viewpoint-east.org

Polackerna som räddar våra liv

Category: by sophie engström, eastern europe, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solljuset skär genom glastaket, och sprider en fuktig, men ändå trivsam, atmosfär. Tomater och gurkor står sammanpressade på stora pallar. Redo för sina resor ut i Sverige. Jag fingrar på någon påse med tomater bland de utvalda guldklimpar som ingår i gårdsbutikens sortiment. Men det är inte enbart tomaterna som pockar på min uppmärksamhet, det är rösterna som fyller växthuset som är det egentligen föremålet för mitt intresse.

För det är inte svenska jag hör. Lokalen är fylld från topp till tå med polska.
Det är nämligen så den skånska landsbygden ser ut, eller hörs ut kanske. Bland jordbruksmaskiner, rader av päror (=potatis), morötter och vitkålslängder. Bland sockerbetshögar och rödbetsblasten. Ja, var du än spejar möter du dessa systrar och bröder som rest i västerled.

Ganska ofta springer du förbi dem i affären, blir omkörd av dem när du cyklar, alternativt möter dem på cykel iförda läderjackor och tillhörande cigarett i mungipan. Eller så krockar du med dem bland klädträden i våra ekiperingsbutiker. De är en del av den skånska vardagen, men väldigt få talar dem. De finns här, men ändå inte.

För en tid sedan överhörde jag min mor återge ett samtal med en av hennes jordägande vänner. Rasande beskrev vännen hur skånska ungdomar förkastade jobben på dennes åkerplättar. Men det var nästan tur det, fortsatte vännen, för istället hade polska jordbruksproffs anslutit sig till vännens jordbruk. Utan att knussla eller söla arbetade de på bättre än någon av de tidigare anställda.

Polska jordbruksproffs.

Ja, så är det nog, tänker jag där jag står i det varma växthuset och lyssnar till de tomatsortetande jordbruksproffsen. Utan dem hade potatisen hade blommat över och ruttnat i marken. Sockerbetorna hade surnat och förgåtts. Kålsmasken hade styrt bland vitkålen. Tomaterna hade fått bruna fläckar och slutligen kapitulerat inför förruttnelsen. Och vi hade varit väldigt hungriga.

Med dessa tankar lämnar jag växthuset, men före jag cyklar iväg hör jag att de stämmer upp i en sång. Under några sekunder fylls mina ögon av tårar. Jag gråter inte bara av att jag blir rörd, utan även för att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet. Skåne måste ha världens bästa grannar. Synd bara att vi inte riktigt har vett att vara tacksamma.

PS. I texten har jag valt att utgå från de polska gästarbetarna, men där skulle lika gärna kunna stå litauer, letter, ester, bulgarer, rumäner, ukrainare mfl. Skänk dessa våra bästa skördare, en extra tanke, när du nästa gång skivar en tomat, sätter tänderna i en potatis eller slantar en morot. De förtjänar din uppmärksamhet och tacksamhet! Vår bordsbön borde vara: “Tack snälla polacker, letter, litauer, ukrainare mfl för maten. I våra östliga bröder och systrars namn! Amen!”

remember?
Skördat och plogat! Tacka våra bröder och systrar i öster!


Mina tankar går till Surgut

Category: by sophie engström, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Surgut. Några rader bland notiserna förkunnar att sju personer har skadats i en knivattack. För två av dem är tillståndet kritiskt. IS tar givetvis på sig ansvaret. De ryska myndigheterna förnekar givetvis att det skulle kunna vara möjligt.

Jag skrollar genom mitt flöde på Facebook. Nej, inga fördömanden från politiker kan ses. Inga sorgeband bland mina vänners bilder. Inga uttalanden av fotbollsspelare att de känner “solidaritet” med offrens anhöriga. 

Ingen känner “solidaritet” med Surgut. Väldigt få känner väl till att det finns en sådan plats överhuvudtaget. Och vill ni förbli i okunskapens skuggdal, bör ni sluta läsa nu.

Surgut grundades år 1594 av tsar Fjodor den förste av Ryssland. Hans far, Ivan den förskräcklige, är väl mer beryktad. Namnet på staden kommer från de lokala språket, chantiska (ett finsk-ugrisk språk), och betyder fiskhål, ungefär.

Surgut var en viktig stad då Ryssland byggde upp sitt imperium i Sibirien, men med tiden förlorade den sitt inflytande och därmed sin position som administrativt centrum. Idag bor det ungefär 247.000 invånare i Surgut, i Åbo bor det för övrigt 246.000 invånare. Surguts befolkning kan i alla fall skryta med att kvicksilvret gärna håller sig runt -30° om vintern.

Det finns ytterligare uppgifter om Surgut som borde tillhöra den absoluta essensen i allmänbildningen. Som att de har monument över Pusjkin, Karl Marx samt Lenin (du gäspar). Och, hör på denna, ett monument över ta-da den ukrainske nationalskalden Taras Sjevtjenko! Nähä, det imponerar inte, ser jag. Men det här då, de har ett monument över kondenserad mjölk! Sug på den!

Så nästa gång jag travar förbi kyldisken på snabbköpet i Lviv, och sneglar på tetrapaken som ersätter de tidigare så dominerande konservburkarna med kondenserad mjölk, så ska jag skänka det kyliga Surgut en extra varm tanke. Men just nu sänder jag de som drabbats i det (ändå troliga) terrordådet, all min empati och medkänsla. För det lär ni behöva. Det är ju tyvärr inte så många andra utanför er sfär som tänker på er just nu (om jag inte lyckats ändra på det, vill säga).

Kondenserad mjölk.


“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”

Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.

När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.

“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.

Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.

“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.

Plats för hund.


“Svenskarna är alldeles för fientliga”

Category: by sophie engström, krönika, Sverige
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

“Nej, jag vill inte bo i Sverige”, säger den unge mannen från Baltikum. “Svenskarna är alldeles för fientliga mot främlingar”.

Jag skakar på huvudet och säger att det inte gäller alla. Alla är inte fientliga. Bara några få. Men mina argument dribblas bort. Han hänvisar till undersökningar som säger att över 50% av svenskarna är negativa mot flyktingar. Jag svarar att det nog ska tas med en nypa salt. Allt handlar om hur frågan ställts. Han tycker det är ovidkommande. Över 50% svarar ändå att de är negativa till flyktingar. Jag är ingen flykting, forstätter han, men det drabbar mig ändå. För att jag är främling, understryker han.

Snart har jag inga förklaringar och förståelser kvar. Jag tystnar. Vet inte riktigt hur jag ska bemöta hans påstående.

Men sedan börjar jag undra. Ska jag verkligen släta över de strömningar som finns i samhället med att det finns de som inte hyser agg mot nya ansikten och kulturuttryck? För vad hjälper det? Inte blir de färre av att jag säger att de inte är hela Sverige. Kanske är det till och med så att jag med mitt agerande faktiskt låter hatet växa. Som ett elakt mycel gräver xenofobin in sig i den svenska folksjälen. Kanske slog den rot långt tidigare, men det är först nu som den knoppas på allvar.

Det är så oerhört lätt att säga att man skäms. Att man skäms över att Sverige förevigt förlorat sin kappa av givmildhet. Men det är när man fysiskt möter ett påstående som den unga mannen från Baltikum just fällt, som saknaden efter vår så klädsamma kappa verkligen känns. Jag känner mig plötsligt så förfärligt naken. Blottad. Det var det här som gömde sig i folkhemsidyllen.

Frågan om han själv utsatts för den svenska främlingsfientligheten svävar i väg, föses iväg av närliggande samtalsämnen. Borta är chansen att fråga. Men hans ord ekar i mitt huvud.

Teckning av Gustav Söderström. Berthas kiosk, Lerberget.