Search Results for "Busk"

På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.

Share

Presenterna från Busk

Category: Busk, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.

Share

Alfa-Laval i Busk

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 1 minut)

I Busk hade man en generator, eller möjligtvis separator, från Alfa-Laval. Om jag har förstått saken rätt så finns den fortfarande kvar i Busk och står nu i något lager.

Den här fina bilden fick jag vid torsdagens besök i Busk. Den är från handelsboden och tagen någon gång under 1930-talet. Alltså under den tid då Alice Ankarcronas förstfödde son, Kasimir, ägde Palats Badeni och helst uppehöll sig i Busk. Jag undrar om han var där ibland. I handelsboden. Träffades de någon gång? Kasimir och affärsbiträdet med det vänliga leendet.

Share

Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…

Share

Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!

Share

Om vi tystnar imorgon (vilket vi ändå inte lär göra)

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon kommer kanske tystnaden lägra sig över delar av Ukrainas internet. Ett virus, som hotar att slå ut ettornas och nollornas dans på nätet, ska då aktiveras. Det är i alla fall det många varnar för. Avsändare av detta supervirus är tydligen okänt, men då det tydligen ska rikta in sig på främst Ukraina, tror i alla fall jag mig veta vem det är som ligger bakom. Exakt, farbror Putin i sitt stenslott i Moskva.

Det är inte tu tal om att det inte vore extremt opraktiskt, och till och med förödande, om superviruset slår till som befaras. Hela serverparker kan slås ut. Nå, om vi ska tro domedagsprofeterna. Själv har jag plockat ut lite extra pengar från bankomaten, men frånsett det har jag inte gjort något särskilt. Jo, jag håller just nu på att fylla en balja med vatten. Vatten vore ju eländigt att vara utan. Men å andra sidan undrar jag hur pass datoriserat vårt vattensystem är, från tidigt 1900-tal, som det är.

Men oavsett vad som händer imorgon, så lär det inte bli helt tyst i Ukraina. Jag upphör aldrig att förtjusas över ukrainarnas extrema förmåga att prata om praktiskt taget ingenting, utan att för den delen bli tråkiga eller ens långrandiga. När ett samtalsämne gått i däck, uppstår ett annat, utan vare sig extrem ansträngning eller vedermöda. Samtalsämnet bara matrialiserar sig i luftrummet mellan de språkande, redo att böjas, vridas och bändas till att det är nästan uttömt. Då matrialiserar sig genast nästa samtalsämne och så vidare.

Under en resa till Busk förra året förklarade min dåvarande kollega, Julia Petriv, hur det förhåller sig. Det är ukrainarnas rädsla för tomma ytor. Om man sitter på ett kafé, eller på en buss, kan man tydligt se hennes teori besannas. Man får verkligen leta efter en tom yta utan information. Detsamma gäller kläder, främst hos den äldre generationen. Det är inte mycket på det sättet du nu föreställer dig. Nej, det handlar om hur man fyller ytorna. Jag kan omöjligt bekläda det i ord, men det är fyllt med information utan att för den delen vara tjatigt. Jag är ganska övertygad om att bara ukrainare kan förena mycket information utan bli prålig. Det är en konst som bara behärskas här.

Således beklagar jag mig inte. Jag har lärt mig att älska detta lika mycket som om jag vore en del av det själv. (Och förvisso är jag kanske en del av detta redan, då min skrivklåda tycks handla om att jag inte klarar av att ha någonting osagt trots att jag själv inte riktigt vet vad som sagts. Eller inte sagts. Plötsligt matrialiseras ett omåttligt tvång att skriva detta, eller möjligtvis något annat detta.)

Men det finns tillfällen jag skulle vilja ta den ukrainska rädslan för tomma ytor ordentligt i örat. Det är när man applåderar mellan satserna. Det är ett fullkomligt oförlåtligt uttryck för tomma ytor-fobin. Under kvällens konsert tillät jag mig själv att vilseledas för någon sekund. Trots att jag mycket väl vet att Franz Schuberts nionde symfoni har fyra satser. Till min förskräckelse insåg jag att jag applåderade då jag tyckte att det kändes orättvist mot den tredje satsen. Varför ska det nödvändigtvis vara tyst efter den stackaren? Som är så härligt vågig och slingrig? Tack och lov var jag (givetvis) inte ensam om att slå handflatorna mot varandra, men mitt asketiska svenska jag skrek ett riktigt Edvard Munch-skrik. “Vad tar du dig till, människa? Har du alldeles ukrainifierats?”, skrek mitt svenska jag.

Tydligen har jag det, för bara efter några sekunder hade jag förlåtit mig själv och helt glömt bort denna fadäs. Ty även om man har häftigt humör här, så är saken ganska snart glömd.

Så även om vi tillfälligtvis kommer tystna imorgon, så kan jag lova att vi kommer pladdrande på som ingenting har hänt, eller just för att det hänt.

Men det där med att applådera mellan satserna är en styggelse jag måste vänja mig av med. I synnerhet då det stör musikerna, som ikväll spelade så ljuvligt som linden doftade på vägen hem från filharmonin.

Organ hall in Lviv
Imorgon ska jag praktisera min vägran att assimilera mig. Men då i denna vackra byggnad, Lvivs Orgelsal. Nå, i alla fall då det gäller att applådera mellan satserna.

Share

Lvivianernas Lviv

Category: by sophie engström, krönika, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar förbi på gatan utanför vårt paradis. Ovanför våra huvuden svävar tornseglarna, och mellan deras tjut letar sig andra fåglar in. Vinden prasslar lekfullt i vårt päronträd. Ja, det är ett paradis, och vi är lyckligt lottade att bara ha fönster in mot gården.

För de riktiga lvivianerna (de som bor i Lviv) är staden inte hel utan en gård. Eller rättare sagt, vi har två Lviv. Ett som är fasaderna, och ett liv som är inne i vävnaderna hos huskropparna. Där inne ser man tydligare de mönster av årsringar som bestämt tidernas gång och regler.

Sovjetunionen försökte måla över, skyla, tidigare epoker. Eftersom medborgarna i detta välde alltid erbjöds det sämsta möjliga, ville färgerna aldrig riktigt fästa. Deras tjocka och grötiga lekamen faller sönder bit för bit. Och bakom den tittar en svunnen tid uppkäftigt fram. Stanisław Lem, som kallade Lviv Lwów, har ju sagt att “man kan ta lwowianen ur Lwów, men inte Lwów ur lwowianen”. Faktum är att han hade fel. Lviv har inte glömt någon. Bakom färg och puts tittar deras Lwów, eller Lemberg, fram bakom det sovjetiska Lvov. Och det är på gårdarna det särskilt syns. De här lagren av epoker. Det Lviv man hittar på gårdarna är oftast blomsterrabatter. En reform på 1990-talet, gjorde att praktiskt taget varje gård har en åldrad dam eller herre som utövar gerillaodling.

Häromdagen var jag på en fotoutställning om Lvivs gårdar. Just nu står gårdarna inför ett paradigmskifte. Det är frågan om de ska renoveras eller glömmas bort. Vissa tycker att gårdarnas väggar ska vara målade i en enhetlig färg. Inga mystiska utbyggnader eller annan uppfinningsrikedom ska tillåtas. Men då skulle Lvivs gårdar förlora sin karaktär, bli som till exempel Berlins innergårdar. Vita väggar. Gröna buskar som är så lika att det tycks som om det inte alls är olika buskar utan samma som bara går mellan gårdarna.

På min gård känner jag alla, utan att kunna allas namn. Vi har de som tycker om mig, och de som önskar mig sämre hälsa. Vi hade till förra veckan två skrotbilar på gården. Nu är det bara en. Vi har massor av knasiga utväxter, som helst inte korresponderar med varandra utan sjunger sin egen egensinniga melodi. Vi har en underbar rabatt, som sjunger till oss alla, och vårt päronträd är vän med nästan alla. Och i vårt paradis, där staden hålls lite på håll, råder vår egna symmetri, som bara existerar på vår gård.


Från utställningen om Lvivs gårdar.

Related Posts with Thumbnails
Share