viewpoint-east.org

Jag älskar dig, Nadija!

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag älskar Nadija! Ja, det är helt sant. Nu kommer jag ut. Nadija. Tänk så många gånger du räddat mig. Nadija, du var nästan den första jag mötte när jag kom till Lviv. Så många timmar vi tillbringat tillsammans. Inte är det så underligt heller. Nadija finns nämligen bara runt hörnet.

Nej, jag skriver inte om någon ukrainsk kvinna, med “eterisk skönhet”, som en SR-korrespondent beskrev en Femen-aktivist. Nadija är nämligen mitt stamhak. Trots att mitt område nu pryds av allsköns kokkonster är det ändå Nadja som ligger mig varmast om hjärtat. Hos Nadja kan man finna det finaste i det ukrainska köket. Varenikyj som smakar ljuvligt gott. Hemgjorda förstås. Om man mot all förmodan inte skulle vilja sitta hos Nadija, kan man köpa med sig några varenikyj hem. Till en billig peng. De har dessutom stans bästa smörgåsar. Med hembakat bröd. Detta eftersom de delar kök med stans tillika bästa pirogkaféet. Här bakar de varje dag mängder med piroger, fyllda med lök, ost, fisk, svamp, kött, kål, sylt, äppelmos, körsbärssylt (nå, inte en favorit), vallmo, kanel och många andra uppfinningsrika fyllningar. Nadja sitter alltså ihop med pirogkaféet, men en vägg skiljer dem åt. Skillnaden mellan dem är också att Nadija serverar riktig middag, samt alkohol. En annan avsevärd skillnad är att Nadijas kaffe är starkt och uppfriskande, emedan pirogkaféet har sådant där sovjetiskt blask. Ja, ni som var i Sovjetunionen eller under de postsovjetiska dagarna vet vad jag syftar på.

Hos Nadija känner jag mig alltid hemma. När jag tittar in genom dörren händer det inte sällan att besökarna studsar till. “Men nu har du väl allt kommit fel?”, säger deras frågande uttryck. Men personalen på Nadija vet bättre. De vet före att jag öppnar munnen att jag önskar smörgås med ost, kålsallad och varenikyj. Till det ska jag ha kaffe. Eftersom jag är en stammis är jag en kär gäst, men det är inte alltid mina medkonsumenter tycker detsamma. Min blotta närvaro får dem att oroa sig för att priserna ska gå upp. Jag har dock en känsla av att Nadijas personal och ägare vet bättre. De har redan förstått att inte alla utomsocknes eller västerlänningar trivs i Nadijas sällskap.

En man jag träffade för en herrans massa år sedan i Kyjiv beskrev den här typen av barer, restauranger, kaféer som en postsovjetisk relik. Deras tid var utmätt, sa han med ett uns av sorg i rösten. Jag kan nog tänka mig att många av dessa tillhåll försvunnit från huvudstadens gatubild. I Lviv är vi ännu begåvade med några stycken. Jag älskar inte alla lika förbehållslöst som jag älskar Nadija, men när någon av dem insomnat skriver jag varje gång en inre liten dödsruna över dem. Men det finns så många monument över död i Ukraina, som en vän en gång sa till mig, och jag vill inte fylla min blogg med mer dystra rapporter från Lviv än nöden kräver. Därför vill jag hylla Nadija, som har hälsan, still going strong, och kanske är hon ändå lite eterisk, som den där korrespondenten en gång myntade.


Vid fotograferingen var det bankett på Nadija. Därav den ångade stämningen.


Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.


Vägen från korruption går via en tunn och skör tråd

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag när jag satt hos sömmerskorna på vår gata och väntade på att de skulle lägga upp en duk till mig, började jag tänka på att avståndet mellan Sverige och Ukraina skulle kunna illustreras med en oändligt lång, tunn och skör tråd. Så tunn och skör att den nästan är omöjlig att balansera på. Häromdagen kom en sådan där känsla till mig. Jag fick nämligen upprepa flera gånger, för en person på besök i Lviv, att vårt universitet är stängt till slutet av februari på grund av att universitetet inte har råd att värma upp byggnaden. Det här är inte exceptionellt på något sätt. Även Taras Sjevtjenko-universitetet i Kyjiv är stängt för att spara energi, (men de håller stängt enda till början av mars). Det är när man förklarar sådana där saker, som känslan av att avståndet mellan Sverige och Ukraina är som en tunn och skör tråd. (Det är inte heller svårt att förstå att det kan vara svårt att ta in att det på många områden är så illa ställt.) Att Ukraina skulle ta sig från där man är nu, till där Sverige befunnit sig sedan längre, innebär att man måste balansera sig fram på den där tunna och sköra tråden. Kommer man någonsin klara det? undrar jag ibland.

I morse fick jag också en sådan där känsla. Det var när jag läste om en namninsamling för att Lviv ska få säkrare och miljövänligare kollektivtrafik. Ett mycket bra initiativ. Vi har ju spårvagnar och trådbussar här, men navet i kommunikationen är de där dödsmaskinerna som kallas marsjutka. Gula små kräk, som spyr ut avgaserna helt orenat och som fylls till sista plats. Där folk kläms samman till en gemensam smet. Det vore givetvis en dröm om vi kunde få en miljövänligare kollektivtrafik i Lviv, men om sanningen ska fram så ser det mörkt ut. Staden har tvingats att under åratal köpa dödsmaskinerna till överpris från en oligark, och man är nu skuldsatt till den här oligarken. Var pengarna ska komma från till nya elbussar förstår inte jag. Det finns inga pengar. Eller de finns, men inte längre hos folket, utan investerade i någon oligarks lyxkåk.

Det fanns en tid då jag tyckte det där var exotiskt. Spännande. Lite kittlande farligt att åka med en marsjutka. Jag träffar ofta västerlänningar som ger uttryck för en sådan förtjusning. Idag är jag oändligt mycket klokare. Det är inte häftigt på något vis. Folket här är tvingade att åka i dödsmaskinerna. De har inget val. De kan inte åka hem till sina välordnade samhällen och åka med säkra, ofta miljövänliga och rena alternativ. De lever här, och för många av dem är marsjutkan det enda sättet att färdas på. De drömmer om en egen bil. Att de då skulle bidra till en sämre miljö är inte en av de frågor som skulle lämna dem sömnlösa. (Och i sanningens namn så är oftast bilarna mycket miljövänligare än marsjutkorna.)

Det är så vansinnigt långt mellan hur ni hemma i Sverige har det, och hur många lever här. Det är svårt att förklara vad en korrupt maktelit gör mot sina egna medborgare. Förklara så att ni verkligen förstår. Vi är på många vis extremt bortskämda. Och naiva. Vi tror att om ukrainarna bara bestämmer sig blir allt bra. Men korruptionen är sammansvetsad och lager på lager. Det går inte att i en handvändning bryta upp det.

Jag tänker på allt detta när den leende sömmerskan kommer mot mig med min duk som hon lagt upp. Ingen kan le så ärligt och varmt som ukrainare från västra Ukraina. Vi tittar tillsammans på sömmen, och när jag ser hennes säkra arbete så tänker jag att det kanske ändå inte är helt omöjligt att balansera på den där sköra och tunna tråden. Ukrainare är skickliga på att bemästra svåra situationer. Jag hoppas bara tråden håller, och att vi har vett att i alla fall bjuda på ett leende när de kommit fram. Under vägen dit hoppas jag också att vi försöker bli bättre på att sätta oss in i deras svåra kamp, mot år av korruption och negligering.


Läs mer om initiativet att få nya bussar till Lviv. (Bilden är tagen från initiativets kampanj.)


Vi är alla kontrapunkter

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tydligen har Aldous Huxley skrivit en roman vid namn “Kontrapunkt“. Man borde kanske läsa den, tänkte jag när jag för några dagar sedan lyssnade på musik av Telemann i Orgelsalen. Själva kontrapunkten intresserar. Mycket i våra liv går nämligen i kontrapunktens tecken. Tänk bara på kanon. Vi tycks inte få nog av att imitera varandra, med lagom avstånd emellan. Någon säger något, som imiteras av någon annan ungefär en vers senare. Nå, den här ordliga kanonen är dock något mindre skön än den musikaliska, men de är påtagligt närbesläktade. Inte helt sällan gör livet en retrograd inversion, alltså, plötsligt går det baklänges och uppochner. Nej, det behöver inte alls vara skrämmande. Tänk det som berikande och att det ger kraft till nya tankar.

Vi möter ofta de som dessutom har en tendens att handla omvänt. De tar två tonled uppåt, när det förväntade valet borde vara nedåt. Men eftersom det är en del av kontrapunkten förlåter jag dem, trots att jag inte förstår något av deras slutsatser.

Det är ju märkligt att kontrapunkten förändrats så! Som liten råkade jag ibland på dessa kontrapunktfantaster. (Mina föräldrar är musiker, och bland dem träffar man ofta på mästarna bland nördar.) De var då helt annorlunda än dagens kontrapunktfantaster. De var gamla, luktade illa och hade en högst besynnerlig framtoning. De gjorde sitt bästa att skrämma bort mig från musiken. Kontrapunkten verkade dessutom vara en ilsken stötesten man ofta snubblade över, eller rätt och slätt slog varandra i skallen med. Idag är den något helt annat. Kontrapunkten är fräsch, helt enkelt nydanande i sin ålderdom. En mästare på kommunikation och skapar reda i vår osaligt stökiga värld.

När jag satt där i Orgelsalen för några dagar sedan och funderade på vår kontrapunktiska samhörighet, gjorde som jag så ofta gör när jag går på konsert, nedtecknar mina inre anteckningar, så yppade en röst i mitt inre: “Det går ju inte att lyssna på musiken för allt oväsen tankarna gör.” Så jag stängde mitt inre anteckningsblock, och lät mig vaggas in Telemanns musikaliska tankepiruetter. För hur ofta får man egentligen höra hans verk framfördas på riktiga barockinstrument?

“Så spröda deras röster är”, kunde jag ändå inte låta bli att ordsätta. Samtidigt som jag ändå skickade en tacksam hälsning till de instrumentmakare som utvecklade instrumenten. Inget fel på barockinstrument, åh nej. Men de går inte att jämföra med dagens krämiga och svulstiga instrument. I synnerhet stråkinstrumenten. Träblåset, särskilt tvärflöjten, var nog ändå bättre i trä.

Det är väldigt svårt att inte kontemplera när man lyssnar till musik. Den talar liksom till oss. Och det är väl det som gör kontrapunkten så storartad. Den är vi. Låter som vi. Beter sig som vi. Vi är alla kontrapunkter. Och om vi är modiga vågar vi också vara den som sticker ut som en quodlibet. Någon som vågar ta flera olika melodier på samma gång, helst lånade från olika håll. Men det är ju bara för de modiga…

Nå, så var det ju det där med Huxley och hans polyfoniska roman vid namn “Kontrapunkt”…


Från konserten med musik av Telemann i Orgelsalen.


Språkförvirring bland kullerstenarna – om när Gustav blev herregud på ryska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var jag med om något som jag först inte tänkte berätta om, eftersom man aldrig vet vilka små lustiga troll som kan använda sådana erfarenheter mot Lviv och Ukraina. Men eftersom jag beslutat mig för att det var menat som ett skämt, berättar jag det ändå.

Sambon och jag hade, mot bättre vetande, tagit en liten sväng genom gamla stan. Vi brukar aldrig korsa denna pärla på helgerna, då det ofta är svårt att ens ta sig fram mellan alla entusiastiska turister. Det var svårt att ta sig fram, så vi vek av på en sidogata för att leta oss ut. Tyvärr hade man glömt att skotta på denna gatstump, så kullerstenarna var glashala. Det brukar vara jag som druttar omkull, men nu höll sambon på att stå på öronen. I ren förvåning och förfäran utbrast jag “Gustav”, rakt ut i högan sky.

Framför oss materialiseras då en arg, äldre man. “Här talar vi inte ryska!” förkunnade han. Vi stod som fastkilade i marken, när vi såg honom kilade vidare mot nya upptåg.

(Som en parafras på gårdagens postning lät jag givetvis ljuda efter den arga, äldre mannen att vi inte talade ryska, utan svenska. Det var ju synnerhet oanvändbar information för honom, då jag enfaldigt yttrade det på mitt modersmål.)

Ryska? Vi skakade på våra huvuden. Vadå? Tills jag plötsligt kom på hur man säger “herregud” på ryska. господи uttalas som “gospodi”. Kan det varit det han menade, den arge mannen som nu försvunnit lika snabbt som har dök upp?

Gustav betyder ju annars “stöd” eller “ledare”. Båda översättningarna passar bra på sambon. Han är ett stöd och leder mig ofta rätt. Någon “herregud” är han dock inte. Han är inbiten och väldigt övertygad ateist. Den mest övertygade jag faktiskt känner till!

Plötsligt började jag leka med tanken att ordet “gospodi” kommer från namnet Gustav. Ja, ungefär som när vissa säger att Rus’, som ligger till grund för Ryssland, kommer från Roslagen.

Jag vinglade vidare över isfläckarna och funderade på vad den där mannen menade. Menade han verkligen vad han sa? Nej, bestämde jag utan att veta. Han måste ha skämtat. För annars har han ju en hel del att göra, om han ska påpeka samma sak för alla som talar ryska i Lviv. Majoriteten av de där turisterna, som försörjer stora delar av staden, är ryskspråkiga ukrainare. Och det finns även många ryskspråkiga som bor i Lviv.

Nå, dagens stora upptäckt var att arga, äldre män kan materialiseras framför dig nästan hur snabbt som helst, och att Gustav nog ändå ligger till grund för herregud. I alla fall om han befinner sig i en ryskspråkig miljö (vilket han idag inte gör, påpekar den arga, äldre mannen).

people taking pictures
Bilden har ju ingenting med saken att göra. Frånsett snö…


Snart en helt van svensk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Är du inte från Polen? Det trodde jag. När jag såg dig, men det är klart, när du pratar hör jag ju att det inte är polska, riktig polska, utan något annat”, säger hon mig. Den något trasiga, men varma, kvinnan jag mötte här förleden i Kraków. Hon hade stannat upp vid den parkbänk jag satt för att fråga om en slant. Jag svarade henne på mitt ukrainsk-polska rövarspråk, som bara jag talar. Av någon anledning blev hon ändå inte förvånad när jag förklarade att jag är från Sverige. För henne var det helt naturligt att jag talade polska med östgalizisk brytning.

Men något som slog mig under vårt korta samtal, var att jag tydligen kände ett trängande behov av att understryka att jag är svensk. Annars hade jag nog inte nämnt denna detalj. Inte för att jag inte vill vara polsk, utan eftersom det kändes viktigt i sammanhanget. Det var dock inte viktigt i sammanhanget. Det viktiga var ju att jag gav henne några groschy, (vilket betyder “ören” på polska, “pengar” i största allmänhet på ukrainska).

Jag har funderat en del på det där trängande behovet jag har av att understryka min svenskhet. Det uppkommer allt oftare. Helt oförklarligt, och ibland till och med störande. Var kommer den ifrån? undrar jag. Ofta är det viktig för mig när den egentligen inte är så viktig. Som när jag vandrat mellan olika postkontor, stundtals tröstlöst sökande efter ett vilsekommet paket min mamma skickade mig till jul. “Det är en utländska (inosemka) här som blivit av med sitt paket”, gormade de till varandra i telefon eller över högar av osorterade brev. “Jag har inte blivit av med mitt paket! Ni har blivit av med mitt paket. Dessutom är jag från Sverige”, svarade jag näsvist. De tittade på mig i stum förundran innan de tog till orda igen: “Utländskan är från Schweiz”. “Sverige”, svarade jag tappert, utan att få någon respons.

För en tid sedan var jag på ett galleri, och galleristen hade fått för sig att jag var från Frankrike. “Frankrike???”, replikerade jag, och fick det således att låta som om hon förolämpat mig.

Varför är det så viktigt för mig? Var spelar det för roll? Om jag är från Schweiz eller Sverige eller Frankrike? Alltså, jag har inget bra svar på den frågan. Tidigare spelade det ingen roll för mig, huruvida andra utgick från att jag kom från olika avkrokar i Europa. Kanske har det med språket att göra. Jag jobbar ju med svenska språket dagligdags och har verkligen förstått hur vackert det verkligen är. Tidigare tyckte jag att engelska var ett praktiskt språk. Det var alltså när jag bodde i Sverige. I Sverige tror många att engelska är bättre än svenska. Men, ser ni, det är fel. Det finns inget annat språk som så elegant suger upp ord från världens alla hörn och verbaliserar dessa små vilsekomna ord. Vi får till och med orden att känna sig mer hemma i svenskan än de gjorde bland sina riktiga syskon. Tänk bara på ord som “softa”, “teambilda”, “bruncha”, “luncha”, “tagga” och så vidare. Eller betänk våra snygga sammansättningar. Vi kan nästan koppla ihop vilka ord som helst och det blir helt begripligt. “Uppehållstillståndsbehörig”. Vilket ord! Alla fattar vad det handlar om, trots att det inte finns. Och tänk sedan hur det blir på engelska. De stackarna skulle vara tvungna att klyva denna snygga ordsnabel på minst två ställen.

Sedan har vi det här med synonymer. Inte fasiken är svenskan fattig på synonymer! Nästa gång du skriver något, och tycker du upprepar dig, använd synonymlexikon! För varje ord finns det nästan alltid ett dussin härmapor.

Nå, vad har då min förkärlek för det svenska språket att göra med att jag försöker få folk i Lviv och Kraków att förstå att jag kommer från Sverige och inte från Schweiz? Det har det inte, men det gav mig i alla fall anledning att tänka till, och att få göra några ordkrumbukter på detta vackra språk. Insikten kommer ändå till mig till slut, och jag förbluffas över att jag blev tvungen att flytta till Galizien för att vänja mig vid att vara svensk.


På denna plats blev jag således van vid att vara svensk.


Om Eva Frankos “Utresetillstånd”

Category: 1989, bokrecension, by sophie engström, eastern europe, krönika, literature
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det händer något med oss när vi är med om stora samhällsförändringar. Ofta beskriver vi det som om samhället förändrades, och vi står vid sidan om och ser på. När jag läser Eva Frankos Utresetillstånd blir jag varse hur fel den perceptionen är. Vi står inte utanför, oavsett var vi befinner oss. När samhället gungar, förskjuts vår identitet. Vår själsliga kropp ändrar form.

I Utresetillstånd färdas vi genom Katarina Levitskys liv, från hennes tillvaro i Stockholm till barndomens Slovakien, då del av Tjeckoslovakien. Vi får genom den unga Katarinas ögon läsa hur det kommunistiska samhället fungerar. Gradvis förstår hon att hon lever i ett förtryck, att det finns andra bortom hennes tillvaro som har en större frihet. Genom kvinnorna hon ser omkring sig ser hon också hur samhället fungerar, det är deras ansikten som tar oss fram till en tid då muren raseras. En mur som finns både fysiskt i tillvaron, men också i den vuxna Katarinas inre.

Hon befinner sig i Stockholm och ser på håll hur folket ger sig ut på gatorna i Prag i det som skulle kallas Sammetsrevolutionen 1989. En revolution som ledde till att diktaturen störtas. Det här ledde sedermera till att Katarinas hemstad blev en del av det nya självständigare Slovakien.

Samtidigt som jag färdas genom Utresetillstånd, läser jag Stefan Zwiegs Världen av igår. Det är två mycket olika böcker, men det finns ändå beröringspunkter. Båda skriver om en svunnen tid, andra epoker som de av olika anledningar måste brottas med. För mig är de epoker jag inte känner genom mitt inre utan just via andras berättelser. Jag tror att jag fångas upp mer av Eva Frankos berättelse då hon låter oss färdas genom kvinnorna. Det är dessutom namn jag kan relatera till. Zwiegs värld består för mig av ansikts- och ordlösa män. De flesta av de namn Zwieg nämner känner jag inte till. Det får mig att känna mig obildad och dum. Franko fyller sin berättelse med namn jag känner till, och med kvinnor. Det får mig att känna mig delaktig och (märkligt nog) sedd.

Jag har själv levt genom en revolution, och jag kan därför identifiera mig med Katarina Levitskys resa och transformation. Man förändras på så många vis. Man förändras i hur man ser på andra, på myndigheter, på allt som omger oss. Den här förändringen speglar sig i hur man ser på sig själv. Om man lever i en omgivning som inte förstår vad det innebär att genomströmmas av en revolution, blir det lätt så att man värjer sig från kontakt. Det kan vara svårt att beskriva vad man genomgår. Det här hände mig när jag kom till Sverige efter Euromajdan. Jag uppfattade de jag mötte som ointresserade och ibland arroganta. Jag hade ju upplevt något som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, och aldrig hade jag varit så rädd. Allt i mitt liv sattes ur spel under de där månaderna. Det var därför svårt att acceptera att många inte intresserade sig för mina upplevelser. Kanske var det därför som jag kände mig så lycklig när jag återvände till Ukraina, efter sommaren i Sverige. Och det är här jag känner den verkliga beröringspunkten med Eva Frankos berättelse, och jag känner mig tacksam över att få läsa om någon som också känt den där typen av speciella utanförskap.