“Det är nog ett av de största problemen för Ukraina. Att vi inte tolererar tomma ytor,” säger min kollega Julia Petriv, när vi sitter på bussen till Busk. Vi har precis reflekterat över chafförens alla ikoner och utsmyckningar i förarhytten.
Mina tankar glider givetvis iväg, för det där går att applicera på så mycket. Ett fenomen, som jag aldrig förstått, är ukrainarnas förkärlek för presentatörer. Det är givetvis inget ont i att exempelvis inleda en konsert med några väl valda ord, och att det görs av en presentatör är ju inte otrevligt på något vis. Men som svensk kan den pratglada presentatören lätt bli ett irritationsmoment. Som när man pladdrar på om tonsättaren och dess musikbild, men ändå glömmer att 1) säga att man ska stänga av mobilen 2) påpeka att man ska ge katten i att applådera mellan satserna. Eller som när presentatören rusar ut på scenen samtidigt med de avslutande applåderna, och i vild eufori hänge sig åt ett extatiskt pladder som får publiken att helt tappa koncentrationen, och således sluta applådera. Det leder ju bara till en känsla av att någon snodde festen från musikerna.
Och det är sant, det finns inte många ytor som är tomma i Lviv. Det mesta är belamrat med information. Även människorna har för mycket information på sina kroppsytor. Halsbanden är för stora. Håren har för mycket färg, eller så är det bara för kortklippt. (Det förra bärs mycket sällan av en man, och det senare utvecklas bara i mycket sällsynta fall hos kvinnor.)
När jag flyttade hit tyckte jag att allt det här var mycket irriterande, och till och med upprörande.
Men nu har jag bott här ett tag, och har på något underligt vis börjat uppskatta den här oviljan att erkänna de tomma ytornas rättigheter. För vad är de bra till egentligen? Blir vi lyckligare av att alla sitter med näsan i ett programblad istället för att lyssna på en presentatör? Blir vi verkligen finare av att sätta på oss ett halsband som knappt syns? Eller inbillar vi oss att vi ser naturligare ut med en hårfärg som inte pockar på uppmärksamhet? Och nuförtiden uppskattar jag faktiskt de ukrainska männens kortklippta hjässor. De känns mycket mer påklädda än de nakna huvuden som många svenskar män valt att (inte) iklädda sig i. För det om något är ett ett exempel på en mycket tom yta.
Fast det finns ändå något som är sant i det Julia Petriv påpekar, tänker jag. Om man fyller alla tomma ytor slutar man kanske se, och i värsta fall, lyssna. Man stänger helt enkelt av. Hur mycket orkar man ta in? Men att byta ut det mot tomma ytor? Nja, jag har lärt mig att uppskatta den ukrainska orädda kakafonin. Den är otroligt uppiggande för någon som blivit uppfostrad med att “tala är silver, men tiga är guld.”
Även himmeln är fylld av information. Tänk om man skulle missa något viktigt? Foto: Sophie Engström.