viewpoint-east.org

Hur är det att bo i Gävle?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Hur är det att bo i Gävle?” Varför ställer jag aldrig den frågan? Eller hur det är att bo i Luleå, Nässjö, Falun, Eskilstuna eller varför inte Höganäs? Jag kommer på mig själv att undra varför jag inte undrar det då jag återigen får frågan “Hur är det att bo i Lviv?” Ja, hur är det att bo i Lviv? Jag kan aldrig svara på den frågan. Mitt svar blir alltid ett hummande och trummande. “Jo, det är väl bra” kanske jag svarar. Inte precis något uttömmande intressant svar som den frågande kan använda till något särskilt.

Om man istället hade frågat mig om vad som är bra med att bo i Lviv, hade mitt svar blivit längre, och kanske till och med långrandig att åhöra. För jag kan komma på så mycket varför jag vill vara just här där jag bor. För det första jobbar jag på världens trevligaste universitet, med de bästa tänkbara kollegor och med de gulligaste studenter man som lärare kan tänka sig. Sedan har vi alltid det där andra. Alla konserter jag kan välja och vraka mellan. Alla utställningar som jag inte ens hinner med att se. Språket som är en ständig källa till förvirring, glädje och alltid en önskan om att kunna mer. Arkitekturen som förgyller mina promenader runt i staden. Människorna som jag möter, som allt som oftast är vänliga och nyfikna. Och sedan har vi det där med högtiderna.

För inga kan fira som ukrainarna. Nej, kom nu inte dragande med några andra exempel. Det är de facto så att ukrainarna är mästare på att fira. Man har ju sannerligen anledning. Om man inte firade skulle all tid gå till sorgeämnen.

En annan har dessutom dubbel tur. Jag firar oftast två påskar. Två julaftnar, och två nyårsaftnar.

Imorgon är det dags att fira det nya gamla året! Och det firas, det kan jag lova dig! Ofta hör man fyrverkerier, och vissa tar sig till Plotjsja rynok, Rådhustorget, för att vid Neptunus-statyn skåla i bubbel. Och enligt vad jag fått förstå faller alltid dina önskningar in om du står där och önskar dig något på tolvslaget till den nya gamla året. Men, nej nej! Man får inte önska sig något enfaldigt egoistiskt. Det måste vara stora önskemål som rör hela världen. Alltså fred på jorden eller att utplåna barnfattigdomen. Nå, nu kan man ju säga att Neptunus är dålig på att infria förväntningarna. Det är ju inte fred på jorden, och barn svälter ännu. Men det har att göra med att inte alla är där och önskar sig just detta, har man sagt mig.

Så imorgon kommer jag alltså stå vid Neptunus-statyn och skåla för ett helt altruistiskt önskemål! (Och möjligtvis att min mammas försvunna paket oväntat ger sig till känna.)

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att nästa gång ni läser ett gnälligt blogginlägg författat av undertecknad, så tro inte ett ord av jag skriver. Jag bor i paradiset och den platsen heter Lviv.

Och dessutom får jag ju fira nyår två gånger!


En av alla dessa vackra detaljer som förgyller min vardag i Lviv.

Share

Inte för allt smör i Ukraina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är ju ett stort land, och ändå är det tydligen helt omöjligt,” säger polskan och slår ut med händerna, “att producera riktigt smör.” Nej, det handlar inte om Polen, och “polskan” är inte polska. Hon heter egentligen Halyna och är den mest ur-ukrainska person jag känner till i Lviv. Vackrare uttala får man söka efter. Halyna äger i alla ett litet bås på vår närmaste basar dit jag går flera gånger i veckan. Jag kallar henne “polskan” då hon säljer nästan uteslutande polska varor, förutom bovetet som är ukrainskt, förstås. Landet hon beskyller för att vara odugligt att tillverka riktigt smör är hennes eget land. Ukraina.

Det fanns nog en tid jag hade svårt att förstå den där västukrainska förkärleken för polska matvaror. Den tiden fanns, det är jag övertygad om, men nu är den så djupt begraven i tidens mylla att jag helt glömt bort hur det var då jag ville ha ukrainska matvaror. I synnerhet smör. För jag lägger lätt fram några extra mynt på disken för att få tillgång till den polska fettklumpen. För den är bättre. 82% smör betyder just 82%. Inte 78% med några hittepå procent som ska fylla upp till de 82%.

Egentligen leddes mina vägar till hennes bås av en helt annan orsak. Eller rättare sagt, ett helt annat typ av fett, nämligen rapsolja. För trots att man faktiskt kan se de gula fälten i våra trakter på våren, så är det rätt och slätt omöjligt att finna ukrainsk rapsolja. Om jag hittar det, är den alltid utblandad med solrosolja. Ett ukrainskt otyg jag vägrar att acceptera, eller för den delen göra till medlem i min matlagningsfamilj.

Nu står jag alltså här, med Halyna och förundras över den ukrainska oförmågan att producera smör. Dessutom känner jag en viss oro. En ny lag i Ukraina har höjt skatten för varor som förs in i landet från EU. Kommer det att betyda att de polska varorna blir ännu dyrare? Eller kommer de försvinna helt, då ukrainarna kanske inte har råd att köpa dem? På gränsen gruffas det. Häromdagen var det en protestaktion på flera gränsövergångar. Man blockerade överfarterna i protest mot lagen. De protesterar givetvis inte bara för att få köpa med sig polskt smör. Handeln är ett levebröd för många i trakten. Här i Lviv hör man de som menar att det är Kyjivs sätt att försöka återta marknadsandelar, och att det är oligarkerna som ligger bakom det. Skulle inte förvåna mig om oligarker är dåliga matproducenter. I synnerhet av smör.

Den här kalabaliken vid gränsen väckte i alla fall till liv i ett minne från en avlägsen barndom. Jag minns när skåningarna åkte över sundet för att köpa bättre varor i Danmark. Nej, man köpte in bara öl på den gamla goda tiden. Man köpte godis, kött, ost, nåja, öl och… smör. Det svenska smöret var inte bra, sa man. Blåvittsmör var en skymf. Det danska smöret var fett och fint. Inte alls som det svenska fuskprojektet. Och så var det billigare. Mycket billigare.

Det märkliga är att så är det även med polsk produktion. Hur kan det vara billigare trots att de som producerar har högre löner och omkostnader? Nej, vi skakar på våra huvuden, Halyna och jag. Inte går det att förstå något av det där. Och inte heller går det att fatta att ett så stort, och ett på många vis land rikt på tillgångar, vägrar att producera riktigt smör. Ja, det är som det är. Vad kan man göra, säger vi båda och slår ut med armarna.

Men det ukrainska bovetet är i alla fall bra.


Ett paket med polskt smör klarar inte många minuter i vårt hem förrän förpackningen är bruten, och smöret förverkat.

Share

Star Trek från Rohatyn

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vi banar väg över det stora fältet. Snön är djup, och det är förrädiskt. Under snön gömmer sig gravstenar, och tillika Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt. Det är här, under snön, som vi finner elden som får deras brinnande engagemang att härda ut i svåra stunder.

Marla lägger sig på knä i snön och hjälper fram en av deras absoluta stoltheter, en gravsten med två händer frammejslade. “Känner du igen symbolen?” frågar Marla. Det gör jag, men mina hjärnvirvlar vill inte leta fram några ord för det. “Star Trek”, säger Jay. “Du vet hälsningsgesten Spock gör.” Det var antagligen han (som i verkligheten hette Leonard Nimoy) som tog med tecknet in i Tv-serien. Det sägs att han mindes den från besöken i hans barndomssynagoga. Gesten är en frälsning man kunde få i templet i Jerusalem. Det tempel som förstördes år 70 e.kr av romarna, men gesten lever än idag kvar. Missa inte Rohatyn Jewish Heritages mycket informativa artikel om tecknen på gravstenarna! Finns översatt till ukrainska. (Här kan du också läsa en underhållande text om tecknet.)

Det är en vacker gravsten. Nästan mystisk i sin uppenbarelse. Mina tankar kastas bakåt i tiden, till hur detta fält såg ut då det ännu var en begravningsplats. Här måste gravstenarna stått packade, och jag kan faktiskt föreställa mig det, trots att det idag inte finns mycket som bevisar hur storslagen den var. Det är något med platsen. Som om gravstenarna fortfarande stod där. Osynliga, men obevekliga. Som om luften ännu minns deras fysisk. Plasten vi står på är Rohatyns gamla judiska begravningsplats, som var i bruk till 1930-talet. Den blev då full, och judiska församlingen tilldelades en ny begravningsplats.

När Marla och Jay kom hit fanns det inte lika många gravstenar som vi nu kan skönja under snön. Sedan de kom till stan har gravstenarna sökt sig tillbaka till platsen. Som om de vill hem. Marla och Jay har många olika historier om hur gravstenarna har återfunnits. Bland annat var det en man som fann en gravsten när han renoverade sitt hus. Det var en smärtsam upplevelse för mannen att finna gravstenen i huset som byggts av hans far. Hur hade den hamnat där? undrade han självfallet oroligt. Vem var min far? Och varför använde han judiska gravstenar som byggmaterial? En annan sten letade sig själv upp till dagsljuset. Den låg plötsligt helt synlig vid flodbädden. En gravsten låg plötsligt på den gamla judiska begravningsplatsen. Hur den tagit sig dit vet ingen, men det är något av ett projekt att flytta dem. Stora och tunga som de är. Så nog ville den dit.

Marlas och Jays vision är att återge liv till begravningsplatsen. Deras plan är att med hjälp av landskapsarkitekter skapa ett promenadstråk över fältet, där historia och nutid möts. För dem är det en väg till att ge Rohatyns invånare en judisk plats att vara stolta över. En plats som ska ge eftertanke, där dessa tankar bildar en väv in i framtiden.

Efter några minuters bilresa står vi till porten till den nya begravningsplatsen. Platsen är mycket mindre och var också i bruk knappt tjugo år innan nazisterna kom. Här står några gravstenar fortfarande upp. De är väldiga och lutar sig mot oss som om de undrade över vårt ärende. Mitt på begravningsplatsen finns en ny minnessten. I december 2013 renoverades den ukrainska kyrkan i Rohatyn, och då gjorde man en makaber upptäckt. Under kyrkan fann man 12 kroppar, både barn och vuxna. Det gick inte att med säkerhet säga hur de dog, eller vilka de var, men mycket talade för att det var judar som hållit sig gömda, menade man. Den ukrainska kyrkan gränsade även till gettot som nazisterna satt upp, så det är därför en rimlig slutsats. Varför de dog vet man inte. Kanske slutade någon att ge dem mat och förnödenheter. Kanske dog de då nazisterna brände ner gettot.

Tillsammans med Marla och Jay beslutade man att begrava dem på den nya begravningsplatsen. För säkerhets skull hade man både Rabbi och en ukrainsk präst med vid jordfästningen.

“Vi måste gå och säga hej till Abraham”, säger Marla. Och där på marken vilar hans sten. Född 1868. Död den 26 december 1938. Bara några år före helvetet kom till Rohatyn.


Abraham.


På den nya begravningsplatsen.


Minnesstenen som rests för de 12.

Läs mer om Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt.

Detta är del två i min serie om Rohatyn Jewish Heritage. Här finner du del ett.

Share

Ny helgdag i Ukraina firas omsorgsfullt

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag först hörde att Ukraina skulle få en ny helgdag, den 25 december, tänkte jag att det var väl ett fånigt tilltag av presidenten. Som om han trodde att en liten helgdag skulle få Ukraina att närma sig Europa. Men nu går denna första helgdag mot sitt slut, och jag vet att jag hade fel. Det är svårt för mig att sia om hur det var i resten av landet, men här i Lviv svalde befolkningen denna nya julhelg med hull och hår. Hela stan var verkligen i julfrid.

Efter flera år i Ukraina har jag vant mig vid att när jag vill vara ledig, så jobbar alla omkring mig. När sedan ukrainarna tagit julledigt har Sverige rivit igång det nya året. Det har lett till att jag aldrig känt mig helt ledig. Nyårsafton har varit den enda egentliga julledigheten. Jag har vant mig vid att det ska vara de här två dagarna som är min årliga vinterledighet. Det har ändå funnits några fördelar med att fira jul vid annat tidpunkt än alla andra runt omkring mig. Jag har fått känna på hur utanförskap känns. Många är de nya svenskar, eller de som inte firar den kristna julen, som står vid sidan av vårt firande. Ungefär som jag gör varje år vid ukrainarnas firande. Det spelar nog mindre roll om man blir introducerad till firandet. Man blir lätt en observatör snarare än en deltagare. Vissa beteenden går djupt ner i våra socialt inlärda mönster. Julen är väl en sådan sak. Kan man inte relatera till sina barndomsminnen, är det svårt att fästa julen i någon speciell känsla. (Kanske skulle några SDare testa på det där utanförskapet. Det är väl troligt att det skulle leda till lite mer ödmjukhet till hur svårt det faktiskt är att integreras.)

Men nu har jag, och alla andra som envisas med att fira jul efter den gregorianska kalendern i Ukraina, fått en extra ledig dag i samband med vår jul. Och det tackar jag herr president för! Dessutom hjälper det här att stärka Ukrainas mångkulturella identitet, vilket är viktigt, men som synes även trevligt.

När jag gick upp i morse, tänkte jag att det nog inte var så många tog den här nya helgdagen på allvar. Men en liten fingervisning hade jag ändå fått om att ukrainarna faktiskt tog det hela mycket seriöst. Under gårdagen och idag har det strömmat in julhälsningar från julglada ukrainare. Det är helt nytt. Förr om åren fick jag kanske en eller två hälsningar från mina nuvarande landsmän.

Kanske är det så att en så liten åtgärd, som att införa en ny helgdag, faktiskt kan föra landet närmare Europa. Nu är ukrainarna med i den europeiska julfesten. Och man har det dessutom extra förspänt, för att den ukrainska julen lurar ju runt om knuten.

Egentligen tror jag att allt handlar om att ukrainarna älskar att festa. Nej, inte på det där svenska “gå ut på stan och supa”-viset. Man älskar familjefest-festandet. Och inte heller det är som det svenska. Familjefesten betyder ofta att man är ute tillsammans och promenerar runt. Tar en kaffe här. En glintwein där. Och så lite sockervadd till barnen. Idag strövade tusentals jullediga ukrainska familjer omkring på stan. Alla med ett saligt julleende på läpparna.

Själv firade jag den nya helgdagen med att gå på julkonsert på orgelsalen. Killarna bakom Collegium Musicum har tagit över ledarskapet för konsertsalen, och det betyder att programmet är fullt av konserter. (Deras energi och entusiasm är beundransvärt.) Och när tonerna av Händels “Halleluja” ljöd genom lokalen, fylldes jag av en flera års efterlängtad julfrid. Halleluja!


Från dagens julkonsert i orgelsalen.

Share

Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.

Share

Clara’s War – När tilltron till mänsklighetens godhet förgörs … nästan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, literature, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har precis läst de sista raderna i “Clara’s war” av Clara Kramer, men hennes ord kommer för evigt eka i mitt inre. Det är nog den första bok jag läser där jag får kämpa mot tårarna. Mina händer är våta av svett och ångest. Hjärtat bankar hårt i min bröstkorg. Kanske är det även den första boken som gjort att det värker i mig på riktigt. Varje rad, varje sida gör så obeskrivligt ont. Alla Claras döda släktingar och vänner stirrar upp mot mig från sidorna. Det besinningslösa våldet vrålar mot mig. För att lindra smärtan försökte jag varva med andra böcker, men det gick inte. Claras röst trängde bort allt annat.

Claras ord gräva sig in i ditt medvetande. Det som berättas är så groteskt att det inte är möjligt att förbli oberörd. Orden äter sig in i dig. Gröper ur varje liten uns av tilltro till mänskligheten. Hur är det möjligt att vi kan förvandlas till sådana gräsliga mördarmaskiner? Vad är det för fel på oss?

“Clara’s War” är Claras berättelse från Zjovkva, eller Zołkiem som hon kallar det. En stad ett stenkast från Lviv. När Clara föddes var det en stad där judar, ukrainare, polacker och även tyskar, levde sida vid sida i relativ fred. Antisemitismen fanns där under ytan, men hölls mirakulöst i schack. Men andra världskriget förändrade allt. För att överleva måste Clara och hennes familj gömma sig. En av stadens tyskar, en ökänd antisemit, tar familjen i sitt beskydd och gömmer hela familjen samt några familjer till, i en bunker under huset. Sammanlagt gömde denne man och hans familj 18 judar l i över ett år.

Jag har varit i Zjovkva många gånger, men kommer aldrig igen kunna återse platsen utan att bära med mig Claras berättelse. Zjovkva kommer hädanefter att vara en plats av död. Kvalfull död. Där barn dödas och lemlästas. Där så många oskyldiga mördades för att en sjuk ideologi spridit sig som ett gift genom samhället. Där vanliga människor plötsligt förvandlas till mördare. Där unga män skryter om hur många judar de mördat med sina bara händer. Där man rättfärdigar sitt mördande med bland annat kyrkobesök. Söndags förmiddagarna är för övrigt de dagar som är säkrast för alla judar. Då är mördarna i kyrkan. Men mördarna är inte bara långväga gäster. De är också dina grannar. Sådana du delat sorger och glädjeämnen med.

Det är värst det här med barnen. Jag är sannerligen ingen barnälskande tant, men att läsa hur det besinningslösa våldet gick ut över barnen gör att varje hörn av min kropp vrålar. Varför mördar man barn på det bestialiska viset? Hur mycket jag än försöker förstå vad det är som sätter igång en sådan vilja, att mörda, så är det inte möjligt att acceptera. Det går inte att acceptera att någon kan hitta ett sätt att rättfärdiga det. Och det mest avskyvärda är att det är vi! Vi människor som utför det!

När tyskarna lämnade Zjovkva hade endast 50 av de runt 5000 judarna överlevt enligt Clara. Det betyder att endast 0.01% av stadens judar överlevde. Det så makabert. Och som Clara skriver: “When I think of the Holocaust, I think of 6 million lost, I think of the 50 million who never had the chance to be born“.

Vissa punkter i livet markerar stora förändringar för oss. För mig var det när jag läste Phillippe Sands “East West Street”. Jag har tidigare berättat om hur den boken drabbade mig. Det är ingenting i jämförelse med “Clara’s war”. Man kan säkert fråga sig varför jag fortsätter att läsa något som är så fasansfullt och som gör så ont i mig. Det finns inget enkelt eller entydigt svar på det, men jag tror det är för att jag på något luddigt sätt ser det som mitt ansvar. För jag vill minnas att de fanns här. Jag vill vara delaktig i att minnet av dem består. Några kanske menar att det som hände då tillhör historien, men jag vidhåller att det enda sättet att förstå vår samtid och skapa en dräglig framtid är att minnet och kunskapen om att de var en del av den här platsen bevaras. Det är ett arbete som aldrig tar slut eller fullbordas.

Ty däri ligger vårt ansvar. Att aldrig glömma.

Share

En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 1 minut)

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: