Search Results for "Holodomor"

Holodomor – ett brott mot mänskligheten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Folkmord eller brott mot mänskligheten? Två begrepp som allt oftare upptar mina tankar. Idag tänker jag på de där två begreppen då jag ser hur ljusen vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv flämtar i den kyliga novemberkvällen. Jag ser hur de bildar formen av ett kors, tillsammans med de två årtalen 1932-1933. Åren för den stora svälten. Idag är det hågkomsten för Holodomor i Ukraina.

Holodomor. Ett ord som kanske lämnar just dig mindre berörd, men som får mitt blod och många andras att isa i våra ådror. Det är bilderna av de utmärglade barnen. Alla ansikten redan märkta av död. Det är det jag ser framför mig när jag hör ordet. Här i Lviv är nämligen Holodomor ett ofta förekommande tema för diskussion eller eftertanke. Egentligen är det lite paradoxalt, eftersom här var det ingen svält under Holodomor. Lviv hette då Lwów och låg i östra Polen.

2009 skrev jag till vår dåvarande utrikesminister Carl Bildt och frågade varför Sverige inte erkände Holodomor som folkmord. Det var utfört av sovjeterna, och riktat mot ukrainarna. Det var jag var så säker på då. Jag tyckte att jag förstod alla sammanhang. Men nu vet jag bättre, och det måste jag bland annat tacka Phillippe Sands för.

Phillippe Sands föreläsning på katolska universitet lyftes givetvis frågan. “Kan man rent juridiskt fälla någon stat för folkmord på en social grupp?”, frågade en ung man i publiken. Sands går några steg närmare den unge mannen, väl medveten om hur viktig den här frågan är för många i Ukraina. Och han vet att det här är en ny infallsvinkel. Tidigare har de i Ukraina som vill att andra länder ska erkänna Holodomor som folkmord, pekat på att det var en svält särskilt konstruerad för att drabba ukrainare. Eller rättare sagt, en svält särskilt riktad mot bönderna, kulakerna, som vägrade samarbete med sovjeterna. Tanken den unge mannen lanserar är ett relativt nytt perspektiv, och det vet Sands.

Det är inte en lätt fråga, svarar han. För det första finns det bara ett folkmord som skett före rättegångarna i Nürnberg som erkänts av många länder (och där ibland Sverige) som folkmord, och det är mördandet och fördrivningen av armenier ut ur Turkiet mellan 1915-1917. Men har det lett till något erkännande från Turkiet? Har det lett till att man har öppnat upp för att den här tragiska händelsen i historien diskuteras förutsättningslöst och öppet? Nej, säger Sands. Det har istället lett till motsättningar och vrede. Det har skapat mer ont än gott. I Nürnbergrättegångarna valde man att inte använda begreppet folkmord. Varför vet vi inte, men på vilket sätt hade situationen hjäpts av att använda det begreppet? Och det är lätt att förstå hans resonemang. I dagarna har Ratko Mladić dömts för folkmord i tribunalen i Haag, men samtidigt hyllar många serber honom som en hjälte. Kommer det leda till försoning att döma honom för folkmord? På det har vi inget svar idag. Det får framtiden utvisa.

När jag skrev mitt brev till utrikesminister Carl Bildt, så såg jag allt så enkelt. Holodomor var ett folkmord som måste fördömas. Men som Sands säger, hur vet vi att det verkligen leder till försoning och upprättelse av de döda? Och vem ska dömas? frågar han. De ledare och den unionen som gjorde sig skyldiga till brottet finns inte kvar. I alla fall inte på pappret.

När jag nu sitter här, med mitt tända ljus idag på dagen för hågkomsten av Holodomor, så undrar jag om det inte är bättre att släppa tanken om folkmord, och istället fokusera på brott mot mänskligheten. För det var just ett brott mot miljontals av människor. Oskyldiga människor, som inte hade gjort sig skyldiga till något annat “brott” än att bo och leva på en plats som hamnade under sovjetiskt styre. Sovjetunionens brott var dock värre. Att genom svält kuva människor till lydnad.

För dessa döda tänder jag därför ett ljus sista lördagen i november varje år. På samma gång tänder jag ett ljus mot totalitära regimer, och deras lemlästade av våra samfund. Och i den tankefiguren fungerar begreppet brott mot mänskligheten bättre.


Holodomor 2016

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Holdomor “holod” betyder hunger och “mor” betyder hemsökelse. De flesta av oss som läser det här på svenska slipper förstå vad det innebär. Vi har inte heller något kollektivminne av något sådant. Men det har man i Ukraina. 
Jag har under flera år efterlyst att Sverige ställer sig bakom de länder som erkänner att det var ett folkmord. Det jag skrev 2011 kan jag fortfarande stå bakom.

Några bilder från dagens hågkomst i Lviv.



Holodomor 80 år

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

I år är det 80 år sedan Holodomor – den svält som skedde i Ukraina mellan 1932-33. Svälten förvärrades av att den kommunistiska regimen i Moskva tog flera förödande beslut. Bland annat beslagtog man spannmål och foder till boskap för att sända till Moskva. Man utfärdade dessutom reseförbud vilket förvärrade situationen ytterligare. Upp till 32 miljoner personer dog.

Det är bara ett fåtal länder som betraktar detta som ett folkmord. Sverige har valt att inte erkänna folkmordet. Orsaken är att inte stöta sig med Moskva, vilket förstås är genant då vi har en utrikesminister som vanligtvis inte skräder orden i sin kritik av Kreml. Nu är ett perfekt tillfälle att erkänna detta folkmord. På det sättet hade man visat sitt stöd för de Europa-poisitiva krafterna i landet.

(Tidigare postning i frågan.)

image

image

image

image

image

image

image


Holodomor in the next year

Category: by sophie engström, ukraine
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Taras Shevchenko and holodomor

On a happy day like New Year it is perhaps not usual to think on such dreadful past as the Holodomor. But one of my wishes for the new year is that at least Sweden will accept Holodomor as genocide. (A pervious posing in Swedish about this).

old man thinking

mother and child

the cross

I have used Ilford3200 for this pictures.


Om Jelka och hundratals sånger

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna
Baba Jelka

Kirovohrad oblast, eller Kirovohradsjtjyna, är den näst minsta oblasten i Ukraina, sett till invånarantal. Den senaste mätningen visade att drygt 900 000 bodde i oblasten. Huvudorten heter Kropyvnytskyj, efter den ukrainske författaren, tonsättaren, skådespelaren och dramaturgen Marko Kropyvnytskyj (Марко Кропивницький) som föddes i staden 1840. Under sitt 70 år långa liv hann han skriva över 40 pjäser och medverka i omkring 500 olika teateruppsättningar. Han arbetade hela livet, och dog när han var på turné. på väg mor Odesa.

Men Kirovohradsjtjyna har även annat att bjuda på. Låt oss besöka projektet Baba Jelka (Баба Єлька). Namnet till projektet har sin härkomst från en äldre kvinna vid namn Jelka, som bodde i byn Rozsochuvatka (Розсохува́тка) som ligger i Malobyckivskyj regionen i Kirovohradsjtjyna. Jelka kunde hundratals traditionella ukrainska folkvisor och kände till hur man behandlade sjukdomar med örter. Hon fostrade minst 10 barn, och överlevde den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen, eller folkmordet, Holodomor.

Många i Ukraina har tyvärr glömt bort traditionella folkvisor, och sina ukrainska rötter. Många ukrainare glömmer också ukrainska, och börjar tala ryska eller surzjik (som, mycket förenklat, kan kallas för en blandning av ukrainska och ryska) när de flyttar från sina hemorter till de större städerna. En liten oblast med få invånare, och få möjligheter till försörjning är särskilt drabbade av denna att deras traditioner, sånger och seder och bruk faller i glömska. En grupp forskare, journalister och fotografer bestämde sig därför för att råda bot på denna förgätenhet och begav sig ut på en resa runt Kirovohradsjtjyna för att försöka kartlägga alla folkvisor som höll på att falla. Det blev många resor, och genom dem har de samlat material till över 800 sånger, men de har även erhållit otal annan kunskap. Med sitt insamlade material från sina resor har gruppen därefter anordnat konserter där ukrainska sånger framförts och flera utställningar med bland annat broderi, som återfinns på bland annat vysjyvankorna (de ukrainska folkdräkterna) från trakten. Gruppen har även sammanställt en kokbok med recept från Kirovohradsjtjyna.

Broderiet på vysjyvankorna från Kirovohradsjtjyna är så klart mycket vackra, och inte sällan förekommer det vindruvor.


Bildens källa.


Bild från kokboken.


Med en bandura i Charkiv

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna
Bandura

Så har vi då kommit fram till Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna om man föredrar det. Och vad är det vi hör, om inte en bandura, eller kobza, som den också kallas! Detta vackra stränginstrument som förknippas med just Ukraina och de långa vidsträckta områdena som kallas eurasiska stäppen, vilken sträcker sig från norra Kina till Ungern.

Det är nu inte alls konstigt att vi hör en bandura ljuda just här i Charkivsjtjyna. Området har nämligen gett namnet åt en särskild teknik att framföra instrumentet på. Charkiv-tekniken, som den givetvis heter, innebär att man håller instrumentet mot sin mage, så att man ledigt kan använda båda händerna när man knäpper fram tonerna. Tekniken illustreras i teckningen nedan. Den andra vanligt förekommande tekniken kallas Kyjiv-tekniken, och den innebär att man håller instrumentet vinkelrätt ut från kroppen. Denna teknik är idag något vanligare än den som uppkallats efter Charkiv.

På teckningen nedan ser ni förövrigt en förhållanden känd bandurist (som instrumentets spelmän kallas). Han hette Pavlo Myxhajlovytj Hasjtjenko (Га́щенко Павло́ Михайлович). Ingen vet när han föddes, men troligen föddes han i dagens Ryssland under 1800-talets andra hälft. När han var 11 år förlorade han synen i sviterna av smittkoppor. Det hindrade honom dock inte från att utveckla sin konst och han tillhörde, tillsammans med sin något mer kända bror Stepan Pasjuha Artemovutj (Пасюга Степан Артемович), bland de främsta av dem som behärskade Charkiv-tekniken.

Första gången som en bandura omnämndes var långt tidigare och det var i en polsk krönika år 1441. En ruthen (alltså en ukrainare) vid namn Taraszko var anställd vid Sigismund Vasas hov för att underhålla den polske kungen med att spela på sin bandura, samt spela schack. I Tsarryssland var banduran däremot illa sedd under lång tid, och mellan 1876-1902 fanns det hårda restriktioner mot att spela instrumentet.

De båda bandurist-bröderna Pavlo och Stepan gick tyvärr samma sorgliga öde till mötes. Båda svalt ihjäl år 1933 under den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen Holodomor. Men Stepans toner finns bevarade, och nedan kan ni lyssna på en skramlig inspelning med honom.


Sofijas nya land – Sofija Nalepinska-Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kärlek känner ju inga gränser, sägs det. Historien rymmer också många som korsat gränser för sin kärlek till någon. Inte bara nationella gränser, utan även inre sådana, för att närma sig sin älskade. I Polen och Ukraina finner man många personer som gjort en resa från en nationell hemvist till en ny tillvaro, utan att egentligen förflytta sig geografiskt. Orsaken var att varken Polen eller Ukraina var självständiga länder vid förra sekelskiftet då nationell tillhörighet blev viktig för människor i Europa.

Ett exempel på en sådan individ är den österrikiske ärkehertigen Wilhelm Habsburg, som blev så förtjusad av de ukrainska huzulerna, att han bytte språk (från polska till ukrainska), blev delaktig i Ukrainas frihetskamp under första världskriget, samt bytte tilltalsnamn och lystrade till Vasyl Vysjyvanyi. Efternamnet anspelade på att han alltid bar en vysjyvanka, alltså den ukrainska folkloristiska skjorta/blus som idag bärs av många ukrainare och landets vänner. Nyligen syntes till exempel Magdalena Andersson iklädd en sådan borderad blus när hon besökte Kyjiv.

Men Wilhelm Habsburg var inte ensam i historien om göra en sådan resa. Låt oss bekanta oss med Sofija Nalepinska-Bojtjyk, som valde en liknande väg. Hon föddes 1890 i en polsk familj i staden Łódź, som då ingick i Tsarryssland. Hennes far var järnvägsingenjör, och mamman var pianist. Pappan var en sann polsk nationalist, och drömde om ett självständigt Polen, en dröm som han delade med sin fru. När Sofija var mycket liten omplacerades hennes far till S:t Petersburg, och det var här som hon fick växa upp och fick sin skolgång. Sofija visade tidigt prov på en konstnärlig begåvning och hon undervisades av den polske impressionisten Jan Ciągliński.

Efter avslutad utbildning i S:t Petersburg flyttade hon först till München för att studera vidare. Därefter packade hon sina väskor och flyttade till Paris, för att fortsätta sin verksamhet. I Paris mötte hon många konstnärer som skulle forma hennes utveckling som konstnär, men bland dessa fanns det en person som skulle påverka henne särskilt mycket, och det var Michailo Bojtjyk. Det finns inga skildrar från deras första möte, men kärleken ska ha spirat från första stund, och de var snart gifta.

Och det är nu som Sofijas stora livsresa började. Enligt hennes syster skulle Sofija helt vinnlägga sig för att bli en assimilerad ukrainska. Hon lärde sig språket, spelade på det traditionella ukrainska instrumentet bandura. Hon inredde sitt hem i ukrainsk stil, med kelimmattor på väggarna och säkerligen med ukrainsk keramik. Hon klädde sig i vysjyvanka och ja, hon var kanske även mer ukrainsk än vad många ukrainare var vid denna tid. Sofijas kärlek till sin man, och hennes nya nationella tillhörighet, skulle dock inte hindra henne från att fortsatt älska Polen och dess kultur. Hon hade helt enkelt bara erhållit ytterligare en hemvist.

Sofija följde sin make till Ukraina, och här undervisade hon bland annat på konstnärliga akademin i Kyjiv. Hennes specialitet var träsnitt, och hon föredrog små konstuttryck framför monstruösa monumentet. Bland de mest kända av hennes alster finner vi hennes illustrationer till Taras Sjevtjenkos poem Kataryna, samt träsnitt som skildrar svälten under Holodomor.

När Sofija var 44 år gammal övergavs hon av Michailo. Det här var ett fasansfullt slag för Sofija. Hon hade ju investerat så mycket till deras gemensamma liv och kärlek. Det påverkade hennes självkänsla och hon gick in i en depression. Deras uppbrott skulle kunna ha lett till att hon hade avslutat sin konstnärliga aktivitet. Så skulle det nu inte bli, ty snart var hon lika produktiv som under den tid hon var gift med Michailo. Men nu annalkande nästa katastrof. Michailo Bojtjyk arresterades i den Stora utrensningen, och anklagades för spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland. Sofija var med på denna resa, och snart arresterades även hon. Fem månader efter att Michailo hade avrättats, dömdes Sofija till döden. Hon avrättades i Kyjiv, december 1937.

Sofija Nalepinska-Bojtjyks skildringar av Holodomor, som nämndes ovan, är känslomässiga utan att vara sentimentala eller pompösa. Med orädd uppriktighet skildrar hon de fasor ukrainarna tvingades utstå i den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrof som av ukrainarna kallas Holodomor. (1) Hennes skildringar måste ha provocerat de styrande i Kreml, då det på 1930-talet inte var tillåtet att diskutera eller kritisera svältkatastrofen. Men Sofija var en modig kvinna, som aldrig gav avkall på sina principer. Hon var dessutom en viljestark person, vilket hon visat både i sitt privatliv och med sin gärning. De sovjetiska utrensarna lyckades kanske beröva henne livet, men minnet av hennes mod, viljestyrka och konstnärliga gärning lever kvar än idag.

(1) Holodomor inträffade 1932-33 och var en effekt av Sovjetunionens anti-ukrainska politik. Dödstalen beräknas vara mellan 3,5 till 5 miljoner. Ordet betyder “dödad/mördad av svält” på ukrainska.

En källa:
https://arthive.com/artists/31850~Sofiya_NalepinskaBoychuk