viewpoint-east.org

Lejonstaden har huvudrollen

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.

För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.

När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.

Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.

Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.

Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.

Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.

I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.

Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.

Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.


Boken om staden, mot sundet, jag älskar…

Share

Gator som bär sår – del 4. Hoppets ljus bryter in

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det här är också er historia”. Orden som är Marla Raucher Osborns, har jag hört och läst henne yttra otal gånger de senaste dagarna. Och så rätt och riktigt formulerat det är. Ty de judiska gravstenar som Lviv Volunteer Center nu gräver fram ur glömskans dunkel, är och förblir Ukrainas historia.

När jag idag svänger in på gatan där jag och andra de senaste dagarna understundom känt hopplösheten bryta fram, möts jag av en helt annan syn. Unga skolflickor bär bitar av asfalt. En grupp starka män lyfter gravstenarna som om de vore gjorda av papper. Det skottas grus, asfalt och skopas bort regnvatten i en faslig fart. Plötsligt är vi inte en liten grupp tröstlösa. Nu bryter istället hoppets ljus in.

De som samlats idag kommer från olika organisationer. De yngsta i gruppen kommer från “Tillsammans bygger vi Ukraina“. Den katolska organisationen “Levande eld” bidrar med några av sina starkaste män. Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och Jay Osborn är givetvis också där. Så som Sasha Nazars tappra gäng från Lviv Volunteer Center. Och sedan alla dessa andra. De som läst om projektet på Facebook eller på någon nyhetsportal, och kommer för att hjälpa till. Några kommer för att ta bilder och sprida i sina sociala nätverk. Och därtill ser jag säkert tre olika team med journalister. Borta är mina dystra tankar om att detta inte skulle beröra folket i Lviv. Jag har lyckligtvis överbevisats. Jag hade fel.

Ibland har jag ändock känt det som om jag håller på att förlora min humor. Mina mungiporna pekar ofta neråt. Det är svårt att inte tänka på de som tvingades lägga gravstenarna här. Och det är svårt att inte tänka på alla dessa miljontals människor som satts i arbetsläger världen över. Som förintelsen. Som Gulag. Ett fenomenalt effektivt sätt att bryta ner människor på.

Men så blixtrar det till. Ett skämt leder till uppsluppna skatt. När en muskulös man passerar oss, ropar någon på honom att han ska komma och hjälpa till. Tyvärr besatt han tydligen inte humorns kraft, och lommade surmulet vidare. Vi är inte här av tvång. Vi är här för att vi vill. För att hedra de stackare som tvingades lägga ner stenarna för 75 år sedan, och för att rätta till i alla fall en felaktighet historian lämnat till oss. Och för att ge tillbaka en bit av Lvivs historia till dess invånare. Allt ser så mycket ljusare ut, så här sista dagen för sommaren som jag kan medverka i projektet på Barvinok-gatan. (Jag tror dock att jag kommer att ha anledning att återvända hit även till hösten. Projektet är oändligt, och utan hjälp från Lvivs stad lär det ta månader, för att inte säga år, att ta upp gravstenarna.)

Och framtiden. Den ser plötsligt så ljus ut. När jag ser dessa ungdomar arbeta för att plocka fram deras historia. Ty det är en del av den gemensamma historien, och det står nu klart att den unga generationen inte har samma inställning som många äldre. Under veckan som gått har jag hört återberättas hur vissa anställda på kommunens närkontor har menat att man måste ge judarna tid att plocka upp sina gravstenar. Som om dessa gravstenar inte vore en del av Lviv. Nu tror jag visserligen att detta var ofrivilligt klumpigt uttryckt, men det vittnar ändå om ett irriterande ointresse för alla lvivianers väl och ve. Det illustrar kanske också väl hur vissa äldre ser på saken. Ukrainare på ena sidan och de andra på den andra sidan.

För de yngre som idag slöt upp med oss finns inte en sådan distinktion. “Vi och dom” existerar inte. Det här är gemensamt. Något som rör alla. Oavsett religion och bakgrund. Ukraina har förändrats och det är troligt att många äldre inte förstår hur mycket landet har förändrats de har senaste fyra åren. De unga är dessutom medvetena om att landet är pluralistiskt, en självklarhet för dem. Och om man vill ha en bättre framtid och nutid måste man arbeta för det. Det är ingen annan som bygger Ukraina till dem. Det vet dessa ungdomar.

Det gruffas lite i gruppen. Tydligen är det lite knepigt att hitta en ny tid för nästa arbetsdag. Judarna föreslår söndag som genast röstas ner av katolikerna och ukrainarna, som i sin tur föreslår lördag vilket judarna ruskar på sina huvuden åt. Man bestämmer ändå att man ska fortsätta. Tillsammans. Gemensamt. Precis så som det ska vara.

När jag bryter upp för att lämna det projekt och de människor som jag blivit så fäst vid, känner jag sorg, men också tacksamhet. Så som jag gjorde när jag var med Rohatyn Jewish Heritage på deras hågkomst för likvideringen av Rohatyns getto. Det en märklig känsla. Något som inte riktigt kan beskrivas i ord. Jag är tacksam för att få vara delaktig, och att jag får uppleva detta engagemang. Det är inte alla förunnat att få uppleva det vi gått genom tillsammans. Det är unikt, och trots att anledningen är fasansfull, så håller det långsamt på att förbytas till någon oerhört vackert.

Share

Gator som bär sår – del 3

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“De allierade styrkorna besegrade Nazityskland”. Det är en uppfattning som travat med min skolutbildning och världsåskådning i decennier. När jag de senaste dagarna har stått på Barvinok-gatan i Lviv och tittat ut över den tillsynes oändliga mängd judiska gravstenar som ligger begravda under asfalt sedan 75 år tillbaka i tiden, så har jag ställt mig frågan om det verkligen är riktigt att påstå så. De besegrade möjligtvis de nazistisk styrkorna, men nazisternas segrade på andra områden.

Förintelsen var ett krig de vann. Ty Europas judar utraderades nästan fullkomligt från vår gemensamma plats på jordgloben.

Avsikten med nazisternas anfall österut var att lösa den “judiska frågan”, alltså är mörda så många som möjligt. Kanske hade de andra avsikter också, men jag lever alltmer med övertygelsen om att det var judarna de ville utrota. Min tilltro till den tolkningen stärks även av insikten om med vilken notorisk frenesi de antog den uppgiften. När deras krigslycka vände i öster tilltog bara mördandet. De jobbade snabbare och med en förödande effektivitet. Förödande för judarna, och förödande för hela Europa, som därmed förlorade en stor och viktig folkgrupp.

Det var inte bara människorna som skulle bort. Även all judisk kultur och historia skulle pulviseras. Därför var det för dem helt logiskt att tvinga judar att anlägga gator av judiska gravstenar.

Deras uppsåt att förinta judisk kultur och historia i Europa lyckades på många plan. I Lviv är det faktiskt inte lätt att finna rester av den näst största folkgruppen som bodde här före andra världskriget. (Största gruppen var polacker.) Man måste vara mycket påläst och kunnig om platsen för att alls kunna påvisa att de faktiskt fanns här. Så till den milda grad har deras arv förintat.

Och Sovjetunionen gjorde sedan färdigt det djävulska arbete som nazisterna inledde. De fåtal judar som överlevde förintelsen jagades på flykt, då sovjeterna ansåg att de var “klassfiender”. I deras värld var alla judar besuttna och inflytelserika. Ett klassiskt antisemitiskt påstående som lever kvar än idag. (Det är inte ovanligt att man läser påståenden på sociala medier om att judar är en lömsk elit. Sådana uttalanden görs även av svenskar, så antisemitismen förekommer i kanske större utsträckning än vi förstår, även hos oss.)

När jag står där och tittar ut över den gata som gömmer så oändligt många judiska gravstenar, så tänker jag att nazisterna verkligen lyckades med sitt projekt att utplåna allt judiskt. I en miljonstad som Lviv, borde fler känna sig manade att hjälpa till med att återbörda detta stycke europeisk historia. Men det stora flertalet lever i en verklighet där minnet av judarna nästan helt bleknat bort. På det viset kan man säga att nazisterna, och sedermera sovjeterna, lyckades. Eller vann ett bestialiskt slag.

Likväl känner jag att de fortfarande har möjlighet att besegras. Men det lyckas endast om vi alla gemensamt vägrar låta minnet av judarna och förintelsen tyna bort. Det är inte en kamp som vinns genom att man en gång om året noterar att det är förintelsens minnesdag. Ty det krävs så mycket mer. Jag hoppas att jag tillhör den fredliga trupp som låter minnets låga lysa vidare. Genom mina ord, och berättelser jag delar med er. Med andra handlingar, som att i min vardag och i mitt arbete, träget återkomma till ämnet.

Och jag hoppas att jag bidrar genom att vara och arbeta här på platsen där nazisterna tvingade judar att anlägga en väg av judiska gravstenar. Ty även om just mitt bidrag kanske är blygsamt, så blir den med andras insats omfattande och gör skillnad.

Men om bara fler som kände sig kallade…

———-

Läs även en sammanfattning av Jewish Heritage Europe.

———-

Även om du inte här på plats i Lviv och kan därför inte hjälpa till i arbetet, så kan du stödja Lviv Volunteer Centers arbete ekonomiskt! De behöver pengar till bland annat redskap. Jag går i god för deras viktiga arbete och insats i Lviv.


Heroiskt arbete idag! Gravstenarna är ofantligt tunga och svåra att få fram.


Många av gravstenarna ligger med skriften uppåt, så man var väl förtrogen med vad det var man asfalterade över under sovjettiden. Skriften är ändå ofta tydbar.

Share

1-0 till Jan Matejko

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Igår hotade jag min stackars tålmodiga omgivning med att jag kanske skulle skriva om fotboll idag. Men det var givetvis bara tomma ord. Lika tomma som självaste fotbollen, faktiskt. Nej, idag bör man istället skriva om Jan Matejko. Ty just i denna stund firar världen 180 år sedan han kikade ut första gången.

Jan Matejko uppfattas säkert av vissa som det polskaste man kan tänka sig. Många av hans målningar är viktiga element i den polska självbilden, vågar jag (trots kanske bristfälliga kunskaper) påstå. Det är därför lite lustigt att denne man faktiskt var produkten av en tjeckisk-polsktysk kärlek.

Sina första andetag tog han den 24 juni 1838 i det som kallas tiden för det fria Kraków. Egentligen var det inte så fritt, utan staden kontrollerades av Österrike, Preussen och Tsarryssland. Han växte upp med en fasligt massa syskon på Floriańska gatan, som ligger i gamla stan i Kraków.

Som ung pojke såg han på nära håll revolutionen i Kraków. Staden försökte få självständighet, men upproret krossades av de österrikiska styrkorna som tog över makten. Det här upproret måste ha präglat honom mycket, då han endast var en 8 eller 9 år när det skedde. Två av hans bröder deltog också i upproret. Den ena stupade emedan den andra blev tvungen att leva i exil.

Trots att Jan tidigt uppvisade stora konstnärlig talanger, tog det flera år innan han blev erkänd konstnär. Han ska tydligen ha varit så fattig att han skulle kunna sägas gestalta talesättet “svältande konstnär”. Han tycks också tyvärr varit mycket givmild. Under det polska upproret 1863 var han för sjuk för att delta. I gengäld donerade han alla sina blygsamma besparingar till ändamålet. Dock slogs även det upproret ner, och Polens plats på kartan var fortsatt gömd bakom andra länders epitet.

Matejko bodde med sin familj, fru och barn, på samma gata som han föddes. I byggnaden ligger nu ett mycket sympatiskt museum till hans ära. Här får man se många fina exempel på hur skicklig tecknare han var. Han hade dessutom ett mycket utpräglat intresse för heminredning, och varje rum ska symbolisera olika känslor och uttryck. Rummen är vackert dekorerade av Matejko själv, och utsmyckningarna är originella och vackra. Vid vårt besök hade vi dessutom turen att träffa en mycket kunnig vakt på museet, som kunde mer om Matejkos person och konstverk än vad man förväntar sig av personal på museer.

Eftervärldens kunskap om Matejkos produktion domineras av hans gigantiska oljemålningar som skildrar olika händelser i polsk historia. “Lublinunionen”, som han arbetade med mellan 1867-69, tillhör kanske en av de mest välkända verken. Hans produktion var talrik, och det finns många andra, kanske till och med mer intressanta, exempel. I varje målning pågår en myriad av berättelser. Ansikten och uttryck ger flera olika narrativ, och en målning är lika händelserik som en film. Själv tilltalas jag mycket av hans självporträtt, som ofta är helt skoningslösa betraktelser av det egna åldrandet. Han räds inte är avbilda sig som svag, rynkig, sjuklig eller ömklig. Något som jag tycker att vår tids notoriska selfies borde inspireras av.

Lvivs tavelgalleri invigdes idag, till minne av Matejkos födelse för 180 år sedan, en liten utställning med verk från de egna samlingarna och med betoning på skisser till större verk. Återigen är det hans självporträtt som intresserar mig, men även skisserna till olika beställningsverk. Skisserna skiljer sig från målningarna. De är en pågående experimentverkstad, med perspektiv som förskjuts, ansiktsuttryck som skissas i kanterna av pappret. Det är livligt, kaotiskt och helt väsentligt från den Matejko som inramad i stora oljemålningar.

Bland skisserna på Lvivs tavelgalleri finns några på Sigismund II August, Katarina Jagellonicas bror. Även här framgår Matejkos skarpa blick för den åldrande människan. Det är både vackert och kusligt att se Sigismund från unga spänstiga steg, till en äldre man med hängande huvud. Det finns en ärlighet i hans skisser och målningar som är väldigt tilltalande, och på något vis känns hans bilder långt mycket mer verkliga än fotboll.


Sigismund II August.


En skiss till en större målning. Notera ansiktena i kanten av pappret,


En nyfiken man funderar på Sigismund II August.


Ett vackert självporträtt.

Share

Till minne av likvideringen av Rohatyns getto – 6 juni 1943

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den här texten skrevs den 6 juni i år, men publiceras först idag. Vissa texter behöver eftertanke före de möter offentlighetens ljus.

Det finns olika sätt att ha en fin nationaldag. Man kan ligga i hängmattan och läsa en bok. Man kan ha formulerat härliga språkliga krumbukter. Man kan ha varit på jobbet, undervisat i svenska och känt att det man gör har betydelse. Eller så kan man åka till Rohatyn och delta i hågkomsten av likvideringen av gettot i stan. För mig innebar årets nationaldag just det senare.

Det är svårt att beskriva. Sätta ord på känslorna. Det är fint att tillsammans delta i en stund av gemensam hågkomst.

Men samtidigt är det så utomordentligt gräsligt att vi behöver samlas för att minnas ett av de värsta folkmord, eller så gruvligt brott mot mänskligheten, som förintelsen var.

Vi borde inte behöva stå här tillsammans.

Men vi måste.

Ty om man någon gång under sin livstid öppnat dörren till att ge sitt inre en insikt i de fasansfulla dåd som då begicks, och för det omåttliga lidande judarna utsattes för då, så går den dörren aldrig mer att stänga. Den måste stå för evigt vidöppen. Det är vi, som tillåtit att känna den smärtan, evärdigt skyldiga. Vi som har samlats har olika bakgrund. Olika anledningar till att vara här. Men vi förenas i att vi valt att vara här. För att minnas, och för att aldrig låta vår samtid eller framtid att glömma, eller förneka.

Det är därför jag står här idag, den sjätte juni. På dagen 75 år efter att likvideringen av gettot i Rohatyn inleddes. Den 6 juni 1943. (Läs här Rohatyn Jewish Hertige sammanfattning av dagen, samt med namn och titlar på alla som deltog.)

Jag söker i mitt inre för att sätta ord på vad vi tillsammans ägnar oss åt. Ord som “vackert”, eller “stämningsfullt” känns i detta sammanhang så tröttsamt slitna eller direkt opassande. “Värdigt” är det enda ord som känns relevant. Och med tillägget “betydelsefullt”. Och det är den enda gåva till de som mördats som vi kan ge.

Det är Marla Raucher Osborn och Jay Osborn som bjudit in oss. De ligger bakom, eller snarare är, Rohatyn Jewish Heritage. Deras arbete viktiga arbete har jag beskrivit tidigare, och ni får följa länken för att läsa vad jag skrivit tidigare. Utan deras engagemang, kraft och outtröttliga energi, hade vi inte stått här idag. Framför monumentet över de mördade.

Och när jag nu står här, och känner hur tårarna svider i mina ögon under Marlas tal, fylls jag av en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att få delta. Det är en underlig, och inte helt lätt känsla att beskriva. Att jag mitt i den ondska som beskrivs faktiskt känner tacksamhet. Det är en tacksamhet som även ger en skyldighet att föra vidare den insikt jag beskrev ovan.

Det finns två monument över de mördade judarna i Rohatyn. Det vi står vid nu är ett monument över de judar som förts till Rohatyn från kringliggande byar. Monumentet är kringgäradat av baracker och garage. Tidigare fanns här även växthus. Grönskan tar nu alltmer över platsen, men trots det känns den inte rofylld. Det vilar något sorgligt och fasansfullt över platsen. Enligt de boende i området kröp skelettdelar från de mördade fram flera decennier efter massmorden. Ja, kanske gör de så även än idag.

Det andra monumentet, som vår grupp sedan besöker, är över Rohatyns judar som mördades i mars 1942. Monumentet ligger på ett öppet fält. Vi ser ut över åkermarken och tänker på stadens judar som ligger under grödorna. Platsen är inte lika fasansfull. Kanske för att vi står på fältet, där en lätt bris sveper över oss. Men det är ändå svårt att hålla tillbaka tårarna när Marla berättar om det grymma öde som väntade stadens judar här. Kvinnor, män och alla dessa små barn.

Vi färdas vidare genom det som var judarnas Rohatyn. Vi besöker nya och gamla begravningsplatsen. Står vid platsen där stadens synagoga en gång stod och försöker föreställa oss hur det var då, när staden fortfarande befolkades av judar. Och en beslutsamhet växer sig starkare inom mig. Att förintelsen aldrig får upprepad, och dess offer ska aldrig falla i glömska. Vi måste bära dem inom oss. Som om de vore våra vänner, familj eller grannar. Det är vi skyldiga dem, och det är vi skyldiga vår framtid. Och som Marla Raucher Osborn ord löd vid minneshögtiden:

By your coming together today to pray, to reflect, and to honor the memory of the Jewish victims, you build bridges and soothe cross-generational pain. By our presence here together, by our solidarity on this date, at this site, we send a message of tolerance and forgiveness, of remembrance and compassion. /…/ May the memory of the victims bind us together.*Baruch Dayan HaEmet.

*Baruch Dayan HaEmet betyder “Välsignad är den riktiga domen”

Marla Raucher Osborn and Jay Osborn = Rohatyn Jewish Heritage
Marla Raucher Osborn och Jay Osborn.

we meet

Let's meet
Vi möts och bekantar oss med varandra.

Before the memorial monument of the liquidation of the Rohatyn Ghetto
Vid monumentet. Kolesnik, rabbin från Ivano-Frankivsk till höger i bild.

To the memory of those murdered at the Ghetto in Rohatyn
Vid minnesstunden. Marla stoppar ner texten i fickan som hon just avslutat. Wito Nadaszkiewicz läser översättningen till ukrainska.

In memory pf those murdered

#weremember

At the Memorial monument of the thousand of murdered Jews in Rohatyn
Monumentet över Rohatyns mörade judar. På fältet vajar säden. Där bakom mördades Kvinnor, män och barn.

At old Jewish Cemetery in Rohatyn
Vi besöker Gamla begravningsplatsen. Några i gruppen kan hebreiska och läser för oss vad gravstenarna säger.

Headstone at old Jewish Cemetery in Rohatyn

A beautiful headstone in the grass at Old Jewish Cemetery in Rohatyn

Marla with Rohatyn map from 1846
“Där borta låg Rohatyns synagoga”, pekar Marla. Hon visar en karta över Rohatyn från 1846.

Share

Bruno Schulz och hans tid

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Bruno Schulz. Ett namn som påtagligt ofta kombineras med lyriska ögonpar. Och förhoppningsvis ofta är dessa ögonpar tillika svenska. Det har alltid förundrat mig, den där förtjusning i Bruno Schulz som vandrat hela vägen upp till vårt avlånga land. Varför är det så, har jag undrat, och ibland frågat. Men trots min uppriktiga vilja att förstå, har jag inte funnit någon liten krake som lyckats förklara varför. Svaret att “han är fantastisk” biter inte på mig. Jag tillhör nämligen den, troligen, glesa skara som inte känner någonting för denne herre.

Nej, jag har sannerligen inte förstått den påstådda storheten med Schulz. Ingen kan beskylla mig för att inte ha försökt. Jag har läst hans böcker. Jag har gått på flera konstutställningar med hans kludderier. Jag har läst om honom. Men hur mycket han än åbäkar sig för mig har han inte lyckats förföra mig. Jag tycker mest att det bara luktar lite instängt. Ungefär så där som killarnas omklädningsrum som jag och mina olyckssystrar på högstadiet passade efter att vi plågats i gymnastiksalens tortyrkammare. Det var något annat som pågick där inne. Inte det som vi tjejer sysslade med. Det var väsensskilt. Ja, så kan mitt förhållande till Bruno Schulz lättast beskrivas.

Han har inte ens lyckats få mig lyrisk, trots att han har för ovana att dyka upp närhelst jag läser om andra, för mig mer intressanta, konstnärer och författare. Han brevväxlade antagligen med alla som var intressanta under hans tid. Kanske en förklaring till varför minnet av honom så envetet bitit sig fast. (Han måste haft en svårartad skrivklåda. Det är väl ungefär det enda som förenar oss.)

Däremot tilltalas jag enormt av hans tid. Det var en tid som befolkades av mycket sympatiska uttryck. Här finner vi Leopold Levitskij, Erno Erb, Debora Vogel, Olena Kultjytska, Henryk Streng, Ludwik Lille, Ludwik Fleck, Martin Buber, Joseph Roth och så vidare, och så vidare…

Det var därför som jag med stor förtjusning idag steg in över tröskeln på Lvivs tavelgalleri för att titta på utställningen “Bruno Schulz och hans tid”. (Alla ovan nämnda finns givetvis inte representerade på utställningen, ty några av dem är inte konstnärer utan poeter, författare, filosofer. Men bland verken finner jag till min glädje några av mina favoriter från tiden.)

Det är en tät utställning. Det finns knappt tillräckligt med luft mellan de olika konstnärernas verk. Ibland talar de till varandra. Ibland talar de i munnen på varandra. Men ganska ofta maler de på i sin egen monolog, helt ointresserad av att utbyta tankar med verken runt omkring. Men det är precis som det ska vara! Det var en tid av myllrande kreativitet. Polyfon och spretig. Egensinnig och fullkomligt unik.

Lvivs tavelgalleri lyckas att återge den känslan, just genom hur man valt att hänga verken. Här finns verk som talar på tvättäkta avantgardism, sida vid sida med de som talar romantik eller jugend. Vissa präglas av internationella influenser. Andra har ett mer lokalt uttryck. Det är uppfriskande. Omruskande. Och omvälvande. Precis som tiden var under mellankrigstiden.

I denna polyfona kackafoni finns även verk av Bruno Schulz. Jag gör ytterligare en ansträngning att fascineras av honom, men landar åter i samma utslitna ointresse. Men det är för mig uppenbart att han var barn av sin tid. Dock inte vassare än de andra. Tyvärr snarare tvärtom om.

Tre nyanlända besökare på utställningen kommer in i salen. Med omistlig entusiasm samlas de runt en av Schulz teckningar. De är begeistrade. Ja, så är det. Även ukrainarna har tagit Bruno Schulz till sitt hjärta. Och de älskar honom som sin egen. En kärlek som de delar med polackerna.

När jag står där och smygkikar på dessa tre, tänker jag att jag kanske ändå är lite orättvis mot Bruno Schulz. Genom honom lever minnet vidare om det multietniska Galizien. Även om jag inte tilltalas av hans uttryck, så tilltalas jag av att just en person som Bruno Schulz har lyckats inta en så specifik position i vårt återskapande sv centraleuropeisk mellankrigstid. En sekulariserad jude som skrev enkom på polska. Genom att bevara minnet av hans karaktär, bevarar vi även minnet av hur Centraleuropa såg ut före andra världskriget.

Och därmed lyfter jag på min imaginära plommonstop, böjer lätt på huvudet för Bruno Schulz. Vi behöver inte dra jämt, du och jag. Men betydelsen av minnet av dig ska inte underskattas.

Utställningen på Lvivs tavelgalleri pågår till första augusti.


Leopold Levitskij. Gata. (1930)


Fem verk av Ludwik Lille. (Dock inte den mittersta i övre raden.)

Share

Flickan i den gröna tröjan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.

Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.

På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.

Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.

När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)

Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.

Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.

Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.

Utställningen baseras främst på självbiografin “The Girl in the Green Sweater: A Life in Holocaust’s Shadow“. Flickan i den gröna tröjan var alltså Krystyna Chiger, dottern i familjen som överlevde. Boken har även filmatiserats av Agnieszka Holland, som också ligger bakom den prisbelönta filmatiseringen av Olga Tokarczuks “Styr din plog över de dödas ben“.

Krystynas gröna tröja finns idag på United states Holocaust Memorial Museum i Washington.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: