viewpoint-east.org

Hur är det att bo i Gävle?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Hur är det att bo i Gävle?” Varför ställer jag aldrig den frågan? Eller hur det är att bo i Luleå, Nässjö, Falun, Eskilstuna eller varför inte Höganäs? Jag kommer på mig själv att undra varför jag inte undrar det då jag återigen får frågan “Hur är det att bo i Lviv?” Ja, hur är det att bo i Lviv? Jag kan aldrig svara på den frågan. Mitt svar blir alltid ett hummande och trummande. “Jo, det är väl bra” kanske jag svarar. Inte precis något uttömmande intressant svar som den frågande kan använda till något särskilt.

Om man istället hade frågat mig om vad som är bra med att bo i Lviv, hade mitt svar blivit längre, och kanske till och med långrandig att åhöra. För jag kan komma på så mycket varför jag vill vara just här där jag bor. För det första jobbar jag på världens trevligaste universitet, med de bästa tänkbara kollegor och med de gulligaste studenter man som lärare kan tänka sig. Sedan har vi alltid det där andra. Alla konserter jag kan välja och vraka mellan. Alla utställningar som jag inte ens hinner med att se. Språket som är en ständig källa till förvirring, glädje och alltid en önskan om att kunna mer. Arkitekturen som förgyller mina promenader runt i staden. Människorna som jag möter, som allt som oftast är vänliga och nyfikna. Och sedan har vi det där med högtiderna.

För inga kan fira som ukrainarna. Nej, kom nu inte dragande med några andra exempel. Det är de facto så att ukrainarna är mästare på att fira. Man har ju sannerligen anledning. Om man inte firade skulle all tid gå till sorgeämnen.

En annan har dessutom dubbel tur. Jag firar oftast två påskar. Två julaftnar, och två nyårsaftnar.

Imorgon är det dags att fira det nya gamla året! Och det firas, det kan jag lova dig! Ofta hör man fyrverkerier, och vissa tar sig till Plotjsja rynok, Rådhustorget, för att vid Neptunus-statyn skåla i bubbel. Och enligt vad jag fått förstå faller alltid dina önskningar in om du står där och önskar dig något på tolvslaget till den nya gamla året. Men, nej nej! Man får inte önska sig något enfaldigt egoistiskt. Det måste vara stora önskemål som rör hela världen. Alltså fred på jorden eller att utplåna barnfattigdomen. Nå, nu kan man ju säga att Neptunus är dålig på att infria förväntningarna. Det är ju inte fred på jorden, och barn svälter ännu. Men det har att göra med att inte alla är där och önskar sig just detta, har man sagt mig.

Så imorgon kommer jag alltså stå vid Neptunus-statyn och skåla för ett helt altruistiskt önskemål! (Och möjligtvis att min mammas försvunna paket oväntat ger sig till känna.)

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att nästa gång ni läser ett gnälligt blogginlägg författat av undertecknad, så tro inte ett ord av jag skriver. Jag bor i paradiset och den platsen heter Lviv.

Och dessutom får jag ju fira nyår två gånger!


En av alla dessa vackra detaljer som förgyller min vardag i Lviv.


Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.


Essays, photos, ideas, topics, writers NEEDED!

Category: by sophie engström, Estern Europe
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

So, viewpoint-east.org is slowly returning form its summer coma. One of the main reasons why there has been such low activity is that viewpoint-east.org will change location to Lviv in Ukraine during this autumn. A matter a fact from late September.

But to help viewpoint-east.org to be keep going as strong as it was this spring, I would like to encourage you to write, find writers, come with topic ideas, contribute with photo/art slideshows, etc etc! viewpoint-east.org really need this help, in getting stronger and improved. You can write in English, Swedish, Russian or Ukrainian.

I myself is working on a new topic that is focusing on the question how socialism will be able to reinforce and think new after many years of being trapped in a neo-liberal paradigm. Is it possible to believe Olivier Besancenot when he says that we can find a new way of revolution, reinvented, far from the “bloody caricatures” we had earlier in history? How does people in countries like Ukraine, Poland, Russia perceive this?

Do you have any ideas to add to mine or any other serious ideas? Fell welcome to contact me!