viewpoint-east.org

Raps – den fula ankungen i Galizien

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Titta! Ser du?” säger en man på tåget från Zjovkva till Lviv till sin reskamrat. “Ja, alldeles gult. Som av guld,” svarar kamraten, nästan lyriskt. Utanför det gråsmutsiga fönstret seglar ett fält av blommande raps förbi, innan det gömmer sig bakom en träddunge.

Jag har under de senaste veckorna återkommit till denna korta replikväxling, som utspelade sig på tåget jag tog från Zjovkva för några veckor sedan. Deras snudd på barnsliga förtjusning var rörande, och smittade av sig på oss andra, som klistrade våra blickar på den osynliga tråd som löpte från mannens finger mot det guldgula fältet.

Det vore en överdrift att säga att jag vuxit upp med raps. Ty även om jag gärna skryter med att jag kommer från Skåne, så tillhör det en av min hemsnickrade sanningar som egentligen inte korresponderar väl med var jag bott i större delen av mitt liv. Jag är väl egentligen mer göteborgare än skåning, trots att ingen kan höra det på de egensinniga diftonger jag ljudar. Men trots det har raps ett särskilt rum i mitt inre. Det blir helt enkelt inte vår utan att jag sett dessa, av mig, älskade fält.

Första våren i Lviv frågade jag således mina studenter var jag skulle åka om jag ville se raps. “Raps?! Varför vill du se det?”, fnös de i kör. “Det är dåligt för den ukrainska jorden”, förkunnade de sedermera. Jag stod i stum förundran. Vadå, dåligt för den ukrainska jorden? undrade jag. Jo, raps suger upp all näring ur marken och gör den obrukbar. Den ukrainska jorden är känslig, avslutade de med.

Min (dåvarande) vana trogen tog jag inte strid. Jag tänkte att det är bäst att ta seden dit man kommer, och knep ihop munnen. (Trots att jag tyckte att det där med att jorden var extra känslig i Ukraina stämde ganska illa med talet om hur bördig jorden är här.)

Jag har därefter alltför ofta hört detta märkliga påståenden upprepas. Raps är ju egentligen synnerligen bra för mark och fauna. Det hela tycks vara en ukrainsk sanning, som tydligen inte ska utsättas för dekonstruktion. Nu har jag dock bott här så länge, att jag äntligen förstått att det är helt okej att dekonstruera olika påståenden. Ukrainarna är ett folk som älskar verbal beröring (som jag beskrivit tidigare), och om man kommer utifrån och ifrågasätter ett och annat tas det ofta emot med stor förtjusning. Äntligen kan vi fylla eventuellt förestående tystnad med lite verbal beröringsakt, tycks de mena. (Självfallet har de rätt! Vår svenska förkärlek till tomrum är alldeles obegriplig. Det är helt enkelt trevligare att tjafsa om ett och annat, än att sitta tysta och stirra tomt på varandra.)

Egentligen har jag bara två teorier varför rapsen har fått denna plats i skamvrån hos många ukrainare. Den första teorin är givetvis färgad av att jag bor där jag bor. Det är rysk propaganda. Raps är, när jag senast kollade upp det, tullbefriad export till EU. Om ukrainarna skulle producera massor av raps till EU, skulle kontaktytorna växa, och vips så är Ukraina bästa polare med EU. Det skulle inte herr Putin gilla. Därför har ryktet spridits att raps är dåligt… Ok, “fine” (som man säger här), jag medger att den luktar illa av olika fobier, så vi fimpar den. (Men ni fick lite och snacka om, och visst skakade den om litegrann? Eller hur? Bra sätt att fylla eventuella tomrum!)

Den andra teorin är tyvärr mer sansad. Det handlar om att det är så lukrativt att odla raps att bönderna helt struntat i växelbruk. Det är antagligen det mest effektiva sättet om man vill paja sin jordmån. Jag skulle tro att det är där svaret ligger. Fattigdom och förhoppningen om stor, om än kortsiktig, vinst är givetvis andra medspelare i samma scenario.

Jag tycker ändå att jag allt oftare ser dessa guldfält i Galizien. Kanske har bönderna tagit lärdom av sina misstag, och återgått till växelbruk? Idag hörde jag till och med en student som menade att hon hört en bonde medge att hans misslyckade tillvaro som rapsbonde just berodde på att han struntat i växelbruk.

Även rapsoljan har gjort entré på ukrainsk mark. När jag flyttade hit ville ingen förstå vad jag syftade på när jag sökte rapsolja på de olika basarerna. Nu har jag hittat flera utskänkningstillhåll. Raps har dock lång bit kvar innan den når solrosoljans oinskränkta första plats. Men rapsen är seg, och kommer med sin ihärdiga personlighet bli den slutgiltiga segraren.

Det är därför som jag ofta kommer tillbaka i tanken till dessa herrar på tåget mellan Zjovkva och Lviv. Deras totalt oförblommerade förtjusning. Från skamvrå till att skänka ögonfröjd. Snart är du lika älskad här som i Skåne, du kära raps.

Det är lite som den fula ankungen, eller hur?


De båda herrarna på tåget mellan Zjovkva och Lviv.
Foto: Gustav Söderström.


En bit av det judiska boklandskapet

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag böjer mig fram mot den lilla etsningen signerad en favorit, Leopold Levitskij. Uttrycket i den är både ömt och humoristiskt på samma gång. Plötsligt känner jag att någon av de nyanlända i lokalen lutar sig, liksom jag, mot Levitskijs etsning. Mannen, som följer min blick, tillhör den grupp av turister som fyller Lviv varje helg. De kommer ofta från mindre städer, inte helt sällan har de färdats mycket långt. Han omges av en doft, som många andra likt honom, lite syrlig av tåg eller buss, och den medhavda matsäcken med tillhörande saltgurka och någon alkohol. “Ciekawa” (intressant), säger han och ler lite försiktigt. Jag tror dock han avser hela utställningen, och inte Levitskijs etsning i synnerhet.

Etsningen av Leopold Levitskij heter “Läraren” och gjordes 1934, i en tid då Lviv såg mycket annorlunda ut. På översta våningen i Historiska museet i Lviv vill man just ge en inblick hur Galizien kunde te sig tiden före förintelsen. Det är en fin liten utställning, som bär det sympatiska namnet Judarna – en boknation.

Det finns ingen röd tråd i utställningen, eller rättare sagt, om den finns lyckas i alla fall inte jag finna den. Här finner man böcker från en tid då jiddisch hördes på gatorna, och då böcker som dessa lästes. För en historieintresserad kan det upplevas som något störande att det inte finns en tydlig tematik, frånsett att det mesta handlar om, eller är, skriftliga källor. Men samtidigt återger den, just med avsaknad av en röd tråd, ett myller och tjatter som det måste varit före förintelsen. Som besökare får man sig till dels ett fasligt babblande och pladdrande. Alla talar i munnen på varandra, helt utan ordning och kronologi. Och summa summarum är att det är väldigt vederkvickande. Här finner man Adam Mickiewicz Pan Tadeusz sida vid sida med Sholem Aleichems Motl, kantorns son, båda talar de jiddisch. Skrivmaskiner med alfabet på jiddisch, vid sidan om torarullar på hebreiska. Alla talar de förbi varandra, och om varandra. Bokstavligen!

Hos torarullarna fastnar sedermera min tidigare vän från Levitskij. “Fascinerande”, förkunnar han innan han rusar vidare mot nya kulturuppleveler i Lviv. Man ska ha högt tempo, om man ska hinna se allt intressant i Lviv på några få timmar.

Det finns de som gärna återger bilden av Lviv som ett näste för antisemitism och nazism. Man ska givetvis inte underskatta de strömningar i periferin som hyser dessa ismer, men för att delge omvärlden en mer korrekt bild av vad som pågår måste man också belysa det nyvakna, och kanske till och med yrvakna, intresset som finns i Lviv för de grupper som inte längre finns kvar i stadsbilden. Jag tänker här inte enkom på judarna, utan även polackerna.

Under 2018 pågår flertalet utställningar, konserterna, konferens med mera, under samlingsnamnet “Staden som (inte) överlevde“. Utställningen “Judarna – en boknation” är således bara en av flera. (Jag har tidigare bland annat skrivit om den pågående judiska utställningen på Etnografiska museet, samt om “Staden som (inte) överlevde”). Dessa engagemang är ett tydligt tecken på att de, som viftar på varningsflaggan och påstår att Lviv är en stad som ägnar sig åt att förtränga, har fel. Här råder istället en iver att få ta del av sin historia.

Således bygger man också en ny, och klart ljusare framtid. Min förhoppning är att Lvivs nya intresse också sprider sig över landet. Ty ukrainarna vill få kunskap, och hittills finns det mycket som talar för att man i en snar framtid vågar belysa de mer känsliga ämnena, så som hur vissa delar av ukrainska befrielsearmén samarbete med SS.

Under min tid här, har jag åsett en enorm förändring i förhållningssättet till stadens historia. Från att man nästan inte alls nämnde judarnas stora inflytande, till att de förekommer på praktiskt taget varje utställning. Detsamma gäller polackerna. Alltfler utställningar handlar om den tid då de var herrar över staden.

En ny grupp långväga turister, med tillhörande doftaura, har fastnat framför torarullarna. De fotograferar, och kontrollerar som brukligt, resultatet på skärmen, före det att de lyckliga rasar ner för trapporna i Historiska museet. Med sig har de en liten bit av hur Lviv och Galizien en gång tedde sig. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Jo, det är att det tycks ge dem så mycket glädje.


Leopold Levitskijs “Läraren” från 1934.


Adam Mickiewicz Pan Tadeusz på jiddisch.


Vackert exlibris som tillhört samlaren Maximilian Rappaport.


Ett dokument på jiddisch från 1777 då Zjovkva införde österrikiska lagar.


Möte med minnenas Petrusjka

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

S:t Petersburg, november (eller möjligtvis december) 1997. Nevskij prospekt. Snön virvlar upp och pressar sig möt husens fasader. De omfamnar varandra lätt, innan snöflingorna dansar vidare mot okända mål. En sträv vind drar håglöst förbi, förenas av de illvilliga kusinerna kastvindarna.

Det är nästan tyst runt mig, fast ändå inte. Ty mina hörselgångar fylls med musik. Runt omkring mig lyssnar dåtidens folk på Kino eller kanske Scorpions. Men i mina öron dansar andra toner, och ja, de dansar. De dansar balett.

Det är Igor Stravinskijs Petrusjka som fyller mina öron, letar sig in i varje hjärnvirvel, vidare genom hela mitt nervsystem. Jag är inne i Petrusjka. Jag är Petrusjka.

Ljuden förstärker det jag ser. En linkande man framför mig blir en pumpande cellosektion. Trumpeternas stötar ackompanjerar människor som väller ut ur uppgångar från stadens metro. De överfulla trådbussarna spelar en synnerligen energisk stämma på violin. Pang! Pukslagarnas stötar har just ljudsatt en förbipasserande kvinnas taktfasta steg mot ett hemlighetsfullt mål, jag inte vet någonting om.

Nej, inte har jag missat tvärflöjten. Men jag minns inte vem som bar den stämman. Vem vet, det var kanske rent av jag själv.

Musik har en helt unik förmåga att skaka fram minnen ur mitt inre jag inte trodde lagrats hos mig. När jag ikväll på Lvivs filharmoni återhör detta stycke, efter många års frivillig avhållsamhet, blir jag varse hur enormt det präglade de där månaderna jag pluggade ryska i S:t Petersburg. (Jag tyckte ju förstås att jag var helt normal. Det tycker vi ju alla om oss själva. Förmodligen beroende av medfödd vana. När mina kurskamrater lyssnade på Kino, DDT eller Akvarium, lyssnade jag nästan helt uteslutande på Stravinskij, Prokofjev, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij, Sjostakovitj, Skrjabin med flera. Det var så jag lärde känna Ryssland, via klassisk musik.) Minnen är inte alltid trevliga att möta när de legat bortglömda så där. De kan vara lite tvära och trilskas. Antagligen då de känt sig alltför bortglömda under en för lång tid.

Men att återhöra Petrusjka var inte otrevligt. Inte för att minnena var enkom lyckliga. Min studietid i S:t Petersburg var väl ungefär lika alldagligt slätstruken som det flesta vanliga vardagar. Nej, det som var trevligt att möta igen var Petrusjkas kraft, humor, nyfikenhet. Att få följa med på den snirkliga väg som berättelsen gör.

Plötsligt kommer det över mig ett väldigt starkt minne om att jag under den tiden dagdrömde om att få dirigera Stravinskijs Petrusjka, eller var det möjligen Eldfågeln. För mitt inre såg jag hur jag arbetade med det väldiga och komplicerade partituret. Hur jag vände blad, så där snyggt som bara dirigenter gör. “Stopp där, trumpeterna! Nu är det alldeles för starkt.” “Hallå, du trumpna basklarinett, var inte så blygsam! Fram med det!” Skulle jag kanske sagt.

När jag idag ser på chefsdirigenten Taras Krysas handrörelser inser jag att dirigera Petrusjka är ingen dans. Trots att det är en balett. Maken till tempoväxlingar! Tvärflöjtisten är dock helt fenomenal och parerar de kniviga partierna med bravur. Liksom hela träblåset. Aj aj. Pianisten halkar lite efter, men det avhjälps av de säkra pukslagarna. Har de någonsin kommit in fel, dessa stiliga herrar i högra hörnet. Nej, skulle inte tro det.

Det är alltså ett mycket svårspelat och krävande stycke, men Lvivs akademiska filharmoni är fullkomligt lysande. Några gånger halkar någon iväg, men på det hela taget är det så komplett perfekt som en kräsen åhörare kan önska, så som jag är ikväll.

Och visst är det fascinerande att mitt i allt detta susar plötsligt en överfull trådbuss förbi. Jag är inte längre på filharmonin i Lviv. Ty trots majvädret känner jag kylan i ett vinterkallt S:t Petersburg för tjugo år sedan. Det är musikens egensinniga lag, som tack och lov gör oss till fullkomligt maktlösa snöflingor, för oss fram och tillbaka i tid, och också ganska ofta till platser och tider vi aldrig mött.

PS. Lika lite som ovanstående text är en recension av kvällens konsert, har bilden nedan med texten att göra. DS


Karl Ivanovich Kollmann “Theaterplatz”, St Petersburg c:a 1820.


Omgiven av galningar – om boken “Furstinnan”

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Vasa. Det var ett namnpar som jag under min barndom förknippade med något tråkigt, fult och synnerligen ointressant. Allt som kunde sammankopplas med Vasa var för mig förkastligt. Vasaknäcke var töntigt. Vasaloppet var något löjeväckande. Om någon, via sitt utseende (till exempel om de hade skägg), fick mig att tänka på Gustav Vasa, blev jag både djupt förolämpad, och på många vis äcklad. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och nu lever jag sedan två decennier med en man som heter Gustav och har skägg.

Så här i efterhand har jag ibland snuddat vid tanken att det handlade om någon extrem känsla av anti-patriotism som angripit min unga barnhjärna. Det var ju ändå han som lagt grunden till det som skulle bli Sverige av idag.

På senare tid har jag dessutom utvecklat ett intresse för denna svenska dynasti. De var ju fullkomligt förryckta allesammans! Revoltörer och spritt språngande galna!

Det var därför med stor förtjusning som jag öppnade den första sidan i Eva Mattssons bok “Furstinnan. En biografi om Katarina Jagellonica“. Ty Katarina Jagellonica (1526-1583) var inte bara gift med en av de vildsinta Vasarna, Gustav Vasas andra son, hon kom också från Polen, vilket gör henne intressant för mig som när en utpräglad fixering vid allt som rör Centraleuropa.

Jag hade således mycket högt ställda förväntningar på biografin. Inte nog med att jag förväntade mig en fördjupad förståelse för det Polsk-litauiska samväldet. Jag förväntade mig även att få min nyfunna fascination för de galna Vasarna tillfredställt.

Eva Mattsson har gjort en noggrann forskning inför författandet av denna biografi. Det är inte många före henne som sökt svaret på vem Katarina Jagellonica var, och hur hon såg på sitt liv i Sverige. Därför är flera uppgifter nya, och Mattsson bryter verkligen ny mark. Det är även så, att Evas stora intresse för denna polska prinsessa, och sedermera drottning av Sverige, smittar av sig hos läsaren. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli djupt fascinerad av hennes livsöde.

Ett av de anslag som är riktigt intresseväckande, är att Eva Mattsson medvetet följer de kvinnliga släktbanden. Istället för att fördjupa sig i Katarinas far, får vi följa hennes mors anfäder till Italien. Det här är ett grepp som stärker upplevelsen av att man läser en, i många stycken, oförtäljd historia.

Eva Mattsson ägnar även mycket tid åt att levandegöra tiden hon beskriver. Vi får bekanta oss med arkitektoniska idéer, inredning, klädernas apparition, maträtter och dryckesvanor. Det här skänker en känsla av närhet till det berättade som är förhållandevis sällsynt.

“Furstinnan” är dessutom en mycket vacker, smakfull och omsorgsfullt bearbetad bok. Bildmaterialet är gediget och förstärker känslan av närvaro i tiden.

När jag läst de sista raderna i “Furstinnan” kände jag sorg över att lämna ett spännande sällskap, ja, det var som om jag lärt känna dessa damer och herrar personligen.

Jag måste ändå medge att jag initialt var något förbryllad över hur Eva Mattsson redovisade sina källor. Akademiker-skadad som jag är, upplever jag en stark ångest om jag inte har några fotnoter att klamra mig fast vid. Men snart hade jag helt enkelt förlorat mig i den fascinerande berättelsen om Katarina Jagellonica. Fotnoterna hade jag antagligen ändå inte kontrollerat, och källorna finns ju tydligt markerade i slutet av boken.

Med en avslutande fanfar hävdar jag att detta är det bästa jag läst i sitt slag under senare tid. Och då läste jag “Ett jävla solsken” nyligen. I “Furstinnan” finner vi en medryckande berättarglädje, kryddat med Eva Mattssons stora kunskaper samt att vi omges av den tidens galningar. Ja, mycket bättre kan det inte bli!


En orädd hare gör (kanske) comeback

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man ska inte tro att man inte är mottaglig för påverkan. Vi har en tendens att inbilla oss att det är andra som är mottagliga, men plötsligt får man en påminnelse om att man själv faktiskt vandrat ut på den stig någon annan stakat ut för en. Det blev jag varse häromdagen då jag läste om Arsenij Jatsenjuk. Nå, egentligen handlade det inte om honom, utan vad andra fått oss att tro.

Ni minns möjligtvis de stökiga månaderna 2016, när dåvarande premiärministern Jatsenjuk petades från sin post? Illasinnade rykten om honom började florera. Han skulle vara korrupt, och ha förhalat alla viktiga reformer som EU och IMF krävde.

Jag var själv väldigt kluven under den tiden. Orsaken var att jag alltid haft ett gott öga till denne envise politiker. Många i Ukraina, men även internationellt, har gjort sig lustiga över honom. En del har även använt det löjeväckande öknamnet Haren, för att försöka förstärka bilden av honom som fjantig och lite… ja, harig.

Jatsenjuk har dock aldrig varit harig. När han tillträdde som premiärminister efter revolutionen 2014 sa han själv att det var ett självmordsuppdrag. Men han menade att det passade honom utmärkt. För rädd var han i alla fall inte.

Jag minns tydligt bilderna av den ivrigt arbetande premiärministern när han åkte tunnelbana (istället för limousin, som hans företrädare), eller när han flög ekonomiklass till Bryssel. Det var lätt att uppfatta skillnaden mellan honom och hans företrädare. Och det var lätt att bli förförd av den iver han tog sig an uppgifterna på sin nya post.

Men min uppfattning om honom stämde verkligen inte överens med den genomsnittlige ukrainarens syn på Jatsenjuk. Det är kanske därför inte så svårt att förstå att han blev utmanövrerad utan att det tycktes beskymra folket.

Ryktena som cirkulerade 2016 var alltså att Jatsenjuk förhalade alla viktiga politiska beslut, och att han i synnerhet förhalade de som handlade om det angelägna arbetet mot korruptionen. Först var jag ganska skeptisk till dessa påståenden om Jatsenjuk. Men efter en tid började även jag tvivla, och ganska snart blev jag nästan lika övertygad som alla andra, Haren var korrupt.

När han lämnade posten som premiärminister kände jag dock något av sorg. Kanske mest för att jag upplevde det som om jag blivit lurad av den envise haren.

Sedan har jag inte funderat nämnvärt på honom. Han har fladdrat förbi i olika notiser, men jag har inte fördjupat mig i vad som skrivits.

Tills häromdagen.

Då läste jag plötsligt att polisen i Ukraina ska öppna en utredning om hur avsättningen av Jatsenjuk gick till. Det har nämligen nu framkommit att det då betalades ut stora summor pengar för att Jatsenjuk skulle motarbetas. Någon var alltså väldigt intresserad av att få Haren ur vägen.

Enligt de senaste påståendena skulle ledamöter i parlamentet (Verchovna Rada) har blivit köpta för att sabotera Jatsenjuks arbete. Men inte nog med det, man ska även ha betalat demonstranter för att skapa oreda och sprida misstro mot dåvarande premiärministern. Jatsenjuk hävdade å sin sida att hans förslag om förändringar medvetet motarbetades. Ett påstående som många vid den tidpunkten viftade bort. Hela tilltaget att få Jatsenjuk avsatt lyckades, och Haren steg ner från sin post. (De Ukraina-kännare som läser det här kanske reagerar och fräser: det där var väl hopplöst förenklat! Jag medger att så mycket väl kan vara fallet. Men vem har verkligen energi, och simultankapacitet, att fatta alla kosvängar som görs i ukrainsk politik?!)

Jag minns att jag då läste någonstans att han menade att han skulle komma tillbaka. Det var inte för utan att jag drog på smilbanden åt det påståendet. Hur hade du tänkt att det skulle gå till? skrockade jag. Men det betydde inte att jag inte kände sorg. Han hade ju verkat så uppriktig i sin insats.

Nu tycks det alltså som att i alla fall polisen tycks tro att det ligger någonting i de anklagelser som Jatsenjuk kom med då. Om det leder till att min favorithare kommer tillbaka återstår att se. Men en sak är i alla fall tydligt, Jatsenjuk är en riktig överlevare och envis som synden. Vem vet, kanske han en dag återkommer på en ministerpost. Dock bör man påminna sig om att det slagfält, som kallas “politik” i Ukraina, är allt annat än förutsägbart. Ännu har i alla fall inte Jatsenjuk svingat sitt svärd för sista gången. Eller är det en morot han håller i handen…?


Jatsenjuk i ekonomiklass. (Bildens källa.)


En resa mot avgrunden – “The graveyard” av Marek Hłasko

Category: bokrecension, by sophie engström, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag öppnar en ny bok och låter mina ögon svepa över de första raderna, känner jag alltid en särdeles njutning. Det okända lockar mig, och jag längtar efter att få kliva in i en annan värld. Precis så kände jag när jag öppnade “The graveyard” (Cmentarze) från 1958 av Marek Hłasko. En trivsam rysning löpte genom min kropp.

Ganska snart förändrades allt. Njutningen förbyttes mot en ängslig förfäran. Under resten av den korta romanen kastades jag allt längre ner i förtvivlans och hopplöshetens avgrund. Det är en förfärlig läsning, men dock så fasligt viktig.

“The graveyard” kretsar kring 48-årige Franciszek Kowalskis liv. Nå, det är inte helt sant. Romanen kretsar kring ett förödande felsteg som leder till att Franciszeks kretslopp sätts ur spel.

Betättelsen, som troligen utspelar sig ett decennium efter andra världskriget, inleds med att Franciszek möter en gammal vän. De har slagits sida vid sida tillsammans med de polska partisanerna under krigsåren. Det blir en blöt afton, och många kära minnen återupplevs. På vägen hem från sammankomsten med vännen blir Franciszek stoppad av polisen. Ordväxlingen mellan polisen och den överförfriskade Franciszek leder till att den senare blir arresterad. Avgrunden väller nu fram över hans liv, krossar allt Franciszek har uppnått. Det går inte att berätta mer om handlingen om jag inte ska spoliera hela er förestående läsupplevelse.

Utan att göra några ingående miljöbeskrivningar, gör Hłasko dåtidens Polen fullkomligt levande för mitt inre. Jag kan utan svårigheter se de trötta människorna släpa sig mellan hemmets boning och deras arbetsplatser. För mig ser jag hur middagsborden står dukade med de få varor man lyckats komma över. Jag ser butikernas gapande hyllor, och de luggslitna husfasaderna. Det är nästan så att jag känner doften av koleldningen och hur den blandas med en doft av żurek. Bilderna blir så plågsamt verkliga, att jag kommer på mig själv med att tro att jag ska möta Franciszeks frågande blick när jag lyfter mina ögon från bokens sidor.

Marek Hłasko alltför korta liv skulle nästan själv kunna platsa i en roman. Han föddes i Warszawa 1934, och växte därför upp under andra världskriget. Ett krig som också präglade hela hans existens. Han medgav själv att efter kriget kunde han inte förmå sig att skriva något vackert. Allt genomsyrades av hans upplevelser från denna tid. Efter en tumultartad studietid blev han lastbilschaufför, men han blev inte långvarig inom det skået. Han började skriva, och blev förhållandevis snabbt erkänd.

Hłasko närde en stor kärlek till Polen. Han emigrera, men kom tillbaka, trots att han inte var önskad. Han vistades i Paris, där han kallades Polens James Dean, för att sedan ge sig av till Västtyskland, och därefter till Los Angeles. Där var tanken att han skulle skriva filmmanus, men misslyckades och hade istället (?) en affär med Betty Ray, hustru till skådespelaren Nicholas Ray. Hłasko fortsatte med att skapa oreda. Under en fest ska han lekfullt ha knuffat ut filmaren Krzysztof Komeda utför en brant sluttning. Komeda avled fyra månader senare av skadorna.

Hłasko dog 1969, samma år som Komeda, i västtyska Wiesbaden, blott 35 år gammal. Marek Hłasko blev alltså 13 år yngre än Franciszek Kowalski, då denne gick mot sin avgrund.


Ukrainsk kroppsaktivism

Category: by sophie engström, gender, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kroppsaktivism. För några år sedan visste jag inte vad det var. Om någon frågat hade jag nog svarat att jag trodde det handlade om tatueringar. Men sedan en tid har denna hashtag blivit ett lika vanligt inslag som gulliga kattbilder eller bilder på olika vätskor eller föda som ska inmundigas.

För den som inte vet vad det är, kommer nu en rapsidisk beskrivning. Det handlar om att försöka sprida kunskap om att alla kroppar inte ser ut som de skönhetsideal vi omges av. Med bilder på sina felande fysionomier försöker man ingjuta mod i inte bara sig själv, utan även hos andra som inte begåvats med kroppar som följer idealen. Det är svårt att sia om detta är en trend som kommer bestå, men eftersom den tycks ha god spridning över åldersgrupperna har den möjligtvis förutsättningar att stanna här i alla fall under en ganska lång tidsrymd.

Kvinnor tycks dominera i denna aktivism, men jag håller det inte för omöjligt att det snart får spridning bland män. För faktum är att väldigt många män också tildelats kroppar som inte följer förväntningarna på hur en manskropp ska se ut.

Kroppsaktivism är troligen inte en svensk företeelse. Den går nämligen att finna på många platser runt om i världen. Men jag tror att en förklaring till varför kroppsaktivism fått ett sådant genomslag i Sverige, är att vi har mycket sträng syn på våra kroppar. Den ska tuktas och anpassas. Vi springer gator upp och ner. Styrketränar och bantar. De flesta jag känner i Sverige gör något med sina kroppar så att de bättre kan knövlas in i idealet.

När jag flyttade till Lviv var jag mycket smalare än jag är nu. Det berodde på att jag hade gått hungrig i praktiskt taget hela mitt liv. Och åren före jag flyttade sprang, eller powerwalkade, jag upp till fyra timmar om dagen. Jag gjorde även 200 situps och 100 armhävningar. Det fick mig att må bra, sa jag. Men i hemlighet ville jag helst slippa att tvinga min kropp till denna utdragna tortyr.

Min första tanke när jag fick jobbet i Lviv var hur jag skulle finna plats och få tid till mina fysiska aktiviteter för att hålla kroppen i schack. Väl på plats insåg jag att det faktiskt knappast fanns tid, eller lämplig plats för detta. I gengäld har jag svällt. Ja, jag skulle nog vilja påstå att jag är ganska rund… Ja, kanske rent av tjock. Till och med ordet skrämmer mig, men det är så sanningen (eller snarare min kropp) ser ut.

Jag är inte på långa vägar där att jag har accepterat min transformation. Tvärtom. Men något annat har kommit i vägen för mitt självhat. Och det är de ukrainska kvinnorna. Unga kvinnor, eller flickor, är ofta smala här. Men långt ifrån alla. Och i synnerhet inte om man rör sig lite uppåt i åldrarna. Det är de där andra, de som inte är smala, som gjort att jag inte riktigt kan hänge mig åt mitt självförakt.

Om man är rund om magen, har hängande överarmar, dubbelhaka eller rund bak, ja, då är det fritt fram att visa hela härligheten. Här finns inga stora tunikor eller andra plagg som man ska gömma den trilskande kroppen i. Är man rund eller tjock så är man. Klart att det även finns de här som vånas över sina kroppar, men det framstår som om det är mer accepterat att visa upp hela sin härlighet. Få stirrar förfärat på den olydiga kroppen. Det finns något oerhört befriande i det som gör att jag inte skäms över mig själv. Nå, jag skäms i alla fall inte lika mycket.

Jag är därför inte säker på att kroppsaktivism egentligen behövs här. Magar och rumpor, ben och överarmar syns tydligt i de ofta åtsittande kläderna. Man skäms inte för sig. Det tycks som om de flesta runda verkar acceptera sina fysionomier. Eller så är det en slags resignation. En positiv sådan. Där man inte ödslar tid på något som ändå tycks lönlöst att försöka besegra. Och jag har nu lärt mig att avguda denna ukrainska möjliga kroppsaktivismen.

Den egentliga orsaken till att jag inte fortsätter att utsätta min kropp för alla dessa påfrestningar är att jag mentalt mår bättre. Nu går jag ut och promenerar för att jag vill se saker. (Jag har tidigare skrivit om mitt planlösa irrande, och upprepar därför inte det nu.) Gå, ja, det gör jag. På lediga stunder är det min huvudsakliga sysselsättning. Men nu går jag inte för att bränna kalorier, utan jag vill se och kontemplera över sakernas tillstånd. Och den typen av fysisk aktivitet mår jag mycket bra av.

Nu återstår bara det svåraste. Att acceptera att min kropp är som den är. Jag lär aldrig börja med offentlig kroppsaktivism, men i alla fall klara av att se på mig själv utan att vända bort blicken. Jag behöver inte älska min kropp, bara jag slipper lägga mer energi på att tortera den, och på att hata den.

have a look
Männen blev tyvärr mycket osynliga i denna text. Jag kompenserar det med denna bild, och ett löfte om att återkomma till temat, men då med fokus på männen