Det är väl bara en av de fyra, som jag inte riktigt tål. Antagligen är det den enda jag får nog av långt före den har uträttat sitt ärende. Ja, du har nog redan förstått att jag syftar på vintern.
Denna eländiga och dystra årstid där varje dag går från en surmulen hängrumpa till nästa lika sur och vresig version av den förra. Jag har mycket svårt att se att jag någon gång kommer säga att “åh, vad synd att vintern redan är över”. Så säger jag nämligen om alla andra årstider. De andra tre har alla och envar sin egen särskilda charm. Men inte vintern. Den är, i jämförelse med sina tre kusiner, väldigt fantasilös och efterhängsen.
Tänk att varje vår, efter att man har avnjutit några härliga dagar i sol och i en känsla av optimism, kommer vintern flåsande, nästan jäktat tillbaka, som om den hade glömt att säga något viktigt. Men eftersom den är så fantasilös kommer samma ramsa med snöslask, köld och gråmulen tråkighet.
Trots att den är så fantasilös har den en synnerligen god förmåga att hitta på olika anledningar att stanna kvar. Den är dessutom förfärligt egenkär. Allt annat liv stannar upp när den håller på och stökar. Jag tycker faktiskt att vintern skulle ta och se sig själv en god stund i spegeln, så att detta tingest kunde förstå att vanan att snöa och kyla ner folk är väldigt oattraktivt. Det är väl ingen som vill ha med en snöslaskig surstrumpa att göra? Eller för den delen glashala gator och trottoarer. Och inte är det så fager utsmyckning den kommer med, vintern. En massa taggiga istappar som hänger från taken och bara väntar på att få slå till.
Och när vi här uppe på norra halvklotet äntligen spökat iväg den egenkära, fantasilösa vintern, ja, då sticker vintern till södra halvklotet och drar sin långtradiga ramsa.
Om jorden ändå vore platt! Tänk, då kunde vi jaga bort vintern över kanten och vi skulle bli befriade från vintern envisa tjat.
Inte går det att ta några roliga bilder heller. Och till råga på allt har Roman Romanovitj, som framkallar mina filmer, lyckats med det kemikaliska konststycket att ordna artificiell snö! Som om vi inte hade nog av den gräsligt verkliga snön!
Nu påmindes jag om ett intressant sms jag en gång fick från min mor. Ett ord stirrade på mig från skärmen. “Snön”. Det här är nog ända gången jag riktigt tyckt om snö. För hennes sms kom mitt på sommaren. På säkert avstånd från snön och vintern.
