viewpoint-east.org

Ett högt pris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Euromajdan, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Idag, nästan tio år på dagen sedan den folkliga resningen Euromajdan inleddes i Ukraina, föreslås Ukraina att få börja förhandla om EU-medlemskap. Det är en resa som åsamkat Ukraina så ofantligt mycket lidande, sedan våren 2014 har landet terroriserats av Ryssland, som bara skruvar upp våldet dag för dag. Det är ett ofantligt högt pris som Ukraina fått betala, för att få komma hem till Europa.

Jag tänker ofta på de där dagarna i november och december 2013, när jag och många andra stod tillsammans på torgen och gatorna runt om i Ukraina och skanderade “Україна – це Європа”, Ukraina är Europa. Och jag tänker ofta på denne herre jag plåtade i Lviv, hur han stod där med EU-flaggan i högsta hugg, och jag undrar om han är med oss idag och kan glädjas, trots all den sorg och alla oläkta sår som vållats Ukraina.

Lviv november 2013.
Kamera Canon AV-1
Film okänd


En kväll med en puzonet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Katarinakyrkan (Kościół św. Katarzyny Aleksandryjskiej i św. Małgorzaty w Krakowie) i Kraków är det en brokig skara som samlats för att, sent en torsdagskväll i september, avnjuta en konsert. Här återfinns allt från de minsta barnen till de mest krokiga av alla åldringar. Här samsas arkitekter i strama, svarta och genomtänkta utstyrslar, trötta kontorister, vemodiga lärare, närsynta bibliotekarier, med reggaekillar i storblommiga harembyxor.

Konserten som ska avnjutas cirklar nyfiket kring instrumentet puzonet. Puzoneten ska inte förväxlas med sin samtida kusin trombonen. Den har förvisso ett förvillande överensstämmande utseende, lång, slank och gnistrande elegant. Och deras ton kan nog också förväxlas, om man lyssnar lite slarvigt. Men som det ofta är med kusiner, blir dock likheterna nästan alltid överröstade av olikheterna. Puzoneten är mycket äldre trombonen. Man har lyckats spåra den ända tillbaka till 1300-talet, då de utvecklades ur den raka trumpeten buisine, alltså fanfartrumpeten. Man ville få en djupare klang, och utvecklade därför dess långa metallrör. Efter hand kom man även på att man kunde förändra tonen genom att förlänga eller förkorta röret. Men instrumentet hade inga ventiler, så tonen styrdes helt av metallrörets längd. Puzoneten utvecklades vidare, och under 1500-1600-talet blev den viktig som förstärkning av körer.

Därefter föll instrumentet i glömska, och det skulle dröja till 1800-talet innan den åter fick uppskattning. Nu började man också utveckla instrumentet. Bland annat fick den klaffar, eller ventiler, formen utvecklades och trombonen fick slutligen det utseende och ton som vi har vant oss vid idag.

Vi kan också upphålla oss en del vid själva namnet på instrumentet. Vi känner det idag som en “trombon” och det kommer faktiskt från italienskans “tromba”, som betyder trumpet. Suffixet “-one” ska betyda “stor”. Med andra ord betyder trombon därmed “stor trumpet”. Det var alltså detta tilltal instrumentet fick efter att den återupptäcktes på 1800-talet. Dessförinnan hade instrumentet faktiskt flera olika namn. Puzonet kommer från tyskans “Posaune”, och används i denna text enär instrumentet kallas så i Polen. Termen “sackbut” kommer från franskan, och användes tidigare på de brittiska öarna och i de fransktalande länderna innan instrumentet föll i glömska. På svenska kallas vi det barocktrombon, och det är så hopplöst fantasilöst och torftigt, att det helt enkelt får respass ut ur denna text.

I Katarinakyrkan denna kväll fick den brokiga skaran således stifta bekantskap med en puzonet. Under ledning av belgaren Wim Becu, som spelade puzonet, fick de höra följande stycken:

Andrea Gabrieli: Ricercata
Giovanni Paolo Cima: Sonata per cornetto e trombone (Concerti ecclesiastici, a una, due, tre, quattro, & a cinque voci)
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Kyrie-Christe-Kyrie
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Gloria
Nicolas Gombert / dim. Doron Sherwin: Missa in Illo Tempore
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Credo
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Sanctus
Giovanni Pierluigi da Palestrina / Giovanni Bassano: Tota pulchra es
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Agnus Dei I, II, III

Förutom puzonet återfanns även bland instrumenten teorb, som är en luta vilken användes främst på 1600-1700-talet, och en zinka, blåsinstrument som var mycket populärt fram till 1650-talet, samt en orgel, som nog inte behöver någon närmare presentation. Ensemblen hade även begåvats med sju sångare, med stämmor från sopran via countertenor till bas.

Styckena var vackert sammanvävda i ett sammetslent flätverk, som gjorde att publiken helt enkelt valde att inte applådera mellan verken. Det här åstadkom en nära nog högtidlig och sakral stämning. En duett med puzoneten och zinkan skapade säkerligen en inre fägnad hos varje åhörare. Vackrast under konserten var, trots puzonetens närvaro, ändå kanske när sångarnas röster i Monteverdis “Missa in Illo Tempore” virvlade mellan kyrkpelarna upp mot taket, för att där uppe möta något himmelskt publiken inte kunde se, men ändå på något påtagligt vis kunde erfara. Och som av en händelse möter den även på Nicolas Gomberts verk med samma namn, som Monteverdi lät sig inspireras av. Gomberts verk är känt för sin komplexa polyfoni och sin användning av kontrapunkt. Monteverdi använde således tema ur Gomberts mässa, men han färgar den med sitt eget uttryck och sin egen stil, som hördes, och stundtals nästan syntes, där uppe i kyrkans takvalv.

Och det var möjligen därför denna brokiga skara hade tagit sig till Katarinakyrkan i Kraków, en torsdagskväll i september, för att få fly från samtidens påträngande brus av bilar, maskiner och mobiler, och för en stund glida fram, helt tyngdlöst, på toner från renässansen och den tidiga barocken.


Konserten arrangerades av Capella Cracoviensis.

—-
Anmärkning:
Tyvärr får ni stå ut med mina rapporter från olika konserter. De är en del av ett försök att ta mig ur den skrivkramp som jag dragits med sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Jag förväntar mig dock aldrig att skriva något vettigt om den, det överlåter jag åt folk som kan hålla känslorna i styr, samt helst låter bli med att sätta sina egna upplevelser i centrum (om de inte är ukrainare förstås, för de får faktiskt vara hur privata eller personliga som de önskar).


En inflytelserik Ignacy

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna intresseväckande kalufs tillhör Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) — en av Polens kanske mest inflytelserika tonsättare och pianister. Nåväl, nu var det kanske inte främst musiken som gav honom inflytande, enär det var hans politiska gärning som gjorde att han kan betecknas som “inflytelserik”. Han var nämligen den första premiärministern samt utrikesministern i det självständiga Polen efter första världskriget. Under hans tid som premiärminister togs flera viktiga beslut, så som att man introducerade en lagstiftning för skydd av minoriteter i Polen, införde regelverk för demokratiska val, ratificerade Versaillesfreden, och reformerade utbildningssystemet. Tyvärr var Paderewski inte någon administrativ begåvning, och han tvingades avgå efter tio månader.

Men Paderewski var alltså också en mycket framstående pianist och tonsättare. Redan som barn uppvisade han ett stort intresse för musik, som hans far inte var kallsinnig inför, och han lät intresset därför spira, först i byn Kurylivka och senare i Zjytomyr, i dagens Ukraina, där familjen ägde gods. Hans far var politiskt engagerad och deltog i Januariupproret mot den tsarryska ockupationen av Polen år 1863. Hans engagemang resulterade dessvärre i att han fängslades, vilket skulle kunna ha gjort Ignacy föräldralös (modern gick nämligen bort strax efter hans födsel), men fadern släpptes lyckligtvis snart ut ur fängelset och livet kunde ta vid igen.

Ignacys första trevande steg i musikens förlovade land skedde med hjälp av en privatlärare i piano, men redan som tolvåring blev han antagen till konservatoriet, alltså musikhögskolan, i Warszawa. Han utexaminerades sex år senare. När Ignacy var 20 gifte han sig med Antonina Korsakówna, en före detta klasskamrat från konservatoriet, men deras lycka blev kortvarig. Efter att ha fött en svårt handikappad son dog Antonia i barnsäng. Ignacy var förtvivlad, och beslutade sig därför att ägna sitt liv åt musiken. Sonen lämnades i goda vänners vård.

Från Warszawa tog sig Ignacy till Berlin där han förfinade sina kunskaper som pianist. Men hans högst eftertraktade mål var att få komma till den tidens kulturella huvudstad, Wien, och få studera piano vid stadens kända musikhögskola. Och med hjälp av privata donationer, bland annat från musiksällskapet i Kraków, skulle hans dröm förverkligas.

Hans stora genombrott kom i just Wien år 1887, och snabbt spreds rykten om den karismatiske Ignacy Paderewski. Han turnerade flitigt i Europa och givetvis i USA, och han ansågs vara en av sin tids mest framstående pianister, en riktig virtuous, med andra ord. Under denna tid komponerade han också i ett rasande tempo. Bland annat skrev han en opera, inspirerad av Wagner, “Manru”, och den ska enligt uppgift vara den enda opera av en polsk tonsättare som framförts på Metropolitan i New York.

Men Ignacy Paderewski skrev också flera symfonier och konserter. Bland de mest kända finner vi Polonia op 24, som skrevs mellan 1903-1908. Symfonin är ett magnifikt verk, som tar 75 minuter att framföra i sin helhet. Det här skulle tyvärr bli hans sista stora komposition innan hans politiska karriär tog vid. Men några decennier tidigare skrev han en mycket vacker pianokonsert op. 17, som dessvärre framförs ganska sällan. Han inledde arbetet med första satsen redan 1882 och de två avslutande satserna skrev han 1888. Ignacy Paderewski skrev också flera fina sångcykler, så som 12 Mélodies, Op.22, som är tonsättningar av tolv dikter av den franske poeten Catulle Mendès. Sångerna, som tillkom 1903, är skrivna i flera stilar, från romantiskt till det impressionistiskt uttryck. Och de ger prov på starka känslor, allt från kärlek och förtvivlan till sorg och glädje.

Paderewski återvände till politiken efter andra världskrigets utbrott och han satt i den polska exilregeringen i London. Han blev en betydande centralgestalt för motståndet mot Hitlers Tyskland och som 80-åring arrangerade han flera konserter i USA för insamling av medel till det polska motståndet. Han fick tyvärr aldrig uppleva krigsslutet, utan dog av lunginflammation i juni 1941.

Men hans eftermäle lever väl i dagens Polen, hans musik hörs fortfarande på konserthusen, och många platser och byggnader är uppkopplade efter honom. Undertecknad själv har förresten förmånen att få arbeta i en byggnad uppkallad efter den store och väldigt karismatiske Ignacy Paderewski.

___

Ovannämnda verk

Pianokonsert i A-moll, op. 17


Symfonin “Polonia” i B-moll, op 24.


12 Mélodies, Op.22

Källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Ignacy_Jan_Paderewski
https://culture.pl/en/artist/ignacy-jan-paderewski


En pärla i Övre Schlesien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Över fem miljoner invånare bor i ett området som löper från Schlesiens vojvodskap (på polska Województwo śląskie) i södra Polen, till nordöstra Tjeckien, och centralorterna är polska Katowice och tjeckiska Ostrava. Fem miljoner, nästan lika många som bor i Norge, trängs på en yta 5000 kvadratkilometer. Norrmännen, om man nu ska ta den jämförelsen, har nästan åtta gånger så stort utrymme att vistas på. Så det är trångt, i det som kallas Övre Schlesiens storstadsområde, som på polska kallas Górnośląsko-Zagłębiowska Metropolia, eller rätt och slätt Metropolia GZM. Området består av 41 kommuner, stora som små, och är det största storstadsområdet i EU.

Nu är det lätt att tro att detta tättbebyggda område enkom består av stora trista höghusblock, som färgats grå av all kol som eldats i husen. Det kol som eljest varit, och till många delar fortfarande är, områdets huvudsakliga inkomstkälla. Kolgruvorna har här legat tätt. Men precis som tidigare angivits på denna bulletin, gömmer Övre Schlesiens storstadsområde pärlor.

Nikiszowiec är en sådan pärla, som ligger gömd mellan järnvägsspår, gruvlavor (se beskrivning nedan), skorstenar och lockande grönska. Platsen är uppkallad efter ett gruvschakt som på tyska har fått namnet Nickischschacht. Redan under 1800-talets första hälft hittade man kol och de första gruvschakten fanns på plats år 1826. Mot slutet av 1800-talet var gruvan mycket inkomstbringande, men det kvartstod ett problem, som man faktiskt inte hade löst under de decennier som gått sedan man invigde gruvan; det fanns inga bostäder till gruvarbetarna.

Först byggde man arbetarbostäder i närliggande Giszowiec, men det visade sig snart vara alltför ringa till antalet. 1908 tog man därför beslutet att bygga ytterligare bostäder något närmare gruvan. Tanken var att de färdigställda bostäderna skulle rymma 5000 boende på en yta 20 hektar. Man fastslog även att det därtill skulle byggas skolor, inrättas sjukvård, konstrueras vattensystem, instifta en brandkår samt byggas kyrka till de boende.

Det var de båda arkitektkusinerna Emil och Georg Zillmann som fick uppdraget att rita och utforma bostadsområdet. Kusinerna var hemmahörande i Berlin, enär detta ådrog sig på den tid då området låg i Kejsardömet Tyskland. Arbetet inleddes 1908 och pågick ända fram till första världskrigets utbrott, då arbetet gjorde ett uppehåll. Kyrkan, som är ett riktigt praktexemplar i nybarockstil, färdigställdes först på 1920-talet då Nikiszowiec hade blivit polskt, och den rymmer en orgel som äger hela 5350 pipor.

Nikiszowiec är, som sagt, en pärla. Husraderna, byggda i rött tegel och ofta med rödmålade fönsternischer, löper gemytligt sida vid sida, utan att för den delen bli tråkig. Här möter man nämligen välvda fönster, burspråk, terässer, loggia, arkader, balustrader, överbyggnader mellan hus, och trots att husen är byggda i samma tankestil, finns här ett myller av uttryck. Ingen port är den andra lik. Och mellan husen återfinns ofta innegårdar med blommande växter, högväxta träd och lekplatser. På Plac Wywolenia, Befrielsetorget, ligger kaféerna och restaurangerna tätt, och det är en trivsam atmosfär, så där som det ofta är på mindre orter. Det känns väldigt långt från en grå tristess som mången svensk kanske föreställer sig att man finner i detta tättbebodda storstadsområde.

Från Nikiszowiec tar man sig enklast med buss, som i ett rasande tempo kastar sig ner från den kulle som gruvsamhället återfinns på. Runt omkring kullen ligger husen tätt. Flerfamiljshus, villor, gamla, nybyggda, tjusiga sekelskifteshus med vackra ornament samsas i en säregen gemenskap. Och via ett komplicerat vägnät, där avfarter och påfarter väver en tillsynes oändlig väv av människors vilja att förflytta sig, hamnar vi slutligen i pulserande och det alltid lika intagande Katowice.


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Sophie Engström


Foto: Gustav Söderström

Källor
https://www.zabytkitechniki.pl/poi/1715
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Nikiszowiec
Om gruvlave: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Lave

—-

Man kan, med all rätt, vara kritisk till användningen av begreppet “Övre Schlesien”. Schlesien är ju den tyska benämningen på regionen. Bättre hade varit att utgå från polska språket och göra ordvalet Śląsk/Slonsk eller Silesien, och om jag återkommer till regionen lovar jag att använda någon av dessa istället.


Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski


Med Karol på badstranden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, music, poetry, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är dags för sommarsol på stranden, och själv tillbringar jag gärna den i sällskap med Karol Szymanowski. Här syns han dock med andra fagra män, längst till höger syns legenden Arthur Rubenstein och i mitten, ja, vem kan det vara. Någon som namnges som Philpitt i databasen (där fotografiet återfinns). Fotot är fångat i mars 1921 och platsen är Miami.

På den tiden var det tydligen inte förkastligt att framstå som äldre, enär både Rubenstein och Szymanowski stolt poängterar sina promenadkäppar. Den anonyme Philpitt står i mitten med hatten instoppad under armen. Han ler käckt, och kanske sådär amerikanskt modigt. Vid hans sida står Arthur Rubenstein som lutar sig framåt, och spejar mot vännen Szymanowski, som står med hatten i handen. Szymanowski kisar lite blygt mot kameran och fotografen. Och nog kan det ha varit varmt den dagen, ty runtomkring de tre syns badgäster och parasoll.

Jag låter här fotograferiet ackompanjeras av Słopiewnie, op 46-bis som skrevs på sommaren 1921 då Szymanowski var hemkommen från sin resa till USA. Kompositionen markerar ett nytt inslag i Szymanowskis konstnärliga uttryck, som enligt Szymanowski själv skulle uttrycket anspela på äldre polsk stil. Det var också det första stycket av honom där inslag av folkmusik från Tatrabergen framträder tydligt. Dikterna till Słopiewnie var författade av Julian Tuwim, grundare av författargruppen Skamander. Gruppen hade väckt stor uppmärksamhet samma år, då de ville omdana den polska litteraturen och då särskilt poesin. Deras mål var att upphäva de nationalistiska och patriotiska inslagen i polsk poesi, och istället återbörda poesin till det vardagliga språket, och således också till vanligt folk.

Alistair Wrightman, en av de främsta bland Szymanowskis levnadstecknare, menar att kompositionen passa Tuwims dikter ypperligt. Den ska enligt honom bära en “arkaisk barbarism”, som driver fram Tuwims dikter, vilka var författade på ett påhittat slaviskt språk, som anknöt till protoslaviska, eller urslaviska. Även titeln, Słopiewnie, är ett påhittat ord, som enligt Wrightman kan härledas till det polska ordet “słowo”, som betyder just “ord”, och “piewnie” som skulle kunna härledas till “pienie”, som betyder högtidlig eller klangfull sång.


Källor:

https://crispa.uw.edu.pl/object/files/677210/display/Default

https://wsjp.pl/haslo/podglad/94360/pienie/5233275/spiew

https://imslp.org/wiki/S%C5%82opiewnie%2C_Op.46-bis_(Szymanowski%2C_Karol)

Wightman, Alistair “Karol Szymanowski. His life and work” Routledge, London and New York 1999


Bland skogarna i Transkarpatien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Transkarpatiens oblast
Karpaternas biosfärreservat

Från Ivano-Frakivsksjtjyna tar vi oss söderut till Transkarpatiens oblast. Oblasten, som tillföll Sovjetunionen efter andra världskriget, gränsar till tre länder, Slovakien, Rumänien och Ungern, och den senare har dessutom en betydande minoritet i oblasten. Över 80% av befolkningen säger sig ändå vara ukrainare och har ukrainska som modersmål. Men det är möjligen en sanning med modifikation, enär det även bor en betydande andel rusiner området. Dessa är inte en erkänd minoritetsgrupp och betecknas därför som ukrainare i statistiken. Utöver ukrainarna har ungefär 12% ungerska som modersmål. Här finns dock också andra minoritetsgrupper, så som rumäner, ryssar och romer. Transkarpatien är således ett mycket mångkulturellt område. De största orterna heter Uzjhorod, Mukatjevo och Chust.

När man säger Transkarpatien till en ukrainare får de ofta något drömskt i blicken. De börjar ganska omgående att tala om naturen och de vackra bergsmassiven. Och inte undra på det, ty här bjuder naturen på ett storslaget skådespel… Nåväl det är förstås en mycket mänsklig missuppfattningen att naturen gör sig till för oss.

I Transkarpatien finns alltså flerfaldigt unik natur, och ett sådant exempel är Karpaternas biosfärreservat (Карпатський біосферний заповідник), om det nu heter så på svenska. Området består egentligen av flera olika reservat i oblasten. Den första delen av reservatet beslöts redan 1958, och tio år senare beslöt man att utöka det ytterligare. Idag täcker reservatet över 580 km², och finns med på UNESCO:s lista över biosfärområden. 90% av reservatet är täckt av skog, och här återfinns även urskogar, såsom de unika centraleuropeiska bokskogarna. Man kan finna liknande skogar i Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Här finns även ett mycket rikt växt och djurliv, med arter helt unika för området, samt runt 60 växter och över 70 djurarter som finns noterade i den ukrainska Röda boken.

Som så ofta med känslig natur, är vår mänskliga påverkan dessvärre av negativ karaktär. Skövling av skog, tjuvjakt av hotade arter, och horder av turister som vallfärdas till området är ett stort problem. Ett exempel på det senare är Påskliljedalen (Долина нарцисів). Varje vår täcks marken i dalen av miljoner soltörstande påskliljor. Tyvärr anländer också nästan lika många turister, vilket för med sig en omfattande åverkan på naturen.

Så istället för att åka dit och trampa ner känsliga växter, hänger vi oss nu åt att njuta av ett fotografi från denna förtrollande plats. Ta ett djupt andetag, och fly bort från julstressen.


Bildens källa.

Källor

Biosfärområden