Search Results for "Busk"

På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.

Share

Presenterna från Busk

Category: Busk, by sophie engström
Tags:

Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.

Share

Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.

Share

Om Lvivs hemliga hus

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Ett par glasaktiga ögonpar tittar stint på mig. “Toaletten?”, upprepar den tillhörande munnen. Ja, toaletten, bekräftar jag. Var finns den?

Följande replikskifte har inträffat så många gånger sedan jag flyttade till Lviv att jag helt har upphört att förvånas. Toaletten verkar här vara förenat med tydlig förvåning. “Behöver du en toalett?” Oftast upprepas frågan för att göra säkert att det är just det jag behöver, och ingenting annat. Som om det vanliga är att man frågade efter en toalett utan att behöva den.

Det har till och med hänt att jag varit med vid tillfällen när någon hövligt undrat om toalettens lokalisering, och istället blivit utskälld. Det har inte varit deras uppgift att hålla reda på var toaletten håller hus. Och att vi har mage att fråga efter något så larvigt som toaletten. “Här pysslar vi utskänkning! Toaletten är inte mitt område!” Skamset och nödigt har denne någon hastat vidare i ett tröstlöst sökande efter hemliga huset.

Om det inte vore för att jag så ofta ser män och barn lätta på blåsan lite här och var, hade jag förletts att tro att ukrainarna har en annan fysionomi, där det som ska ut kan hamstras till det att det ljusnar på toalettfronten. Hur mina systrar sköter det hela står helt utom mitt förstånd.

Sedan har vi det där med vad som händer när man väl lyckats fånga in en toalett. Där inne råder en hemlig ordning. Toalettpappret ska inte ner i klosetten. Nej, för bövelen! De ska läggas i en liten låda för sig. Prydligt samlade på hög. Med allt vad de utsatts för fullt synligt för alla och envar.

Samtidigt har jag till min förvåning skådat hur tesump, gammal borstj och stekfett smidigt hällts ner i stolen. Papper, icke. Saker som verkligen kan fastna i toalettens hals, ja. En ordning jag aldrig kommer få klarhet i, då varje samtal om toaletten avbryts med ett generat fnitter eller bara tystas ner med andra mer påträngande samtalsämnen.

Det intressantaste är ändå att man faktiskt kan ha ett utskänkningstillshål, med te, kaffe och öl, utan att alls känna till något om toaletter. “Toalett? Nej, det vet jag ingenting om.”

Nöden har därför sin alldeles egen Lviv-lag. Jag vandrar helst i mina egna snitslade banor där jag vet att toaletterna finns, och oftast fungerar. För de som ska till Lviv kan jag helt gratis ge en toalettsäker rutt. Den är snudd på bombsäker. Fast det händer ju att den går snett. Ibland talar toalettdörren sig alldeles egna tydliga klarspråk: “Stängd för underhåll”. Och det enda som bjuds är en gles buske.

En gles buske någonstans i Ternopils oblast. Vi har sådana buskar i Lviv också. Bilden lånad av Oleh Zavadskij.

Share

Jag sjunger de fyllda ytornas lov

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

“Det är nog ett av de största problemen för Ukraina. Att vi inte tolererar tomma ytor,” säger min kollega Julia Petriv, när vi sitter på bussen till Busk. Vi har precis reflekterat över chafförens alla ikoner och utsmyckningar i förarhytten.

Mina tankar glider givetvis iväg, för det där går att applicera på så mycket. Ett fenomen, som jag aldrig förstått, är ukrainarnas förkärlek för presentatörer. Det är givetvis inget ont i att exempelvis inleda en konsert med några väl valda ord, och att det görs av en presentatör är ju inte otrevligt på något vis. Men som svensk kan den pratglada presentatören lätt bli ett irritationsmoment. Som när man pladdrar på om tonsättaren och dess musikbild, men ändå glömmer att 1) säga att man ska stänga av mobilen 2) påpeka att man ska ge katten i att applådera mellan satserna. Eller som när presentatören rusar ut på scenen samtidigt med de avslutande applåderna, och i vild eufori hänge sig åt ett extatiskt pladder som får publiken att helt tappa koncentrationen, och således sluta applådera. Det leder ju bara till en känsla av att någon snodde festen från musikerna.

Och det är sant, det finns inte många ytor som är tomma i Lviv. Det mesta är belamrat med information. Även människorna har för mycket information på sina kroppsytor. Halsbanden är för stora. Håren har för mycket färg, eller så är det bara för kortklippt. (Det förra bärs mycket sällan av en man, och det senare utvecklas bara i mycket sällsynta fall hos kvinnor.)

När jag flyttade hit tyckte jag att allt det här var mycket irriterande, och till och med upprörande.

Men nu har jag bott här ett tag, och har på något underligt vis börjat uppskatta den här oviljan att erkänna de tomma ytornas rättigheter. För vad är de bra till egentligen? Blir vi lyckligare av att alla sitter med näsan i ett programblad istället för att lyssna på en presentatör? Blir vi verkligen finare av att sätta på oss ett halsband som knappt syns? Eller inbillar vi oss att vi ser naturligare ut med en hårfärg som inte pockar på uppmärksamhet? Och nuförtiden uppskattar jag faktiskt de ukrainska männens kortklippta hjässor. De känns mycket mer påklädda​ än de nakna huvuden som många svenskar män valt att (inte) iklädda sig i. För det om något är ett ett exempel på en mycket tom yta.

Fast det finns ändå något som är sant i det Julia Petriv påpekar, tänker jag. Om man fyller alla tomma ytor slutar man kanske se, och i värsta fall, lyssna. Man stänger helt enkelt av. Hur mycket orkar man ta in? Men att byta ut det mot tomma ytor? Nja, jag har lärt mig att uppskatta den ukrainska orädda kakafonin. Den är otroligt uppiggande för någon som blivit uppfostrad med att “tala är silver, men tiga är guld.”

communication with the sky
Även himmeln är fylld av information. Tänk om man skulle missa något viktigt? Foto: Sophie Engström.

Share

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.

Share

En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni

Related Posts with Thumbnails
Share