viewpoint-east.org

Alla dessa förlorade män på avgrundens rand

Category: by sophie engström, gender, krönika, literature, ryssland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För så där två århundraden sedan, när jag ännu hoppades på en vetenskaplig karriär, grubblade jag mycket över de postsovjetiska maskuliniteterna. De var ett riktigt huvudbry för mig. Med hjälp av vettvillingar som Viktor Pelevin gjorde jag halsbrytande tolkningar. De gick dock inte till eftervärlden. Det vet ni eftersom ni aldrig hört talas om dem. Jag menar alltså mina forskningsresultat. Sovjetiska maskuliniteter har ni nog mött hos andra.

Nå, under det här året har de där tankarna korsat min väg igen. Men den här gången är det inte något sovjetiskt som skrämt fram dem, utan några män i USA som jagat upp de sovjetiska maskuliniteterna. Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. De där spaltmeterna om de förlorade amerikanska männen, som bor någonstans i USA. De som, enligt många, hade förlorat på en omläggning av ekonomin. De där männen som förlorat sina arbeten i kolgruvor. I tung verkstadsindustri. Ja, de som gav en viss Trump segern. Jag tänker på de där amerikanska männen, och funderar över om jag hade rätt då. Då när jag hade vetenskapliga ambitioner.

Min slutsats då var att de sovjetiska maskuliniteterna var förlorarna i ett kallt krig, som gett deras amerikanska motpart vinsten. Genom romanen bland annat “Generation П” och “Insekternas liv”  kunde jag utröna krossade och förödmjukade maskuliniteter som förgäves försökte hitta sin plats i en ny världsordning.

Nu sitter jag här på min balkong i Lviv och läser om de förödmjukade amerikanska männen. Om hur de stretar och gormar efter att ta tillbaka ordförande klubban. Ja, när jag sitter här och ser ner från min balkong på de män som ska föreställa förlorarna, så undrar jag om det verkligen är rätt sätt att se på saken.

För det är ganska uppenbart att de postsovjetiska männen funnit en plats. De är kanske förlorare i några föråldrade kremologers hjärnvivlar, men i praktiken är de inte det.

Om du gluttar lite på hur det ser ut i exempelvis Ukraina och då på representationen i den egna politiska och ekonomiska sfären, så ser du att männen knappast är några förlorare. Om du sedan blickar ut över ditt nyhetsflöde, så ser du idel postsovjetiska män som uttalar sig om en det ena och en det andra.

Men det finns de som lyser med sin frånvaro. Och det är  kvinnorna. För det är, som någon annan skrev före mig, kvinnorna som är de verkliga förlorarna.

När de postsovjetiska männen nu (om de är postsovjetiska i detta nu)  har återtagit delar av sina positioner, så stampar kvinnorna fortfarande på samma punkt. I värsta fall går de till och med baklänges!

På så vis kan jag se nu, hur fel jag hade. Då.

Jag borde istället ha fokuserat på hur kvinnorna påverkades av att vara kvinnor till män som antagit förlorarens skepnad. Hur det var (och fortfarande är) att bära fram deras martyrmantel till altaret, för alla förlorade mansideal.

Om jag hade förstått det då, hade jag inte suttit här på min balkong i Lviv. Då hade jag haft ett annat liv. Långt borta från Lviv. Virvlat fram i någon karriärskorridor någonstans. Omgiven av nedsuttna kontorsstolar och Post-it-lappar häftade på varje sönderläst sida.

Men jag hade ändå låtit mig ledas av samma stjärna som nu. Nyfikenhetens-, grubblandets- och näsvishetensstjärna. För det är väl ändå en och samma stjärna?…

afternoon chat
Två män som kanske förlorat sig i ett samtal.