viewpoint-east.org

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”


Debut i Polenpodden

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

Min stämma går att höra i veckans avsnitt av Polenpodden. Det är en stor ära att få medverka i denna helt lysande podd. Tillsammans med Webb-Bulletinen är Polenpodden verkligen vår bästa vägvisare in i Polens absoluta hjärta. Veckans avsnitt är lika intressant som varje vecka. (Jag har tidigare skrivit om Polenpodden, som du kan läsa här.)

Om allt går vägen kommer ni får höra mer av min ljuva stämma i Polenpodden framöver. Det finns ju så många uppslag. Jag bor i ett gränsland där polacker satt sina avtryck i århundraden.

Här kan du höra senaste avsnittet.


Lvivs nya värld

Category: by sophie engström
Tags:

Ni vet redan att jag gärna promenerar runt i Lviv, och drömmer om svunna tider. Ett favoritområde, som jag ofta och gärna går i, är Nowiy Svit. Det betyder Nya världen på svenska. Här kan jag finna en uppsjö av slingriga gator, som de vackra hus samlats kring.

Området hade redan under 1800-talets första hälft invånare. Det var små hus med tillhörande trädgårdar. När Lviv växte beslöt man därför att bevara karaktären som området redan hade. (Något för dagens arkitekter att grunna på.) Under 1800-talets senare hälft och 1900-talets första årtionde, byggdes den Nya världen upp. Man lät sig inspireras av de engelska trädgårdsstädernas (Garden city movement) struktur, eftersom det var på modet, samt eftersom det redan fanns en sådan struktur på området. Man byggde givetvis nya hus i den för tiden populära jugend-stilen.

Lviv hade vid tiden en egen mäster-arkitekt vid namn Jan Lewiński. Han inspirerades av Lvivs signum, kastanjeträden, men han lät inte sin fantasi bromsas där. Han var den första i modern tid som lät sin arkitektur inspireras av Karpaternas hutsuler! Hans skapelser har därför en alldeles egen karaktär, som kräver en alldeles egen postning.

Bilderna nedan visar inte just hans hus, men hans ande svävar över hela området. Det eftersom alla hans lärjungar ritade husen i Lvivs Nya värld. Lägg särskilt märke till ansiktena. Visst är de både vackra och lite skrämmande på samma gång. Vi vet inte vilka de är, eller om de hade någon särskild betydelse, men för Nowiy Svits invånare bar de nog alldeles säkert någon mening.

Men vilken? Om sådant kan jag fantisera en hel dag.


Någon vaktar över porten.


Lägg också märke till de vackra golvtiljorna. Man har verkligen tänkt att allt. Ljus, rymd, estetik.


Pidhirtsis skatter

Category: by sophie engström, turism
Tags: , , , , ,

Just nu pågår det en mycket intressant utställning på Lvivs tavelgalleri. Utställningen heter Pidhirtsis skatter och på den visas föremål som tillhört slottet Pidhirtsi ( på polska Podhorce).

Pidhirtsi ligger i Lviv regionen och är ett vanligt utflyktsmål för många turister. Själva slottet ligger på en kulle med magnifik utsikt över de ukrainska fälten. Arkitektoniskt är slottet en upplevelse.

Slottet byggdes 1635-1640 på order av Hetmanen som då var Polsk-Litauiska samväldets kung. Det hade tidigare legat ett fort på den strategiska plasten, men det finns inte mycket information att finna om det fortet. Slottet var senare ett slott som ingick i polska kungafamiljens ägor.

Det råder oenighet om vem som ritade slottet, men mycket tyder på att det kan varit Andrea del Aqua, som låg bakom ritningarna, eftersom han ritade andra slottsbyggen i trakten.

Flera storheter har gästat slottet, till exempel Österrikes kejsare Franz Josef I.

Under första världskriget tog den tsarryska armén över slottet. De plundrade det, men lämnade själva slottet intakt. 1915 tillföll det Österrike-Ungern, och det gick en frontlinje precis vid slottet. Slottet undkom dock total förstörelse, eftersom den ryska generalen valde att skona det.

De sista dyrgriparna som fanns i slottet flyttades ut från slottet vid den sovjetiska annekteringen av östra Galizien, och de hamnade slutligen i Brasilien(!).

När de sovjetiska styrkorna kom under andra världskriget förstördes all interiör. Och slottet fick under sovjettiden tjäna som sanatorium för tuberkulossjuka.

1956 härjades Pidhirtsi av en fruktansvärd brand. Slottet brann i tre (!) veckor. Man restaurerade slottet efter det, men när man ser insidan av slottet är det nästintill omöjligt att föreställa sig dess fornstora glans.

1997 fick så äntligen Lvivs tavelgalleri överta slottet. Man hoppas att kunna bygga upp Pidhirtsi igen. Tänk om Pidhirtsi kunde få bli lika storslaget som Łańcut! Än så är vi inte där. Lvivs tavelgalleri saknar medel till en liknande upprustning. Vi får glädjas åt de skatter som besvarats, och drömma oss bort till en framtid där Pidhirtsi får det utseende och innehåll som slottet förtjänar.


Slottet är lika stotligt idag, i alla fall utvändigt.


Slottet måste ha varit mycket vackert inuti.


Pidhirtsi inifrån. Fotografier från förra seklets början.


Mycket vacker väv som prydde Pidhirtsis väggar.


Slottet hade en stor vapensamling, som ska ha använts vid slaget om Wien år 1683.


Ungefär 200 målningar prydde väggarna på Pidhirtsi.


Bach gör världen vackrare

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

Egentligen är jag alldeles för knäsvag för att skriva någonting. Och med största sannolikhet blir det inte heller något vettigt forumerat. Men just eftersom jag är så rörd, måste jag bara skriva några rader.

Ikväll spelade fenomenala INSO-Lviv Matteuspassionen av J.S Bach. Jag undrar om jag vid någon tidigare konsert hört konserten i sin helhet. Om jag nu möjligtvis gjort det tidigare, så har jag då inte förstått hur brilliant det är. Jag har ju givetvis hört inspelningar, men det är en sak att höra en inspelning, men att vara med i samma rum, i samma dimension, som musikerna och sångarna är något helt annat.

Tenoren Martin Lattke var så exakt. Inte en ton svävade osäkert. Varje andetag och ton satt med sådan imponerade precision. Samtidigt lyckades han förmedla berättelsen om Jesus lidande med stor inlevelse. Kvällens Jesus förmedlades av Volodymyr Andrusjtjak. Mycket skicklig, men jag saknade den riktigt djupa mansrösten. Jag antar att det kommer med åren. Mezzosopranen Tetanja Vakhnovska har jag hört tidigare och hon har en underbar röst. Varm, stark och med mycket känsla. Jag brukar dock inte vara förtjust i sopraner, men kvällens solist, Steffi Lehmann, har ett uttryck i rösten jag verkligen uppskattar. Hon lägger mer emfas i känslorna än i de höga tonerna. Det gör att det känns som om hon svävar fram. Dirigent ikväll var Reinhard Seehafer. Jag kan bara buga mig djupt för hans säkra vägvisning genom Bachs tankar.

Men vi ska inte glömma kören, eller körerna. Matteuspassionen ÄR körerna. Det är de som verkligen skapar det där musikaliska rummet. Det är också fantastiskt att se att de unga pojkarna i Lvivs manskör Dudaryk klarar av detta mandomsprov på nästan tre timmar. Utan att tappa koncentrationen. Det är också alltid mycket trevligt när vi gästas av Lublins stolthet, Lutnia Lubelska. Ja, jag utgår ifrån att Lublins​invånare är stolta över en så skicklig kör. Det förefaller som om varje sångare i den kören är en solist!

Men alla dessa deltagare i kvällens konsert hade stått sig slätt utan en så underbar komposition. Vi ska vara tacksamma att mänskligheten inte är helt senil, utan har vett att minnas och bevara J.S Bachs verk. Utan hans musik vore världen en mycket fulare plats.


Soporna som hotar Lviv

Category: by sophie engström
Tags: ,

Ni har väl alla hört talas om Neapel och dess problem med sopor. Att de periodvis drunknar i sopor. Jag försöker ju oftast fokusera på trevliga nyheter från Lviv, men nu måste jag tyvärr berätta att Lviv riskerar att bli Galiziens Neapel.

I somras inträffade en otäck olycka. En av de stora sopdeponierna började brinna. Flera personer förolyckades och en miljökatastrof hotade staden. Snart började dessutom andra soptippar brinna, och det talades om sabotage. Den frågan är väl inte helt utredd och fortfarande undrar vi vad som hände då, de där varma sommardagarna.

En konsekvens blev att Lvivs stad inte hade någon plats att lämna sina sopor. Man försökte med flera olika lösningar, skicka soporna till andra städer var ett av de mer kostsamma och mindre långsiktiga lösningarna.

Nu tror ni kanske att problemet med soporna har lösts. Det var ju ändå ganska länge sedan, kanske ni tänker. Jag måste tyvärr göra er mycket besvikna. Sopproblemet har inte lösts och på senare tid har det dessutom förvärrats. Mina vänner i Busk rapporterar om att mystiska lasbilskonvojer dyker upp och lämnar stinkande rester efter sig. Jag läser sådana rapporter nästan varje dag.

I Lviv blir problemet också alltmer påtagligt och synligt. Överallt växer stinkande ​berg upp. Det hela håller på att bli en riktigt otrevlig sanitär olägenhet. Jag är inte ensam om att fasa för riktigt varma dagar.

Många är teorierna varför problemet inte går att lösa. Några av de mer trovärdiga är väl de som handlar om korruption och utpressning. Lviv är en stad som är beroende av turism. Men ​hur ska man kunna bjuda folk till fest, när den vackra stadsbilden avbryts av stinkande monster?

Den senaste veckan har vi dock fått höra att problemet ska lösas (för vilken gång i ordningen minns jag inte). Nästa vecka ska borgmästaren komma med en plan för hur soporna ska hanteras. 

Men samtidigt bara växer sopbergen i stan, och fyller Lviv med en vämjelig stank.

Inte visste jag att korruption och utpressning kunde luktade så illa.

Så här såg det ut häromdagen. Idag hade högen tredubblats.


Palatset i Łańcut ger perspektiv

Category: by sophie engström, poland
Tags: , ,

Jag sitter och tittar på bilderna från Łańcut palats och söker efter en god infallsvinkel. Ibland är det svårt att finna den. Kanske beror det på att jag vid sådana tillfällen känner mig lite överväldigad. Det är nämligen inte svårt att bli hänförd av palatset i Łańcut.

Efter en stunds sökande i mitt inre har jag kommit fram till att jag inte ska skriva en tröttsam och faktaspäckad postning om palatsets historia. Ni som söker efter en sådan beskrivning kan läsa den alldeles lysande artikeln på Wikipedia. Jag kommer istället berätta om vad som fångade mitt intresse.

Det tog några salar innan jag insåg att jag borde fotografera. Så pass hänförd var jag. Det som främst grep mig var känslan av autenticitet. De flesta palats av dylikt omfång har något ödsligt och ogästvänligt över sig. Det gäller dock inte palatset i Łańcut. Det är nästan som om man tror att ägarna bara tagit en liten promenad i vårsolen. Grammofonen står öppen. Dynerna i fåtöljerna ser nästan nyligen nersuttna ut. I stallet (som verkligen rekommenderas) hör du nästan hästarnas hovar. Du känner nästan doften av te som serverats i den kinesiska salongen. Det är som om den sista ägaren, Alfred Antoni Pototcki, bara tagit en sväng ut och du är den tidigt anlända besökaren.

En bidragande orsak till att jag fick den känslan kan vara att jag besökte palatset tidigt på förmiddagen och bortom alla högsäsonger. Om någon vecka lär salarna vara överfulla av besökare. Palatset är en av de riktiga klenoderna i det polska kulturarvet. Det är faktiskt märkligt att jag aldrig hört talas om det. Vi svenskar har faktiskt varit där, men turligt nog avstod vi från att kanonera denna vackra byggnad. 

I palatset finner du bland annat en härlig kinesisk salong, och en närmast kitchig hall, där man försökt återskapa en grekisk antik miljö. Med några fiffiga penseldrag har man skapat artificiella skuggor från solen. De är så skickligt gjorda att du kommer få svårt att skilja verkligt solljus från de målade härmaporna. Det är också underligt att vandra mellan alla de olika stilarna. Ett av rummen är till och med i orginal rokoko, inspirerat av franske kungen Louis XV. Annat som förundrar är en vagn som Chopin antagligen färdats i. Och orangeriet, med växter, fåglar och sköldpaddor, det ska du inte missa.

När man vandrar runt i det här väldiga palatset förstår man plötsligt vilken enorm rikedom familjerna satt på. De var abnormt rika. Varför någon behöver så mycket pengar är faktiskt svårt att fatta. Efter att ha lämnat palatset känner jag en stor tacksamhet att det här har lämnats för eftervärlden. Det blir lite lättare att begripa hur extremt rika ett litet fåtal är i vår egen tid. Det här är inte en livsstil som skapar en bättre värld. Mycket vill ha mer, som mormor sa. Med så mycket pengar är det antagligen också svårt att inse vilka vedermödor och våndor vi andra har. Vi som inte har rum målade i guld, eller oändliga föremål att äga. På något underligt vis känner jag mig faktiskt riktigt fri! Och jag är djupt tacksam över att ha getts möjlighet att titta in det här livet. Det har gett perspektiv.


Visst är palatset ståtligt?


Här har någon prinsessa sovit…


Vacker sal, men ett underligt instrument. Ett byråklaver?


Teatern.


Den kinesiska salongen. Visst vill du ta en kopp te här?


En av alla långa, vackra och fantasieggande gångar.


En något trött besökare pustar ut i orangeriet.

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: