Var sker debatten? Var finner vi det offentliga rummet? Det fanns en tid då den frågan var enkel att besvara. Det offentliga samtalet skedde i SVTs olika debattprogram, på ledarsidorna eller exempelvis DN Debatt. Idag har diskussionen alltmer flyttat sig från dessa rum in i det som vi kallar sociala medier. (Nåväl, det är väl oftast inte alla sociala medier man hänvisar till när man använder det begreppet, utan främst Facebook och Twitter.)
Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt, men för en tid sedan påpekade jag själv att tonen i dessa två medier ofta är oförklarligt hård och oresonlig. Det är inte bra, och det har ju lett till att debattklimatet ibland är outhärdligt. Men för den skull kan vi inte bortse från att debatterna pågår där, eller låtsats att den är mindre viktig.
Idag blev jag återigen påmind om hur man i vissa kretsar ser på de som diskuterar på sociala medier, och påminnelsen var tyvärr olustig. Karin Olsson har på Expressen kultur gjort en sammanställning av den världsbild som bland annat Aftonbladet Kultur sprider. I Olssons artikel finner vi hänvisningar till två personer, som kanske inte är de flitigaste skribenterna i tryckt media, men väl så aktiva på sociala medierna.
Tidigare kunde vi faktiskt vifta bort dylika personligheter och låtsats att deras stöd för Putins världsbild och spridning av falska nyheter inte hade någon inverkan. Vi kunde hänvisa till att det verkliga samtalet pågick någon annanstans.
Men så är det inte idag.
Den världsbild som sprids på sociala medier bidrar till att skapa vår uppfattning om vad som pågår runt omkring oss. Många svenskar har till och med Facebook som sin främsta nyhetskälla. Det betyder bland annat att de läser de artiklar som vänner väljer att sprida.
Det finns en annan dimension på det här som skrämmer mig ännu mer. Dagens populister, så som Trump, Le Pen, Beppe Grillo och Åkesson, lever och växer på bilden att det finns en “elit” som vägrar att förstå och lyssna på “vanligt folk”. Att eliten lever i en slags parallell och förljugen verklighet. Om vi inte tar de röster som hörs på sociala medier på allvar, utan fortsätter med att avvisar dessa som löjeväckande pajasar, så kommer vi i slutändan endast göra Trump & c:o en alltför stor tjänst. Det hatiska språket kommer fortsätta att gro, samtidigt som massor av människor kommer dras till deras retorik. Det är nämligen mycket lättare att trycka “gilla” på något hatiskt än något kärleksfullt i dagens värld.
Avslutningsvis vill jag poängtera att jag tycker det är viktigt att vi har debatten om att Kremls världsbild sprids på många olika ställen. Och med det tar jag hatten av för Martin Kragh och Sebastian Åsberg, som initierade debatten med sin artikel i Journal of strategic studies, samt för Karin Olsson, som med sin sammanfattning belyser och lyfter fram de aktörer som idag sprider Kremls världsbild. Och om de här aktörerna nu sprider dessa tankar i tryckt form eller sociala medier spelar mindre roll.
Vuxnas låtsaslek?