viewpoint-east.org

Om mina och en barnboksförfattares rädslor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

För några dagar sedan läste jag en text författad av en mycket rädd barnboksförfattare boende i Sverige men med tjekiskt ursprung. Hon är så rädd att hon inte vågar gå ut om kvällen och enligt egen utsago har hon införskaffat sig ett vapen. För att skydda sig mot det hon är så rädd för. Hon är inte ensam. Jag har hört och läst detta många gånger före Katerina Janouch skrivit om det. Hon är inte ensam, men det ger henne inte mer rätt. Man ska inte raljera över andras rädslor. Det är fult och gement. Jag tänker inte heller göra så, men jag vill sätta hennes rädsla i perspektiv.

När jag flyttade till Lviv kom jag ofta på mig med att jag rädd för ukrainska män och deras kroppsspråk. Min rädsla tog sig väl inga extrema uttryck, men jag märkte att jag tittade bort när jag upplevde något som hotfullt. Lite som att sticka huvudet i sanden. För inte hade det hjälpt om jag tittade bort eller inte.

På många sätt tyckte jag själv att min rädsla var underlig. Jag hade ju före min flytt hit ofta varit i landet, men förhållandet blev liksom något annat när jag omgavs av dem varje dag.

Under flera år rådde ett vapenstillestånd mellan mig och de ukrainska männens kroppsspråk. Jag tittade bort. De syntes inte i min horisont. Men under Euromajdan förändrades allt. Plötsligt blev jag en del av väldiga folkmassor, som så ofta bestod just av ukrainska män. Vi blev helt utan fredsförhandlingar blev de ukrainska männen med deras vildvuxna kroppsspråk mina vänner. De var inte längre hotfulla. Bara helt normala. Som ukrainska män är som mest. Jag insåg att jag hade ålagt dem en hotbild de inte bar med sig. Det var faktiskt jag som hade haft fel. Gjort en felaktig bedömning.

Det var strax efter den insikten jag satt vid badsjön Vynnynkiy strax utanför Lviv, och såg en grupp unga män närma sig platsen där jag satt. Helt utan att jag förstod varför blev jag rädd, men efter en stund förstod jag att det var något knas med deras kroppsspråk. När de kommit tillräckligt nära hörde jag att de talade arabiska, eller möjligen persiska. Ju närmare de kom, ju räddare blev jag.

Men så plötsligt vek de av. Stojande och hojtande sprang de mot den bungalow de hyrt. De såg antagligen inte ens den rädda tanten på stranden.

Jag satt där på stranden och skämdes så förfärligt. Min rädsla handlade bara om att jag såg något som inte var lika hemtamt. Och när jag satt där kunde jag till fullo se hur rädd jag tidigare varit för ukrainska män, och hur jag genom tillvänjning börjat uppskatta deras kroppsspråk.

Ur någon hjärnvirvel dök då min japanska vän upp. Och hur hon berättade för mig om hennes syster, som när besökte min vän i Sverige, var fullkomligt livrädd för de svenska männens kroppsspråk. Hon vågade inte röra sig på gatorna. Jag skrattade då, tyckte det var märkligt. Vadå, våra män är ju så timida.

När jag satt där på stranden tänkte jag på den berättelsen, på hur svårt det är att förstå varandras kroppspråk. Att vi är fångade i vår egen tankestil, vår egen kontext. Och hur lätt det är att utgå från att någon annan är hotfull bara för att vi inte förstår vad deras röster och kroppar säger.

Jag ska inte mästra, förringa någon annans rädsla, men det är ganska troligt att många av våra rädslor bara bygger på att vi är ovana vid varandra. Rädslorna finns inne i våra huvuden, och bygger inte alltid på en verklig situation. Med lite lyhördhet, och öppenhet, hade vi faktiskt kunna förhindra att vi bygger högre murar och köper vapen. För vad är det vi försöker skydda oss ifrån? Vår egen rädsla? Den lär inte dö av några kanoner.

Men innan jag knyter ihop säcken, vill jag tillägga en tanke. Nästa gång du känner rädsla för någon, ställ dig då frågan hur du uppfattas. Det är inte helt säkert att du uppfattas som det viljelösa offer du själv tror dig vara. För det är väldigt svårt att se människorna för alla fördomar. Och PS. Precis som det här inlägget, så bygger de på förenklar och generaliseringar.

hi there dog!
Hundars kroppspråk är faktiskt lättare att förstå än människors. Visst är det konstigt?! Foto: Sophie Engström.

Share

En mästare från Szczecin

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , ,

“En sak är i alla fall säkert, jag kommer då inte dö i något terrordåd när jag går på konsert,” tänker jag när jag blickar över den glest utspridda publiken på filharmonin i Lviv. Ja, jag är medveten om att det är groteskt att skämta om terrordåd, men det är ändå ett underligt sammanträffande att de konserter jag uppskattar som mest också är de med minst publiktillströmning. Jag är kanske en sådan där som publikfrieri helt enkelt inte fungerar på.

Gårdagens konsert var därför inget undantag från regeln om att jag njuter bäst där andra är som mest likgiltiga.

Consortium Sedinum från Szczecin är en ensamble som koncentrerar sig på tidig musik. De spelar på tidstrogna instrument. Ett konststycke i sig. För att behärska ett barockinstrument måste man inte bara vara utrustad med ett himmelskt tålamod, utan även styrka. Varje stycke måste inledas med att musikerna stämmer sina instrument. Läääänge. Jo, så är det visserligen för alla, men barockinstrumenten tycks motsträviga, och det är inte ovanligt att de stämmer flera gånger under en och samma konsert. Till och med mellan satserna. (Vilket är helt uthärdligt. Värre är det med de envetna applådfanatikerna. Man borde låsa fast deras händer tills det att alla satserna avverkats.)

Klangen från instrumenten är också spröd, skir, som om tonerna tvekar med att färdas över sekel för att delge oss hur det kanske lät en gång. Vi måste låta oss hänges åt tonerna för att riktigt urskilja dem. Men ändå ställer man sig frågan, var det så här det lät? Spelade de verkligen så fort/långsamt? Låg emfasen verkligen där i den satsen? Eller är det våra öron som vill ha det så? Under gårdagens konsert var det framförallt violan som utmärkte sig. Kanske för att han orkade hålla emot, så att instrumentet hördes. Det var ögonblick jag verkligen trodde att det nog var så här det lät.

Men kvällens stora begivenhet var ändå att få återse och återhöra den eminenta dirigenten Paweł Osuchowski. Förra året var han här med ensamblen Fundacja Akademia Muzyki Dawnej, men i år kom han med Szczecin Vocal Project. Det är ganska uppenbart att det spelar mindre roll vilken uppsättning musiker eller sångare han har framför sig. Hans inlevelse i musiken, hans förmåga att gå in i varje ton och gestalta det med sina rörelser, är fullkomligt unik. Jag har sett många dirigenter genom mina dagar. Men ingen med en så unik förmåga att vara inne i musikernas toner. När Paweł Osuchowski lyfter sina händer och ställer sig på tå, börjar musiken formligen strömma ur honom. Men missförstå mig inte. Det är inte så att han är musiken som spelas, utan det är som i kollektiv kraft. Genom sin inlevelse lyfter han musikerna. Hjälper dem att höras och förstås av publiken.

Szczecin ska vara tacksamma att de har en så fantastisk dirigent i sin stad. Och vi i Lviv kan vara tacksamma att han har för vana att besöka oss varje sommar. För även om konserterna inte är några kioskvältare för andra, så får de mig att kunna uthärda sommaren, som tyvärr nästan aldrig innebär några konsertbesök.

Jag delar även några filmklipp från deras besök i Ternopil, men tyvärr måste ni klicka på länken då den som skapat filmerna har blockerat möjligheten att “bädda in” filmklippen.

Consortium Sedinum.

Szczecin Vocal Project.

Share

En frihetens bris

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Hon står framför mig i kön. Håret är fäst i en fin knut. Bästa dräkten har hon på, och den vackra broschen knistrar i solstrålarna som letar sig in genom fönstret. Nu är det hennes tur, och med högtidlig röst säger hon:

– Warszawa, tur och retur.

Det skulle kunna vara vilken scen som helst, som utspelar sig på tågverkets biljettkontor, men det är det inte. För det är dagarna efter visumfriheten, och vi som står i kön för att köpa utrikesbiljetter vet att det här är en stor dag i den tjusiga damens liv. Det är dagen hon kan köpa en biljett utan att visa upp sitt visum.

Vi är många i kön, men det finns ingen irritation eller otålighet bland de väntande. Alla har väntat på detta ögonblick. Inklusive undertecknad.

Frågor vid gränsen kommer nog ingen ifrån, om deras hemresa, bankkonto och boende, men det är en symboliskt viktig händelse det här. “Det är Ukrainas Berlinmur-ögonblick,” som president Porosjenko sa. Ett slutgiltigt bevis på att man har brutit sig ut ur de sovjetiska bojorna.

Glädjen begränsar sig inte till köerna till tågbiljetter. Även i bilköerna vid gränsen infinner sig en uppsluppen stämning. För att föreviga denna dag tar man bilder på sig själv och sitt resesällskap. Man lägger upp dem på Facebook, med tillhörande verbala glädjevolter. I bakgrunden ser jag hur de kilometerlånga köerna slingrar sig, men de leende ansiktena fyller bilden. Det är det enda jag ser.

För vi vet alla vad det har kostat. Hur många liv som släckts ut. Alla brutna vänskapsband. Familjer som splittrats. Hjärtan som gråtits ut ur minnen. Det här har inte varit en vanlig resa. Det har varit en resa in i en ny era. Ukrainarna kommer aldrig tänka på sig själv på samma vis igen. Nu befinner vi oss i en ny tankestil, för att låna Ludwik Flecks begrepp.

Den fina damen i biljettkön lägger upp tvåhundring efter tvåhundring på disken.

-Tänk, det blev till och med billigare än jag trodde, säger hon glatt, greppar tag i sin dyrgrip, biljetten till Warszawa, och lämnar oss i kön. 

Men kvar finns en frihetens bris. Vi sträcker oss mot den och låter oss svepas med.

Lviv when it rains

Share

Om en kanske bortglömd Fleck

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, krönika, ukraina
Tags: ,

Minnet är ju något som aldrig upphör att förundra oss. Ibland kan det som skedde igår upplevas som om det hände för ett årtionde sedan. Samtidigt kan det som hände för ett årtionde sedan upplevas som om det skedde igår. Som det senare, kan mitt första möte med Ludwik Fleck beskrivas.

En inte helt tidig förmiddag för något årtionde sedan, satt vår föreläsare Jan Bärmark med benen i skräddarställning på katedern. Vi befann oss i Språkskrapan på Humanisten, Göteborgs universitet. Plötsligt blev Jan väldigt exalterad. Han talade om Ludwik Fleck. Med entusiasm beskrev han hur Ludwik lyckades öppna upp för ett helt nytt sätt att se på forskning, och i förlängningen även livet utanför de trånga akademiska korridorerna.

Tankestil och tankekollektiv. Ja, med två enkela begrepp lyste Ludwik Fleck upp hur vi egentligen kommer fram till våra forskningsresultat. Det är, menade Ludwik, inte bara insamlandet av data som gör att vi kommer fram till det vi gör. Utan genom att avfärda gamla slutsatser som kan vi lyfta nya förståelser av våra rön.

Under lång tid var Ludwiks tankar bortglömda, men Thomas Kuhn plockade fram hans tankar, och genom Flecks tankestil och tankekollektiv kunde han bana väg för ett nytt begrepp, paradigmet, som vi idag använder oss av för att förstå oss själva och andra.

Varför funderar jag på Ludwik Fleck? Jo, jag gör det för att jag nu står utanför det som tidigare var judiska sjukhuset i Lviv. Det var här som Ludwik la grunden till sina tankar om tankestil. 1935 publicerades verket om tankestil och tankekollektiv, och då arbetade han här inne. Han stod kanske ibland i fönstret och tittade ut på sjukhusets baksida.

Där låg den judiska begravningsplatsen.

Idag finns bara spillror kvar av gravstenarna. Nazisterna tvingade judarna att hamra sönder stenarna så de kunde användas till byggmaterial. Ja, det var ju givetvis bara ett svepskäl. Den egentliga orsaken till straffet att hamra sönder sina anfäders gravstenar var ju bara ondska, att pulverisra självkänslan hos judarna.  Och framförallt var det hat.

När Ludwik jobbade där inne och la grunden till sina banbrytande tankar, fanns det nog inte i hans tankekollektiv att man skulle pulverisera alla gravstenarna utanför hans arbetsplats. Men några år senare var det något som ansågs normalt. Liksom mördandet. Förintandet. Hatet.

Resultatet blev ett oläkt sår. Många vill väl helt inte tänka att det är vi, vi människor som är kapabla till ett sådant tankekollektiv. Att mörda. Men även om många av dem som kan berätta är borta, så talar resterna av gravstenarna, som fortfarande ligger kvar bakom sjukhuset, sitt tydliga språk.

Ludwik Fleck föddes i Lviv. Det är något som fler i vår stad borde vara stolta över. En plakett borde finnas här, som säger att “här arbetade Ludwik Fleck, en Lvivbo som mirakulöst överlevde förintelsen och genom sina nydanande tankar förändrade vetenskapsteorin och vår värld.” Hans tankar präglar oss än idag, även om alldeles för få tackar honom för det.

Och tack Jan Bärmark, för att du öppnade dörren till Flecks tankar, och med det faktiskt förändrade mitt liv.

Jewish cemetery in Lviv 1

Jewish cemetery 2

Jewish cemetery in Lviv 3

Bilder från det som tidigare var judiska begravningsplasten i Lviv.

Share

Vad gör du egentligen?

Category: by sophie engström, krönika

“Vad gör du?”, frågade du kanske det nya ansiktet på festen eller middagen igår. Ja, vad ska man annars fråga? undrar du kanske. Ja, jag vet inte, men egentligen borde vi kanske fråga “vem är du?” för det är väl det vi skulle vilja veta. Eller så är det just det vi inte vill veta, eftersom den tillfrågade möjligen gräver ner sig i filosofiska grubblerier. 

Redan som ung flicka störde jag mig på det där “göra”. “Ligger du där och gör ingenting? Det går inte för sig. Upp och hoppa!” sa man till mig. Det var vid de där tillfällen då jag låg på soffan eller sängen och funderade. Berättade historier för mig själv som ingen annan hörde. När jag lärde mig att förstå den där orediga och förvirrade tingesten som folk kallade verkligheten.

Visst såg det kanske ut som om jag inte gjorde någonting alls, men skenet bedrog. När jag låg där bearbetade jag vad jag sett och gav mig själv strategier att reda ut situationer som jag inte helt genomskådat. En ung flickas överlevnadsstrategi, helt enkelt.

Men det här tillvägagångssättet blev istället en källa till ifrågasättande, vilket på många vis var kontraproduktivt för mig. Ganska snabbt insåg jag att jag framstod som onyttigt, och det är kanske det fulaste som finns. Jag har fortfarande svårt med det där görandet. Det är komplett omöjligt för mig att vara hemma en hel dag. Läsa, lyssna på musik eller (usch) tänka. Jag måste alltid jaga ut efter det där “göra”, och oftast kommer jag hem tomhänt (eller i värsta fall fattig, eftersom många verkar tro att shoppa är ett bra “göra”). 

Det är lite sorgligt att vi utgår ifrån att “göra” måste vara synligt. Att tänka är inte att göra. Om det inte resulterar i något synligt, vill säga.

Lite provocerande kan man säga att det är det ultimata beviset på att vårt tänkande har reducerats till något kapitalistiskt mätbart. “Göra” kostar dessutom ofta. Ibland helt hutlösa summor.

Här i Ukraina är det faktiskt lite mer accepterat att inte göra någonting alls. Ibland ser man män, eller kvinnor som hänger ut från balkonger eller fönster och de ser verkligen inte ut att göra något vettigt alls. Det ser väldigt skönt ut. Men jag kan inte bara hänga ut genom fönstret sådär. Jag måste genast göra något. Skriva om att hänga ut genom fönstret, till exempel.

Och Descartes “jag tänker, därför finns jag” framstår ju som väldigt orealistiskt. Det borde vara “jag gör därför finns jag”.

her balcony view

Share

I vilket Europa bor jag?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.

our city

Share

Är religion alltid enkom av ondo?

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

Om du står uppe på utkiksberget Höga slottet i Lviv och skådar ut över staden, så är det antagligen några saker som slår dig. Det första du tänker på är kanske alla grönområden. Därefter slås du av hur kompakt staden är. Som ett vattenlöst och sammanpressat Wien. Sedan är det ganska troligt att dina tankar upptas av alla kyrktorn som uppkäftig spretar mot skyn. Då är det möjligt att du övergår till att filosofera över ukrainarnas fixering vid religion.

Det är inte lätt att för en svensk förklara det ukrainska förhållandet till religionen. Ibland försöker jag med att den var förbjuden av Sovjetunionen, och därför betraktas som en protest mot kommunismen. Men eftersom det snart gått 25 år sedan detta förbud, tror jag att man också måste söka förklaringar på andra håll.

En förklaring jag under senare tid börjat använda mig av är att det handlar om ett trygghetsbehov. I en orolig tid, med krig och ekonomisk otrygghet, är religionen ett familjärt nav som taktfast rullar på i sina invanda spår. Religioner verkar nämligen inte vara mycket för överraskningsmomentet. Religionen blir därför det enda som inte förråder eller förändras på ett oberäkneligt vis.

Men det är lätt som svensk att utgå från att religionens inflytande enkom har negativa konsekvenser. Jag tror mig i alla fall kunna skönja några positiva följder. Och i nedanstående tankefnurra kommer jag främst titta närmare på de sköna konsterna.

I Ukraina finner du lätt många konstuttryck som​ inte räds att vara ovärldsliga. Konst är helt enkelt konst. Punkt. Den behöver inte vara en parafras på något annat inom konsten. Den behöver inte heller vara en kommentar på någon politisk debatt. Den bara är, utan att för den delen hänvisas till epitetet “torgkonst”. Och den uppskattas, även av den så kallade konstnärliga eliten.

Jag inbillar mig att orsaken till detta är det ukrainska förhållandet till religion. Närheten till religion leder till en konstnärlig frihet som inte liknar den i Sverige. Vår konstnärliga frihet handlar till stor del om yttrandefrihet. Den ukrainska konstnärliga friheten handlar ofta om att ge konsten att ett fritt rum. En plats bortom världsliga frågor.

Vår svenska antipati mot religion kan därför ha orsakat en oförmåga att betrakta konst som bara konst, eftersom den inte är ett fritt rum bortom vår vardag. Bra konst i Sverige ska helst vara en kommentar på någon politisk debatt. De själsliga frågorna betraktas ofta lite misstänksamt. Jag baserar den slutsatsen på mig själv. På hur jag tidigare betraktade konst. Hade den inte en politisk udd, tappade jag snabbt intresset.

Den ukrainska förmågan att skapa konst utanför de politiska arenorna ger också lindring till de som betraktar konsten. De behöver inte förhålla sig till eller inta en ståndpunkt i en politisk debatt för att kunna erfara en intellektuell stimulans på en konstutställning.

När du nu står där uppe på Höga slottet så funderar du kanske på vad jag försöker säga. Jo, jag vill påstå att vårt förhållande till religion lättast kan beskrivas som förljuget. Vi envisas med att firar religiösa högtider, men med kapitalismen som allsmäktige Gud. I Ukraina firar man jul utan tonvis av julklappar, och påsken innebär inte kolossala mängder av plockgodis. Man går till kyrkan, eftersom det är en religiös högtid. Om vi nu är så sekulariserade, borde vi skrota alla våra kommersiella tolkningar av religiösa högtider. Eller så helt enkelt sluta kritisera sådana som vill utföra religiösa ritualer.

Vi ska dock inte sticka under stol med att religionens​inflytande faktiskt också kan innebär problem, så som reaktionära förhållningssätt till människors liv och levnadssätt. Men samtidigt öppnar den alltså upp för annat. En friare konstscen. Det måste vara möjligt att acceptera att det inte existerar något svartvitt svar på den här frågan.

Det tar också tid att förstå en annan kontext. Mig har det tagit flera år, och det är först nu som jag tillfullo kan njuta av det ukrainska konstuttrycket. Precis som det säkert tar lång tid för en ukrainare att förstå vårt.

Den enda vägen till att en djupare vänskap mellan våra kulturer är tålamod, och lyhördhet. Att acceptera att vi har olika syn på konsten, och religionen, men att det för den delen inte betyder att ett uttryck är bättre än det andra.

Emedan vi kommit dit, betraktar vi den här vackra utsikten över Centraleuropas charmigaste stad.

Looking at that heart

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: