viewpoint-east.org

Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.

Share

Den fulla besvikelsen

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Han var jättefull”, förkunnade en ung ukrainska, ganska förskräckt, efter att hon träffat en nästan jämnårig svensk. “Oj”, svarade den åhörande församlingen inkännande, som om det handlade om någon sorts sjukdom.

Jag möter ofta det här, unga människor som inte har någon förståelse varför någon dricker sig berusad. “Andra sorters ungdomar kanske dricker, men inte vi”, säger de, och får “andra sorters” nästan att låta som “andra sorteringen”. Jovars, jag har ju också hört om att unga dricker mindre än tidigare generationer, men det är bara så förvånande när det blir sant. När det går från att vara en notis i någon av dagstidningarna, till att bli en verklighet nära mig.

Men det är inte vad inledande citat handlar om. Citatet handlar om något jag mött här alltför ofta. Fulla landsmän på besök i öster.

Under mina första år i Ukraina funderade jag inte nämnvärt på det. Det var ju den verklighet jag kom från. Fredags- eller lördagsfyllan. Att tappa kontrollen lite så där. Visst, det finns fulla människor i Lviv också, men inte lika ofta unga så som i Sverige. De berusade här är nästan alltid män med tunga och fysiska arbeten. De som ibland luktar lite av olja och maskiner. Deras tunga arbete känns nästan genom deras porer. Vi har inte sådana jobb i Sverige. De är bortrationaliserade. (Det tycks nästan logiskt att de dricker. Går det överhuvudtaget att återhämta sig efter ett sådant jobb?)

Jo, men visst finns det yngre festprissar även här, men inte är det en särskild utspridd sedvana bland sådana som vill bli tagna på allvar. När det gäller oss svenskar tycks det nästan vara omvänt. Varför dricker vi då när vi är på resa, möter nya människor eller gör något där vi förväntar oss att behandlas med lite respekt? Tror vi att vi framstår som mer världsvana och coola? Från andra sidan kan jag hälsa att så uppfattas det inte. För den unga ukrainskan som nämndes ovan var det besvikelse, även om det aldrig sas rakt ut. Han var ju full.

Och frågan ställdes givetvis till mig, varför är det på detta viset, undrade de. Mitt mest frekventa svar i sådana sammanhang är “Ja ne znaju” (“Jag vet inte”), som Drutten (Tjeburasjka) svarar Gena på frågan varifrån Drutten kunde tänkas komma. “Ja ne znaju” varför unga svenskar är fulla när de träffar nya människor. “Ja ne znaju” hur dessa unga kommit fram till att det är ett bra beslut att vara full vid första mötet. Men “ja znaju” (jag vet) att det faktiskt ofta sårar mer än imponerar. Det kanske vi borde tänka på när vi åker världen runt och låtsas världsvana.

Other Lviv.
Drutten (Tjeburasjka)

Share

Metamusik från Sovjetunionens fall

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag hade en vän. Som alla vänner, öppnade han nya vyer för mig. Det första han gjorde var att övertyga mig om att jag borde åka till Kyjiv. Om inte han vore hade jag kanske inte varit där jag är idag. Sedan introducerade han mig för Valentyn Sylvestrovs musik. Om han inte hade gjort så, hade jag nog inte varit den jag är idag. Tre år efter att jag mött min vän första gången, stod jag framför hans namnlösa grav på en begravningsplats strax utanför Kyjiv. Namnlös, eftersom han hade valt att ända sitt liv. Självmördare får egentligen inte begravas på kristnad mark.

Jag tänker på honom när jag ikväll sitter på filharmonin och omsluts av Sylvestrovs “Metamusic”. Trots att det i år är tio år sedan min väns röst tystnade, och hans levnadsglada uppsyn förintades, söker han ibland upp mig. Särskilt när jag lyssnar till Sylvestrovs musik.

I “Metamusic” letar sig Sylvestrov fram genom toner av kristaller. Klockspel löper in i vibrafonen, vrider sig åter mot klockorna, för att glida genom stråkarna och slutligen flyta ut i flygeln. Puckorna varnar. De ligger som en dov smärta bakom allt. När man minst anar det, reser sig deras smärta hög. Men så drabbas de av tvivel och tystnar oförklarligt.

Kanske är det inbillning, men jag tycker mig kunna urskilja att “Metamusic” färdigställdes 1992. Sovjetunionens fall återspeglar sig i det 50 minuter långa stycket. Här finns både förhoppningar och ovisshet. Den sträcker sig ut för att hitta fasta punkter att klamra sig fast vid, men samtidigt finns det en ovilja i stycket att finna ro. Inte heller finner jag någon eufori. Verkets habitus är sökande. Trevande. Som om det gick på en svag och rutten is om våren. Varje steg tas med största försiktighet – en oro över att isen kan brista, och vi med det, skulle falla ner i ett mörkt och hotfullt okänt.

Vid flygeln ikväll sitter József Örmény, ukrainsk pianist (med ungerska rötter). Hans specialitet är just samtida musik, och om man vill höra Sylvestrovs verk för piano, ska de framföras av Örmény. Han besitter en särskild förmåga att återge Sylvestrovs sprödhet. Klangen är kosmisk. Svävande. Så lätt och tunn på sina ställen att jag nästan tror att det bara är en illusion.

Jag sitter där, lyssnar till ett stycke som är så mycket, och förbannar mig själv för att jag återigen tänker på frågan jag vill ställa min vän, frågan om varför, en fråga som aldrig kommer få något svar. Och liksom den frågans natur löper “Metamusik” över ett helt spektrum av ovisshet, och går oundvikligt mot en tystnad.


I väntan på Sylvestrov.

Share

Anna Mysysjyn: med engagemang för e-demokrati

Category: by sophie engström, Galizien, Intervju, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det är lite svårt att hitta tid. Jag har nämligen tre jobb”, skrattar Anna Mysysjyn avväpnande, när vi äntligen träffas efter flertalet misslyckande försök att ses. Bland hennes tre jobb finns ett som intresserar mig mer – projektet Inclusive e-democracy.

Inclusive e-democracy är ett projekt som leds av organisationen Institute of Innovative Governance. Projektet som har för avsikt att stärka e-demokratin i Ukraina, alltså att ge medborgarna bättre inblick i den politiska styrningen. Tanken till projektet föddes då Anna var student inom ramen för Erasmus+ i Estland. Hon fascinerades av hur myndigheternas användning av internet var riktat mot att försöka ge medborgarna större förtroende för den demokratiska processen. Hon såg även att många funktioner kunde bli säkrare med en tillämpad e-demokrati.

“Som exempel, läkarna i Estland kan logga in på apotekens databas för att se var den medicin finns som de ska skriva ut till en patient. Patienten behöver inte springa runt och leta efter medicinen på olika apotek, utan får en adress dit den kan hämta ut receptet. Det skapar trygghet och är dessutom mer tidseffektivt”, förklarar Anna.

När Anna kom hem till Lviv började hon och hennes team att undersöka var det fanns störst behov att stärka tillgängligheten på Lvivs kommuns webbplats. De hittade snabbt flera brister, men det som var mest akut var att deras sidor inte vara anpassade för de med synnedsättning.

De satte samman en ansökan och fick medel från Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) till att utveckla en web-checker. Web-checkern är central i projektet då det är en sida där webbutvecklarna själva kan kontrollera vilka hinder som finns för synskadade på deras webbsidor.

Projektet Inclusive e-democracy arbetar även med att sprida kunskap om vilka behov syn- och hörselskadade har för att ges möjlighet att ta del av den lokala politiska processen. Projektet har alltså två hörnstenar, å ena sidan arbetar de med att hjälpa kommuner att förbättra sina webbplatser, samt att de genom föreläsningar och workshops förstärker kommunens kunskap om hur man ökar tillgängligheten för de med funktionsnedsättning.

I dagsläget är det sex kommuner som medverkar i projektet. Förutom Lviv är det Drohobytj, Truskavets, Borislav, Tjervonohrad och Javoriv. (Det vore ju roligt om Busk kom upp på den listan också.) Men projektet har inte tänkt att stanna där. I maj kommer man påbörja en lansering i hela Ukraina.

Anna är en person med sprudlande kreativitet och tydligen enormt mycket energi. Institute of Innovative Governance har även initierat en kampanj för att få Lvivs kommun att förbättra kollektivtrafiken, och som av en händelse har Lvivs kommun just före vi sågs godkänt deras förslag om att utöka kollektivtrafiken i Lviv. Om fem år ska de gula småbussarna (marsjutka), som idag är stommen i stadens hopplöst eftersatta kollektivtrafik, vara ett minne blott.

Men Anna blickar redan framåt. När vi diskuterar hur oframkomlig Lviv är för människor med funktionsnedsättning berättar hon att hon redan leker med en idé om att utveckla en app för mobiltelefoner som kan guida exempelvis rullstolsburna genom staden. De skulle med den kunna se var det finns övergångsställen utan skarpa trottoarskanter, eller ramper för att ta sig upp för trappor.

För Anna är det en självklarhet att engagera sig i de här frågorna, och hon har svårt att förstå de jämnåriga som inte vill delta i arbetet med att förbättra Ukraina.

“Alla som åker ut i Europa och studerar borde försöka hitta goda förebilder och exempel på hur man skapar ett bättre samhälle, för att sedan komma hem efter sina studier och arbete för det här”, menar hon.

Och genom sitt engagemang är hon själv också en sådan förebild för andra. Hennes sorts entusiasm och framtidstro är vital för att Ukraina ska kunna resa sig ur den samhälleliga kris som landet befinner sig i.


Anna Mysysjyn, med engagemang för en bättre framtid.

Share

Ett språk är ett språk är ett språk är ett språk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag faktiskt sneglar lite avundsjukt på mina engelskspråkiga kollegor inom bloggvärlden. En text med några bilder ger ofta stående ovationer i form av tummen upp och hjärtan. Ty miljarder är de som förstår vad som skrivs. Som svenskspråkig bloggare med ett intresseområde öster om Berlin befinner jag mig i en skuggtillvaro, bortom begriplighet för de flesta.

Det har hänt att jag övervägt att lämna mitt medfödda språk, men genom åren har jag utvecklat en väldig förkärlek för vårt nordliga kommunikationssätt. Engelskan ger ju genomslag, men ack så fattigt det är i jämförelse med svenska språket så som jag kan det. Iklädd engelskan skulle jag aldrig klara av att göra liknande piruetter som jag gör på svenska.

Att uttrycka sig är ju så mycket mer än bara ljud vi formar med munnen, eller textsjok som framställs för att banka vett i skallen på andra. Att uttrycka sig i ord är en kärleksrit till andra. Att säga något till någon annan är att vilja bli förstådd, sedd, men också en väg till att se och höra andra. Ord skapas aldrig i tomrum, utan i relation till någon annan.

Jag har mitt språk. Jag har rätt till mitt språk. Ingen frågasätter det. När jag tänker på det blir det också så uppenbart varför det finns de i Ukraina som dagligen slåss för att göra frågan om deras språk central.

Under sovjettiden genomgick ukrainska språket olika former av förtryck. För att göra en lång och slingrig historia kort, kan man sammanfatta språkets ställning under den tiden med att den egentligen bara tilläts blomma under en 1920-talet. Därefter fick den olika former av munkavel ålagts sig. När Sovjetunionen föll sönder som ett korthus, blev ukrainska språket statsspråk. Men det vore för enkelt att säga att språket sedan dess haft en lättsam tillvaro. Ukrainska språket har hela tiden kämpat för att få tillräckligt med syre i samma utrymme som den käftglappande ryskan. Ryska språket har under hela självständigheten dominerat på Ukrainas territorium. Den har dominerat media, litteratur och även på gatan.

2012 infördes dessutom en lag som tillät de regioner med en rysktalande majoritet att använda ryska hos statliga och regionala myndigheter. Den här lagen skapade väldiga rubriker internationellt, när partiet Svoboda, som var mot lagen, valde att göra språkfrågan till en gatustrid. Lagen togs ur bruk 2014, när förre presidenten Janukovitj flydde landet efter Euromajdan. Men presidenten har inte undertecknar sitt veto mot lagen, därför har den enda fram till nyligen legat och skruvat på sig som en osalig ande på konstitutionsdomstolens mötesbord. I februari i år gjorde man dock slag i saken och klubbade att språklagen från 2012 stred mot konstitutionen.

Den nya språklag som nu ligger i pipelinen kommer i princip inte påverka vanligt folk. Dess grund bygger på att anställa inom staten måste använda ukrainska i sitt skrå. Lärare måste kunna ukrainska (en annan får plugga järnet… Nå, nu kommer den sannolikt inte röra mig, men det vore allt bra om jag blev lite styvare på ukrainska). I dagsläget har ryska fortfarande en dominerande ställning inom statliga myndigheter, och det är det här som man vill komma åt. Inte vilket språk folk talar med varandra på gatorna eller runt köksbordet.

Det finns oinsatta muntergökar i exempelvis Sverige som hävdar felaktigt att Ukraina håller på att förbjuda ryska. Så är inte fallet. Frågan om minoritetsspråken ska komma i en separat lag. De har alltså ingenting med lagen om vilket språk som ska talas på statliga ämbeten att göra. Det finns alltså ingenting som talar för att minoritetsspråken skulle få en sämre ställning än den de har nu. Snarare tvärtom!

Det finns även andra exempel på att muntergökarna har fel, när de hävdar att ryska språket förtrycks i Ukraina. Verchovna Rada (parlamentet) introducerade exempelvis ett påbud om att minst 75% av allt talat språk på TV måste ske på ukrainska. Eftersom Ukraina är ett land som är duktig på att utöva flexibilitet har procentsatsen landat på 39%.

Varför är det då viktigt med att ukrainska språket får en starkare ställning? Jo, av den enkla orsaken att det stärker modersmålstalarna. Tänk dig själv, att vara tillskriven ett språk av din egen nation som inte brukas runt omkring dig. Det skulle urholka språket, och din förmåga att uttrycka dig i tal och skrift. Och det är så det ser ut för ukrainska språket och för dess talare. Om staten utfärdar handlingar på ett språk som du inte lär dig att bruka och förstå blir det i förlängningen ett hot mot demokratin.

När jag ser denna iver bland mina studenter, vänner eller ytliga bekanta att kämpa för att ukrainska språket ska få en säkrare ställning, känner jag en viss sorg, över att jag själv kommer från ett land där vårt språk inte tycks vara värt att kämpa för. I Sverige verkar det finnas en attityd att språket vi fått till skänks från våra förfäder, inte är viktigt nog att hysa någon speciell kärlek för. Istället använder vi oss av en fattig engelska, som inte kan nå upp till samma kvalité som vårt modersmål. Det är som om vi tror att språket bara finns där, utan att vi behöver ge det näring och kraft.

Tjusningen i vårt språk, hur vackert och rikt det är, förstod jag först efter flera år utomlands. Och någonstans har nog förkämparna för det ukrainska språket inspirerat mig. Inget modersmål kan tas för givet. Det måste förvaltas. Odlas. Älskas.

Share

Copy/Past – en projektil genom årtiondena

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Skuggor av huskroppar letar sig upp längs sina syskon. De söker sig till varandra. Som en kärleksförklaring till varandras former. Så kan också samtal mellan oss te sig. Orden rör sig över varandra. Smeker varandra. Söker närhet och bekräftelse. Samtal sker på så många olika vis. Ibland är de ord på ett kafé. Ibland ögonkontakt mellan två främlingar. Ibland är de fotografier från en svunnen tid.

Jag tänkte på det när jag vandrade runt på utställningen Copy/PastCenter for Urban History of East Central Europe. Fotografierna jag såg hade fångats under mellankrigstiden och tiden före första världskriget. Trots att människorna som kapslade in de små ögonblicken är borta (några sedan länge), färdas de smidigt som projektiler genom årtiondena till oss. Vi frågar oss genast vad de tänkte, vad de kände, vilka de var. Deras närvaro är helt plötsligt här med oss.

“Lviv var en fotografiets stad,” säger Andrij Bojarov, konstnär och kurator. Här experimenterade man med tekniker och fotograferna var många. Det fanns flera tidskrifter och tryckerier. En speciell teknik föddes i Lviv, izohelia – en teknik som skapar fler gråskala, för att förstärka känslan av djup i fotografiet. Dess skapare hette Witold Romer och finns representerad på utställningen.

Bilderna som Bojarov plockat samman har olika karaktär och har haft olika funktioner. Flera av bilderna har fångats bortom det professionella rummet och ibland i en lek med bildmediet – som Wladyslaw Bednarczuks självporträtt. “En slags dåtidens selfies”, säger Bojarov. Ibland har avsikten varit en annan än att ses som fotografiska konstverk. Janina Mierzeckas projekt att dokumentera handskador var initialt inte tänkt som konstverk. Detsamma gäller Noe Lissas serie Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907. Fotografierna skulle dokumentera skadorna efter upploppet och publicerades första gången i tidskriften Tygodnik Ilustrowany, men på Copy/Past blir de istället mångbottnade stilleben. Alla fotografierna har således lämnat sin tilltänkta tankestil och träder fram i ny skepnad, och det är just det som gör Copy/Past så intressant.

Bojarov är inte kurator i det här fallet, utan han bör snarare ses som konstnär och att utställningen är ett konstverk i sig.

Men det finns dessutom fler bottnar hos Copy/Past. Bland annat vill Bojarov med utställningen poängtera hur vanskligt det är att bevara minnet av en grupp konstutövare vars hem inte längre är Lviv. Flera av fotograferna avslutades sina liv i Wrocław – landsförvisade under sovjettiden, tillsammans med hundratusentals andra polacker, som under flera århundraden bott Lviv.

Copy/Past är inte heller en kopia på en svunnen dåtid. Det är en bro mellan dessa människors liv här och vår nutid. Utställningen placerar dem här, och när jag lämnat utställningen och går genom staden som jag kallar för Lviv, men som de kallade Lemberg eller Lwów, så känner jag deras närvaro. Som skuggor rör de sig tillsammans med oss mellan huskropparna.


Andrij Bojarov, i bakgrunden syns Witold Romers fotografier.


Noe Lissas serie “Unrest of Ruthenian Students at Jan Kazimierz University in Lviv, 1907”


Här har man använt sig av tekniken izohelia.


Några av Wladyslaw Bednarczuks självporträtt.


Janina Mierzeckas händer.

Share

Riddare för en bättre framtid

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag skriver inte så ofta om mitt jobb. Ni är nog flera som noterat det och undrat lite, utan att våga fråga. Men att jag inte skriver om mitt jobb och mina studenter betyder inte att jag inte tycker om jobbet eller studenterna. Inte heller betyder det att det inte ger mig något stoff till mina skriftliga bryderier. Tvärtom.

Varje dag går jag nämligen från jobbet med nya infallsvinklar och nya perspektiv på tillvaron. Att vara lärare innebär att genomleva en ständig förnyelseprocess. Alla tankar och ställningstaganden ställs inför andra förhållningssätt. Studenterna öppnar nya dörrar till min förståelse av världen. Utan studenterna skulle jag vandra runt i samma gamla vanliga inprövade fotspår. I mötet med deras värld måste jag konfronteras med mina egna förståelser av vad jag ser runt omkring mig.

Det är lockande att använda mina studenters erfarenheter, att referera till dem, att berätta hur de ser på världen. Men jag gör inte det då jag anser att det handlar om deras integritet. De saker som studenterna säger till mig, sägs i ett rum som både är privat och offentlig på samma gång. Det är offentligt eftersom det sägs i en föreläsningssal på universitetet. Men de ord de formulerar är oftast avsedda just för vårt rum, för vår kontakt och för vårt utbyte. Det är inte avsett för en offentlighet bortom rummet.

Jag använder ändå ofta de tankar som ventileras hos oss. Många av mina bästa blogginlägg har fötts i samtal med dem, och de få gånger jag hänvisat till studenterna har jag alltid frågat före jag gjort en hänvisning. Jag är också mycket medveten om min roll som auktoritär i den frågan. Därför har jag alltid frågat mer än en gång om de känner att det går fint att hänvisa till dem. Vid något tillfälle har jag känt att studenterna har svarat ja, då de uppfattat det som om de måste svara ja. Vid sådana tillfällen har jag valt att skriva på sådant vis att man inte kan läsa in mina studenter, alternativt inte skrivit om det alls. (Svår avvägning det där, då både det senare och det förra kan såra.)

Jag skriver det här ikväll eftersom jag just nu är fullkomligt uppfylld av studenternas tankar, förhoppningar, drömmar, sorger och glädjeämnen. Orsaken är att vi haft den årliga uppsatstävlingen. Under de senaste dagarna har jag läst uppsatser och intervjuat Ukrainas framtid. Även om det alltid är mycket svårt och mödosamt att tvingas välja ut några vinnare, så är det samtidigt så otroligt inspirerande att få möjlighet att sätta sig in i varje students förutsättningar, livsförhållanden och målsättningar. Under de där dagarna ser jag tillfullo vilken enorm ynnest det är att få arbeta som lärare. Och hur delikat och svårt det är. Läraryrket är inget man gör med ena handen. Det är krävande, och jag måste idka total närvaro. Men i gengäld för jag tillbaka så oerhört mycket. Ting som inte riktigt går att beskriva i ord.

Det jag vill säga till er, efter dessa uppsatstävlingsdagar, är att Ukrainas framtid är ljus. Nej förresten, den är inte bara ljus. Den skimrar, gnistrar. Som ett nyårsfyrverkeri. Hos dessa unga människor finner du inga uttråkade tonårsfasoner eller självgod attityd. De är nyfikna, kloka, givmilda, orädda, och övertygande.

Och det finns ingenting som jag älskar lika mycket i Ukraina som just dem och deras engagemang för att skapa ett bättre samhälle. De är riddare för en bättre framtid, samtidigt som de själva är framtiden. I deras framtid finns inte plats för rasism, homofobi, sexism. Där ska det råda lika villkor och jämlikhet är ett självklart mål. Samtidigt är de inte naiva. De förstår hur mödosam vägen dithän är. Men det är inte något som gör dem nedslagna. Det är som om just det sporrar.

Så när du grubblar över hur det ska gå för Ukraina, och känner viss misstro mot nutiden, tänk då på dessa unga människor. Passa då också på att fungera på vad du kan göra för dem. För även om de har egen kraft, så behöver de stöd och tar alltid tacksamt emot inspiration.

future angels
Framtiden tar inte slut här.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: