viewpoint-east.org

Pensionärer i cabriolet

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Må bra…” tänker jag när jag tittar på bina som jobbar på bland lavendeln i mammas trädgård, “…det är inte så lätt.” Det låter så enkelt. “Ha det så bra!” säger man när man vinkar av någon inför deras semesterresa. Det är ju knappast något man kan beställa. Man kan bli magsjuk första kvällen efter skaldjursbuffén på hotellet, eller få migrän av väderomslaget. Att må bra är inte något man ordnar. Det är något man ska vara tacksam för.

Ändå är det så svårt att förstå att man mår bra, när man verkligen gör det. Oftast snubblar det där “bra” bara förbi helt obemärkt. I efterhand säger man att “då hade vi det bra.” Mer sällan hör jag “nu är ju allt bra.”

Så här i semestern är det en tanke-rebus jag brottas med. Och det får mig osökt att tänka på en grupp studenter jag hade för några år sedan. Varje gång de knatade in i vårt föreläsningsrum på Ivan Franko-universitetet i Lviv, frågade jag dem “hur mår ni?” De svarade alltid unisont “Inte så bra”.

Trots att jag under fem år försökte förklara för dem att det inte var helt bra svar att möta en svensk med, lyckades jag aldrig helt omvända dem från “Inte så bra”-stadiet. Jag försökte beskriva att om engelsmännen har “stiffer upper lip” , så har svenskarna ledsenhetsallergisk underläpp. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska svara på svaret “inte så bra”. “Oj då!” är väl det närmaste en känsloyttring vi kan sträcka oss till.

På frågan “hur mår du?” svarar man helt enkelt “bra!”. Om något är fel lägger man till, efter en djup inandning, “men…”.

Kanske är det för att vi faktiskt har det väldigt bra här i Sverige. I alla fall i jämförelse med de flesta andra människorna i världen. För i hur många länder åker pensionärer omkring i cabriolet (jo, på Kullahalvön är det en vanlig syn), eller ens har en rullator? I hur många länder är bussarna blankt nya, eller kör snudd på helt tomma? I Ukraina stuvar vi in oss i överfulla dödsmaskiner, något vi kallar “buss”, men där slutar likheterna med de svenska syskonen.

Så på många sätt är det mer rättvisande att man i Sverige lär sig att svara “bra” på frågan hur man mår, för i jämförelse med de flesta andra har vi det oförskämt bra! Men frågan är om det är därför som vi svarar så. Antagligen handlar det mer om vår nedärvda rädsla att vara besvärliga. Den rädslan finns inte hos de ukrainare jag möter. En vanlig dialog innehåller ofta väldigt mycket besvär. Men där tangerar vi ett annat ämne, så jag lämnar er med ett otydligt slut på en på en luddig tanke-rebus.

Och inte vet jag om jag egentligen mår så bra. Om du frågade skulle jag nog svara “inte så bra”. Möjligen har jag bott så länge i Ukraina att jag inte längre är rädd att besvära. Och hur bina mår vet jag helt enkelt inte. Men bland lavendeln är det i alla fall fest.

Inte lavendel, men ändå en srmestervy från Skåne. 



Vilse på semestern

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Tanken är att jag ska vila. Försöka återhämta mig själv. Som om jag vore borttappad. Vilse. Eller hoppat av en station för tidigt.

Semester. Ett så underligt begrepp. Jag är uppväxt i en familj där pappa alltid övat på klarinetten. Även på semestern. En professionell musiker kan inte vila fingrar och hörsel. De får inte slumra. Vara borttappade. Är de så lär de vara ständigt vilse. Med min mamma är det samma sak. En forskare vilar inte upp sig. Semester betyder att man ska hinna med allt det som annars inte hinns med. Och då avses inte husliga göromål, utan böcker som ska läsas. Sakutlåtanden som ska skrivas. För er som tror att forskaryrket är en dans på rosor. Tänk om. Det är fasligt mycket mindre lyxigt än vad som ofta framställs.

Gemensamt för mina båda föräldrar är att de inte tar semester. Det gör jag. Men den förvirrar mig så otroligt. För det tycks som om semester innebär att man ska hinna så mycket som möjligt i resor, bad, upplever. Jag jobbar hårt för att göra allt det där. Men det funkar inte så bra. Jag är usel på att känna mig ledig. Det är alltid något jobbmoln som spökar. Nytt för i år är att jag hade tänkt att jag inte skulle skriva. Som ni ser gick det ju inte så bra.

För tankar gnager och stör när jag kommer tillbaka till Sverige efter 10 månader. Det är så mycket jag undrar över. Saker jag ler igenkännande åt. Företeelser som är vana, trots att jag inte sett dem under en så lång tid. Det är också under de första dagarnas krispiga möte som de egentliga frågorna växer fram i mig.

Den fråga som de första dagarna stört ut allt, likt ett ilsket radiobus, är “vart tog alla bullbakande mormödrar och farmödrar vägen?” När jag växte upp fanns de överallt. De där kvinnorna med papiljottlockat grått hår. Som iklädda vida kjolar kanade runt med kundvagnar på stormarknader, köpte vetekransar på konditorierna, spelade bingo eller canasta med sina vänner. Med runda sina höfter och stora barmar fyllde de vår tillvaro. Jag tog dem för givet, men nu finns de inte mer.

Deras ersättare finns, men de är oftast trådsmala med blåjeans och vågade toppar. Det sista jag tänker på när jag ser dem är bullar. Jag tror inte att ersättarna är sämre eller mindre mormödrar eller farmödrar. De är bara väldigt annorlunda mot dem jag minns.

Och väldigt ungdomliga.

Något som jag faktiskt uppskattar i Ukraina är att det är tillåtet att bli gammal. Det är inte fult att vara gammal. Har man uppnått en viss ålder har man ska man tacka de högre makter som man brukar tacka. En hög ålder betyder att man behandlas med respekt.

Är det så här? frågar jag mig, i samma ögonblick som jag beslutar mig för att låta bli att svara på den frågan. Något som är säkert är att evig ungdom tycks vara allas förhoppning här. Om det är bra eller dåligt överlåter jag till läsaren att svara på.

On our way to Mölle, Kullaberg. summer  16

En semrsterbild. Foto: Sophie Engström.



En hyllning till Murchin och alla andra pälsklädda vänner som lämnat oss

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Klockan fem i morse vaknade jag med ett ryck. Det är visserligen inte ovanligt. Jag har en tendens att vakna med ett ryck och undra vad som är fel, tills jag kommer på att det antagligen bara är livet som spökar och stökar. Då brukar jag försöka somna om. Jag får ta det där med livet senare, tänker jag.

Men i morse var det annorlunda. Jag pinnade upp på mina trötta ben. Tog en lov runt lägenheten. Tittade ut på det där mjölkvita gryningsljuset, det som oftast får mig att känna mig som mest naken och ensam. Jag tittade ut genom köksfönstret, och såg till min förvåning att Anjas och Volodjas dörr stod öppen. Det var konstigt, tänkte jag, innan mina trötta ben beordrade mig tillbaka till sängen.

När jag några timmar senare stod på balkongen fick jag höra av Anja vad som troligtvis väckt mig. Hennes katt, den fina balkongherren Murchin jag så ofta har pratat med, hade somnat in. På senare tid har han varit loj, lite ointresserad. Veterinären har gjort hembesök, och jag har förstått att allt inte stått rätt till. Och i natt drog han sitt sista andetag. 

Anjas sorg är givetvis oändligt djup. Jag vet hur det känns att förlora en pälsklädd vän. Det gör ont. Fysiskt ont. Ord kan inte lindra. Det vet ni som också förlorat en pälsklädd följeslagare. De är nämligen ofta långt mycket viktigare för oss djurägare, än vad de som vandrar genom livet utan pälsvänner, kan förstå.

Den här postningen har inga andra avsikter än att skicka en sista hälsning till vår balkongherre, Murschin, och till alla andra pälsbollar, som lämnat oss nyligen. Jag sänder er en virtuell kram, mina vänner. I tanken finns jag med er och era vänner. Er sorg är inte mindre betydelsefull än någon annan sorg.

Grannkatt
Vår balkongherre, Murchin. Saknad inte bara av Anja och Volodja, utan av alla oss som bekantat oss med honom. vår gård blir aldrig den samma utan dig. Foto: Sophie Engström.


Ett stenkast från mitt sovrum

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På filmduken rullar kroppar förbi. Kroppar av människor som en gång levde. Rörde sig. Skrattade. Grät. Var som människor är mest.

Jag står i ett kalt rum på Lonsky museet i Lviv. Det är varmt ute, men här inne råder evig vinter. Museet är inrättat i ett före detta fängelse. Trots att jag försöker värja mig, misslyckas jag. Ondskan tränger sig på. De människor som våndats här vill att jag hör. Hör, ser, känner deras död. Det går inte att värja sig. Inte när jag står här, där det skedde.

Den 23 juni 1941 påbörjade NKVD en sex dagars lång och fasansfull kampanj. Orsaken var att tyskarna närmade sig Lviv, och man ville röja undan spåren av de man fängslat, och det var otänkbart för NKVD att lämna fångarna så att de kunde befrias av tyskarna. Under de sex dagarna mördades 4000 ukrainare, judar och polacker i Lviv. 1681 av dem var fångar på fängelset jag nu besöker.

Filmen som rullar framför mina tårfyllda ögon är fångad av nazisterna som lät anhöriga söka sina familjemedlemmar bland de mördade. De håller näsdukar för sina näsor och munnar. Stanken måste varit grotesk.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att där finna en älskad vän, släkting, son eller dotter. Det går inte. Det är för ohyggligt. Något sådant kan väl aldrig hända mig. Eller…

Det är nästan lätt att föreställa sig hur de rädda och terroriserade Lvivborna såg nazisterna som befriare. Det var väl en naiv och enfaldig förhoppning om att mänskligheten inte kan vara förevigt ond.

Men det visade sig vara ett ödesdigert ställningstagande, som man än idag betalar priset för. Ukrainarna som fascister är ett stigma som riktigt klibbat fast. Sovjetunionen visste hur man skulle spela de korten, och än idag lever vi i en tid där vissa kallar ukrainarna för fascister, med en handrörelse mot det minnet. Dödandet och mördadet hade dock bara börjat. 700.000 mördades i Lviv av tyskarna. Av dem 130.000 judar. Staden blev aldrig den samma igen. 

Det är 76 år sedan mördandet inleddes på en plats som bara ligger ett stenkast från mitt sovrum. Kanske tycker du att det är länge sedan, men i en stad som Lviv lär man sig snart att 76 år är en kort tid. Mördandet kan när som helst ta vid. Vi kan inte bortse från att det var vi människor som gjorde oss skyldiga till detta. Vi människor. Det är en del av oss, som vi måste bekämpa. Det pågår nu. I Syrien. Och på så många andra platser. Vi ska aldrig glömma, eller förneka att vi är kapabla till just det. Att mörda varandra på bestialiska vis.


Om mina och en barnboksförfattares rädslor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

För några dagar sedan läste jag en text författad av en mycket rädd barnboksförfattare boende i Sverige men med tjekiskt ursprung. Hon är så rädd att hon inte vågar gå ut om kvällen och enligt egen utsago har hon införskaffat sig ett vapen. För att skydda sig mot det hon är så rädd för. Hon är inte ensam. Jag har hört och läst detta många gånger före Katerina Janouch skrivit om det. Hon är inte ensam, men det ger henne inte mer rätt. Man ska inte raljera över andras rädslor. Det är fult och gement. Jag tänker inte heller göra så, men jag vill sätta hennes rädsla i perspektiv.

När jag flyttade till Lviv kom jag ofta på mig med att jag rädd för ukrainska män och deras kroppsspråk. Min rädsla tog sig väl inga extrema uttryck, men jag märkte att jag tittade bort när jag upplevde något som hotfullt. Lite som att sticka huvudet i sanden. För inte hade det hjälpt om jag tittade bort eller inte.

På många sätt tyckte jag själv att min rädsla var underlig. Jag hade ju före min flytt hit ofta varit i landet, men förhållandet blev liksom något annat när jag omgavs av dem varje dag.

Under flera år rådde ett vapenstillestånd mellan mig och de ukrainska männens kroppsspråk. Jag tittade bort. De syntes inte i min horisont. Men under Euromajdan förändrades allt. Plötsligt blev jag en del av väldiga folkmassor, som så ofta bestod just av ukrainska män. Vi blev helt utan fredsförhandlingar blev de ukrainska männen med deras vildvuxna kroppsspråk mina vänner. De var inte längre hotfulla. Bara helt normala. Som ukrainska män är som mest. Jag insåg att jag hade ålagt dem en hotbild de inte bar med sig. Det var faktiskt jag som hade haft fel. Gjort en felaktig bedömning.

Det var strax efter den insikten jag satt vid badsjön Vynnynkiy strax utanför Lviv, och såg en grupp unga män närma sig platsen där jag satt. Helt utan att jag förstod varför blev jag rädd, men efter en stund förstod jag att det var något knas med deras kroppsspråk. När de kommit tillräckligt nära hörde jag att de talade arabiska, eller möjligen persiska. Ju närmare de kom, ju räddare blev jag.

Men så plötsligt vek de av. Stojande och hojtande sprang de mot den bungalow de hyrt. De såg antagligen inte ens den rädda tanten på stranden.

Jag satt där på stranden och skämdes så förfärligt. Min rädsla handlade bara om att jag såg något som inte var lika hemtamt. Och när jag satt där kunde jag till fullo se hur rädd jag tidigare varit för ukrainska män, och hur jag genom tillvänjning börjat uppskatta deras kroppsspråk.

Ur någon hjärnvirvel dök då min japanska vän upp. Och hur hon berättade för mig om hennes syster, som när besökte min vän i Sverige, var fullkomligt livrädd för de svenska männens kroppsspråk. Hon vågade inte röra sig på gatorna. Jag skrattade då, tyckte det var märkligt. Vadå, våra män är ju så timida.

När jag satt där på stranden tänkte jag på den berättelsen, på hur svårt det är att förstå varandras kroppspråk. Att vi är fångade i vår egen tankestil, vår egen kontext. Och hur lätt det är att utgå från att någon annan är hotfull bara för att vi inte förstår vad deras röster och kroppar säger.

Jag ska inte mästra, förringa någon annans rädsla, men det är ganska troligt att många av våra rädslor bara bygger på att vi är ovana vid varandra. Rädslorna finns inne i våra huvuden, och bygger inte alltid på en verklig situation. Med lite lyhördhet, och öppenhet, hade vi faktiskt kunna förhindra att vi bygger högre murar och köper vapen. För vad är det vi försöker skydda oss ifrån? Vår egen rädsla? Den lär inte dö av några kanoner.

Men innan jag knyter ihop säcken, vill jag tillägga en tanke. Nästa gång du känner rädsla för någon, ställ dig då frågan hur du uppfattas. Det är inte helt säkert att du uppfattas som det viljelösa offer du själv tror dig vara. För det är väldigt svårt att se människorna för alla fördomar. Och PS. Precis som det här inlägget, så bygger de på förenklar och generaliseringar.

hi there dog!
Hundars kroppspråk är faktiskt lättare att förstå än människors. Visst är det konstigt?! Foto: Sophie Engström.


En mästare från Szczecin

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“En sak är i alla fall säkert, jag kommer då inte dö i något terrordåd när jag går på konsert,” tänker jag när jag blickar över den glest utspridda publiken på filharmonin i Lviv. Ja, jag är medveten om att det är groteskt att skämta om terrordåd, men det är ändå ett underligt sammanträffande att de konserter jag uppskattar som mest också är de med minst publiktillströmning. Jag är kanske en sådan där som publikfrieri helt enkelt inte fungerar på.

Gårdagens konsert var därför inget undantag från regeln om att jag njuter bäst där andra är som mest likgiltiga.

Consortium Sedinum från Szczecin är en ensamble som koncentrerar sig på tidig musik. De spelar på tidstrogna instrument. Ett konststycke i sig. För att behärska ett barockinstrument måste man inte bara vara utrustad med ett himmelskt tålamod, utan även styrka. Varje stycke måste inledas med att musikerna stämmer sina instrument. Läääänge. Jo, så är det visserligen för alla, men barockinstrumenten tycks motsträviga, och det är inte ovanligt att de stämmer flera gånger under en och samma konsert. Till och med mellan satserna. (Vilket är helt uthärdligt. Värre är det med de envetna applådfanatikerna. Man borde låsa fast deras händer tills det att alla satserna avverkats.)

Klangen från instrumenten är också spröd, skir, som om tonerna tvekar med att färdas över sekel för att delge oss hur det kanske lät en gång. Vi måste låta oss hänges åt tonerna för att riktigt urskilja dem. Men ändå ställer man sig frågan, var det så här det lät? Spelade de verkligen så fort/långsamt? Låg emfasen verkligen där i den satsen? Eller är det våra öron som vill ha det så? Under gårdagens konsert var det framförallt violan som utmärkte sig. Kanske för att han orkade hålla emot, så att instrumentet hördes. Det var ögonblick jag verkligen trodde att det nog var så här det lät.

Men kvällens stora begivenhet var ändå att få återse och återhöra den eminenta dirigenten Paweł Osuchowski. Förra året var han här med ensamblen Fundacja Akademia Muzyki Dawnej, men i år kom han med Szczecin Vocal Project. Det är ganska uppenbart att det spelar mindre roll vilken uppsättning musiker eller sångare han har framför sig. Hans inlevelse i musiken, hans förmåga att gå in i varje ton och gestalta det med sina rörelser, är fullkomligt unik. Jag har sett många dirigenter genom mina dagar. Men ingen med en så unik förmåga att vara inne i musikernas toner. När Paweł Osuchowski lyfter sina händer och ställer sig på tå, börjar musiken formligen strömma ur honom. Men missförstå mig inte. Det är inte så att han är musiken som spelas, utan det är som i kollektiv kraft. Genom sin inlevelse lyfter han musikerna. Hjälper dem att höras och förstås av publiken.

Szczecin ska vara tacksamma att de har en så fantastisk dirigent i sin stad. Och vi i Lviv kan vara tacksamma att han har för vana att besöka oss varje sommar. För även om konserterna inte är några kioskvältare för andra, så får de mig att kunna uthärda sommaren, som tyvärr nästan aldrig innebär några konsertbesök.

Jag delar även några filmklipp från deras besök i Ternopil, men tyvärr måste ni klicka på länken då den som skapat filmerna har blockerat möjligheten att “bädda in” filmklippen.

Consortium Sedinum.

Szczecin Vocal Project.


En frihetens bris

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon står framför mig i kön. Håret är fäst i en fin knut. Bästa dräkten har hon på, och den vackra broschen knistrar i solstrålarna som letar sig in genom fönstret. Nu är det hennes tur, och med högtidlig röst säger hon:

– Warszawa, tur och retur.

Det skulle kunna vara vilken scen som helst, som utspelar sig på tågverkets biljettkontor, men det är det inte. För det är dagarna efter visumfriheten, och vi som står i kön för att köpa utrikesbiljetter vet att det här är en stor dag i den tjusiga damens liv. Det är dagen hon kan köpa en biljett utan att visa upp sitt visum.

Vi är många i kön, men det finns ingen irritation eller otålighet bland de väntande. Alla har väntat på detta ögonblick. Inklusive undertecknad.

Frågor vid gränsen kommer nog ingen ifrån, om deras hemresa, bankkonto och boende, men det är en symboliskt viktig händelse det här. “Det är Ukrainas Berlinmur-ögonblick,” som president Porosjenko sa. Ett slutgiltigt bevis på att man har brutit sig ut ur de sovjetiska bojorna.

Glädjen begränsar sig inte till köerna till tågbiljetter. Även i bilköerna vid gränsen infinner sig en uppsluppen stämning. För att föreviga denna dag tar man bilder på sig själv och sitt resesällskap. Man lägger upp dem på Facebook, med tillhörande verbala glädjevolter. I bakgrunden ser jag hur de kilometerlånga köerna slingrar sig, men de leende ansiktena fyller bilden. Det är det enda jag ser.

För vi vet alla vad det har kostat. Hur många liv som släckts ut. Alla brutna vänskapsband. Familjer som splittrats. Hjärtan som gråtits ut ur minnen. Det här har inte varit en vanlig resa. Det har varit en resa in i en ny era. Ukrainarna kommer aldrig tänka på sig själv på samma vis igen. Nu befinner vi oss i en ny tankestil, för att låna Ludwik Flecks begrepp.

Den fina damen i biljettkön lägger upp tvåhundring efter tvåhundring på disken.

-Tänk, det blev till och med billigare än jag trodde, säger hon glatt, greppar tag i sin dyrgrip, biljetten till Warszawa, och lämnar oss i kön. 

Men kvar finns en frihetens bris. Vi sträcker oss mot den och låter oss svepas med.

Lviv when it rains