viewpoint-east.org

Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


På Terrorns territorium.


På presskonferensen.


Terrorns territorium.

Share

Janovska – En minnesplats som glömts bort

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag försöker febrilt att stöta bort ljudströmmen av bilar som vrålar förbi oss. För jag vill vara här, inte i ljudet av förbipasserande bilar. Jag vill vara här i tanken, med de tiotusentals människor som mördades på denna plats. Och med de hundratusentals som tvingades till slavarbete.

Platsen jag står på är Janovska i Lvivs utkant. En plats som var ett koncentrationsläger under andra världskriget. Här främst judar mördades och tvingades till slavarbete.

Det är inte lätt att ta sig hit. Trots att det inte ligger så långt från ändhållplatsen för spårvagnen så finns det ingen skylt som visar oss i rätt riktning. Det finns ingen vägvisning. Trottoarer som leder förbi det fängelset som angränsar till Janovska, är smal och bilarna kör oroväckande nära. De kör så nära att jag hellre riskerar livet och tar mig över den trafikerade fyrfiliga vägen. Väl framme vid monumentet saknar jag en skylt som visar att det är här man kan finna monumentet. Det hela är förvillande likt en rastplats eller vändplats.

Trots att jag har sett bilder från Janovska, bilder som de på maskinen som krossade benen på de mördade. Och trots att jag har läst beskrivningar på hur inhumant fångarna behandlades, så är det omöjligt att greppa vidden av lidandet som förekom här.

Någonting stör ut mina försök att skänka min tanke till de hundratusentals som led eller mördades här. Det är inte bara bilarna som förstrött brummar förbi. Det är platsens bortglömda tillstånd som stör. Det här är inte en plats som ger besökaren den stillhet som krävs för att kunna få/ge en stund för eftertanke. Det är en plats som lämnar besökaren med en uppdämd frustration över att den inte ges mer plats i vår nutid.

Det är inte monumentet som ska anklagas för brister. Det en sovjetisk skapelse, men inte bristfällig. Att det är litet är av mindre betydelse. Det är omgivningen som stör. En fallfärdig bänk ska likna en plats där man kan sitta för reflektion. Runt omkring finner jag skräp och sopor. Det hela ser mer ut som en helt vanlig väggren, inte en plats för att hedra tusentals mördade människor. En metallgrind står öppen på trekvart. Den leder oss in i på ett öde fält. Några stubbar skvallrar om att här har det vuxit träd. Delar av fältet har förvandlats till någon slags grustag, antagligen för det bakomliggande fängelset som renoveras. Det hela är en sorglig syn och gör mig mest förbannad.

På andra sidan om monumentet finns odlingslotter. Det är kanske så att vissa tycker det är en vacker tanke, att någon har sina bärbuskar och grönsaksodlingar på platsen där så många mördades och led. Men efter att ha mötts av sopor, fallfärdig bänk för eftertanke och ett spolierat fält blir den enda sammantagna analysen att det handlar om en negligering.

Jag försöker tysta den röst inom mig som säger att det hela handlar om ett medvetet ointresse. De som mördades och tvingades till slavarbete här, finns inte längre kvar i stan. Deras själar vandrar dock oroligt mellan huskropparna, men deras röster har för evigt tystnat. Därför finns det för få som ber oss minnas alla som mördades. Men Sovjetunionen har fallit, och nu är det tid att släppa in ljus över dessa människors själar. Det är vi skyldiga dem.

Bland de som hamnade här finns bara några få överlevande. Bland de mördade finns Debora Vogel (dock inte säkert att hon mördades här), en av sin tids mest lysande begåvningar. Poet, forskare, filosof och fotograf. Simon Wiesenthal lyckades fly från Janovska. Kanske var det därför han överlevde. Han blev sedermera efterkrigstidens främste nazistjägare.

När jag står här på Janovska tänker och funderar på allt som felas, känner jag att det som främst fattas på denna plats är en ingång till att förstå vilka de var som tvingades till slavarbete eller mördades på denna plats.

Det hela är så absurt ansiktslöst.

Tomt.

Och fullkomligt ovärdigt.


Vid minnesstenen.


Någonting som är positivt är att flera skyltar satts upp på platsen för att mana till eftertanke.


Av någon anledning vägrade jag fotografera soporna. Istället fann jag en ensam blomma som växte från en jordklump.


Fältet. Fångat av Alex Den.

Share

Fragment från det första Judiska museet i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett litet bistert porslinslejon tittar stint på mig från sin skyddade plats i glasmontern. Han och de andra föremålen runt omkring honom tillhör en samling av judisk konst, vardagsföremål, religiösa föremål m.m. Samlingen tillkom under 1900-talets inledande år, och initiativtagare var Maximilian Goldstein. Han föreslog att samlingen skulle bli fundamentet till ett judiskt museum. 1934 invigdes museet, som skulle bli det första Judiska museet i Lviv. Den första direktören var Marek Reichenstein, en känd konstsamlare specialiserad på grafiska blad. Judiska museet i Lviv och låg på Sholem Aleichem-gatan fram till 1939, då införlivades det i Etnografiska museets samlingar i Lviv.

Nu har det äntligen sammanställt fragment från denna samling. Med en en slående bredd återskapar utställningen en känsla för hur det judiska Galizien tedde sig. Här kan besökarna bekanta sig med textilier och dess tryckmetoder, betrakta grafiska blad som skildrar livet efter en pogrom runt 1910-talet, förundras över de religiösa föremålens rika utsmyckning och få bekanta oss med föremål tänkta till festligheter. Bland de senare ingår vårt bistra lejon av porslin. Inte känns han så festsugen dock. Hans dystra blick tycks förebrå oss, och fråga oss besökare var hans folk finns idag.

De första judarna kom till Galizien redan under 1000-1100-talet. De var ett påtagligt inslag i denna del av Europa fram till förintelsen, då nästan alla judar i Galizien mördades. Idag ligger judarnas kulturella arv bokstavligen talat i ruiner. Synagogor har på många ställen förvandlats till tomma hål i stadsbilderna, förstörda under andra världskriget. Eller så framlever synagogorna sina dagar i en misär, bortom sin glans dagar. Det är egentligen mycket svårt att föreställa sig att judarna var ett så dominerande inslag i området. Utställningen på Etnografiska museet i Lviv är därför så oerhört viktig. Den borde vara permanent, eller ännu hellre, det Judiska museet borde återupprättas i Lviv. (Idag finns ett litet judiskt museum i Lviv, men det är inte tillräckligt för att förstå deras inflytande.) Även om människorna fattas oss för evigt, är det vår enda möjlighet att bevara deras minne för eftervärlden.

När jag besökte utställningen på Etnografiska museet var besökarna en ansenlig grupp. Nästan alla var unga, och en klar majoritet var intressant nog unga kvinnor. Här i området finns ett stort sug efter att få kunskap om judarnas historia och liv på platsen. En kunskap som man idag är mycket dålig på att förvalta och sprida. Att sprida kunskapen om regionens mångkulturella historia skulle bidra till att stärka invånarnas självbild. Det skulle ju också kunna bidra till att motverka de krafter som drivs av aggressiv nationalism och rasism. Här ligger ett ansvar hos regionens makthavare. Ett ansvar som just nu tas av Etnografiska museet och andra organisationer, så som Center for Urban history of East Central Europe.


Vårt bistra lejon av porslin till vänster.


“De hemlösa” av Wilhelm Wachtel. (Grafiskt blad.) Troligen visar teckningen en familj som blivit hemlös efter en pogrom.


Textilier.


Maximilian Goldstein med familj på 1920-talet. Det är inte känt vad som hände med familjen under förintelsen, men inga av dem kom levande från gettot i Lviv.


Släkten Goldsteins träd.


Chanukka-ljusstakar.


En av alla unga besökare på utställningen.

Share

Om ukrainarnas rätt till deras judiska historia

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det som var mest förvånande var att det bodde så många judar här”, sa en ung student från Lviv till mig för många år sedan, efter det att hon gått på en sommarkurs arrangerad av Center for Urban History of East Central Europe. Ja, svarade jag. Det visste du väl ändå? Nej, menade hon. Ingen hade berättat i skolan att så många judar hade bott i hennes hemstad.

Jag skakade inbordes på mitt huvud, och utgick från att hon kanske varit sjuk de veckor som hon fått undervisning om judarnas historia i Lviv. Själv hade jag under mina första år i Lviv sökt upp alla platser som var knutna till de judar som inte längre finns här. Den första bok jag, som nyinflyttad till Lviv, läste var dessutom “Ett mord i Lemberg“. En bok jag ofta återkommer till i mina tankar, då den bättre beskriver hur stadens judar levde, än någon annan förintelseskildring.

När jag nu bott här under många år, har jag tyvärr blivit varse att hennes påstående nog ändå var fullkomligt riktigt. Väldigt få berättar om de judar som bodde här, hur deras liv såg ut, vad de levde av och hur de roade sig. Deras liv har i staden har förvandlats till ett tyst minustecken, förvillande likt ett utropstecken som fallit till marken av år av negligering och avsaknad av stöd.

Det finns de, som med elaka tungor, vill påskina att den här avsaknaden av berättelsen om judarnas liv beror på ett inneboende förakt mot judar, eller direkt antisemitism. Det vanligaste är nog ändå att man utgår från att det finns ett genuint ointresse för hur judarnas liv tedde sig här. Ett exempel på en sådan bok är Omer Bartovs bok “Erased. Vanished traces of Jewish Galician present-day Ukraine” från 2007.

Boken, som är en noggrann förteckning över hur judarna mördades under förintelsen och vilka minnesmärken som finns kvar idag, innehåller bitvis en underton av bitterhet och dåligt återhållen ilska. Med tanke på Bartovs personliga koppling till regionen blir det lätt att förstå, hans mor hade rötter i Galizien. Det måste vara frustrerande att se i vilket skick återstoden av det judiska arvet befinner sig. Och att därtill se att det saknas minnesmärken, måste innebära ytterligare påfrestningar.

Det är inte tu tal om att det här i västra Ukraina råder brist på minnesmärken över alla de som mördades under förintelsen. Men slutsatsen, att det råder en inneboende motvilja mot judarna, behöver inte vara sann.

I min inledning lyfte jag en ofta förekommande förundran. Många, även bildade, ukrainare har faktiskt aldrig fått rätten (för det är en rättighet) att få lära sig sin historia. De kan förvånas över hur många polacker som bodde här. De lyfter häpet på ögonbrynen när man säger att denna regionen var något av en judisk hotspot före andra världskriget. Det var en rik och energiskt sprudlande judisk kultur som hade sitt säte här.

Avsaknaden av kunskap, leder också till att judarnas minne i området långsamt tynar bort. Det finns de som försöker bygga upp kunskapen på nytt. Deras arbete är i många fall helt ideellt, eller bygger på donationer. Center for Urban History of East Central Europe finns i navet på detta hjul, som försöker förändra människornas perception av platsen. Andra som arbetar vid deras sida är Rohatyn Jewish Heritage.

Det kommer att ta tid att återskapa den historiska lucka som Sovjetunionen gröpte ur. Alla minnesmärken från den tiden kännetecknas av en och samma tystnad, den att judarna inte fick nämnas. (Man använde begrepp som “sovjetiska medborgare” för att undvika ordet judar.)

Om man utgår från att avsaknaden av minnesmärken enkom beror på en illvilja eller ett förakt, lär man inte komma någonstans. Att skuldbelägga i detta avseende skapar bara nya barriärer som gör förutsättningarna för att återbörda det kollektiva minnet av judarna än mer komplicerat. Den ukrainska 1900-tals historien (och in i nutid) är ett trauma, och människorna som tillhör den är del av detta trauma. För att återinföra kunskapen om judarna i regionen kvävs lyhördheten och dialog. Genom att misstänkliggöra kommer ingen plats för förlikning att ges.

Det här ska dock inte läsas som en kritisk av Omer Bartovs bok. Tvärtom! Ett viktigare verk för att förstå vidden av problematiken med det förlorade minnet av judarna, är svårt att finna. Min enda invändning är att jag inte tror att avsaknaden av minnesmärken beror på illvilja, utan snarare okunskap (och i viss mån avsaknad av medel att avsätta till sådana).

Jag återkommer ofta i minnet till det där samtalet med studenten som förvånades över att det bott så många judar i Lviv före andra världskriget. Och jag försöker uppbringa ett minne av mitt ansiktsuttryck. Jag hoppas så att jag inte såg förfärad ut, utan att jag istället gav henne ett uppmuntrande leende.


Minnesmärket över de mördade judarna i Busk.

Share

Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.

Share

Kunskap är det enda som biter på antisemitism

Category: antisemitism, by sophie engström, Euromajdan, Jews, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Svenska Dagbladet i går publicerade en intervju med Eduard Dolinsky, chef för Ukrainsk-judiska kommittén, så drabbades givetvis Facebook och Twitter av fläcktyfus. Ja, bildligt talat. För plötsligt hade nästan vad enda vänsteranhängare skrivit ett argt inlägg om att Euromajdan minsann hjälpte nazister till makten. Med tanke på deras lösryckta kommentarer och felaktiga slutsatser, utgår jag från att de inte läst intervjun med Dolinsky. Han lyfter nämligen att sedan Sovjetunionens fall har situationen blivit delvis bättre för judar, man har öppnat synagogor, judiska kulturcentrum etc. Det Dolinsky främst kritiserar är den nya lag som säger att man inte får kritisera ukrainska befrielsearmén. Det här är en lag som ställer till med mycket bekymmer för Ukraina. Dels blir man kritiserad av grannlandet Polen, dels blir man kritiserad av internationella forskare. (Just i skrivande stund tog Polen beslutet att förbjuda att man propagerar för Stepan Bandera och ukrainska befrielsearmén.) Det här är givetvis inte bra för ett land som behöver internationellt stöd. Dolinsky påpekar dessutom att det är bekymmersamt att unga växer upp med en felaktig bild av vad som skedde under andra världskriget. Idag får de ofta lära sig att hela det ukrainska folket kämpade mot Sovjetunionen tillsammans med befrielsearmén. Verkligheten var en helt annan, menar Dolinsky och hävdar att:

– Det tycks inte spela någon roll att de bara var 30 000 eller att de samarbetade med nazisterna/…/.

Dolinsky menar också på att det finns en antisemitisk retorik i Ukraina. Det kanske stämmer. Jag har ibland reagerat över saker jag läst. Vid några enstaka tillfällen har jag sett och hört uttalandena som är omedvetet antisemitiska, vilket inte alls innebär några förmildrande omständigheter, men som säger en del om avsaknaden av kunskap kring de här frågorna. Det är inte heller ovanligt att jag möter Lvivianer som uttrycker en förvåning över att så många judar, och polacker, bodde i Lviv före kriget. Den här okunskapen bygger inte på någon ovilja att förstå. Den är istället en effekt av usel historieutbildning under sovjettiden. Trots att det gått mer är 25 år sedan Sovjetunionens fall, så lider kunskapsnivån inom dessa områden av en akut näringsbrist (och det kan vi skylla på att historieböckerna i grundskolan fortfarande är dåliga). Det är därför som det är viktigt att sådana som Dolinsky finns. Han gör skillnad.

Men så här inför förintelsens minnesdag den 27 januari det är också viktigt att visa på de positiva initiativ som gjort sig hörda under senare tid. I december hölls till exempel ett rundabordssamtal i Lviv där man diskuterade resultaten från de olika arbeten som gjorts för att bevara och synliggöra minnet av de judar som bodde i regionen. Här kan ni läsa en längre rapport från samtalen. Det visade sig att det finns flera olika projekt runt om i regionen, samt att kunskapstörsten bland dem som inte är judar är stor. Här finns kunskapsluckor att fylla. Kunskapsluckor som är ett arv från Sovjetunionen och som högerextrema krafter kan rida på. Genom att fylla dessa luckor kan man slutligen ta Ukraina ut den postsovjetiska tillvaron, in i en ny tid av tolerans.

New Jewish cemetery (Miodowa) II - Kraków
Från Miodowa i Kraków.

Share

Pavel Haas studie i skönheten – mitt i ondskan

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödet. Jag tror inte på sådant. Allt är tillfälligheter. Eller slump. Ödet finns bara i våra huvuden för att försöka skapa ordning i den oreda verkligheten nystar till oss. Men det är ändå så att ibland förundras jag över att slumpen, eller tillfälligheterna, går så linjärt och samstämmigt i en och samma riktning. I mitt fall är det förintelsen.

Sedan barnsben har jag fått lära mig namnet på det som skulle krossa det Europa som fanns då. Hemma talades det om det. Säkert inte mer än i andra familjer, men så där genomsnittligt. Pappa, som är klarinettist, har alltid haft ett särskilt gott öga till den judiska kulturen. Inte så underligt, då hans instrument ofta hörs i judiska folkmusik. Det är därför inte heller så märkligt att förintelsen ofta kom upp som samtalsämne. I skolan fick vi läsa om det, och jag åkte till och med till Auschwitz. Jag har därför getts alla möjligheter att förstå vidden av förintelsen. Så det är faktiskt märkligt att jag först nu förstår det som egentligen inte går att förstå.

Och att jag förstår är för att jag nu dagligen måste konfronteras med förintelsen. Var jag än vänder mig finns den där. Nej, det är inte ödet. Det är mina intressen som förflyttat sig. Förintelsen har alltid varit där den är. Jag har bara rört mig närmare den.

Centraleuropa blev sig aldrig mer likt efter förintelsen. Mitt intresseområde ligger nu här, därför möter jag dagligen människor som mördats i något koncentrationsläger, eller i någon massaker. Jag möter dem i texter, i konsten, i arkitekturen, i teatern och givetvis i musiken.

Pavel Haas är ett sådant möte jag hade nyligen. Det var när jag varit på Kurant i Kraków som jag hittade en CD med tjeckisk stråkmusik. Tjeckien är tyvärr för mig fortfarande ett dunkelt land gömt i min egen okunskap. Endast befolkad av några ensamma individer. Bland de vackra kompositionerna på CDn fann jag Haas komposition “Étude” (Studie) från 1943. Verket skrev han som fånge på Theresienstadt. Dit hade han kommit redan 1941. Att någon kan skriva något så vackert, när man omges av död, ondska, förintelse… “Det är kanske det enda vapen vi har”, tänker jag (möjligen enfaldigt), “för oss som inte vill (eller för de som vill men inte kan) höja ett gevär mot någon annan, att skapa skönhet när allt omkring är ett vrålande ondskefullt monster.”

Pavel Haas är bara en av alla de möten jag gjort under senare tid. Möten som fått mig att förstå vad förintelsen verkligen innebar. Vilket oläkbart sår det är i det centraleuropeiska medvetandet.


På Kurant.


CDn där vi möttes.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: