig att återigen fundera på hans etniska hemvist. På Wikipedia basunerar de gladeligen ut att han var ryss. Eftersom han var Bulgakov är det givetvis inte så enkelt. Just Bulgakov hade ju en tendens att röra till det mesta, på ett helt ypperligt sätt måste jag tillägga. Det råder för mycket tillit till ordning och reda i vår knöliga verklighet. Nej, tackar vet jag Bulgakov som visste hur man gör verkligheten mer uthärdlig genom att stöka till det.

Bulgakov föddes i Kyjiv, som då tillhörde Tsarryssland. Han var ryskspråkig, men det var väldigt många i staden, då som nu. Han tjafsade med polskspråkiga, jiddischspråkiga, ukrainskspråkiga etc grannar. En salig soppa, med andra ord. I det myller av olika språk, traditioner, religioner skapades Bulgakovs hjärna. Under hans tid i den nu ukrainska huvudstaden var den homogena stadsbilden en avlägsen tankestil som invånarna nog inte ens kunde föreställa sig hur den skulle te sig.

Men kan man då säga att Bulgakov var ukrainsk, bara för att han föddes i en stad som nu är huvudstad i Ukraina? Ja, jag menar det, och det har att göra med det jag skrev inledningsvis. Här kan man tydligt se det kaos som Bulgakov var en mästare i att skildra. Det finns i människors tankegods. För trots att de jiddischspråkiga nästan helt utplånats, och de polskspråkiga flytt västerut, så finns den där myllrande tonen i folks medvetande. Det Kyjiv som då fanns, har stannat kvar i den ukrainske självbilden. Och det är mycket som också talar för att det just under förra sekelskiftet som “ukrainaren” skapades. Just under den tid som Bulgakov bodde i Kyjiv. Då som nu är dessa individer ett lapptäcke av språk, religioner, traditioner. Att vara ukrainare betyder inte att man talar ukrainska. Man kan vara ukrainare oavsett modersmål.

Det senare gäller inte för Ryssland. Under de senaste årtiondena har dessutom den nationella självbilden blivit mer ryskspråkig, på bekostnad av alla de andra. I Ukraina går man i motsatt riktning. Här försöker man inkludera olika modersmål. Man kan visserligen argumentera att de senaste lagförändringarna, där ukrainska språket ska ha en särställning, faktiskt talar mot avstående hypotes. Men se, där har ni fel. Om ni hävdar det har ni överhuvudtaget inte förstått någonting om Ukraina. För här lever folket sitt eget liv, och lagar och förordningar kan alltid stökas om så att de bättre passar det ukrainska lapptäcket. Och häri finner ni den största skillnaden mellan Ukraina och Ryssland. I det senare landet följer man lagarna som de är skrivna. Här följer man dem så som det passar. Vilket också är mitt avslutande argument varför Bulgakov var en ukrainsk ryskspråkig författare, snarare än en rysk författare. Bulgakovs ande lever här. Om det är jag fullkomligt förvissad.

Särskilt när han spelar trumma på president Porosjenkos väldiga mage.


Och när ni kommer till Kyjiv kan ni ju gå på Bulgskov-museet, eller så kan ni ju bara strosa runt på stan. Jag lovar er att ni faktiskt kommer finna honom lite var stans.

Share

En svart rubrik (eller läget i Ukraina idag)

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

Jag försöker döva oron med Szymanowskis pianosonater. Det går så där. En frätande ängslan tar sig in mellan varje nedslag. Jag vill inte att det ska vara så här. Det är det enda min hjärna lyckas upprepa.

Under de senaste dagarna har jag drabbats av akut tvivel. Tänk om det är som så många här säger? Att Ukraina är på väg att kollapsa. Att pengarna, som EU och IMF lånar till landet, läcker ut som ur en hålslagen tunna. Jag vill inte att det ska vara så. Kraften som jag och andra lagt i att skapa tilltro till dagens ledare har ätit upp all förmåga att se andra alternativ. Men tänk om det är som alla säger. Tänk om…

Saakasjvili är slutligen arresterad. Anklagad för att ha samarbetat med Ryssland för att skapa kaos i Ukraina. Om det stämmer är det ytterst allvarligt. Ryssland har alltså fortfarande kapacitet att sätta hela landet i gungning. Men det är inte bättre om det inte är sant. Det betyder nämligen att Ukraina skulle ha ett rättssystem som fullkomligt är satt ur spel. Där politiker kan sätta sina motståndare och kritiker i fängelse. Ungefär som när förre presidenten satte Julia Tymosjenko i fängelse. Ukraina skulle med ett sådant scenario endast stått och stampat på samma fläck.

På Lvivs lokal-TV håller borgmästaren, Andrij Sadovyj, ett av alla sina tal. Talet är proppfullt av superlativ för att beskriva att Ukraina står på avgrundens brant. Men inte Lviv, försäkrar borgmästaren, för här styr jag, säger han, utan att få mig att må det minsta mycket bättre.

Samtidigt har landets nyinrättade antikorruptions byrå (NABU) vingklippts. Dess chef har sparkats och hela byrån hotas av att hamna under parlamentets klåfingriga tumme. Det är slutet på en fristående instans som jobbar mot korruptionen, hojtar vissa. Automajdan, en slags bildemonstration, kör ut på vägarna igen, mot riksåklagarens hus. 300 bilar var det i dagens demonstration. Den största sedan Euromajdan, säger de. Riksåklagaren är en politiker, inte jurist, fyller de i.

Det är så oerhört svårt att bedöma vad som är sant och riktigt. Alla uppgifter pekar åt olika håll, och alla tycks ha en politisk agenda att peka åt just det hållet. Det finns ingen oberoende röst att förlita sig på längre. Om det nu funnits det någon gång. EU har sin agenda. IMF har sin. Saakasjvili har sin och presidenten med regeringen sin. De som protesterar har sin agenda, och de som inte protesterar har… ja, jag antar att de också har en agenda.

Från östra Ukraina hörs förtvivlade rop. 3,4 miljoner människor sitter fast i en humanitär katastrof. Inte sedan krigets början har situationen varit så akut som den är nu. Var tog alla de miljoner vägen, som bland annat Sverige har skänkt till Ukraina för att bistå dessa stackars människor, som nu har bott i en krigszon i snart fyra år?

Och i allt detta sitter jag och lyssnar på Szymanowskis pianosonater. Samtidigt som jag försöker sitta still i båten och inte drabbas av panik. Jag kan nämligen inte för mitt inre se en lösning på det här. Jag kan bara inte se bortom det berg av problem. Efter fyra år tycks problemen fler och mer oöverkomliga. Jag som alltid försöker hitta en ljuspunkt, känner nu hur ljuset dör. Runt omkring mig. Och i mig.

Inte ens Szymanowskis pianosonater hjälper då.

looking in out for

Share

En dag med Saakasjvili

Category: by sophie engström, Georgien, krönika, ukraina
Tags: , ,

En märklig dag går mot sitt slut. Den inleddes fridfullt med pepparkaksbak till studenterna. Men plötsligt avbröts vårt lugn av en mullrande georgier. Ja, jag talar om Saakasjvili, den ökända ex-presidenten från Georgien som blev guvernör i Odesa, för att sedan förvandlas till en våldsam (ja, betoning på det ordet) kritiker av president Porosjenko och hans regering.

Redan när jag såg hans framfart i Odesa var jag tveksam om mannen var sina sunda vätskor. Han dryper av ett förakt mot den ukrainska regeringen, och det kryddar han med lite överdriven självgodhet. Jag har många gånger stört mig på att han tycks tro att han bättre förstår hur det ukrainska samhället fungerar än ukrainarna själva.

Men det var vid hans agerande vid den polsk-ukrainska gränsen i september i år, som jag verkligen började undra hur det stod till. Saakasjvili skulle inte få komma in i Ukraina igen, sa president Porosjenko som hade ogiltigförklarat Saakasjvilis ukrainska pass. Han gjorde stor affär av detta, och till och med Julia Tymosjenko anslöt till hans framfart genom Polen mot den ukrainska gränsen. Och givetvis lyckades hans skapa tumult. Med hjälp av sina anhängare lyckades han nämligen ta sig över gränsen. Det hela var farsartat och mycket pinsamt för Porosjenko och hans regering.

Idag tog hela affären en mycket underlig vändning. Ukrainas säkerhetspolis, kallad SBU, arresterade honom i hans hem. Eller rättare sagt, på taket till hans hem. Ja, du läste rätt. Han tog sig upp på taket där han basunerade ut till den häpna skaran nedanför, att han var oskyldig till vad man än anklagade honom för, samt att han hotade att kasta sig ut från taket. De fem eller sex våningarnas fall hade definitivt gjort slut på sagan Saakasjvili. Det hela är så bisarrt att jag måste skratta när jag skriver.

När polisen äntligen lyckats baxa in den välde georgiern i polisbilen, strömmade hans anhängare till. Vi har ju sett vad de är kapabla till när de fick honom över gränsen, så alla förstod ju att dispyten knappast var över.

Och mycket riktigt, efter ett antal timmar lyckades Saakasjvilis anhängare få ut honom ur polisens bil. Vilket fiasko! Den som planerade arresteringen av Saakasjvili borde faktiskt skämmas en smula.

Nu springer i alla fall denne georgiske vettvilling omkring på Kyjivs gator och kräver att president Porosjenko ska avsättas. Om jag trodde att det gick att tala honom till rätta hade jag föreslagit det, men jag är synnerligen tveksam till att Saakasjvili är en person man resonerar med.

Anklagelserna mot Saakasjvili är dock inget att skratta åt. Enligt riksåklagaren har han planerat en statskupp tillsammans med ryssarna för att avsätta nuvarande presidenten och tillsätta den redan avsatte före detta presidenten Janukovytj. Saakasjvili är annars känd för att vara en av Putins värsta kritiker och fiender. Nu skulle de alltså ha gått ihop för att avsätta Porosjenko. Man vet ju inte vad man ska tro! Bevisningen, som finns i Youtube-filmen nedan, tycks ju se äkta ut. Men jag är lekman och kan inte bedöma sådant.

När folk säger till mig att jag bor i en bananrepublik brukar jag protestera. Men idag kan jag i alla fall hålla med att något är riktigt bananas i Ukraina, och just nu tycks det som om det är en riktigt stor och kaotisk georgisk banan vi fått på halsen.

Nå, vad ska man säga efter en sådan här dag? Ja, jag vet inte, men studenterna tyckte i alla fall om pepparkakorna. Och om Saakasjvili bryr de sig inte nämnvärt.


En bra sammanfattning av dagens händelser.


Riksåklagarens anklagelser mor Saakasjvili. Engelsk textning.

Bloggaren OdessaTalk om situationen.


Saakasjviki när han greps i morse. Sedan fritogs hans av sina anhängare.

Share

Clara’s War – När tilltron till mänsklighetens godhet förgörs … nästan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, literature, poland, ukraina
Tags: , , ,

Jag har precis läst de sista raderna i “Clara’s war” av Clara Kramer, men hennes ord kommer för evigt eka i mitt inre. Det är nog den första bok jag läser där jag får kämpa mot tårarna. Mina händer är våta av svett och ångest. Hjärtat bankar hårt i min bröstkorg. Kanske är det även den första boken som gjort att det värker i mig på riktigt. Varje rad, varje sida gör så obeskrivligt ont. Alla Claras döda släktingar och vänner stirrar upp mot mig från sidorna. Det besinningslösa våldet vrålar mot mig. För att lindra smärtan försökte jag varva med andra böcker, men det gick inte. Claras röst trängde bort allt annat.

Claras ord gräva sig in i ditt medvetande. Det som berättas är så groteskt att det inte är möjligt att förbli oberörd. Orden äter sig in i dig. Gröper ur varje liten uns av tilltro till mänskligheten. Hur är det möjligt att vi kan förvandlas till sådana gräsliga mördarmaskiner? Vad är det för fel på oss?

“Clara’s War” är Claras berättelse från Zjovkva, eller Zołkiem som hon kallar det. En stad ett stenkast från Lviv. När Clara föddes var det en stad där judar, ukrainare, polacker och även tyskar, levde sida vid sida i relativ fred. Antisemitismen fanns där under ytan, men hölls mirakulöst i schack. Men andra världskriget förändrade allt. För att överleva måste Clara och hennes familj gömma sig. En av stadens tyskar, en ökänd antisemit, tar familjen i sitt beskydd och gömmer hela familjen samt några familjer till, i en bunker under huset. Sammanlagt gömde denne man och hans familj 18 judar l i över ett år.

Jag har varit i Zjovkva många gånger, men kommer aldrig igen kunna återse platsen utan att bära med mig Claras berättelse. Zjovkva kommer hädanefter att vara en plats av död. Kvalfull död. Där barn dödas och lemlästas. Där så många oskyldiga mördades för att en sjuk ideologi spridit sig som ett gift genom samhället. Där vanliga människor plötsligt förvandlas till mördare. Där unga män skryter om hur många judar de mördat med sina bara händer. Där man rättfärdigar sitt mördande med bland annat kyrkobesök. Söndags förmiddagarna är för övrigt de dagar som är säkrast för alla judar. Då är mördarna i kyrkan. Men mördarna är inte bara långväga gäster. De är också dina grannar. Sådana du delat sorger och glädjeämnen med.

Det är värst det här med barnen. Jag är sannerligen ingen barnälskande tant, men att läsa hur det besinningslösa våldet gick ut över barnen gör att varje hörn av min kropp vrålar. Varför mördar man barn på det bestialiska viset? Hur mycket jag än försöker förstå vad det är som sätter igång en sådan vilja, att mörda, så är det inte möjligt att acceptera. Det går inte att acceptera att någon kan hitta ett sätt att rättfärdiga det. Och det mest avskyvärda är att det är vi! Vi människor som utför det!

När tyskarna lämnade Zjovkva hade endast 50 av de runt 5000 judarna överlevt enligt Clara. Det betyder att endast 0.01% av stadens judar överlevde. Det så makabert. Och som Clara skriver: “When I think of the Holocaust, I think of 6 million lost, I think of the 50 million who never had the chance to be born“.

Vissa punkter i livet markerar stora förändringar för oss. För mig var det när jag läste Phillippe Sands “East West Street”. Jag har tidigare berättat om hur den boken drabbade mig. Det är ingenting i jämförelse med “Clara’s war”. Man kan säkert fråga sig varför jag fortsätter att läsa något som är så fasansfullt och som gör så ont i mig. Det finns inget enkelt eller entydigt svar på det, men jag tror det är för att jag på något luddigt sätt ser det som mitt ansvar. För jag vill minnas att de fanns här. Jag vill vara delaktig i att minnet av dem består. Några kanske menar att det som hände då tillhör historien, men jag vidhåller att det enda sättet att förstå vår samtid och skapa en dräglig framtid är att minnet och kunskapen om att de var en del av den här platsen bevaras. Det är ett arbete som aldrig tar slut eller fullbordas.

Ty däri ligger vårt ansvar. Att aldrig glömma.

Share

Fyra år efter Euromajdan – har det blivit bättre?

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

“Jag förstår ändå inte varför du väljer att vara här,” säger han emedan vi ålar oss fram i en seg och aldrig sinande bilkö. Jag och den äldre männen vid min sida. Han är gott och väl i pensionsåldern, men här kan ingen leva på sin pension. Jag har valt att ta taxi, hans taxi, för att slippa de överfulla dödsmaskinerna som kallas kollektivtrafik här. Martjutkan. Dessa gula själadödare som vi är hänvisade till. Jag har faktiskt möjligheten att göra ett val. Det har inte de flesta här.

“Nej,” slår han fast “jag kan inte förstå varför du är här.”

“Här är allting dåligt. Korruptionen håller på att dränka oss,” fortsätter han.

“Men har det inte blivit bättre efter revolutionen?” försöker jag.

“Bättre? Nej, du. Nu är det än värre. Nu har vi självaste über-oligarken som president. Nej, allt har blivit sämre. Han måste bort. Vi måste börja om.”

Jag har svårt att försöka hitta en positiv vändning på vårt samtal. Alla mina annars gångbara knep, som att smickra med att ukrainarna är världens bästa folk eller att trakten är den vackraste i Europa, biter inte på denne herre. Han låter sig inte charmas.

Jo, lite charmad är han ändå att jag väljer att bo här, men det är helt obegripligt varför jag ändå gör det.

“Sverige är ju ett fantastiskt land. Varför väljer någon att bo här, när man kommer från ett så framgångsrikt land?”, undrar han och låter som en svensk reklamfilm.

“Men vet du om att Ukraina har de bästa och finaste studenterna? De är så klipska och framåt att det känns som en tillgång att få vara här,” säger jag.

Jo, det argumentet tar, det märker jag.

“Och bara att jag är här, lär dem svenska och hur den svenska samhället är och varför det blivit som det blivit, kan ju bidra till att Ukraina blir ett bättre land i framtiden”, säger jag efter en stunds letande efter börjningsformer i mitt huvud.

Han ler. Ja, det gör han faktiskt. Trots att det knappast syns.

Det smärtar att det är så här illa fyra år efter revolutionen. Jag minns när jag vaknade upp den första december 2013. Hur bilder av blodiga demonstranter på Majdan fyllde mitt flöde på Facebook och Twitter. Jag minns hur rädd jag var. Den dagen vågade jag inte gå ut till Lvivs Euromajdan förrän sent på kvällen. Inte ens här kände vi oss säkra. Hela landet genomsyrades av rädsla. Men när kvällen kom hade rädslan vänt till beslutsamhet. Trots att det skulle dröja månader tills demonstrationerna var över, så var Berkuts våldsamma angrepp på de då fredliga demonstranterna början på slutet. Jag visste det inte då, men det är när man gått över barriären av rädsla som man kan vinna ett sådant slag, det lärde jag mig de där månaderna. Frågan är om det inte var den största segern av dem alla. Den när vi överlistade rädslan.

När jag och taxichauffören skumpar över vägarbetesgroparna på Lytjarkivska gatan, en gata som skulle varit värdig för två månader sedan, känner jag hur det knyter sig i magen. Var allt förgäves? Har revolutionen inte uppnått något? Har korruptionen bara blivit värre? Många, särskilt de som bor på landsbygden, menar det. Mina vänner i Busk har nästan tappat all tilltro till att det någonsin kommer bli bättre. Jag försöker som vanligt inge hopp, men med tiden blir det alltmer ihåligt. Det är som om jag är en skiva som går på repeat, och vem orkar lyssna på en sådan efter en tid?

Men det finns nog de som fått det bättre. Problemet är bara att så länge det inte gäller flertalet blir det svårt att övertyga om att det faktiskt finns ett ljus i denna megalånga, kolsvarta tunnel.

Det är svårt att för mina läsare måla allt i klara förhoppningsfulla färger. Utanför mitt taxifönster rullar Lviv förbi. Grått, trasigt, bortglömt. Den enda riktiga ljuspunkten är de unga. Hos dem lever ännu en förhoppning om att det kan bli bättre. Och vi måste hjälpa dem att förverkliga den drömmen. För Ukraina kommer aldrig klara det här på egen hand. Om det blir jag varje dag alltmer övertygad om.

Det är därför jag tror på sådant arbete som exempelvis den svenska ambassaden gör. Man satsar på att stärka civilsamhället. Jag tror att det är den enda vägen ut ur det här. “Tillsammans blir vi starkare“, som Stefan Löfven sa i förra veckan på mötet för Östliga partnerskapet.

Ja, tillsammans kan vi klara av att skapa ett rättsäkert Ukraina utan korruption. Ett Ukraina där trygghet, jämlikhet och rättvisa är en självklarhet. Det gäller särskilt oss som stödde Ukraina under revolutionen. Ansvaret ligger extra tungt på oss. För det vi som då lovade att allt kan bli bättre. Hela Europa är faktiskt beroende av att det här projektet lyckas. Ett havererat Ukraina kan faktiskt sänka hela Europa.

Euromaidan #Lviv I
Det var då…

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: