viewpoint-east.org

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.

Share

Om en kanske bortglömd Fleck

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, krönika, ukraina
Tags: ,

Minnet är ju något som aldrig upphör att förundra oss. Ibland kan det som skedde igår upplevas som om det hände för ett årtionde sedan. Samtidigt kan det som hände för ett årtionde sedan upplevas som om det skedde igår. Som det senare, kan mitt första möte med Ludwik Fleck beskrivas.

En inte helt tidig förmiddag för något årtionde sedan, satt vår föreläsare Jan Bärmark med benen i skräddarställning på katedern. Vi befann oss i Språkskrapan på Humanisten, Göteborgs universitet. Plötsligt blev Jan väldigt exalterad. Han talade om Ludwik Fleck. Med entusiasm beskrev han hur Ludwik lyckades öppna upp för ett helt nytt sätt att se på forskning, och i förlängningen även livet utanför de trånga akademiska korridorerna.

Tankestil och tankekollektiv. Ja, med två enkela begrepp lyste Ludwik Fleck upp hur vi egentligen kommer fram till våra forskningsresultat. Det är, menade Ludwik, inte bara insamlandet av data som gör att vi kommer fram till det vi gör. Utan genom att avfärda gamla slutsatser som kan vi lyfta nya förståelser av våra rön.

Under lång tid var Ludwiks tankar bortglömda, men Thomas Kuhn plockade fram hans tankar, och genom Flecks tankestil och tankekollektiv kunde han bana väg för ett nytt begrepp, paradigmet, som vi idag använder oss av för att förstå oss själva och andra.

Varför funderar jag på Ludwik Fleck? Jo, jag gör det för att jag nu står utanför det som tidigare var judiska sjukhuset i Lviv. Det var här som Ludwik la grunden till sina tankar om tankestil. 1935 publicerades verket om tankestil och tankekollektiv, och då arbetade han här inne. Han stod kanske ibland i fönstret och tittade ut på sjukhusets baksida.

Där låg den judiska begravningsplatsen.

Idag finns bara spillror kvar av gravstenarna. Nazisterna tvingade judarna att hamra sönder stenarna så de kunde användas till byggmaterial. Ja, det var ju givetvis bara ett svepskäl. Den egentliga orsaken till straffet att hamra sönder sina anfäders gravstenar var ju bara ondska, att pulverisra självkänslan hos judarna.  Och framförallt var det hat.

När Ludwik jobbade där inne och la grunden till sina banbrytande tankar, fanns det nog inte i hans tankekollektiv att man skulle pulverisera alla gravstenarna utanför hans arbetsplats. Men några år senare var det något som ansågs normalt. Liksom mördandet. Förintandet. Hatet.

Resultatet blev ett oläkt sår. Många vill väl helt inte tänka att det är vi, vi människor som är kapabla till ett sådant tankekollektiv. Att mörda. Men även om många av dem som kan berätta är borta, så talar resterna av gravstenarna, som fortfarande ligger kvar bakom sjukhuset, sitt tydliga språk.

Ludwik Fleck föddes i Lviv. Det är något som fler i vår stad borde vara stolta över. En plakett borde finnas här, som säger att “här arbetade Ludwik Fleck, en Lvivbo som mirakulöst överlevde förintelsen och genom sina nydanande tankar förändrade vetenskapsteorin och vår värld.” Hans tankar präglar oss än idag, även om alldeles för få tackar honom för det.

Och tack Jan Bärmark, för att du öppnade dörren till Flecks tankar, och med det faktiskt förändrade mitt liv.

Jewish cemetery in Lviv 1

Jewish cemetery 2

Jewish cemetery in Lviv 3

Bilder från det som tidigare var judiska begravningsplasten i Lviv.

Share

På besök i judarnas stad

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, poland, ukraina
Tags: ,

Under mitt första år i Lviv sökte jag dem. Spår efter dem. Men det jag hittade var bara tomma platser.  Skuggor av en svunnen tid. Till slut slutade jag leta, efter spåren av de judar som en gång levde i stan.

Egentligen är det svårt att förklara varför jag sökte så. Jag är själv inte av judisk börd, eller har några andra kopplingar till judarna i Lviv. Jag brukar tänka att det är min far som påverkat mig. Hans största förebilder har alltid varit judar. Som exempelvis Benny Goodman eller Artie Shaw.

En annan orsak kan vara att jag hade läst att judarna utgjorde ungefär 30% av Lvivs befolkning fram tills​ det att nazisterna marscherade in i stan. Så många människor måste ju ändå satt sina spår…

Vad det berodde på, vet vi alltså inte, men nu förhöll det i alla fall så, att jag under mitt första år sökte efter de judar som bott i Lviv. Lemberg. Lwów. Lemberik. En av de största besvikelserna var att det inte fanns något judiskt museum i Lviv. Eller riktigt museum. På ukrainsk-judiska centret finns ett rum, men jag är osäker på om jag skulle kalla rummets sammelsurium för museum. Fint är det, men museum… Nja. Nåväl, för två år sedan fick i alla fall Lviv sitt första riktiga judiska museum.

Museet ligger på på Starojevrevska gatan, vilket betyder gamla judiska gatan. Lite längre upp på den gatan kan man finna minnesplatsen efter synagogan Gyllene rosen. Det är ett mycket fint museum, som trots få källor, ändå försökt återskapa bilden av hur judarnas liv kunde te sig före förintelsen.

Det är ändå svårt att få en fullständig bild av hur livet i stan lät före det att judarnas plats i stan utraderades. Hur lät det på gatorna? tänker jag när jag går mellan de tre små rummen. Ja, inte talades​ det jiddisch i varje hörn i alla fall. Ett vittnesmål på utställningen påpekar att många lärde sig jiddisch först i gettot. Hemma hade de talat ryska, polska eller ukrainska, men inte jiddisch.

Det enda jag har att invända mot museet är att jag tycker det är lite för stort fokus på Andriy Sjeptytskiys insatser. Ja, det är riktigt att han öppnade dörren till sitt kloster och lyckades på så vis rädda många judar, och det är givetvis inte fel att belysa hans roll. Men problemet är att det ger skenet av att fler judar räddades än vad som i praktiken gjordes. Man kan också tillägga att han inte var ensam. Det fanns flera​, och de nämns endast i förbifarten.

Trots min lilla brasklapp vill jag uppmana alla som besöker Lviv att gå på museet. Om man vill förstå Lviv och dess historia, så är ett besök helt enkelt ett måste. 


Någon mer kunnig än jag kan kanske förklara varför massakern i Katyn finns som exempel på antisemitism.

Share

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.

Share

Hejdå, Nadja Savsjenko!

Category: antisemitism, by sophie engström, ryssland
Tags: , ,

För ungefär två år sedan var jag, och många andra, mycket engagerade för Nadija Savtjenko. Hon satt, som ni kanske minns, fängslad i Ryssland. En farsartad rättegång gjorde ärendet känt över hela världen. Hon blev en symbol för de politiska fångar som fängslats av Putin regimen.

Redan vid rättegången blev det tydligt att Savtjenko var en eldig person. Hon inledde flertalet hungerstrejker och hennes brev från fängelset var svavelosande tirader mot det ryska rättsväsendet och Putins agerande. Det var helt klart att hon var en svårbemästrad person. Men det var en självklarhet att stå bakom henne, hon var ju en politisk fånge i ett allt mer totalitärt Ryssland.

När hon sedan kom till Ukraina och intog sin plats i det ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, så blev det mer och mer tydligt att hon var en vilde på många sätt och vis.

Det finns mycket att säga om hennes s.k. politiska gärning, men jag kommer inte lägga något krut på det. Det jag vill delge idag är ett klart och tydligt avståndstagande från henne.

Orsaken? Jo, det är hennes senaste utspel, där hon kommit ut som en tvättäkta antisemit. Nedan kan ni läsa ett citat av Kostya Tchourine, aktivist från New York, med ryska rötter, som engagerade sig bland annat för frisläppandet av Nadja Savtjenko. Jag håller nämligen med honom i varje andetag. Jag är också omåttligt besviken på henne, och undrar varför jag kämpade så för henne. Jag ångrar inte att jag stod upp för de politiska fångarna i Ryssland. Det var rätt, och det är inte något jag tänker sluta med. Men Nadja Savtjenko, nej, hon får klara sig utan mitt stöd och förståelse.

Up until now, I was willing to excuse Nadiya’s questionable statements and write them off as due to her hard life, struggling with PTSD [Posttraumatic stress disorder], etc., but it turns out that Savchenko is a typical anti-Semite.

First, answering a question about a “Jewish yoke” (“yoke” meaning “occupation”, like in Tatar-Mongol Yoke) that Ukraine is allegedly under today, Nadiya announces on live television: “if this is what the people/masses say, then they are telling the truth” and adds: “And yes, if we look at the people in power in our country today, their blood is indeed not Ukrainian, so to speak. We can talk about it, but what can we do about it? We need to think and act!” ( http://censor.net.ua/v432901 )

Later, she does a public apology:
“I have nothing against Jews. But I don’t like kikes. […] One can hardly call Ukraine an anti-Semitic country – we have 2% of Jews, who hold 80% of positions in power.”
Yes, she claims that she is not an anti-Semite, and that anti-Semitism does not and cannot exist in Ukraine, she says in the same video that with Jews and kikes it’s the same as with Russians and “katsaps” or Ukrainians and “khokhols” (derogatory terms for Russian and Ukrainian, respectively). At the same time, she confirms on national TV that Ukraine is under a “Jewish yoke”, and during her explanation, she even repeats the conspiracy theory, that 80% of people in power are Jews (and hiding it), that Poroshenko in particular is Jewish, even though “Jews themselves would say that none of them” (are in power).

If she believes all of this, based on the argument that “if this is what the people say, then they are telling the truth”, then either she is an anti-Semite, she is not very bright, or she is the voice of a society that is once again, for the nth time in history, developing a problem with anti-Semitism.

Nadiya – goodbye. I don’t regret the protests against Putin and in support of political prisoners, but I regret the time and effort I have wasted specifically on Savchenko.

Kostya Tchourine:

Kostya Tchourine, bakom galler, vid demonstrationen “STRATEGY 6 – in New York. Freedom to political prisoners in Russia” till stöd för de politiska fångarna i Ryssland. Med tillstånd från Kostya Tchourine.


Från “STRATEGY 6 – in New York. Freedom to political prisoners in Russia”. Med tillstånd från Kostya Tchourine.

Share

Tankar på förintelsens minnesdag

Category: antisemitism, by sophie engström
Tags: ,

Förintelsens minnesdag idag. Förintelsen. Det är så svårt att förstå vidden av någonting så ondskefullt. Att förstå vi kan bli så ondskefulla. Att vi kan hata varandra så mycket. Detta trots att jag i hela mitt liv hört historier, läst böcker, sett filmer m.m. om förintelsen.

Men det finns en bild, som griper tag i mig mer än någon annan bild. Det är en bild av kvinna som jagas över en gata. Jagad av män, och en ung pojke. Varför griper den bilden tag i mig mer än andra bilder? Varför brister jag i gråt när jag ser denna bild, men inte lika enkelt brister i gråt när jag ser andra bilder?

Kanske är det för att hon är kvinna som jag. Hennes avslitna kläder gör att jag känner hennes nakenhet och utsatthet. Blodet som rinner från hennes näsa bränner i mitt ansikte. Skräcken, hennes skrik. Jag känner och hör det.

Det är också pojken till höger. Hans klubba av trä. Att han jagar henne som de andra. Och kanske är det benet som sticker in från vänster. En mans ben. Sekunderna innan han fäller henne till marken.

Men det är också troligt att det är platsen. Det är en bild från Lvivs fasansfulla pogromer. När folkets vrede över sovjeternas ondska, vändes mot den judiska befolkningen i Lviv. Det är en gata jag passerat så många gånger. En plats där hennes liv troligen tog slut.

Den gången var det hennes liv som var mindre värt än andras. Den gången kunde man rättfärdiga sitt hat mot hennes folk, med att de var fiender till de rättfärdigas folk. Låt oss aldrig glömma, eller förneka, att vi kan förvandlas till monster. För om vi gör det kommer vi åter öppna dörren till vår ondska. Ondskan är vår. Den är vi.

Lika mycket som vi är hennes skräck och smärta.

————————-

Läs även denna artikel i Independent om pogromerna i Lviv.

Share

The Guardian helt fel ute

Category: antisemitism, by sophie engström, ukraina, ukraine
Tags: , , , ,

Den 2 september publicerade den ansedda tidningen The Guardian en artikel som lämnade mycket att önska. Artikelförfattaren beskrev hur ruinerna av en synagoga i Lviv, Den Gyllene Rosen, hade förstörts i en slags Förintelseförnekande handling. Jag blev mycket förvånad, då jag aldrig upplevt att Lvivs invånare har visat en öppen antisemitism så som artikelförfattaren beskrev. Som exempel kan ges att monumentet även Ghettot i Lviv inte vandaliserats så som exempelvis det som återfinns i Warszawa.

När jag själv begav mig till platsen för Gyllen Rosen kunde jag inte se att något förändrats sedan i juni i år, som var mitt senaste besök på platsen. Vad jag däremot såg var att ett annat hus har demolerats, men det ligger en bra bit från platsen för Gyllene Rosen. Det hus som demolerats ligger granne med ett lyxhotell. Vad som däremot är upprörande är att hotellet och huset som revs, ligger i gamla stan som är med på UNESCOs Världsarvslista. Det betyder att hotellet helt klart bröt mot alla tänkbara regler att skydda ett kulturarv, men att deras agerande knappast kan ses som en antisemitisk Förintelseförnekande handling!


Gyllene Rosen innan den förstördes av tyskarna 1943.

Enligt min mening kan The Guardians artikel bidra till att piska upp en redan ansträngd position för Lvivs judiska församling. Församlingen förnekar också att det, i skrivande stund, finns något hot finns mot Gyllene Rosen. En klargörande artikelThe Global News Service for Jewish People publicerades den 9 september, och själv hoppas jag bara att The Guardian förljer efter och skriver en dementi.

UPD.: Läs även Ingmar Oldbergs artikel som belyser Ukrainas problematiska relation till Förintelsen.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: