Om att vara åsiktsbefriad, eller mitt expertutlåtande om Babtjenko-affären
Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: Babtjenko, sociala medier, Ukraina
“Vad håller ni på med?” sa pappa när han ringde upp mig på Skype igår. “Vad skulle det där vara bra för?”, undrade han vidare. Han syftade givetvis på Babtjenko, journalisten som först sas blivit mördad och sedan uppstod mirakulöst.
Från svensk horisont tycks det ju fullkomligt vansinnigt. Säpo skulle aldrig företa sig en liknande skruvad operation. Men det här är Ukraina, och vi har vant oss med många skruvade infall och lösningar.
När jag först möttes av nyheten att mordet på Babtjenko aldrig skett, utan istället var en operation att få fast de som låg bakom planerna på att mörda honom, genomfors mina hjärnvirvlar av massor av åsikter. Av någon anledning tyckte jag att jag borde tycka något. Men redan i morse hade jag ändrat hållning. Varför måste vi nödvändigtvis ha en åsikt om allt? tänkte jag. Vi, som står långt bortom händelsernas centrum, har ju varken kunskap eller insikt i varför ukrainsk säkerhetspolis valde att sjösätta ett liknande företag.
Sociala medier har förvandlat oss alla till självutnämnda experter inom diverse områden vi inte känner. Själv har jag ägnat månader åt att tycka det ena eller andra, för att sedan förstå att jag haft fullkomligt fel. Problemet med sociala medier är ju att allt finns på pränt, så att säga. Våra felaktiga slutsatser lyser som ilskna eldflugor mot oss från skärmarna på våra datorer eller mobiltelefoner. Det är sällsynt att jag ser någon medge att man drog förhastade slutsatser.
I fallet Babtjenko vet vi ungefär lika mycket som vi vet om innehållet i förpackningen med mjölk vi köpte igår. Vi måste helt enkelt lita på att det som står på förpackningen är sant. Det är sällsynt att jag hör någon som lägger fram en egen teori om vad som finns i mjölkförpackningen. Men när det gäller komplicerade eller hemlighållna operationer är vi plötsligt tvärsäkra.
Jag tror att det påverkar vårt intellekt negativt. Vi är så upptagna av vad vi ska tänka om något att vi fullkomligt slutat förstå och ta reda på fakta, och i synnerhet våra egna brister. Vi blir helt enkelt dumma av att hela tiden ta ställning till något vi inte har hela bilden av.
Tidningarna, TV-kanalerna, radio gör precis som vi. De kokar soppa på en spik. Ringer folk som inte heller vet något, som svarar lika tvärsäkert som om de verkligen visste vad de talade om. Vi tar vid och har åsikter om åsikterna. Till vilken nytta? Ja, inte ens det kan vi säga med säkerhet, om det finns någon nytta med detta eviga ställningskrig.
Pappas fråga hänger kvar i luften. Flyger med vinden hit och dit. “Vad skulle det vara bra för?” Nej, varför det skulle vara nödvändigt att göra sådana akrobatiska övningar för att förhindra ett mord på Babtjenko, förstår inte heller jag. Men i skrivande stund vet jag för lite för att faktiskt ha en bestämd åsikt. Framtiden får utvisa varför man gjorde som man gjorde. Under tiden kan vi ju istället ägna åt att försöka insupa den fulla insikten om att vi faktiskt ingenting vet ännu.
Genom att avstå från att sprida tvärsäkra påstående sätter vi även käppar i hjulen för de falska nyheter som olika trollfabriker trollar fram. De får nämligen sin näring från halvsanningar, hellögner och tvetydigheter. Det är det de lever och växer av. Låt oss istället medge att vi inte vet tillräckligt för att döma, trots att det svider i våra experthjärtan. Jag kan intyga att det faktiskt är en befriande känsla. Att få vara fullkomligt osäker.
Och pappas fråga får nog sväva hit och dit, helt obesvarad och därmed fullkomligt fri.
Vi tror ofta att vi vet vad vi ser, men ibland är det vi ser bara en spelbild av det som vi tror oss se. Särskilt gäller det då vi inte ser hela bilden, eller då bilden spelar sig i något som vi egentligen inte tror oss titta på.
