viewpoint-east.org

Om en kanske bortglömd Fleck

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, krönika, ukraina
Tags: ,

Minnet är ju något som aldrig upphör att förundra oss. Ibland kan det som skedde igår upplevas som om det hände för ett årtionde sedan. Samtidigt kan det som hände för ett årtionde sedan upplevas som om det skedde igår. Som det senare, kan mitt första möte med Ludwik Fleck beskrivas.

En inte helt tidig förmiddag för något årtionde sedan, satt vår föreläsare Jan Bärmark med benen i skräddarställning på katedern. Vi befann oss i Språkskrapan på Humanisten, Göteborgs universitet. Plötsligt blev Jan väldigt exalterad. Han talade om Ludwik Fleck. Med entusiasm beskrev han hur Ludwik lyckades öppna upp för ett helt nytt sätt att se på forskning, och i förlängningen även livet utanför de trånga akademiska korridorerna.

Tankestil och tankekollektiv. Ja, med två enkela begrepp lyste Ludwik Fleck upp hur vi egentligen kommer fram till våra forskningsresultat. Det är, menade Ludwik, inte bara insamlandet av data som gör att vi kommer fram till det vi gör. Utan genom att avfärda gamla slutsatser som kan vi lyfta nya förståelser av våra rön.

Under lång tid var Ludwiks tankar bortglömda, men Thomas Kuhn plockade fram hans tankar, och genom Flecks tankestil och tankekollektiv kunde han bana väg för ett nytt begrepp, paradigmet, som vi idag använder oss av för att förstå oss själva och andra.

Varför funderar jag på Ludwik Fleck? Jo, jag gör det för att jag nu står utanför det som tidigare var judiska sjukhuset i Lviv. Det var här som Ludwik la grunden till sina tankar om tankestil. 1935 publicerades verket om tankestil och tankekollektiv, och då arbetade han här inne. Han stod kanske ibland i fönstret och tittade ut på sjukhusets baksida.

Där låg den judiska begravningsplatsen.

Idag finns bara spillror kvar av gravstenarna. Nazisterna tvingade judarna att hamra sönder stenarna så de kunde användas till byggmaterial. Ja, det var ju givetvis bara ett svepskäl. Den egentliga orsaken till straffet att hamra sönder sina anfäders gravstenar var ju bara ondska, att pulverisra självkänslan hos judarna.  Och framförallt var det hat.

När Ludwik jobbade där inne och la grunden till sina banbrytande tankar, fanns det nog inte i hans tankekollektiv att man skulle pulverisera alla gravstenarna utanför hans arbetsplats. Men några år senare var det något som ansågs normalt. Liksom mördandet. Förintandet. Hatet.

Resultatet blev ett oläkt sår. Många vill väl helt inte tänka att det är vi, vi människor som är kapabla till ett sådant tankekollektiv. Att mörda. Men även om många av dem som kan berätta är borta, så talar resterna av gravstenarna, som fortfarande ligger kvar bakom sjukhuset, sitt tydliga språk.

Ludwik Fleck föddes i Lviv. Det är något som fler i vår stad borde vara stolta över. En plakett borde finnas här, som säger att “här arbetade Ludwik Fleck, en Lvivbo som mirakulöst överlevde förintelsen och genom sina nydanande tankar förändrade vetenskapsteorin och vår värld.” Hans tankar präglar oss än idag, även om alldeles för få tackar honom för det.

Och tack Jan Bärmark, för att du öppnade dörren till Flecks tankar, och med det faktiskt förändrade mitt liv.

Jewish cemetery in Lviv 1

Jewish cemetery 2

Jewish cemetery in Lviv 3

Bilder från det som tidigare var judiska begravningsplasten i Lviv.

Share

På besök i judarnas stad

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, poland, ukraina
Tags: ,

Under mitt första år i Lviv sökte jag dem. Spår efter dem. Men det jag hittade var bara tomma platser.  Skuggor av en svunnen tid. Till slut slutade jag leta, efter spåren av de judar som en gång levde i stan.

Egentligen är det svårt att förklara varför jag sökte så. Jag är själv inte av judisk börd, eller har några andra kopplingar till judarna i Lviv. Jag brukar tänka att det är min far som påverkat mig. Hans största förebilder har alltid varit judar. Som exempelvis Benny Goodman eller Artie Shaw.

En annan orsak kan vara att jag hade läst att judarna utgjorde ungefär 30% av Lvivs befolkning fram tills​ det att nazisterna marscherade in i stan. Så många människor måste ju ändå satt sina spår…

Vad det berodde på, vet vi alltså inte, men nu förhöll det i alla fall så, att jag under mitt första år sökte efter de judar som bott i Lviv. Lemberg. Lwów. Lemberik. En av de största besvikelserna var att det inte fanns något judiskt museum i Lviv. Eller riktigt museum. På ukrainsk-judiska centret finns ett rum, men jag är osäker på om jag skulle kalla rummets sammelsurium för museum. Fint är det, men museum… Nja. Nåväl, för två år sedan fick i alla fall Lviv sitt första riktiga judiska museum.

Museet ligger på på Starojevrevska gatan, vilket betyder gamla judiska gatan. Lite längre upp på den gatan kan man finna minnesplatsen efter synagogan Gyllene rosen. Det är ett mycket fint museum, som trots få källor, ändå försökt återskapa bilden av hur judarnas liv kunde te sig före förintelsen.

Det är ändå svårt att få en fullständig bild av hur livet i stan lät före det att judarnas plats i stan utraderades. Hur lät det på gatorna? tänker jag när jag går mellan de tre små rummen. Ja, inte talades​ det jiddisch i varje hörn i alla fall. Ett vittnesmål på utställningen påpekar att många lärde sig jiddisch först i gettot. Hemma hade de talat ryska, polska eller ukrainska, men inte jiddisch.

Det enda jag har att invända mot museet är att jag tycker det är lite för stort fokus på Andriy Sjeptytskiys insatser. Ja, det är riktigt att han öppnade dörren till sitt kloster och lyckades på så vis rädda många judar, och det är givetvis inte fel att belysa hans roll. Men problemet är att det ger skenet av att fler judar räddades än vad som i praktiken gjordes. Man kan också tillägga att han inte var ensam. Det fanns flera​, och de nämns endast i förbifarten.

Trots min lilla brasklapp vill jag uppmana alla som besöker Lviv att gå på museet. Om man vill förstå Lviv och dess historia, så är ett besök helt enkelt ett måste. 


Någon mer kunnig än jag kan kanske förklara varför massakern i Katyn finns som exempel på antisemitism.

Share

Fragment från Łańcut

Category: by sophie engström, jiddish, poland
Tags: , , , ,

Łańcut. Vad säger det er egentligen? Endast lite, skulle jag tro, men här talar vi om en stad med stor potential och rikt kulturarv. Staden, som har c:a 20 000 bofasta, ligger på en kulle på vägen mellan den ukrainska gränsen och Kraków. Subkarpaterna, kallas regionen, eftersom den ligger nedanför Karpaterna.

Det är lätt att tro att Łańcut är en sömnig håla, likt de du finner i Sverige. Men så är det verkligen inte. Trots att jag anlände en blåsig marskväll, var det en väldig aktivitet. Alla restauranger och pubar var fyllda till sista plats. Unga och gamla syntes till på gatorna. Łańcut har ett eget bryggeri, Łańcut browar, som tillverkar öl med härlig blommig smak. Bara den gör att stan är värt ett besök.


Jag lyckades knipa en bild med tomma stolar. En bedrift, må jag säga.

En av de första byggnaderna jag sökte upp var synagogan. Synagogan uppfördes 1761 och lyckades mirakulöst överleva nazisternas härjningar. Det var tack vare Łańcuts palatsägare Alfred Anatoni Pototcki. Om han inte förhindrat förstörelsen av byggnaden hade dagens judar inte haft något att vallfärdas till. Och det gör de. Jag fick själv uppleva hur synagogan fylldes med deras röster och sång. En slags härlig revansch på historiens galenskap. Łańcuts judar räddades dock inte av palatsägaren, och de gick samma fruktansvärda öde till mötes som så alla andra judar i regionen.

Synagogan är egentligen bara öppen maj-augusti. Men vi hade tur. Chassiderna har nämligen den här​, och​ många andra synagogor i området, som resemål.

Om du åker Łańcut, och går till synagogan, kommer du dessutom möta Polens kanske mest sympatiska guide. Det är omöjligt att inte drabbas av akut vördnad när man hör hans berättelser​ om hur han själv hittade resterna av synagogans torarulle. Eller när du hör honom berätta om de olika väggmålningarna. “Modig som en tiger” eller “snabb som en hjort”. 

I nästa postning kommer jag skriva om palatset i Łańcut.

Share

Sholem Aleichem, Kom in från glömskans förmak! Del II

Category: by sophie engström, gender, jiddish, literature, russia, ryssland, ukraina, ukraine, yiddish
Tags: , , , , ,

… fortsättning från gårdagen …

Något som han kritiserade i flera verk var utnyttjandet av fattiga. Han kritiserade till exempel Kyivs judiska plutokratin som hänsynlöst utnyttjade mindre bemedlade i staden. I hans verk Spekulanten (som kommer att recenseras här på viewpoint-east.org troligtvis nästa vecka) framkommer den kritiken med all önskvärd tydlighet.

Men det finns en annan komplexitet i många av Aleichems verk, som även den kommer att beröras i nästa veckas recension, och det är han ofta åskådliggör samhällsförändringar genom kvinnor och mäns relationer. I Classic Yiddish Fiction hävdas att han, i till exempel Tevye berättelserna, framställde det traditionsenliga i judisk kultur genom männens agerande och krafter mot social förändring genom kvinnors agerande. Detta är ett intressant påstående, som jag kommer att återkomma något till.

aleichem2

En annan aspekt av hans författarskap är ironin. Aleichem var mycket inspirerad av författaren Sholem Abramovith (även han en förespråkare för jiddish) samt Gogol. I Aleichems verk återfinner man ofta en typ av självkritiserande ironi som, enligt honom själv, är en viktig del av den judiska humorn. Men hans ironi har en tendens att ändra perspektiv. Understundom vet man inte om romanfiguren är självironisk/självkritisk eller om det är författaren, alltså Aleichem, som ironiserar romanfiguren. Detta är dock ingen osäkerhet som skapar en oangenäm förvirring hos läsaren, utan faktiskt bara en frisk metanivå som ger flera parafraser till egna misstag, dumheter eller förvirringar.

Hans konstnärliga stil är monologisk. Hans verk är ofta brev eller samtal som övergår i monolog – till exempel bekännelser för Rabbin eller till Gud eller en skriftställare som då inte alltför osökt heter just Sholem Aleichem. Hans verk Spekulanten är av sådan karaktär, den består av en brevväxling mellan den synnerligen otursförföljde Menachen Mendl och hans sarkastiska och klagande hustru i hembyn.

Jag ville skriva om Sholem Aleichem här, dels för att jag tycker hans författarskap och författarstil är mycket intressant, men också för att lyfta fram en författare som idag tyvärr befinner sig i glömskans förmak. Jag hoppas få återkomma till honom flera gånger, men att finna bra översättningar av hans verk är inte helt lätt. Att lära mig jiddish framstår kanske inte som ett lockande alternativ i dagsläget, så jag får nog försöka hushålla med de översättningar som finns. Jag hoppas i alla fall att er bekantskap med Sholem Aleichem kommer att bereda er lika mycket glädje som det ger mig.

Share

Sholem Aleichem, Kom in från glömskans förmak! Del I

Category: by sophie engström, gender, jiddish, literature, russia, ryssland, ukraina, ukraine, yiddish
Tags: , , , , ,

Sholem Aleichem är en författare som kanske är okänd för många svenskar. Men han har på senare tid upptagit alltmer av min uppmärksamhet. En del kanske känner igen hans namn från musikalen Spelman på taket som hans romanfigur Tevje mjölkutköraren utgjorde förlagan till. Noteras bör att Tevje mjölkutköraren förekommer i flera olika noveller av Aleichem, så grunden till Spelman på taket vilar alltså på flera verk och inte ett som ofta felaktigt påstås.

sholem_aleichem_100313_620px

Sholem Naumovich Rabinovich föddes den 2 mars 1859 i den ukrainska byn Voronko, I dåvarande Tsarryssland, i en fattig judisk familj. Han sägs mycket tidigt ha beslutade sig för att ägna sig åt författarskapet, och en av hans tidiga mer häpnadsväckande alster lär vara en judisk tolkning av Robinson Cruse. Sholem Aleichem är en ironisk pseudonym som i översättning blir “var hälsad” eller kanske ännu bättre “Fred vare med dig”. Sholem Aleichem ville på det tättet förstärka det komiska anslaget i hans egen person, och som författare.

Aleichem förde ett ganska kringflackande liv, vilket kan illustrera hur många judar hade det i dåtidens Tsarryssland. Antisemitismen var utbredd och flera judar råkade ut för progromer och fick därför flytta alternativt fly för sina liv. De fick inte heller mantalsskriva sig var de ville. Som exempel fick det inte mantalsskriva sig i Kyiv, utan bara under vissa förutsättningar, mot rätt betalning samt vid rätt tid. Detta gjorde att Aleichem, och många andra bodde i byar kring Kyiv. Aleichem bodde bland annat i Boyarka, en liten by sydväst om Kyiv.

Aleichem yrkesbana var dessutom ganska brokig vilket kanske inte berodde på hans judiska ursprung utan snarare på en del okloka beslut. Han försökte sig bland annat på en karriär som börsmäklare, men han slutade som helt utblottad. Hans hustru, som kom från en förmögen familj, lär ha stått för en del av familjens försörjning. Aleichem försökte även emigrera till USA två gånger. Första gången 1907, men blev tvungen att kapitulera redan 1908. 1915 emigrerade han en andra gång och han stannade till sin död året därpå. Aleichem var mycket kritisk till den judiska assimileringen i USA och några av hans senare verk kritiserar “amerikaniseringen” av nyanlända judar.

Inledningsvis skrev Sholem Aleichem på ryska samt på hebreiska, men långsamt växte sig beslutet starkt att skriva på jiddish. Han blev slutligen en mycket stark förespråkare för jiddish i Europa och han uppmuntrade många yngre författare att skriva på jiddish. På wikipedia kan man dessutom läsa att han var en stark förespråkare av zionismen, men jag skulle vilja hävda att en för stark betoning av Sholem Aleichems zionistiska verksamhet riskerar att helt förta hans kanske viktigaste arv, konsten att genom ironi synliggöra en frän samhällskritik.

… fortsättning följer i morgon ….

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: