viewpoint-east.org

Vilse på semestern

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

Tanken är att jag ska vila. Försöka återhämta mig själv. Som om jag vore borttappad. Vilse. Eller hoppat av en station för tidigt.

Semester. Ett så underligt begrepp. Jag är uppväxt i en familj där pappa alltid övat på klarinetten. Även på semestern. En professionell musiker kan inte vila fingrar och hörsel. De får inte slumra. Vara borttappade. Är de så lär de vara ständigt vilse. Med min mamma är det samma sak. En forskare vilar inte upp sig. Semester betyder att man ska hinna med allt det som annars inte hinns med. Och då avses inte husliga göromål, utan böcker som ska läsas. Sakutlåtanden som ska skrivas. För er som tror att forskaryrket är en dans på rosor. Tänk om. Det är fasligt mycket mindre lyxigt än vad som ofta framställs.

Gemensamt för mina båda föräldrar är att de inte tar semester. Det gör jag. Men den förvirrar mig så otroligt. För det tycks som om semester innebär att man ska hinna så mycket som möjligt i resor, bad, upplever. Jag jobbar hårt för att göra allt det där. Men det funkar inte så bra. Jag är usel på att känna mig ledig. Det är alltid något jobbmoln som spökar. Nytt för i år är att jag hade tänkt att jag inte skulle skriva. Som ni ser gick det ju inte så bra.

För tankar gnager och stör när jag kommer tillbaka till Sverige efter 10 månader. Det är så mycket jag undrar över. Saker jag ler igenkännande åt. Företeelser som är vana, trots att jag inte sett dem under en så lång tid. Det är också under de första dagarnas krispiga möte som de egentliga frågorna växer fram i mig.

Den fråga som de första dagarna stört ut allt, likt ett ilsket radiobus, är “vart tog alla bullbakande mormödrar och farmödrar vägen?” När jag växte upp fanns de överallt. De där kvinnorna med papiljottlockat grått hår. Som iklädda vida kjolar kanade runt med kundvagnar på stormarknader, köpte vetekransar på konditorierna, spelade bingo eller canasta med sina vänner. Med runda sina höfter och stora barmar fyllde de vår tillvaro. Jag tog dem för givet, men nu finns de inte mer.

Deras ersättare finns, men de är oftast trådsmala med blåjeans och vågade toppar. Det sista jag tänker på när jag ser dem är bullar. Jag tror inte att ersättarna är sämre eller mindre mormödrar eller farmödrar. De är bara väldigt annorlunda mot dem jag minns.

Och väldigt ungdomliga.

Något som jag faktiskt uppskattar i Ukraina är att det är tillåtet att bli gammal. Det är inte fult att vara gammal. Har man uppnått en viss ålder har man ska man tacka de högre makter som man brukar tacka. En hög ålder betyder att man behandlas med respekt.

Är det så här? frågar jag mig, i samma ögonblick som jag beslutar mig för att låta bli att svara på den frågan. Något som är säkert är att evig ungdom tycks vara allas förhoppning här. Om det är bra eller dåligt överlåter jag till läsaren att svara på.

On our way to Mölle, Kullaberg. summer  16

En semrsterbild. Foto: Sophie Engström.


Related Posts with Thumbnails
Share
%d bloggers like this: