viewpoint-east.org

Alla dessa förlorade män på avgrundens rand

Category: by sophie engström, gender, krönika, literature, ryssland, ukraina
Tags: ,

För så där två århundraden sedan, när jag ännu hoppades på en vetenskaplig karriär, grubblade jag mycket över de postsovjetiska maskuliniteterna. De var ett riktigt huvudbry för mig. Med hjälp av vettvillingar som Viktor Pelevin gjorde jag halsbrytande tolkningar. De gick dock inte till eftervärlden. Det vet ni eftersom ni aldrig hört talas om dem. Jag menar alltså mina forskningsresultat. Sovjetiska maskuliniteter har ni nog mött hos andra.

Nå, under det här året har de där tankarna korsat min väg igen. Men den här gången är det inte något sovjetiskt som skrämt fram dem, utan några män i USA som jagat upp de sovjetiska maskuliniteterna. Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. De där spaltmeterna om de förlorade amerikanska männen, som bor någonstans i USA. De som, enligt många, hade förlorat på en omläggning av ekonomin. De där männen som förlorat sina arbeten i kolgruvor. I tung verkstadsindustri. Ja, de som gav en viss Trump segern. Jag tänker på de där amerikanska männen, och funderar över om jag hade rätt då. Då när jag hade vetenskapliga ambitioner.

Min slutsats då var att de sovjetiska maskuliniteterna var förlorarna i ett kallt krig, som gett deras amerikanska motpart vinsten. Genom romanen bland annat “Generation П” och “Insekternas liv”  kunde jag utröna krossade och förödmjukade maskuliniteter som förgäves försökte hitta sin plats i en ny världsordning.

Nu sitter jag här på min balkong i Lviv och läser om de förödmjukade amerikanska männen. Om hur de stretar och gormar efter att ta tillbaka ordförande klubban. Ja, när jag sitter här och ser ner från min balkong på de män som ska föreställa förlorarna, så undrar jag om det verkligen är rätt sätt att se på saken.

För det är ganska uppenbart att de postsovjetiska männen funnit en plats. De är kanske förlorare i några föråldrade kremologers hjärnvivlar, men i praktiken är de inte det.

Om du gluttar lite på hur det ser ut i exempelvis Ukraina och då på representationen i den egna politiska och ekonomiska sfären, så ser du att männen knappast är några förlorare. Om du sedan blickar ut över ditt nyhetsflöde, så ser du idel postsovjetiska män som uttalar sig om en det ena och en det andra.

Men det finns de som lyser med sin frånvaro. Och det är  kvinnorna. För det är, som någon annan skrev före mig, kvinnorna som är de verkliga förlorarna.

När de postsovjetiska männen nu (om de är postsovjetiska i detta nu)  har återtagit delar av sina positioner, så stampar kvinnorna fortfarande på samma punkt. I värsta fall går de till och med baklänges!

På så vis kan jag se nu, hur fel jag hade. Då.

Jag borde istället ha fokuserat på hur kvinnorna påverkades av att vara kvinnor till män som antagit förlorarens skepnad. Hur det var (och fortfarande är) att bära fram deras martyrmantel till altaret, för alla förlorade mansideal.

Om jag hade förstått det då, hade jag inte suttit här på min balkong i Lviv. Då hade jag haft ett annat liv. Långt borta från Lviv. Virvlat fram i någon karriärskorridor någonstans. Omgiven av nedsuttna kontorsstolar och Post-it-lappar häftade på varje sönderläst sida.

Men jag hade ändå låtit mig ledas av samma stjärna som nu. Nyfikenhetens-, grubblandets- och näsvishetensstjärna. För det är väl ändå en och samma stjärna?…

afternoon chat
Två män som kanske förlorat sig i ett samtal.

Share

Den ljuva ålderdomen – i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

Jag erkänner. Jag är gammal! Ja, till och med jäkligt gammal, i synnerhet om man jämför med alla som är yngre. Och de är unga. Jäkligt unga.

Första gången jag insåg att jag var gammal var när någon sa mig att jag var lillgammal. Jag förstod givetvis inte riktigt vad det innebar, men efter tirader av frågor lyckades jag ändå vaska fram att det antagligen betydde att jag skulle hålla käften tills det att jag blev gammal nog. Smart som jag var, och fortfarande är, antog jag att man själv avgör när man är “gammal nog”. Min slutsats ledde till att jag pladdrade på. Till mångas förtret.

Men nu är jag äldre än jag var då, och har lite annan syn på det där. Ibland vore det helt enkelt bra om andra höll tyst och lät mig prata. Kubikmeter av vatten har flutit under broarna, men jag är uppenbarligen den samma.

Jag är av den meningen att åldrandet i sig inte är så besvärligt. Det är idéerna om vad åldrande innebär som är påfrestande. Särskilt yttrande som antyder att det är tråkigt att bli gammal. Hitintills har åldersringarna runt mina ögon och på min hals bara inneburit att allt blivit bättre. Det är helt enkelt väldigt kul att bli gammal. Även om det inte innebär att jag är så gammal att ingen annan kan kalla mig ung.

Jag har förövrigt alltid tyckt mycket om äldre. Till och med så mycket att jag som färsk etta i grundskolan sörjde att jag inte var pensionär. Det tog en stund att räkna ut hur lång tid det skulle ta innan jag fick sälla mig till gruppen pensionärer. Förövrigt min första matematiska uträkning. Jag blev mycket besviken när jag förstod hur lång tid det skulle ta! Och jag är ännu inte där! Många kubikmeter ska flyta innan jag snubblar över det målsnöret. Om jag nu kommer göra det…

Nå, nu är det så att man blir gammal på så många olika vis, särskilt med avseende på plats. Några gamlingar jag verkligen uppskattar är de ukrainska. De vet hur åldrandet ska tas. Hur det ska inmundigas. Hur det ska bäras. Med självklar elegans vandrar de genom ålderdomen. Huvudet bär de högt, trots krumma ryggar.

Och de syns överallt! De har inte grävt ner sig i TV-sofforna. De promenerar fritt omkring. Inte förslavade av några 5/2-dieter eller blåjeans. Här försöker försöker de äldre inte klämma in sig i något ungdomligt överhuvudtaget.

Men det bästa av allt, är att de tar sig tid. Att sitta på en parkbänk, språka med en främling, eller bara mata duvorna. Och det ser förbaskat roligt ut.

Vänta nu, hur många år tar det tills att jag blir gammal nog för det där. Nu ska vi se… (räknar)

summer talk, June -17 Lviv
Damer språkar på parkbänkarna.

Share

I Ukraina regnar det inte manna från himlen

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

Mellan åkerfält och skogar ser jag hur de glimmar, som lyckoslantar i en önskebrunn. De stålklädda taken till de nya fabrikerna, lagerhusen, kontoren, som strävar efter att ta över makten från den sovjetiska planekonomins skapelser. Det är det första jag tänker på när mitt flygplan girar in mot Lviv. Så här såg det inte ut första gången jag flög in mot staden.

Då tänkte jag på de enorma skillnaderna som synliggjordes när man flög från ett välbergat EU-land till Ukrainas utpost i väst. Husen stod som lutade mot varandra, för att tillsammans försöka förhindra att tidens tand att åt sig in deras huskroppar. Åkrarna låg i glömskans dalar, och odlades allt som oftast inte. Nu ser jag att nästan varje fält är brukat.

Det är svårt att i horisontellt läge se de här förändringarna. Det är som om vi vore små kattungar, som bara ser några decimeter från sina nosar. Man travar lätt runt i samma inövade spår. Ser det som man alltid sett, och glömmer bort att söka förändringar. Några nya fabriks- eller kontorsområden imponerar sällan på den som ser allt från rännstenen.

Men från ovan syns det som jag ändå läst, men inte förstått. Det att Lvivs ekonomiska demografi helt har förändrats. Nya investerare pryder plötsligt stans utkanter. Och kanske ger den näring till en säkrare framtid. Man ska givetvis inte överskatta betydelsen av de glimmande taken, men det vore ändå bra om vi ibland lyfte blicken från Lvivs historiska gatstenar, och såg bort mot förstäderna. Där som IT-företagen, återförsäljarna, kundservicekontoren, lagerutrymmen och några bilfabriker bor.

För vad man än tycker om de nya inslagen som syns från flygplanens fönster, så är i alla fall en sak helt säker: det här hade aldrig hänt utan ett målmedvetet arbete av stadens ledare. De hat förstått att det gäller att ta varje chans för att bogsera regionen ut ur arbetslöshetens och passivitetens gränder.

Och här i Lviv vet man att det inte regnar manna från himlen. Särskilt inte i Ukraina.

instrument
Inte en av de nya lyckoslantarna, men har kanske viss charm.

Share

Polackerna som räddar våra liv

Category: by sophie engström, eastern europe, poland, ukraina
Tags: , , ,

Solljuset skär genom glastaket, och sprider en fuktig, men ändå trivsam, atmosfär. Tomater och gurkor står sammanpressade på stora pallar. Redo för sina resor ut i Sverige. Jag fingrar på någon påse med tomater bland de utvalda guldklimpar som ingår i gårdsbutikens sortiment. Men det är inte enbart tomaterna som pockar på min uppmärksamhet, det är rösterna som fyller växthuset som är det egentligen föremålet för mitt intresse.

För det är inte svenska jag hör. Lokalen är fylld från topp till tå med polska.
Det är nämligen så den skånska landsbygden ser ut, eller hörs ut kanske. Bland jordbruksmaskiner, rader av päror (=potatis), morötter och vitkålslängder. Bland sockerbetshögar och rödbetsblasten. Ja, var du än spejar möter du dessa systrar och bröder som rest i västerled.

Ganska ofta springer du förbi dem i affären, blir omkörd av dem när du cyklar, alternativt möter dem på cykel iförda läderjackor och tillhörande cigarett i mungipan. Eller så krockar du med dem bland klädträden i våra ekiperingsbutiker. De är en del av den skånska vardagen, men väldigt få talar dem. De finns här, men ändå inte.

För en tid sedan överhörde jag min mor återge ett samtal med en av hennes jordägande vänner. Rasande beskrev vännen hur skånska ungdomar förkastade jobben på dennes åkerplättar. Men det var nästan tur det, fortsatte vännen, för istället hade polska jordbruksproffs anslutit sig till vännens jordbruk. Utan att knussla eller söla arbetade de på bättre än någon av de tidigare anställda.

Polska jordbruksproffs.

Ja, så är det nog, tänker jag där jag står i det varma växthuset och lyssnar till de tomatsortetande jordbruksproffsen. Utan dem hade potatisen hade blommat över och ruttnat i marken. Sockerbetorna hade surnat och förgåtts. Kålsmasken hade styrt bland vitkålen. Tomaterna hade fått bruna fläckar och slutligen kapitulerat inför förruttnelsen. Och vi hade varit väldigt hungriga.

Med dessa tankar lämnar jag växthuset, men före jag cyklar iväg hör jag att de stämmer upp i en sång. Under några sekunder fylls mina ögon av tårar. Jag gråter inte bara av att jag blir rörd, utan även för att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet. Skåne måste ha världens bästa grannar. Synd bara att vi inte riktigt har vett att vara tacksamma.

PS. I texten har jag valt att utgå från de polska gästarbetarna, men där skulle lika gärna kunna stå litauer, letter, ester, bulgarer, rumäner, ukrainare mfl. Skänk dessa våra bästa skördare, en extra tanke, när du nästa gång skivar en tomat, sätter tänderna i en potatis eller slantar en morot. De förtjänar din uppmärksamhet och tacksamhet! Vår bordsbön borde vara: “Tack snälla polacker, letter, litauer, ukrainare mfl för maten. I våra östliga bröder och systrars namn! Amen!”

remember?
Skördat och plogat! Tacka våra bröder och systrar i öster!

Share

Mina tankar går till Surgut

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , ,

Surgut. Några rader bland notiserna förkunnar att sju personer har skadats i en knivattack. För två av dem är tillståndet kritiskt. IS tar givetvis på sig ansvaret. De ryska myndigheterna förnekar givetvis att det skulle kunna vara möjligt.

Jag skrollar genom mitt flöde på Facebook. Nej, inga fördömanden från politiker kan ses. Inga sorgeband bland mina vänners bilder. Inga uttalanden av fotbollsspelare att de känner “solidaritet” med offrens anhöriga. 

Ingen känner “solidaritet” med Surgut. Väldigt få känner väl till att det finns en sådan plats överhuvudtaget. Och vill ni förbli i okunskapens skuggdal, bör ni sluta läsa nu.

Surgut grundades år 1594 av tsar Fjodor den förste av Ryssland. Hans far, Ivan den förskräcklige, är väl mer beryktad. Namnet på staden kommer från de lokala språket, chantiska (ett finsk-ugrisk språk), och betyder fiskhål, ungefär.

Surgut var en viktig stad då Ryssland byggde upp sitt imperium i Sibirien, men med tiden förlorade den sitt inflytande och därmed sin position som administrativt centrum. Idag bor det ungefär 247.000 invånare i Surgut, i Åbo bor det för övrigt 246.000 invånare. Surguts befolkning kan i alla fall skryta med att kvicksilvret gärna håller sig runt -30° om vintern.

Det finns ytterligare uppgifter om Surgut som borde tillhöra den absoluta essensen i allmänbildningen. Som att de har monument över Pusjkin, Karl Marx samt Lenin (du gäspar). Och, hör på denna, ett monument över ta-da den ukrainske nationalskalden Taras Sjevtjenko! Nähä, det imponerar inte, ser jag. Men det här då, de har ett monument över kondenserad mjölk! Sug på den!

Så nästa gång jag travar förbi kyldisken på snabbköpet i Lviv, och sneglar på tetrapaken som ersätter de tidigare så dominerande konservburkarna med kondenserad mjölk, så ska jag skänka det kyliga Surgut en extra varm tanke. Men just nu sänder jag de som drabbats i det (ändå troliga) terrordådet, all min empati och medkänsla. För det lär ni behöva. Det är ju tyvärr inte så många andra utanför er sfär som tänker på er just nu (om jag inte lyckats ändra på det, vill säga).

Kondenserad mjölk.

Share

“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”

Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.

När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.

“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.

Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.

“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.

Plats för hund.

Share

“Svenskarna är alldeles för fientliga”

Category: by sophie engström, krönika, Sverige
Tags:

“Nej, jag vill inte bo i Sverige”, säger den unge mannen från Baltikum. “Svenskarna är alldeles för fientliga mot främlingar”.

Jag skakar på huvudet och säger att det inte gäller alla. Alla är inte fientliga. Bara några få. Men mina argument dribblas bort. Han hänvisar till undersökningar som säger att över 50% av svenskarna är negativa mot flyktingar. Jag svarar att det nog ska tas med en nypa salt. Allt handlar om hur frågan ställts. Han tycker det är ovidkommande. Över 50% svarar ändå att de är negativa till flyktingar. Jag är ingen flykting, forstätter han, men det drabbar mig ändå. För att jag är främling, understryker han.

Snart har jag inga förklaringar och förståelser kvar. Jag tystnar. Vet inte riktigt hur jag ska bemöta hans påstående.

Men sedan börjar jag undra. Ska jag verkligen släta över de strömningar som finns i samhället med att det finns de som inte hyser agg mot nya ansikten och kulturuttryck? För vad hjälper det? Inte blir de färre av att jag säger att de inte är hela Sverige. Kanske är det till och med så att jag med mitt agerande faktiskt låter hatet växa. Som ett elakt mycel gräver xenofobin in sig i den svenska folksjälen. Kanske slog den rot långt tidigare, men det är först nu som den knoppas på allvar.

Det är så oerhört lätt att säga att man skäms. Att man skäms över att Sverige förevigt förlorat sin kappa av givmildhet. Men det är när man fysiskt möter ett påstående som den unga mannen från Baltikum just fällt, som saknaden efter vår så klädsamma kappa verkligen känns. Jag känner mig plötsligt så förfärligt naken. Blottad. Det var det här som gömde sig i folkhemsidyllen.

Frågan om han själv utsatts för den svenska främlingsfientligheten svävar i väg, föses iväg av närliggande samtalsämnen. Borta är chansen att fråga. Men hans ord ekar i mitt huvud.

Teckning av Gustav Söderström. Berthas kiosk, Lerberget. 

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: