viewpoint-east.org

Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.


I Alice värld. Del 3 – vikingaspåret

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, ukraina
Tags: ,

“Vad var det de hette sa du?”, frågar Nastja. “Rodjanski… den sovjetiska armén”, ropar Volodymyr Stupak tillbaka till baksätet. “Aha, så det var en armé här som hette rodjanski och det var strider på platsen”, säger Nastja.

 

Vår ciceron Volodymyr Stupak rattar säkert på de gropiga vägarna.

Scenen utspelar sig i bilen när vi åker från Pidhirshi mot Olesko och senare
tillbaka till Busk. Volodymyr Stupak har tagit bilen och kört oss till en plats där andra nordmän varit före mig. Vi har precis lämnat Pidhirshis kloster och dessa nordmäns gravfält. Volodymyr har berättat om ett slaget som stod där, mellan sovjetiska armén och tyskarna, som delvis förstörde fältet. Det är en fascinerande insikt att vår tolk, gymnasieeleven Nastja, inte riktigt har klart för sig vilka sovjeterna var, som på ukrainska heter Союз Радянських (radjanskish) Соціалістичних Республік. Det säger en del om att Ukraina har gått vidare, och lämnat paradigmet Det stora fosterlandskriget bakom sig.

När nordmännen, eller varjagerna, kom som handelsmän till platsen fanns där redan en stor bosättning som grundats under 700-800-talet. Bosättningen hette Plisnesko och beskrivs första gången i krönikorna år 1188, men fanns alltså långt tidigare. Det var en stor bosättning som kringgärdades av en trämur och vallar. Bosättningen förstördes 1241 av Batu khan, en mongolisk krigarhövding. Även klostret förstördes, men återuppbyggdes dock. Idag finns endast vallarna kvar av den stora bosättningen. Utanför dessa vallar finns det alltså lämningar från nordmän och då i form av gravar. De första utgrävningarna gjordes 1870 av en amatörarkeolog, men det var under 1940-talet som mer systematiska utgrävningar gjordes.

Vid vårt besök fick vi en helt utomordentlig guidning av Fader Viktor, som leder klostret i Pidhirshi. Fader Viktor berättade att man har hittat ringar, krucifix samt ett svärd på gravfältet. Enligt Fader Viktor kan man beskåda de skatterna i Kraków, men det har jag inte kunnat verifiera eftersom jag tyvärr glömde fråga på vilket museum. (Tips mottages tacksamt!)

Fader Viktor.

Nastja och Fader Viktor.

Forskaren och arkeologen Fedir Androsjtjuk, som arbetar i Sverige, kan troligen förtälja mer om den saken, då han forskat just på nordmäns resor i Österled och skrivit boken Swords and social aspects of Weaponry in viking age societies.

Idag är det svårt att skönja att det finns ett gravfält på platsen. De förstördes vid det slag som beskrevs inledningsvis.

Gravfälten idag.

Gravyr från 1800-talet föreställande gravfälten.

Jag tänker på Alice Ankarcrona. I sin självbiografi beskriver hon hur hon red från Busk till Olesko och Pidhirshi. Hon måste ju också hört de här historierna. Det går en linje från Sverige till Busk, och på något märkligt vis ritas jag in i den. Så som Alice måste har känt. Vi människor är så finurligt sammankopplade. På nästan varje plats kan du gräva och du hittar en bit som känns kopplad till dig själv. Märkligt då, att vi trots detta hellre ser våra olikheter. Bygger murar. Och mördar varandra i krig.


“Skriv en bok”

Category: by sophie engström
Tags:

Jag undrar om inte en av de otäckaste meningar jag känner till är: skriv en bok. Den där frasen dyker gärna upp om jag engagerat talar om något som intresserar mig. “Skriv en bok!” och jag blir tyst. På mig fungerar det ungefär som att säga till mig att vara tyst. “Skriv en bok eller håll käften!” Tyvärr håller jag sällan käften en längre stund. Snart är jag lika involverad i nya tankar och grubblerier. 

Det fanns en tid jag ville skriva en bok. Eller mer exakt, min stora dröm var att se mitt namn på ett bokomslag. Men sedan blev jag vuxen och kom på att även om jag hade många idéer så var de knappast stoff till en bok. 

Eftersom jag ändå är skamlöst envis bestämde jag mig för att i alla fall forska. Då skriver man ju en typ av bok. Det visade sig dock att jag, eller mina idéer  (något oklart vem som var skurken), inte var “något ämne”. Det har tagit mig i alla fall ett årtionde att acceptera att jag inte är (eller möjligtvis har) något ämne.

Så någon akademisk bok lär det inte heller bli.

Nu skulle man ju kunna tro att detta är en insikt, insikten om att jag inte kommer skriva någon bok, vuxit gradvis inom mig. Det är möjligt att min hjärna inte fungerar så, för den insikten kom till mig som en bomb. I duschen, dessutom. Vidare var det väldigt nyligen. Mina hjärnvirvlar säger mig att det bara var för någon dag sedan. En helt färsk bomb, alltså. 

Så nu återstår det bara att svara på frågan vad jag nu ska göra med det där livet när jag inte ska skriva någon bok. Ja, vad gör man med livet när man inte planerar att skriva en bok?

Men det är klart att det möjligtvis låter sorgligt, men det är ju också möjligt att det är en befrielse. Där fick du, boken! Up your!

Sedan kan man också fundera på att det finns växthus och att det finns växthus. 


En stjärna på hemmaplan 

Category: by sophie engström, music
Tags: ,

Oksana Lyniv. Det är möjligt att det namnet inte är känt i stugorna i Sverige, men det är bara en tidsfråga innan ni alla vet vem hon är. Hon är nämligen något så ovanligt som en kvinnlig stjärndirigent.

Oksana Lyniv föddes i Brody, som ligger några mil nordost om Lviv. Hennes far är känd i trakten och leder en mycket uppskattad kör. Så egentligen är det var kanske inte så underligt att hennes yrkesval föll just på dirigentyrket. Och det är tur för oss nu levande att hon tog det beslutet.

Jag ska villigt medge att jag inte hade större förväntningar på kvällens konsert än jag brukar ha. Men redan vid hennes första slag insåg jag hur fel jag hade. Det är nämligen så att man mycket väl kan höra en dirigent. Även trots att orkestern i fråga inte riktigt kan fylla den kostym hon erbjuder. Nu ska ingen skugga falla på kvällens orkester, INSO Lviv. De är en orkester som går från klarhet till klarhet. Men rymden fanns inte riktigt där. Det var som om de var rädda för att följa med Lynivs anslag.

Jag undrar om inte kvällens konsert kommer att gå till historien som en av de mer välbesökta på Lvivs filharmoni. Det fanns inte en enda sittplats kvar till oss abonnenter. Det betydde att vi stod i trippla rader. Packade som på en marshutka. Det här innebar att klangen och ljudet svaldes av våra kroppshyddor. Franz Liszts Faust är ett stycke som kräver ett luftrum. Så att tonerna kan färdas. Det klarade de inte ikväll.

Sedan har jag väl ett och annat att säga om konferencieren, och jag fick en känsla av att Oksana Lyniv skulle kunna falla in i min skepticism. Men jag väljer ändå att inte berör det mer än att säga att var man har sin plats, och bara för att man är helt rätt på den plats, betyder det inte att man funderar på alla.

Men avslutningsvis vill jag poängtera att Oksana Lyniv är en starkt lysande stjärna. Ett exempel på att kvinnor kan. Och det ofta så utomordentligt bra! Ser bara på videon och förundras över hennes slag. En konst i sig!

Oksana Lyniv (vid slottet Pidhirshi, skulle jag tro). 


Sluten värld

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags: , ,

När jag var i Busk berättade Myhailo och Ivan för mig om Palats Badenis stora park. Under den tid som Badeni ägde parken var den en sluten värld för de vanliga Buskborna. En gång om året höll parken öppet. Då fick staden befolkning äntligen beskåda parken som var byggd i engelsk stil.

Det är inte riktigt lika illa med de botaniska trädgårdar som finns i Lviv. Den största trädgården är öppen för allmänheten flera gånger om året. Botaniska skogsträdgården är till och med öppen alla vardagar. Året om.

Något som tyvärr är stängt för allmänheten är växthusen. Och det är i princip omöjligt att komma in om man inte har en vän som Flora. Igår fick vi därför möjlighet att besöka denna slutna växtvärld.

Close up.

Small green

Begonia

Palm house

High high

+19

Sweet pink


USC – öppnar upp för nya kontakter 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

Idag hade jag ett sådant där möte, som ger kraft och förhoppningar om en bättre framtid. Jag träffade nämligen Antalolij Kyryljuk och Anastasia Antonyk på organisationen USC – Ukrainian-Scandinavian Center

USC är en NGO som vill skapa kontaktytor mellan Ukraina och Skandinavien. Tanken är att man genom möten kan utveckla en förståelse som leder till djupare och starkare kontakter. I somras hade de en sommarkurs för norrmän och ukrainare i Tjernivtsi, en bedårande vacker stad som ligger belägen vid Karpaternas fot. Kursen, som blev mycket lyckad, kommer även att hållas i sommar. 

Det är Lvivs smala lycka att USC nu bestämt sig för att försöka starta upp i stan. Först ut är en kurs i norska. Och förhoppningen är att de också ska kunna starta kurser i svenska. Andra tankar är att kunna arrangera filmkvällar, föreläsningar, bibliotek m.m

Det intressantaste med USCs idé är att den är bilateral. Ukrainare ska kunna lära sig mer om Skandinavien, och skandinaver ska få en stabil och pålitlig vägledning in i det ukrainska samhället. Jag har själv efterlyst ett sådant initiativ.

Är du eller din organisation sugna på Ukraina? Ja, då är USC en bra ingång. 

Anastasia Antonyk och Antalolij Kyryljuk.


Lvivs Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

Ikväll var det åter dags för Mozart. Men denna gång fick vi lyssna till den mindre kända Mozart, Franz Xavier Mozart. Yngsta sonen till den store Amadeus. Egentligen är det inte så konstigt att han spelas just här i Lviv. Han bodde nämligen större delen av sitt liv i Lviv och trakterna här omkring. Jag har tidigare skrivit om honom

På kvällens repertoar stod två pianokonserter av Franz Xavier Mozart. Den första konsetern framfördes med bravur av kvällens solist, Olga Zdorenko. Zdorenko bor i Italien, men som har ukrainska rötter, vilket givetvis hörs på namnet. 

Det var dock den andra pianokonserten som intresserade mest. Extremt svårspelat, tycktes det mig, med halsbrytande stilbyten som inte kan varit enkla att leda. Som brukligt klarade dirigenten Ivan Ostapovytj detta galant. Orkestern gjorde också en mycket stark insats, men ibland försvann den bakom flygeln. Detta främst för att Collegium Musicum är en liten ensemble.

Ovanstående ska dock inte läsas som kritik, utan kan lika gärna bero på mitt eget val av placering i konsertsalen. Jag hade nämligen valt att sätta mig exakt i flygelns ljudkorridor.

En tanke som slog mig under konserten var om Franz Xavier Mozarts verk någon gång spelats i Sverige. Det vore väldigt roligt om någon av mina läsare kunna berätta om så är fallet. Mamma och pappa, vad säger ni? Är det vanligt att hans verk spelas någon annanstans än här i Lviv?

Nedan kan ni lyssna till en annan inspelning av den fina pianokonserten som spelades ikväll.

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: