viewpoint-east.org

En oväntad utflykt – om ett besök i fotbollarnas värld

Category: by sophie engström, EURO2012, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland blommar asfalten. Det vet jag, då jag bor på en plats där den dåliga asfalten ofta får ge vika för mer ihärdiga arters framväxt. Nå, den här texten ska inte handla om ukrainska vägar, även om just det ämnet förtjänar ett helt eget blogginlägg… Ja, faktiskt flera blogginlägg. Nej, det här ska handla om något jag gjorde igår som var fullkomligt oväntat även för mig själv. Fast egentligen är den blommande asfalten inte alls ett bra idiom att använda här… Det är nämligen inte alls lika oväntat som det jag gjorde igår. Att asfalten blommar är nästan praxis här.

Igår gick jag på fotboll. För några av er är det vardagsmat. För mig är det en utflykt till en annan värld. Det är oerhört länge sedan jag företog mig ett liknande underligt företag. För länge sedan, när min hud ännu var sammets len och mjuk, gick jag visserligen på fotboll. Jag tror det hände en eller möjligtvis två gånger. Det tilldrog sig på den tiden då HIF (ett fotbollslag från Helsingborg) ofta spelade mot Landskrona BoIS. Jag minns tydligt hur jag om mina vänner stod utanför Olympia i Helsingborg, och tjatade oss till att få komma in i pausen. (Om det nu heter så när man spelar boll?) Det tydligaste minnet, vid sidan av att vi gratis inträdde på läktaren, är en äldre herre med hemskickad mössa i HIFs färger. Han hade för övrigt kaffekask i termosen. Hur matchen slutade minns jag inte. Det berodde inte på att jag smakade på kaffekasken, utan för att jag tappade intresset för bollandet efter några minuter. Jag tillät mig istället roas av Landskrona BoIS supportrar, som hade synnerligen festliga ramsor.

Igår var det alltså dags igen, att beträda fotbollsarenan. Fast nu i Lviv. Här är det så billigt att gå på match att man inte behöver tjata sig in. 50 UAH betalde jag. (Ungefär 17 SEK) Damen i kassan tyckte jag borde slå till med biljetterna för 600 UAH. Bevare mig, sa jag. Det är ju lika mycket som ett abonnemang för ett helt år på Lvivs filharmoni!

Det är dock en sanning med modifikation att jag äntrade fotbollsarenan. De som knallade ut på arenan var svenska damlandslaget i fotboll och deras ukrainska kollegor. De båda lagen skulle kvala om kvalet att åka till Frankrike nästa år för att få bolla vidare där. Själv befann jag mig, uppenbart förbryllad, på läktaren.

Tanken var nog att Sveriges damer skulle krossa det inte lika erkända ukrainska laget. Men, om vi ska summera de oändligt långa 90 minuterna: det gjorde de inte. Svenskorna led alla helvetes kval, och ukrainskornas försvarsspel var extremt… ja, vad skriver man… tajt. Planen var helt full av dessa gulklädda ukrainska damer som slogs för att deras mål skulle vara prickfritt. Och det lyckades till allas förvåning, och tillika, förtjusning. Till och med jag var mycket förtjust.

Nej, fotboll är sannerligen inte min domän. Jag är inte som den ukrainske poeten och författaren Zjadan som kan skriva hela romaner om fotbollandet. Det finns en underlig föreställning att alla förstår och uppskattar fotboll, men så är det alltså inte. Tänk om jag utgick från att alla uppskattade Lutosławskis underbara tonsättningar. Det finns till och med de som rent av blir förbannade över att höra hans verk. För mig är det helt obegripligt, men det är de facto ett faktum… Nu blir jag inte förbannad av att behöva titta på fotboll, men jag blir ganska… uttråkad. Min blick glider hela tiden till urverket, som jag hoppas ska traska lite fortare fram över tiden. Jag har således faktiskt inte så mycket att rapportera om det som allas uppmärksamhet drogs till. Det var vansinnigt långtråkigt, men jag lyckades faktiskt se riktigt engagerad ut. Nå, i alla fall stundtals.

Jag intresserade mig dock mycket mer för de omgivande människornas entusiasm. Det var faktiskt underbart att se dessa glada och stolta ukrainare. Jag kan ärligt erkänna att det inte alls vore lika roligt att åka bussen in till stan efter matchen om Sverige vunnit. Det var härligt, att på hemvägen, vifta lite tarvligt med min medhavda svenska flagga, och få ett glatt leende tillbaka från någon av alla de ukrainska fotbollssupportrarna.

Men så har vi det här med asfalten. Ja, utanför Lviv Arena har den grå mattan av asfalt blivit befläckad med massor av gröna tuvor. Denna arena byggdes inför fotbolls-EM 2012 under Janukovitjs tid, två år före revolutionen 2014. Ett av alla dessa byggprojekt som inför EM sas ge Ukraina en ljusare framtid, men istället grävde ner landet i en allt djupare korruption. Något som dessutom förutspåddes långt före själva fotbolls-EM, men det var många som inte ville ta talet om ökad korruption i samband med stora sportevenemang på allvar. Nu står i alla fall arenan där, lite ensamt och gåtfullt vid stadens rand, och blickar ut över ringleden. Arenan har åldrats, och den spruckna betongen och asfalten ser lite ut som rynkor i ett för tidigt åldrat ansikte.


Två förbryllande varelser i en okänd värld. För mig var det länge sedan. För sambon var det debut.

Share

Rasism är aldrig ett isolerat fenomen

Category: by sophie engström, EURO2012, poland, ukraina

(Läsningstid: 1 minut)

För några dagar sedan visade BBC Panorama en chockerande dokumentär om rasismen inom fotbollskulturen i Ukraina och Polen. Det våld och uppenbara förakt mot människor är något som varje ukrainare och polack borde känna en iver att motverka. Att arbeta mot rasism är inte lätt, och det är alltid ett arbete som måste vara långtgående och tillåtas ta tid.

Det är även intressant att läsa kommentarerna till dokumentären på Youtube. Vissa försöker ju inte ens dölja sin rasism (med kommentarer som indikerar att de tycker det är bra att inga kommer till Polen, från ex. Afrika, då besökarna skulle vara ha AIDS!!). Andra påpekar översättningsfel som kan vara riktiga. Men mest bevingat är nog den kommentar i själva dokumentären som polismästaren i Kharkiv har angående att vissa fotballsfans gör Hitlerhälsning:

Nej, de gör inte Hitlerhälsning. De pekar bara i riktning mot motståndarlaget!

Här kan man ju inte låta bli och undra var roten till problemet finns… Enligt min mening är rasism aldrig ett isolerat problem som bara utövas av några få. Rasism är alltid en del av etablissemangets attityd och ovilja att acceptera att problemet finns.

Share

Fotbolls-EMs blodiga baksida

Category: by sophie engström, EURO2012, photo by prallin, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Trots att våren tillfälligt (!) tagit paus, var det många som samlades för att tillsammans med den regniga himmeln begråta några av de offer som fotbolls-EM skördar – vildhundarna och i viss mån även vildkatterna. När jag första gången hörde ryktena om att vildhundar systematiskt torterades och dödas för att ge plats åt fotbollsentusiaster, ville jag inte tro att det var sant. Ukrainarna har ju alltid varit så omhändertagande och förtjusa i sina fyrbenta dagdrivare. Men med tiden har det kommit allt fler bevis på att dessa diaboliska rykten är sanna. Men det är tydligt att många som fått nog av den överdrivna nit som vissa myndigheter visar för att göra landet respektabelt (?) för andra européer.

Faktum är att myndigheterna istället borde arbeta med att förebygga att prostitution och annan sexindustri gynnas under festen för dessa bollglada typer. Det är faktiskt mycket värre om människor utnyttjas sexuellt eller liknande än om någon fotbollsfantast blir tuggad av en jycke.

Bilderna är kanske inte riktigt rättvisa mot antalet demonstranter, men vi gissade oss till några hundra stycken deltagare. Lviv var inte ensam om att hysa demonstrationen kallad “Fair play for strays”. I de flesta största städerna i Ukraina demonstrerades det, liksom i Ryssland, Tyskland, Nederländerna, Italien, Österrike, Ungern, Schweiz, Frankrike, Tjeckien. Några demonstrationer i Sverige har det dock inte rapporterats om.


Många färgglada paraplyer hade samlats utanför universitetet


Hund i demoklädsel


TV-kanalen 24 var på plats och intervjuade matte.


Det fanns tid för lite hej-på-dig-sniff
innan det var dags för en rask promenad till stadshuset.


Framme vid stadshuset.


Video från dagens demo

Om ni vill se bildbevis på brutaliteten så sök ex. på “stray killing ukraine”

Organisatörernas information. Och på facebook.

Share

Om när tystnaden blev ett försäljningsknep

Category: by sophie engström, EURO2012, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

För andra gången i mitt liv bor jag i en stad som inväntar ett stort sportevenemang. Min tidigare hemstad, Göteborg, inväntade nästan alltid ett stort sportevenemang, staden är ett stort sportevenemang, skulle jag vilja säga. Det största var nog Friidrotts VM 1995, men som lekkvinna inom ämnet kan jag inte avgöra om detta verkligen stämmer (alltså att ovannämnda VM verkligen är det största). Nu bor jag i en stad som satsar för fullt på ett EM som inte är ett VM utan EURO2012. Ett land, som tillsammans med sitt grannland, satsar för fullt, på ett evenemang. Ukraina är fattigt. Landet står i akut behov av upprustning inom den offentliga sektorn, och en hoppfull röst inom mig har nog tidigare hoppats på att ett man verkligen skulle se utslag av insatser även på det området. Men jag vet att det är den mer naiva sidan inom mig. Tyvärr är jag dock inte ensam om dessa förhoppningar.

Enligt min mening pågår det en aktiv och kritisk diskussion i Ukraina om kommande EM verkligen kommer att ge några positiva resultat för landet. Dessa röster när sällan utanför landet. En av de bättre och mer belysande inläggen av en ukrainare som publicerats på engelska är ett inlägg av Oleksiy Radynski, som tidigare medverkat här.

Trots att det är uppenbart att Ukraina redan tyngs av dålig ekonomi och påverkas negativt av de enorma ekonomiska insatser som läggs på byggen av stadions, hotell, flygplatser etc så verkar många anse att Ukraina verkligen har något att tjäna på evenemanget. I somras anordnades en debatt i Kyiv som belyste både de för och de emot stora sportevenemang i fattiga länder. Innan debattens början fick publiken rösta om de trodde att EURO2012 skulle innebära något positivt för Ukraina. En stor majoritet menade att det verkligen var så att Ukraina kommer att tjäna på evenemanget. Efter debatten, när publiken fått höra om utebliva satsningar på välfärd i både Indien och Sydafrika (som varit värd för stora sportevenemang), blev resultatet av publikundersökningen den motsatta. Publiken ville inte se ett EM i fotboll i Ukraina, och de trodde dessutom att de skulle förlora på det! Ni kan se debattinläggen här.

Personligen anser jag att ovanstående promo video talar sitt tydliga språk. Idel bilder från underbara Lviv, men ingen på det det egentligen ska handla om, det där EURO2012. För att påminna er kan jag säga att det är fotboll. Det är som Radynski säger i den ovannämnda och länkade debattartikel, inte ett ord om fotboll. Och jag skulle vilja tillägga att inte ens nu, inte ens innan festen (?) börjat. Det tystnaden kring själva subjektet för evenemanget kommer nog bestå, när ukrainarna nästa år börjar betala notan för affärsmännens och politikernas kalas.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: