viewpoint-east.org

Gator som bär sår – del två

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Du är nog inte ensam, enär jag tror att det även finns andra där ute bland ettorna och nollorna som tycker att jag klagar alltför mycket på Ukraina. Men ni har ju givetvis fel. Jag klagar inte. Jag uttrycker en åsikt. Ibland tycker jag till om mer än en sak, vilket kan tyckas störande för sådana som föredrar folk som sitter stilla i båten.

Trots att jag är barnbarn till en sjökapten, så sitter jag aldrig stilla i båten. Jag borde egentligen veta bättre. Människor som bökar runt i båten skapar en ordentlig oreda och i sällsynta fall utsätter andra ibland för fara. Nu tror jag dock inte att mitt bökande utsätter någon för fara, då karaktären på mina göromål alltid är fredliga. Men jag har i alla fall bott här tillräckligt länge för att ha förstått att det är precis så man gör här, om man vill få någonting gjort. Man bökar i båten, helt enkelt. Kanske har det att göra med att Lviv just är en stad befolkat av landkrabbor, eller så är det bara så det går till.

Igår skrev jag om Lviv Volunteer Centers initiativ att lyfta fram de gravstenar som Gestapo tvingade judar att lägga som vägmatrial på en gata i Lviv under andra världskriget. Jag tryckte på att staden borde bidra. Det jag avsåg var att de enkelt skulle kunna hjälpa till med manskap (ok, kanske en båtterm), maskiner och utrustning samt moraliskt stöd.

Lvivs stad sa till Lviv Volunteer Center att de fick några dagar på sig att göra vad de kunde åt saken. Sedan skulle gatan asfalteras igen. Jag har svårt att föreställa mig att staden verkligen trodde att Lviv Volunteer Center skulle klara av att få upp särskilt många gravstenar. Varje gata i kvarteret kan ha gravstenar som ligger som de vi plockade upp igår. Sida vid sida ligger de, pressade ner mot marken i en stum glömska.

Men så behöver det inte vara. Lvivs stad skulle kunna göra detta till ett riktigt goodwill-projekt vars budskap skulle kunna nå vida omkring. Staden skulle kunna bli känd som den som vägrar förtränga denna svåra och fasansfulla del av den gemensamma historien. Lviv skulle helt enkelt kunna bli en förebild. Ett föredöme för andra städer med liknande situationer. Och man skulle kunna göra nytta, inte bara för Lviv och regionen runt omkring denna vackra stad. Vågorna från ett sådant projekt skulle resa långt mycket längre. Om staden beslutar sig för att ta upp alla gravstenar, och ordna ett monument på Janovskij begravningsplats, så som Lviv Volunteer Center vill, kommer det att bli en världsnyhet. Så omfattande är projektet som vi var med och inledde igår.

Men för att nå dithän måste man arbeta med finess. Det finns de som ägnar nästan hela sin vakna tid åt att utmålas Ukraina som ett bo för fascism. Som boende i landet kan jag meddela att det är fullkomlig nys. Om det vore så, skulle inte människor engagera sig i projekt som belyser vad fascismens groteska tryne åstadkom.

Ty redan idag har vi sett lvivianernas reaktioner på vårt arbete igår. Tre nyhetsportaler, som tillhör de tongivande i regionen, har skrivit om Lviv Volunteer Centers aktion. Samtidigt börjar det pyra, puttra och koka bland gräsrötterna. På sociala medier är nyheten om gårdagens arbete en riktig viral. Och alla är rörande överens, staden måste engagera sig.

Och som Marla Raucher Osborn från Rohatyn Jewish Heritage skrev idag: “if you are not here working, or supporting who that are, you are not part of the solution”.

Min tolkning, av reaktionerna under dagen, är att folket vill vara del av lösningen att skapa en bättre framtid med större insikt för den gemensamma historien. Nu är det dags för politikerna att ta vid. Och att ta rätt beslut.

Och till dig som tycker jag gnäller, nå, det är bara att vänja sig.

#Roadsofmemory

Artiklar som skrivit idag.
Zaxid: https://zaxid.net/u_lvovi_pid_chas_remontu_dorogi_znayshli_yevreyski_nadmogilni_pliti_n1459816
Zik:
https://zik.ua/news/2018/06/22/u_lvovi_pid_chas_remontu_vyyavyly_dorogu_vykladenu_z_matsev__ievreyskyh_1351531
Forpost:
http://forpost.lviv.ua/novyny/13078-u-lvovi-pid-chas-remontu-vyiavyly-dorohu-vykladenu-z-matsev-ievreiskykh-nadhrobkiv

Share

Gator som bär sår

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

När vi lyfter upp stenen ser vi att de inhuggna bokstäverna lämnat ett spår i sanden under den. “Det här är ett historiskt ögonblick”, säger någon. För oss alla är det onekligen det. Det blir märkvärdigt tyst när de starkaste i gruppen lyfter gravstenen åt sidan. Menchel Leid Akselrat. Död den 22 mars 1940 vid en ålder av 68 år, läser vi tillsammans. Han var högt uppsatt rabbin, säger Marla Raucher Osborn och pekar på händerna längst upp på gravstenen.

Vi är en liten grupp som står på Hanny Barvinok-gatan i Lviv. Det är alltså Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage, jag och min sambo, och volontärer från Lviv Volunteer Center. Gatan hette Pod stoczkiem under den polska tiden. Vi står här tillsammans då någon av de boende rapporterar till Lviv Volunteer Center att gatuarbetare plockat fram judiska gravstenar. Det är därför vi står här idag, och tittar ner på Menchel Leid Akselrats gravsten.

Det har länge varit känt att det ska finnas judiska gravstenar här. Rykten har florerat. Men det här är första gången som någon har fått möjlighet att faktiskt gräva upp dem. Lvivs stad har gett Lviv Volunteer Center respit. Sagt att de får plocka fram gravstenarna. Men vi är påfallande få och arbetet är oändligt.

När vi står här och gräver, och lyfter de blytynga gravstenarna, kommer flera boende i området fram till oss och berättar om olika incidenter när gravstenar kommit fram, men man har lika resolut gömt stenarna igen under asfalten. De finns de som passerat och ger oss uppmuntrande tillrop. De finns de som passerar oss utan att titta åt vårt håll. De finns de som passerar oss, men menar att gravstenarna inte borde flyttas.

Det är ett fysiskt tungt jobb. Och det är tillika psykiskt påfrestande att tänka sig in i hur de hamnade här.

Framför mig ser jag hur judar från koncentrationslägret Janovska och Lvivs getto tvingades föra gravstenarna till denna plats. Kanske var det någon av dem som tvingades lägga en gravsten här som tillhörde en släkting. Om det vet vi ingenting. Vi kan bara föreställa oss Gestapos män runt omkring judarna. Hur automatvapen riktades mot judarna. Hur de skrek på alla som inte orkade. Och hur någon kanske blev mördad. Här på den plats vi nu står.

Går det verkligen att få insikt om förintelsens grymhet, utan att ställas inför arbeten som detta, frågar jag mig. Just när jag står här, och ser på de gravstenar de starka bland oss gemensamt orkar lyfta, förefaller det mig som om det är omöjligt att begripa förintelsen utan att handgripligen riva upp nazismens sjukliga frenesi att förinta allt judiskt. Människorna skulle mördas, och deras kultur och historia skulle pulviseras, förödmjukas. Det vi gör är en liten gest, ett försök att aldrig tillåta oss att glömma.

Det händer att någon av oss stumnar. Sjunker ihop på den fläck vi står. Projektet är oss övermäktigt. Det vet vi alla. Det finns ingen möjlighet att lyckas få fram alla gravstenar. Inte utan hjälp från staden. Men idag lyser de med sin frånvaro. Ingen från stadsfullmäktige är här för ingjuta mod i oss volontärer. Det är därför lätt att bli modfälld. Men Sasha Nazar på Lviv Volunteer Center tänker inte ge upp, säger han och får oss alla att känna oss lite bättre till mods. Staden måste hjälpa till, säger han.

Ty det går helt enkelt inte att bara asfaltera över dessa gravstenar igen. Inte nu.

Någon påpekar att det här skulle kunna vara ett enkelt goodwill-projekt för Lvivs stad. Det skulle inte kosta stan mycket att skicka dit några som hjälpte till. På några månader har vi fått upp alla stenar, säger någon annan.

Plötsligt rusar någon upp och rycker åt sig den stora borr vi använt för att få bort lagret av asfalt. Planen är vi alla märkligt nog införstådda med. Att göra ett stort hål rakt över vägen som gör det omöjligt för stadens makthavare att ignorera projektet.

Men så ser vi runt omkring oss. Här bor människor som inte har med saken att göra. Det var inte de som var Gestapo den gången. Alla vi som står här är väl förtrogna med att det bara skulle skapa osämja, vrede och ilska om vägen var ett öppet hål i flera månader, ja, kanske år. För ingen vet hur många gravstenar som vilar här.

Vi beslutar att lyfta en gravsten till innan vi bromsat för dagen. Sedan fyller vi det hål i marken som stenarna lämnat.

De ligger nu där på trottoaren, med de inhuggna namnen riktade mot himmelen. Namnen ser dagens ljus för första gången på i alla fall 75 år. Även om vårt arbete stundtals kändes hopplöst, har vi med vår handling gett fingret åt och Gestapo, nazismen och kanske även mot det antisemitiska monster som åter igen börjat visa upp sin groteska fysionomi.

Med de orden lägger jag ner pennan för idag. Men tro inte att sagan är all här. Vi lär återkomma. Till denna gata och många andra gator med liknande minnen gömda under sig. Gator som bär sår. Ty de där gravstenarna ska inte ligga där med ansiktet nervänt mot jordens inre. De måste alla upp. Det är det enda hedervärda alternativet.

#Roadsofmemory

(Ingen bildtext idag. De får tala för sig själva.)


Hela gatan är alltså fylld med judiska gravstenar.

Share

När paradiset stavas Zadorosjna

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kvinna på höger sida om mig försöker få liv, eller möjligen, ta död på en eld. Hon släpar grenar och kvistar till platsen för hennes svårtolkade projekt. På vänster sida kommer ett sällskap med en riktig grill. De häller i kol, och olika foliepaket landar snart på dess galler.

En söt doft av ved och grillat kött blandas med badgästernas ståhej. Trots det råder här ett sådant lugn som bara lägrar sig över platser där semesterfriden bor.

Jag befinner mig vid sjön Zadorosjna, en dryg timmes tågresa från Lviv. Hit åker många lvivianer för att fly de stekheta asfalts- och kullerstensormarna som löper mellan husen. Runt sjön finns ett datja-område som jag antar uppkommit under sovjettiden, men svällt ut sedan dess. Men blandningen mellan högt och lågt, eller snarare dyrt och enkelt, är påtaglig. Det råder en sådan där vidunderlig vilda östern-hierarki som ibland matrialiseras på denna plats. En slags ordning utan riktning.

Lite så är det med badandet. Egentligen är det väl tänkt att vi som inte är “fastliggare” (som danskarna kallar de som campar på samma plats år ut och in) ska hålla till på de badplatser där man får hyra en liten yta. Ytan består av en bungalow, eller ett litet skjul med matplats. En del hyr ett parasoll med tillhörande solstol. Där borde vi, som kommer med “badtåget” från Lviv hålla till.

Men icke.

Det kostar nämligen pengar att komma in på dessa anvisade badstränder. Den dyraste av dessa badstränder kostar runt 60 UAH (cirka 20 sek). Kanske en struntsumma för dig, men för den haltande äldre kvinna jag idag ledsagade mot gratis-stranden är det hutlöst dyrt. (Tåget hit kostade 24 UAH tur och retur. Så 60 UAH är dyrt för vissa!)

Ja, för det finns ännu platser för de mindre bemedlade lvivianerna. På andra sidan sjön finns nämligen stränder som inte kostar att visats på. Men trots att det är gratis är vi klart färre än de som valt att hägna in sig på betalstränderna. Kanske beror det på att de får förmånen att lyssna på skvalmusik som pumpas ut från stora högtalare över de badande inhägnade. Eller så är det för att de faktiskt har möjlighet att bruka en äkta toalett, och slipper bli riven i rumpan av taggit snår.

Hur det än förhåller sig med den saken, så trivs jag ändå bäst på de stränder som ännu är gratis. De känns dock lite hotade av olika höga stängsel som växer upp här och var.

Nå, nu låter jag kanske alldeles förfärligt negativ, men det är givetvis en missuppfattning. Jag är inte alls negativ. Jag försöker däremot åskådliggöra hur det faktiskt förhåller sig. Sedan min första resa till Zadorosjna har allt fler gratis-stränder försvunnit. Den gamla damen, jag idag visade till stranden, kommer kanske snart tvingas att betala om hon vill få ett dopp.

Men väl på plats tänker jag inte alls på någonting av detta. Jag tänker på hur skönt det är att slippa alla engångsgrillar som jag alltid plågas av i Sverige. Och jag får njuta av kvinnorna vågar visa sina kroppar trots att normen för vad som är ungdom för länge sedan övergett dem. Och jag förtjusas över ukrainarnas härliga rastlöhet. Väldigt få ligger ner och solar. (Något jag själv aldrig förstått tjusningen i.) Man vaknar runt, pratar lite hit och dit med kända och okända. Man äter i princip hela tiden. Ja, till och med ståendes i vattnet kan man äta.

Och ibland försöker någon få fyr på eller släcka en eld. Ingen av oss förstår vad projektet ska leda till, men inte försöker vi gripa in, eller reta upp oss på pysslandet. Det är som det är. Helt enkelt när paradiset stavas Zadorosjna.


På en av gratis-stränderna.


En datja prickig av skuggorna från bladverket. Kan man få hyra den en vecka eller två? kan jag inte låta bli att önska när jag går förbi.


Bland datja-ägarna finns det de som är mindre bemedlade. Ibland har de dock råd att köpa en get.


Vi är många som sökt oss till sjön för svalka. De flesta kommer dock från inhägnaderna.

Share

Svensk sommar på besök i Ukraina

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det råder upprymdhet i Orgelsalen. Utspridda i lokalen står deltagarna i Malmö akademiska kör. När de tar ton lyfter många av åhörarna ögonbrynen i förtjusning, likaså i förvåning. Det är ett genialt drag. Genom att flytta kören från scenen till åhörarnas plats, bryts också avståndet mellan oss i publiken och sångarna. Ljudet från deras strupar omfamnar oss och suddar ut gränsen mellan åhörare och sångare. I min (möjligen) överdrivet sentimentala hjärna, förvandlas deras handling till en förbrödningsgest. Och det skapar närvaro och en känsla av samhörighet.

Gårdagens konsert i Orgelsalen kan på många plan just beskrivas som en gest av samhörighet. Orgelsalens Taras Demko inleder med orden “Hej! Välkomna”, och dirigenten Daniel Hansson avslutar med orden “Slava Ukraini” (Ära åt Ukraina). Så nära som det var mellan Sverige och Ukraina igår har det snudd på aldrig varit tidigare.

Det är inte bara Malmö akademiska kör som tagit sig hela vägen till Lviv. Med dem är också Malmö akademiska orkester. Både kör och orkester är amatörer, men de är samspelta och har en egen mycket vacker ton.

Orkestern och kören har för övrigt tagit sig ner till Ukraina för egen maskin. Pengarna till resan kommer från alla de konserter de ger i Sverige. Så om du varit på en konsert med Malmö akademiska kör och orkester, så har du också bidragit till att sprida glädje i Ukraina.

Programmet för kvällen återger hur fästa vi nordbor är vid sommaren. Betoningen ligger på svenska tonsättare. Bland verken som framfördes igår fick lvivianerna bekanta sig med Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, Erland von Koch, samt flera traditionella svenska och nordiska sånger. Trots att sommaren är så kort, har vi skrivit förfärligt mycket musik om detta efterlängtade besök av sydligare breddgraders normaltillstånd.

Man framför även ett nyskrivet verk av Staffan Storm, som tillika befinner sig på plats i Ukraina. På engelska är titeln “the Lark sings, and summer hastens away”. (Tyvärr är Stims webbplats blockerad och jag kan därför inte kontrollera den svenska titeln.) Storms tonsättning är tät och tidvis antagligen svårspelad, och just den leder den obönhörligt mina tankar till det svenska vemodet.

Ty det är vemodet som löper som en röd tråd genom hela konserten. Detta säregna nordiska känslouttryck, som varken betyder att man är ledsen eller glad. Det är en känsla av att se sin omgivning med tillförsikt, men kryddat med en nypa misstro. För vi vet ju alla att bakom nästa hörn, eller bortom landsvägen, lurar ett okänt tingest. I detta fall är det okända sommarens ofrånkomliga bortgång.

Det är många som får ta del av det svenska vemodet. Orgelsalen är fullsatt, och det råder stundtals nästan akut syrebrist. Men det bekommer varken musiker, sångare eller åhörare. Vi är, på båda sidor om scenen, intensivt nyfikna på varandra. Man kan nästan ta på vår känsla av samhörighet. Den hänger i luften ovanför våra huvuden och innesluter oss.

Sammantaget skulle jag vilja säga att gårdagens konsert var en unik lektion i svenskt sinnelag. Det är nog kanske så, att en kunskap och förståelse för hur vi nordbor betraktar sommaren, säger mycket mer om oss, än att traggla tabeller i grammatik. Här var vägen in till det svenska hjärtat vidöppet, och inte behäftat med elakartade böjningsformer. Varje åhörare gick hem med en liten bit ny förståelse för Sveriges natur, kultur och speciella karaktär.

Den här formen av projekt är otroligt berikande och stimulerande. Vi får en exklusiv inblick i varandras liv och förutsättningar. Som enfaldig kulturtant, så kan jag inte låta bli att hoppas på att jag någon gång får uppleva att Orgelsalens stolthet UFO (Ukrainian Festival Orchestra) får uppträda på en svensk scen.

En särskild eloge måste gå till Orgelsalens Taras Demko och Ivan Ostapovitj för deras enorma energi, driv och engagemang. Vi här i Lviv är, som sagt många gånger tidigare, välsignade med att få ha dessa två herrar vid rodret på Orgelsalen.

Jag hoppas innerligt att de tre återstående konserterna blir lika välbesökta, som den i Lviv, och att orkestern och kören kommer hem med lika många positiva känslor som de gav oss på åhörarplats.

Malmö akademiska orkester och kör kommer att ge tre till konserter i Ukraina.

19 juni kl 19.00 National Philharmonic of Ukraine i Kyjiv.
21 juni kl 20.00 Khmelnytskyi Philharmonic Hall
22 juni kl 20.00 Chernivtsy Regional Philharmonic Society

Music of North

Music of North
Daniel Hansson.

Bilderna är fångade av Orgelsalens fotografer.

Share

Till minne av likvideringen av Rohatyns getto – 6 juni 1943

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den här texten skrevs den 6 juni i år, men publiceras först idag. Vissa texter behöver eftertanke före de möter offentlighetens ljus.

Det finns olika sätt att ha en fin nationaldag. Man kan ligga i hängmattan och läsa en bok. Man kan ha formulerat härliga språkliga krumbukter. Man kan ha varit på jobbet, undervisat i svenska och känt att det man gör har betydelse. Eller så kan man åka till Rohatyn och delta i hågkomsten av likvideringen av gettot i stan. För mig innebar årets nationaldag just det senare.

Det är svårt att beskriva. Sätta ord på känslorna. Det är fint att tillsammans delta i en stund av gemensam hågkomst.

Men samtidigt är det så utomordentligt gräsligt att vi behöver samlas för att minnas ett av de värsta folkmord, eller så gruvligt brott mot mänskligheten, som förintelsen var.

Vi borde inte behöva stå här tillsammans.

Men vi måste.

Ty om man någon gång under sin livstid öppnat dörren till att ge sitt inre en insikt i de fasansfulla dåd som då begicks, och för det omåttliga lidande judarna utsattes för då, så går den dörren aldrig mer att stänga. Den måste stå för evigt vidöppen. Det är vi, som tillåtit att känna den smärtan, evärdigt skyldiga. Vi som har samlats har olika bakgrund. Olika anledningar till att vara här. Men vi förenas i att vi valt att vara här. För att minnas, och för att aldrig låta vår samtid eller framtid att glömma, eller förneka.

Det är därför jag står här idag, den sjätte juni. På dagen 75 år efter att likvideringen av gettot i Rohatyn inleddes. Den 6 juni 1943. (Läs här Rohatyn Jewish Hertige sammanfattning av dagen, samt med namn och titlar på alla som deltog.)

Jag söker i mitt inre för att sätta ord på vad vi tillsammans ägnar oss åt. Ord som “vackert”, eller “stämningsfullt” känns i detta sammanhang så tröttsamt slitna eller direkt opassande. “Värdigt” är det enda ord som känns relevant. Och med tillägget “betydelsefullt”. Och det är den enda gåva till de som mördats som vi kan ge.

Det är Marla Raucher Osborn och Jay Osborn som bjudit in oss. De ligger bakom, eller snarare är, Rohatyn Jewish Heritage. Deras arbete viktiga arbete har jag beskrivit tidigare, och ni får följa länken för att läsa vad jag skrivit tidigare. Utan deras engagemang, kraft och outtröttliga energi, hade vi inte stått här idag. Framför monumentet över de mördade.

Och när jag nu står här, och känner hur tårarna svider i mina ögon under Marlas tal, fylls jag av en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att få delta. Det är en underlig, och inte helt lätt känsla att beskriva. Att jag mitt i den ondska som beskrivs faktiskt känner tacksamhet. Det är en tacksamhet som även ger en skyldighet att föra vidare den insikt jag beskrev ovan.

Det finns två monument över de mördade judarna i Rohatyn. Det vi står vid nu är ett monument över de judar som förts till Rohatyn från kringliggande byar. Monumentet är kringgäradat av baracker och garage. Tidigare fanns här även växthus. Grönskan tar nu alltmer över platsen, men trots det känns den inte rofylld. Det vilar något sorgligt och fasansfullt över platsen. Enligt de boende i området kröp skelettdelar från de mördade fram flera decennier efter massmorden. Ja, kanske gör de så även än idag.

Det andra monumentet, som vår grupp sedan besöker, är över Rohatyns judar som mördades i mars 1942. Monumentet ligger på ett öppet fält. Vi ser ut över åkermarken och tänker på stadens judar som ligger under grödorna. Platsen är inte lika fasansfull. Kanske för att vi står på fältet, där en lätt bris sveper över oss. Men det är ändå svårt att hålla tillbaka tårarna när Marla berättar om det grymma öde som väntade stadens judar här. Kvinnor, män och alla dessa små barn.

Vi färdas vidare genom det som var judarnas Rohatyn. Vi besöker nya och gamla begravningsplatsen. Står vid platsen där stadens synagoga en gång stod och försöker föreställa oss hur det var då, när staden fortfarande befolkades av judar. Och en beslutsamhet växer sig starkare inom mig. Att förintelsen aldrig får upprepad, och dess offer ska aldrig falla i glömska. Vi måste bära dem inom oss. Som om de vore våra vänner, familj eller grannar. Det är vi skyldiga dem, och det är vi skyldiga vår framtid. Och som Marla Raucher Osborn ord löd vid minneshögtiden:

By your coming together today to pray, to reflect, and to honor the memory of the Jewish victims, you build bridges and soothe cross-generational pain. By our presence here together, by our solidarity on this date, at this site, we send a message of tolerance and forgiveness, of remembrance and compassion. /…/ May the memory of the victims bind us together.*Baruch Dayan HaEmet.

*Baruch Dayan HaEmet betyder “Välsignad är den riktiga domen”

Marla Raucher Osborn and Jay Osborn = Rohatyn Jewish Heritage
Marla Raucher Osborn och Jay Osborn.

we meet

Let's meet
Vi möts och bekantar oss med varandra.

Before the memorial monument of the liquidation of the Rohatyn Ghetto
Vid monumentet. Kolesnik, rabbin från Ivano-Frankivsk till höger i bild.

To the memory of those murdered at the Ghetto in Rohatyn
Vid minnesstunden. Marla stoppar ner texten i fickan som hon just avslutat. Wito Nadaszkiewicz läser översättningen till ukrainska.

In memory pf those murdered

#weremember

At the Memorial monument of the thousand of murdered Jews in Rohatyn
Monumentet över Rohatyns mörade judar. På fältet vajar säden. Där bakom mördades Kvinnor, män och barn.

At old Jewish Cemetery in Rohatyn
Vi besöker Gamla begravningsplatsen. Några i gruppen kan hebreiska och läser för oss vad gravstenarna säger.

Headstone at old Jewish Cemetery in Rohatyn

A beautiful headstone in the grass at Old Jewish Cemetery in Rohatyn

Marla with Rohatyn map from 1846
“Där borta låg Rohatyns synagoga”, pekar Marla. Hon visar en karta över Rohatyn från 1846.

Share

Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…

Share

En oväntad utflykt – om ett besök i fotbollarnas värld

Category: by sophie engström, EURO2012, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland blommar asfalten. Det vet jag, då jag bor på en plats där den dåliga asfalten ofta får ge vika för mer ihärdiga arters framväxt. Nå, den här texten ska inte handla om ukrainska vägar, även om just det ämnet förtjänar ett helt eget blogginlägg… Ja, faktiskt flera blogginlägg. Nej, det här ska handla om något jag gjorde igår som var fullkomligt oväntat även för mig själv. Fast egentligen är den blommande asfalten inte alls ett bra idiom att använda här… Det är nämligen inte alls lika oväntat som det jag gjorde igår. Att asfalten blommar är nästan praxis här.

Igår gick jag på fotboll. För några av er är det vardagsmat. För mig är det en utflykt till en annan värld. Det är oerhört länge sedan jag företog mig ett liknande underligt företag. För länge sedan, när min hud ännu var sammets len och mjuk, gick jag visserligen på fotboll. Jag tror det hände en eller möjligtvis två gånger. Det tilldrog sig på den tiden då HIF (ett fotbollslag från Helsingborg) ofta spelade mot Landskrona BoIS. Jag minns tydligt hur jag om mina vänner stod utanför Olympia i Helsingborg, och tjatade oss till att få komma in i pausen. (Om det nu heter så när man spelar boll?) Det tydligaste minnet, vid sidan av att vi gratis inträdde på läktaren, är en äldre herre med hemskickad mössa i HIFs färger. Han hade för övrigt kaffekask i termosen. Hur matchen slutade minns jag inte. Det berodde inte på att jag smakade på kaffekasken, utan för att jag tappade intresset för bollandet efter några minuter. Jag tillät mig istället roas av Landskrona BoIS supportrar, som hade synnerligen festliga ramsor.

Igår var det alltså dags igen, att beträda fotbollsarenan. Fast nu i Lviv. Här är det så billigt att gå på match att man inte behöver tjata sig in. 50 UAH betalde jag. (Ungefär 17 SEK) Damen i kassan tyckte jag borde slå till med biljetterna för 600 UAH. Bevare mig, sa jag. Det är ju lika mycket som ett abonnemang för ett helt år på Lvivs filharmoni!

Det är dock en sanning med modifikation att jag äntrade fotbollsarenan. De som knallade ut på arenan var svenska damlandslaget i fotboll och deras ukrainska kollegor. De båda lagen skulle kvala om kvalet att åka till Frankrike nästa år för att få bolla vidare där. Själv befann jag mig, uppenbart förbryllad, på läktaren.

Tanken var nog att Sveriges damer skulle krossa det inte lika erkända ukrainska laget. Men, om vi ska summera de oändligt långa 90 minuterna: det gjorde de inte. Svenskorna led alla helvetes kval, och ukrainskornas försvarsspel var extremt… ja, vad skriver man… tajt. Planen var helt full av dessa gulklädda ukrainska damer som slogs för att deras mål skulle vara prickfritt. Och det lyckades till allas förvåning, och tillika, förtjusning. Till och med jag var mycket förtjust.

Nej, fotboll är sannerligen inte min domän. Jag är inte som den ukrainske poeten och författaren Zjadan som kan skriva hela romaner om fotbollandet. Det finns en underlig föreställning att alla förstår och uppskattar fotboll, men så är det alltså inte. Tänk om jag utgick från att alla uppskattade Lutosławskis underbara tonsättningar. Det finns till och med de som rent av blir förbannade över att höra hans verk. För mig är det helt obegripligt, men det är de facto ett faktum… Nu blir jag inte förbannad av att behöva titta på fotboll, men jag blir ganska… uttråkad. Min blick glider hela tiden till urverket, som jag hoppas ska traska lite fortare fram över tiden. Jag har således faktiskt inte så mycket att rapportera om det som allas uppmärksamhet drogs till. Det var vansinnigt långtråkigt, men jag lyckades faktiskt se riktigt engagerad ut. Nå, i alla fall stundtals.

Jag intresserade mig dock mycket mer för de omgivande människornas entusiasm. Det var faktiskt underbart att se dessa glada och stolta ukrainare. Jag kan ärligt erkänna att det inte alls vore lika roligt att åka bussen in till stan efter matchen om Sverige vunnit. Det var härligt, att på hemvägen, vifta lite tarvligt med min medhavda svenska flagga, och få ett glatt leende tillbaka från någon av alla de ukrainska fotbollssupportrarna.

Men så har vi det här med asfalten. Ja, utanför Lviv Arena har den grå mattan av asfalt blivit befläckad med massor av gröna tuvor. Denna arena byggdes inför fotbolls-EM 2012 under Janukovitjs tid, två år före revolutionen 2014. Ett av alla dessa byggprojekt som inför EM sas ge Ukraina en ljusare framtid, men istället grävde ner landet i en allt djupare korruption. Något som dessutom förutspåddes långt före själva fotbolls-EM, men det var många som inte ville ta talet om ökad korruption i samband med stora sportevenemang på allvar. Nu står i alla fall arenan där, lite ensamt och gåtfullt vid stadens rand, och blickar ut över ringleden. Arenan har åldrats, och den spruckna betongen och asfalten ser lite ut som rynkor i ett för tidigt åldrat ansikte.


Två förbryllande varelser i en okänd värld. För mig var det länge sedan. För sambon var det debut.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: