Search Results for "Busk"

På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.

Share

Presenterna från Busk

Category: Busk, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.

Share

Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 1 minut)

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.

Share

Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.

Share

Janovska – En minnesplats som glömts bort

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag försöker febrilt att stöta bort ljudströmmen av bilar som vrålar förbi oss. För jag vill vara här, inte i ljudet av förbipasserande bilar. Jag vill vara här i tanken, med de tiotusentals människor som mördades på denna plats. Och med de hundratusentals som tvingades till slavarbete.

Platsen jag står på är Janovska i Lvivs utkant. En plats som var ett koncentrationsläger under andra världskriget. Här främst judar mördades och tvingades till slavarbete.

Det är inte lätt att ta sig hit. Trots att det inte ligger så långt från ändhållplatsen för spårvagnen så finns det ingen skylt som visar oss i rätt riktning. Det finns ingen vägvisning. Trottoarer som leder förbi det fängelset som angränsar till Janovska, är smal och bilarna kör oroväckande nära. De kör så nära att jag hellre riskerar livet och tar mig över den trafikerade fyrfiliga vägen. Väl framme vid monumentet saknar jag en skylt som visar att det är här man kan finna monumentet. Det hela är förvillande likt en rastplats eller vändplats.

Trots att jag har sett bilder från Janovska, bilder som de på maskinen som krossade benen på de mördade. Och trots att jag har läst beskrivningar på hur inhumant fångarna behandlades, så är det omöjligt att greppa vidden av lidandet som förekom här.

Någonting stör ut mina försök att skänka min tanke till de hundratusentals som led eller mördades här. Det är inte bara bilarna som förstrött brummar förbi. Det är platsens bortglömda tillstånd som stör. Det här är inte en plats som ger besökaren den stillhet som krävs för att kunna få/ge en stund för eftertanke. Det är en plats som lämnar besökaren med en uppdämd frustration över att den inte ges mer plats i vår nutid.

Det är inte monumentet som ska anklagas för brister. Det en sovjetisk skapelse, men inte bristfällig. Att det är litet är av mindre betydelse. Det är omgivningen som stör. En fallfärdig bänk ska likna en plats där man kan sitta för reflektion. Runt omkring finner jag skräp och sopor. Det hela ser mer ut som en helt vanlig väggren, inte en plats för att hedra tusentals mördade människor. En metallgrind står öppen på trekvart. Den leder oss in i på ett öde fält. Några stubbar skvallrar om att här har det vuxit träd. Delar av fältet har förvandlats till någon slags grustag, antagligen för det bakomliggande fängelset som renoveras. Det hela är en sorglig syn och gör mig mest förbannad.

På andra sidan om monumentet finns odlingslotter. Det är kanske så att vissa tycker det är en vacker tanke, att någon har sina bärbuskar och grönsaksodlingar på platsen där så många mördades och led. Men efter att ha mötts av sopor, fallfärdig bänk för eftertanke och ett spolierat fält blir den enda sammantagna analysen att det handlar om en negligering.

Jag försöker tysta den röst inom mig som säger att det hela handlar om ett medvetet ointresse. De som mördades och tvingades till slavarbete här, finns inte längre kvar i stan. Deras själar vandrar dock oroligt mellan huskropparna, men deras röster har för evigt tystnat. Därför finns det för få som ber oss minnas alla som mördades. Men Sovjetunionen har fallit, och nu är det tid att släppa in ljus över dessa människors själar. Det är vi skyldiga dem.

Bland de som hamnade här finns bara några få överlevande. Bland de mördade finns Debora Vogel (dock inte säkert att hon mördades här), en av sin tids mest lysande begåvningar. Poet, forskare, filosof och fotograf. Simon Wiesenthal lyckades fly från Janovska. Kanske var det därför han överlevde. Han blev sedermera efterkrigstidens främste nazistjägare.

När jag står här på Janovska tänker och funderar på allt som felas, känner jag att det som främst fattas på denna plats är en ingång till att förstå vilka de var som tvingades till slavarbete eller mördades på denna plats.

Det hela är så absurt ansiktslöst.

Tomt.

Och fullkomligt ovärdigt.


Vid minnesstenen.


Någonting som är positivt är att flera skyltar satts upp på platsen för att mana till eftertanke.


Av någon anledning vägrade jag fotografera soporna. Istället fann jag en ensam blomma som växte från en jordklump.


Fältet. Fångat av Alex Den.

Share

Poltva liksom Pełtew – ett tvivelaktigt vatten

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den första tiden kände jag en intensiv saknad. Mitt öga sökte ständigt den inlärda och förväntade vyn, men den infann sig inte. Jag upplevde att jag höll på att tappa greppet om tillvaron. Hur min inre kompass snurrade vilt runt, runt i ett meningslöst försök att finna det som nu inte längre fanns med mig. Norr och söder, väster och öster fanns inte längre. Plötsligt befann jag mig inte längre i brytpunkten mellan dem. Jag visste aldrig var jag var i förhållande till väderstrecken. De hade övergivit mig, och därmed var min fixpunkt borta. Det gick inte en dag utan att jag sökte efter det som tidigare hållit samman min tillvaro. Vattnet.

I Lviv finns inget vatten. Nå, alltså det finns, men inte sådant jag lärt mig att kalla för vatten. Med vatten menar jag något som skapar av linje, som en horisont, eller som öppnar den för en delning mellan några enheter.

Vattnet i Lviv har alltid gäckat mig. Redan tidigt fick jag lära mig att vattnet, det som skulle dela staden, var nergrävt. Gömt under lager av jord och kullersten. Men det hindrade mig ändå inte från att söka efter detta vatten.

Jag minns en vår för några år sedan, då jag gjorde ett helhjärtat försök att ta reda på vattnet. Jag tog en buss, ut till en plats där kartan påstod att vattnet skulle stiga upp till allmän beskådan. Trots att jag sökte, fann jag inga bevis på dess existens. Några lummiga lundar visade sig gömma allt annat än vatten. Något dike skvallrade om att någon typ av tillrinning förekommit, men det jag såg var en tom rynka i markens ansikte.

Poltva, floden som Lviv gömts under sin kroppshydda, ville inte visa sig för mig. Ett sådant tvivelaktigt vatten. Ja, nog är det tvivelaktigt, denne Poltva, eller Pełtew, som det kallar sig på polska.

Orsaken till att man grävde ner Poltva, eller Pełtew, sägs ofta vara att den sinade. Men det tycks faktiskt finnas andra förklaringar, så som det ofta förhåller sig med företeelser. Det var nämligen så att Pełtew, eller Poltva, var en synnerligen elakartad invånare i staden. Den inte bara sinade, den spred även sjukdomar och andra mer tarvliga inslag. Myggor, till exempel. Ja, det låter givetvis inte så farligt, men ett stort problem var att dessa myggor spred malaria. Den spred även andra otäcka sjukdomar.

Pełtew och Poltva nöjde sig inte med det. Den stank, och fick invånarna att skämmas över sin annars så vackra stad. Att gräva ner eländet tycktes till slut vara det enda riktiga tilltaget. Man stiger inte ner i samma flod två gånger, heter det ju. I Pełtew, eller Poltva, ska man idag inte alls stiga ner i, för den är tydligen en riktigt ohälsosam, på gränsen till giftig, flod. Ja, i alla fall om man ska tro på Wikipedia.

Idag lär den alltså vara i tryggt förvar under staden. Där glider den fram i all sin stinkande ömklighet. Nå, det där sista omdömet jag skrev var kanske lite orättvist. Vi ska ändå inte glömma att Poltva, eller Pełtew, hade en storhetstid. Då bar den varjager (alltså vikingar) genom Europa.

Idag kan man tydligen faktiskt fortfarande möta Poltvas avkommor i Lviv. Ibland tror jag till exempel att vårt päronträd på gården frodas just på grund av Pełtew, som lömskt glider fram under staden några stenkast från vår gård. Den lilla dammen i Stryskiy park lär ha orsakats av Pełtew. Det finns även andra små vattensjuka hål i marken som ska vara Poltvas verk. Men inga av dessa vatten är idag Poltva. Deras fysionomi har antagligen mer regnvatten än Pełtew i sig. Även om dessa är fina vattenspeglingar, i en annars torrlagd stad, så är de knappast några man kan använda som kompass. I synnerhet inte om man är van vid en rak strandlinje som speglar sig mot en välvillig horisont.

Det var först när jag kom till Busk som vi möttes på riktigt, jag och Poltva, eller Pełtew. Men då hade vattnet sedan länge slutat fascinera, och jag fångades istället av hur svanarna gled på dess yta, och jag funderade på hur den såg ut på Alice Habsburgs tid. Att jag äntligen mött Poltva, eller Pełtew, upptog alltså inte alls min tankesfär.


Pełtew, eller Poltva, i Busk januari 2017.

Share

Ingen är lik eller olik – om Lviv och Kraków

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Om man reser mellan Kraków och Lviv, slås man lätt av olika likheter, så att säga. Eller så är det så att man slås av alla olikheter som faktiskt ibland lätt förväxlas med likheter.

Städerna är nästan lika stora. Kraków, med sina 760 000 invånare, brädar dock Lviv på målsnöret, som har ungefär 30 000 färre stadsdrönare. Städerna har båda ett torg som är hjärtat, och dessutom namn som är snubblade lika. Rynek Główny i Kraków. Plotstja rynok i Lviv. Men Lviv kan yvas över att man har ett riktigt rådhus på torget. Kraków får nöja sig med sin Mariakyrka.

Om man blir hungrig i Kraków kan man äta placki ziemniaczane. När man beställer in den försäkrar troligen servitören att det här är en mycket polsk maträtt. När man får in den stirrar några mycket stora derynij upp mot en från tallriken. De här två kusinerna kan närmast liknas vid en raggmunk, och har ett släktträd som sträcker sig över nästan hela Europa.

Invånarna i både Kraków och Lviv envisas med att äta soppa i bröd. Nej, inte bröd i soppan, utan bokstavligen soppa i ett stort bröd. Den glupske matgästen kan även äta upp brödet, men nackdelen är då att man inte får plats med några piroger (i Kraków) eller varenikij (i Lviv). De här båda kusinerna kan närmast liknas vid… dumplings. Tyvärr är det svenska köket inte riktigt lika raffinerat. Vi kladdar ihop allting och kallar det kroppkakor. Varenikij och piroger är inte kladdiga hafsverk. Här talar vi om kokkonst på hög nivå.

Varm öl. Ja, när jag flyttade till Lviv trodde jag att det var ett dåligt skämt när mina vänner sa att jag var tvungen att dricka varm öl. Det visade sig dock vara allt annat än ett skämt. En rackarns god dryck som helst intas vintertid. I Kraków är den precis lika god. Skillnaden är försumbar.

Ja, så här kan man hålla på. Hur man än vänder och vrider argumenten för olikheterna, så kan man minst hitta en likhet. Och omvänt, hur mycket man än tycker att det är lika, så kan man finna minst en olikhet. Det här betyder att man kan inte åka till Kraków och inbilla sig att man vet något om Lviv, samtidigt som det är omöjligt att åka till Lviv och tro att man vet något om Kraków. Å andra sidan kan man åka till båda städerna och till sin förtjusning finna saker som påminner om den andre.

Men under mina år, som jag färdats mellan dessa två punkter, som tycks ha blivit mina styraxlar i tillvaron, har jag funnit några olikheter som faktiskt inte kan ursäktas med något annat än att de är olikheter. Här kommer jag endast beröra två exempel, som aktualiserades helt nyligen när jag återigen färdades mellan de två städerna.

Här kommer mitt första exempel. Håll i er! Det är otroligt svårt att klämma fram ett leende ur en Kraków-bo. Nej, det är inte omöjligt. Bara väldigt, väldigt svårt. Jag får använda alla mina knep. Skratta lite fånigt. Blinka lite med vänster öga. Och ibland, ja, så sker undret, ett litet krakowianskt leende. I Lviv däremot är det otroligt lätt att klämma fram ett leende. Till och med polisen ler. Det är inte alls svårt. Man bara ler, och så får man tillbaka ett sådant där lvivianskt leende som gör livet här så otroligt mycket lättare.

Svedjebruk. Ja, här har vi mitt andra rafflande exempel. Om man åker mellan kraków och Lviv så ser man flitiga små polska bönder på fälten. Deras huvuden guppar upp och ner när de pysslar med sådant som bönder pysslar med. (Fråga mig inte vad, för jag är en asfaltblomma och vet på tok för lite om odling.)

När man kommit över gränsen förvandlas de små guppande huvudena till rök. Ukrainarna sysslar med någon slags förstörelse av sin egen mark. Svedjebruk fungerar ju bara om man låter träd och buskar växa upp. Om man bränner åkern man odlade på för två år sedan, så bränner man praktiskt taget upp all näring (och djurliv, som fåglar, insekter, möss etc).

Nå, det här är endast två små löjliga exempel, men i min värld lika obegripliga. Om polackerna började le, och ukrainarna slutade upp med att elda upp varje tuva hade allt varit frid och fröjd. Man är ju lika olika ändå. Det där oleende ansiktet och de förkolnade slätterna behövs inte. En placki ziemniaczane är avsevärt mycket större än en derynij. Och varenikij är lika tjusiga och goda som piroger, även om de är helt annorlunda och mycket egna.

Men snälla, låt bli brödet som soppan gömmer sig i. Oavsett om det är polskt eller ukrainskt.


Städerna spelar sig i varandra. Här är det visserligen bara en av dem, men det skulle lika gärna kunna vara den andra.

Related Posts with Thumbnails
Share