Alla som följer min blogg vet att jag ofta blir häpen och rörd över godheten här i Lviv. Egentligen är det väl ingen unik godhet, utan ett utslag av mänsklighet. De flesta av oss känner ju empati. Men ibland är det lätt att glömma bort att livet pågår som vanligt, även i ett land med krig och ekonomisk kris.
Idag var jag med om ytterligare ett bevis på denna godhet. Det är en lång och invecklad historia, men jag ska försöka sammanfatta den så levande som möjligt.
Igår kväll stördes min gård av ett hjärtskärande skrik. En mycket liten och vilsen kattunge skrek förtvivlat. Vi försökte få syn på den, men den vägrade visa sig.
I morse sökte vi vidare, men det var helt omöjligt att hitta den. Pipandet kom liksom lite från överallt. Ett tag trodde vi det var flera kattungar.
Men så plötsligt hörde jag att pipet kom inifrån en bil. Från motorhuven. Vid det här laget hade Olesia Isajuk från Lvivs djurskydd anslutit sig till vår sökande grupp.
Efter en timmes sökande efter bilens ägare, var vi nära att ge upp. Men precis som det såg som mörkast ut, dök bilens husse upp. Det visade sig att det var en av husets alla kattälskare. (Han har en bedårande liten vit katt.)
Att få ut en liten vildkattunge ur en bilmotor är inte lätt. Kattmat går ju inte att locka med. Den känner inte igen doften av Whiskas. Att tuta hjälper inte. Det är en myt. Tillslut såg vår granne ingen annan råd. Han skruvade helt enkelt av hjulet.
Efter en lång stund av petande med pinnar och mjauande fick vår granne och hjälte ut en förskräckt kattunge. Olesia på djurskyddet stoppade ner den i en kartong och iväg till veterinären, för vidare slussning till ett härbärge för katter.
Men säg den eufori som vara för evigt. Lite längre ner på vår gata satt en annan liten krake och pep. Den hade gömt sig i en källarlucka. Vi var förbluffade. Vad hade hänt? En splittrad kattfamilj? Vad hade orsakat det? Vi letade vidare, och hade den otroliga turen att nästan snubbla över mamman. Hon låg i ett hörn på en annan gård, tillsammans med en kattunge. Lika gammal som den i bilen och den i källarluckan.
Efter mycket pip och vassa huggtänder, lyckades vi återförena kattungen i källarluckan med mamman. Nästa projekt blir att försöka fånga in mamman och de två sista kattungarna. Lvivs djurskydd söker nu efter härbärge.
Det bästa med den här historien är den värme som finns mellan oss alla. Trots viss språkförbistring så lyckas man alltid finna ett förstå varandra. Och hjälpa varandra.
Djurskyddet i Lviv har ständigt behov av pengar. Det finns enormt många hemlösa djur här. En del tycker väl att det spelar mindre roll om det finns en massa hemlösa djur, det finns ju så många människor som mår dåligt. Jag har aldrig förstått den märkliga rangordningen. Man borde kunna har empati för alla i nöd.
Om någon av er vill hjälpa djurskyddet ekonomiskt kan jag vara behjälplig.
Whiskas i bilmotorn