viewpoint-east.org

Mellanspel i Ternopil

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tar paus från mina hyllningar av Łańcut, och riktar blicken mot Ternopil. Bokhandeln Je, i Ternopil, bjöd igår in mig till ett samtal om svensk-ukrainska relationer. Sedan mina besök i Busk har jag helt enkelt fått blodad tand för dylika tillställningar.

Under rubriken “Efter slaget vid Poltava” pratade jag och Juriy Zavadovskij (förläggare på bokförlaget KROK, poet, musiker) om vilka relationer våra länder har. Vilka utsikter finns det för att stärka våra kontakter? Vilka hinder finns? Jag fick mycket utrymme för att slå ett slag för svenska språket i Ukraina, och vikten av att det finns översättare. I Ukraina finns det många skickliga översättare, men från ukrainska till svenska ser det mörkare ut. Jag efterlyste ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Ukraina, likt det Norge hade för ett antal år sedan. Inom ramen för det projektet fick norska översättare möjlighet att stärka sina kunskaper i ukrainska. Ett sådant projekt skulle Sverige behöva.

Samtalet var mycket givande och jag har tagit med mig massor av nya idéer på vad som fortfarande kan förbättras i de svensk-ukrainska relationerna. Samtalet leddes av Juriy Matevotjsjuk.

Men kvällens största överraskning stod ändå mina studenter för. Fyra tappra och härliga studenter hade helt sonika satt sig på tåget för att åka den tre timmar långa resan till Ternopil för att komma och lyssna på vårt samtal. Det är vid sådana tillfällen som jag blir påmind om varför jag älskar mitt jobb som lärare i Lviv.


Studenterna som tog sig från Lviv till Ternopil.


Samtalet var trevligt. (Denna bild är tagen av Gustav Söderström.)


Alltid trevligt att se en ung publik på en bokhandel.


Ternopil ligger fint vid sin lilla sjö.


Jag glömde fråga om det ​nappade bra.


Fragment från Łańcut

Category: by sophie engström, jiddish, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Łańcut. Vad säger det er egentligen? Endast lite, skulle jag tro, men här talar vi om en stad med stor potential och rikt kulturarv. Staden, som har c:a 20 000 bofasta, ligger på en kulle på vägen mellan den ukrainska gränsen och Kraków. Subkarpaterna, kallas regionen, eftersom den ligger nedanför Karpaterna.

Det är lätt att tro att Łańcut är en sömnig håla, likt de du finner i Sverige. Men så är det verkligen inte. Trots att jag anlände en blåsig marskväll, var det en väldig aktivitet. Alla restauranger och pubar var fyllda till sista plats. Unga och gamla syntes till på gatorna. Łańcut har ett eget bryggeri, Łańcut browar, som tillverkar öl med härlig blommig smak. Bara den gör att stan är värt ett besök.


Jag lyckades knipa en bild med tomma stolar. En bedrift, må jag säga.

En av de första byggnaderna jag sökte upp var synagogan. Synagogan uppfördes 1761 och lyckades mirakulöst överleva nazisternas härjningar. Det var tack vare Łańcuts palatsägare Alfred Anatoni Pototcki. Om han inte förhindrat förstörelsen av byggnaden hade dagens judar inte haft något att vallfärdas till. Och det gör de. Jag fick själv uppleva hur synagogan fylldes med deras röster och sång. En slags härlig revansch på historiens galenskap. Łańcuts judar räddades dock inte av palatsägaren, och de gick samma fruktansvärda öde till mötes som så alla andra judar i regionen.

Synagogan är egentligen bara öppen maj-augusti. Men vi hade tur. Chassiderna har nämligen den här​, och​ många andra synagogor i området, som resemål.

Om du åker Łańcut, och går till synagogan, kommer du dessutom möta Polens kanske mest sympatiska guide. Det är omöjligt att inte drabbas av akut vördnad när man hör hans berättelser​ om hur han själv hittade resterna av synagogans torarulle. Eller när du hör honom berätta om de olika väggmålningarna. “Modig som en tiger” eller “snabb som en hjort”. 

I nästa postning kommer jag skriva om palatset i Łańcut.


Från Lviv till Przemyśl på nytt sätt

Category: by sophie engström, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen tog jag en tur till Polen. Trots att resan var kort, var den mycket givande och jag får därför dela upp min resa i tre postningar. Jag vet ju att benägenheten​ att läsa längre texter på webben är begränsad. Tror jag det, med tanke på det informationsflöde som vi befinner oss i.

Min första postning handlar om resan till Polen. Vi tog nämligen Intercity+ från Lviv över gränsen. Tåget avgår varje dag kl 12.15 från Lviv och anländer ungefär två timmar senare i Przemyśl. 

Resan var så smidig och bekväm att jag nästan hade svårt att förstå att det var mellan Ukraina och Polen jag färdades. Det är dessutom anmärkningsvärt billigt (för mig som är van vid dyra svenska tåg). 

I Lviv hoppar den ukrainska tull- och passpolisen på. De är klara i god tid före gränsen. Där fick vi uppleva den polska stökigheten i bästa manér. Totalt ofarlig, men mycket förvirrande.

Tågen är som ni kanske förstår ukrainska. Det betyder större spårvidd, men också mer plats för benen trots att man får plats med fler säten. Vi valde andra klass. Första klass innebär antagligen att man kan ligga raklång på golvet fram till nästa säte. Ja, för något måste de ju få för de extra slantar de betalar. Priset för enkel resa med andra klass är just nu 180 UAH. Men eftersom biljettpriset följer kursen för UAH/€ kan priset gå upp eller ner.

Jag har åkt turen mellan Lviv och Przemyśl många gånger. Men tidigare har jag trängt, svettats, kvävts, tjurat på de ökända marsjutkorna, små bussar som lätt förväxlas med stinkande likkistor. Den här tåglinjen gör att Ukraina tar ytterligare ett steg in i civilisationen. Visst är det charmigt med de små bussarna, men efter en tid försvinner tjusningen. Ännu så länge är tåget inte ett alternativ för varje ukrainare, de är helt enkelt för dyra. Men jag hoppas på en framtid där även detta tappra folk får möjlighet att avnjuta ett värdigt resealternativ till Polen.


Tre säten på ena sidan och två på andra sidan.


Mycket plats för benen!


Utanför susar de ukrainska landskapen förbi.

Mer information om tågtiderna mellan (Kyjiv-) Lviv till Przemyśl.


De som dör i tysthet 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Lviv är en stad med mycket skönhet. De vackra byggnaderna slåss om vår uppmärksamhet, och ibland känner jag mig lite som den unge Stanisław Lem, som i sin vardag ofta glömde lyfta blicken för att ge husen den uppmärksamhet de förtjänade, och alltjämt förtjänar. Han skriver mycket fint om den där glömskan i självbiografin Det höga slottet.

Men ibland träffar jag på de hus som är på väg mot ett hemskt öde. Rivningsdödens öde.

Ofta får de ge plats åt ett av alla de gräsliga flerfamiljshus, som just nu tränger sig in i varje stadsdel. Glasmonster med tillhörande staket och parkeringsplats. 

Idag passerade jag ett sådant hus som står och dör. Faller samman bit för bit. Dödsdomen är ofta inte själva nedmonterandet, utan de långa och sorgliga rättsprocesserna de hamnar i. En slags husen Kafkaianska helvete.

Se bara på detta palats. Visst förtjänar det ett bättre öde än förfall, följt av hungriga grävskoper?

Det är tyvärr inte så mycket man kan göra för att rädda dessa klenoder. Skriva. Uppmärksamma. Och följa deras dödskamp ända till det ofrånkomliga slutet. Med tiden kommer medvetandet vakna. Att Lvivs historiska byggnader inte bara tillhör de som bor på platsen, utan även tillhör en framtid där efterkommande befolkar platsen. Att bo i Lviv är inte bara en ynnest, utan kräver även ansvar.

Hitintills har jag inte sett att något döende hus lyckats undkomma sitt öde, men jag hoppas ändå att jag får uppleva en dag när ett så vackert hus får upprättelse och får nytt liv.

En artikel på ukrainska om palatset


Polen – allt svårare att älska 

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Inte är det lätt just nu, att älska Polen. Eller älska och älska. Jag vet inte om jag någonsin hängett mig åt att regelrätt älska Polen. Jag har lockats och tilltalats av Polen. Alla dessa olika kulturpersonligheter. Konstverk. Filmer. Den så intressanta historien. Det härliga språket. Men i detta nu är det svårt att påminna mig om den fascinationen. Nuvarande regeringen gör det helt enkelt inte lätt att tycka om Polen.

Jag vet att det är orättvist. Att jag som utomstående inte kan döma eller mästra regeringspartiets väljare. Men jag har ändå svårt att förmå att förstå varför man röstar på Lag och rättvisa (PiS). Eller som någon mycket Polen-klokare än jag sa, det här partiet tycks bara drivas av en vendettisk och ursinnig kraft.

Som exempelvis igår på Eurotoppmötet. Premiärminister Beata Szydło gjorde en fenomenal uppvisning i hur en omogen och fullkomligt oresonlig politiker beter sig. Viss heder ska ges henne att hon inte enbart betedde sig som en grinig barnrumpa under dagens möte. 

Värst är nog ändå Kaczyński. Jag har nästan aldrig hört honom tala i dur. Han tycks bara kunna spela i en tonart, den förorättade bäbisens tonart.

Som grädde på moset sticker Korwin-Mikke fram sitt gräsliga tryne, och säger att kvinnor ska ha lägre lön, då de är mindre intelligenta än män. Det kryddar han med en Hitlerhälsning!

Vad jag ser hos dessa är ett uttryck för oförmåga till empati, förstorat ego och oförmåga till kompromiss. Men främst ser jag hat, och hat är så oerhört fult. Det här hatet “förfular” Polen. 

Nej, det är sannerligen inte lätt att älska Polen idag. Jag gör ändå mitt bästa att inte drabbas av äckel. Gräver ner mig i romaner. Tittar på polska affischer, filmer och glädjs över en estetisk som inte går att hitta någon annanstans. Jag försöker påminna mig om att det jag ser hos ovanstående politiker inte är hela Polen. Att det finns de som oroas minst lika mycket som jag gör.

Och eftersom det värsta den här regeringen vet är cyklister och vegetarianer, så illustrerar jag mitt ovanstående utbrott med en svårtolkad cyklist från 1928.

“Polska cyklar på polska vägar” av Lech Jan Wlodarczyk  (1928)


Trygghet som självbedrägeri 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag minns hur jag som liten flicka satt i baksätet i vår Fiat simca och förundrat stirrade ut på de förbisvepande landskapen med tillhörande hus. Min favoritsysselsättning var att fundera över hur andras liv kunde te sig. Vilka var deras sorger? Vad åt de till middag? Var de också rädda för kärnvapenkrig? Och vilka tapeter hade de hemma? 

Jag minns särskilt de där höghusområdena vi störtade förbi, och hur mamma alltid sa att det var tur att vi inte bodde där. Men jag kände inte så. Jag undrande istället hur de som bodde där levde. Kanske undrade jag det just eftersom mamma utgick från att det var hemskt. I min enfald utgick jag från att de i alla fall inte flyttade lika ofta som vi. Nästan vartannat år kom flyttlådorna fram hemma hos oss. 

Den här fascinationen var jag ändå rädd för att delge andra. Det kändes lite skamligt och snokade att jag var så nyfiken på hur andra hade det.

Jag höll egentligen tyst om mina funderingar tills den dagen mormor berättade att hon som unga aspierande sjuksköterska  tillbringade kvällarna med att gå runt i stan och smygtitta in i andras fönster. Hon gjorde det eftersom hon kände sig ensam. Lite vilsen. 

När jag och mamma störtade fram genom de svenska landskapen och såg höghusområden passera inträffade samma sak med mig som med min mormor. Jag sökte efter en fast punkt. Något som var beständigt. Höghusområden tycktes mig väldigt beständigt. Därför var de trygga och rådde bot på min vilsenhet.

Idag vet jag att tryggheten tyvärr inte går att finna på en plats eller i ett hus. Högt som lågt. Den går inte att finna i någon annan heller. Om man finner den,vilket inte alla gör, så finner man den i sig själv. Men själv är jag inte så säker på att trygghet är något att eftersträva. Jag tror helt enkelt att trygghet lika gärna kan leda till ett självbedrägeri, och fientlighet mot allt som inte är invant. Vi blir knappast bättre människor av att sitta i gungstolen och känna oss trygga. Det är sökarna i oss som gör oss till nyfikna och inkännande personer. 

Jag drivs i alla fall av samma nyfikenhet än idag. Därför är min nuvarande favoritsysselsättning att åka ut till Lvivs alla förorter, stå framför något högt hus och fråga mig “åt ni bortsj till middag idag?”, “spelar ni schack med farfar på söndagarna?”, “hur går det egentligen på fiollektionerna?” och så vidare i oändlighet. 

Foto: Sophie Engström 


Bättre sent än aldrig 

Category: by sophie engström, music
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Om Lvivs Bachmaraton

Det finns dagar i livet som gör att livet tar en annan inriktning. Det händer väl inte så ofta. Men så var det för mig lördagen den 21 mars 2015.

Jag skrev aldrig om den dagen. Kanske berodde det på att jag var överväldigad. Eller så var det bara så att jag trodde att ingen skulle tycka att det vore lika omvälvande som jag uppfattade det. Förklaringarna kan vara många, men inga som är goda nog. Det  hindrar mig dock inte från att råda bot på det nu.

Den 21 mars 2015 var nämligen dagen för Lvivs Bachmaraton. Ett dygn med bara J.S. Bach. 

Före den dagen hade jag givetvis lyssnat en del på Bach. Jag är ju ändå dotter till två musiker. Men det var efter den dagen som Bach på allvar blev min följeslagare. Det finns, enligt mig, ingen sinnesstämning som inte passar Bach. Är du glad, lyssna på Bach. Är du stressad, lyssna på Bach. Är du rådvill, lyssna på Bach. Är du bara less på att förväntas ha några emotioner, lyssna på Bach. 

När jag tänker tillbaka på den där dagen blir jag lika glad som när jag tänker på Busk. Då förstår ni nog vilken betydelse den dagen hade för mig.

Jag är evigt tacksam för att de fanns de som kämpade för att genomföra dagen. Jag känner tacksamhet till alla arrangörer. Alla volontärer. Alla eldsjälar. Alla musiker. Ni förändrade något inom mig. Ni öppnade en dörr inom mig, till något som visserligen funnits där i mitt liv tidigare, men som jag inte förstått att uppskatta.

För det är jag er evigt tacksam.