viewpoint-east.org

Några fiskmåsars tjut

Category: by sophie engström
Tags: ,

Det här med att vi förväntas vara tillgängliga hela tiden. Ja, det är ju inte något nytt tema. Det har ju redan skrivits hyllmeter om det. Mina tankar är väl inte unika på något vis.

Jag har alltid tyckt att telefonen är ett gissel snarare än en tillgång. Oftast hör man inte vad folk säger. Och gör man det undrar i alla fall jag hur deras ansiktsuttryck är när någon säger det denne någon säger.

Jag skulle inte säga att jag lider av telefonskräck. Snarare telefonskepticism. Och egentligen är det väl främst mobilen jag ogillar. Här hör jag sällan vad folk säger, och eftersom jag är så koncentrerad på själva ljudet, glömmer jag ofta bort att fungera på tonfall och ansiktsuttryck.

Jag föredrar mejl. Där hör jag varken tonfall eller ser något ansiktsuttryck, men jag har mer tid att värdera skribentens och mina egna ord och tankar. Mejlkorrespondens blir ofta mer genomtänkt och exakt än ett telefonsamtal. I alla fall oftast. Egentligen är möten i verkliga livet bäst. Då slipper man fundera på så mycket annat och istället kommunicera.

Eftersom jag bor i Ukraina innebär min skepticism en hel del problem. Här ringer man hellre än skriver mejl. Den ukrainska otåligheten blir så påtaglig i ukrainarnas tekefonerandet.

Det som kanske är värst av allt är att jag bor på en telefongård. På min gård går man gärna in och skriker i den stackars mobilen. Min trevliga granne Anja stör sig tyvärr inte på våra telefonmonster. Hon har riktat in sig på rökarna, som faktiskt inte alls stör mig.

Min mobil är alltid på ljudlöst. Ganska ofta också på flygplansläge. Jag ser mobilen som en minisurfplatta. Men ibland blir jag tvungen att ha på ljudet.

Som häromdagen, när vi hade svenska musiker på besök i stan och jag tvingades vara “anträffbar”. (Gräsligt ord. Det låter som om någon tänker skjuta på mig!)

De där få dagarna om året som jag har mobilen med ljudet på, innebär alltid ett bryderi. Hur låter telefonsignalen? Häromdagen påmindes jag om att signalen var ganska okej ändå.

Det visade sig att det var fiskmåsars tjut. Men trots att jag gillar fiskmåsar får mobilen vara på ljudlöst. Man vill ju inte vara i en evig skottglugg.

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra. (Mitt foto)

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra.
(Mitt foto)

Share

En ögonblicksbild från min gård

Category: by sophie engström
Tags:

I just det här ögonblicket sitter jag med öppet fönster mot gården. Tornseglarna seglar ner närmare och närmare oss. Inför natten.

Från gatan hörs en vespa fräsa förbi.

Solens nedgång speglas i fönstren på andra sidan gården.

Ur mina högtalare tonar Franz Schuberts andra symfoni. Tyst. För att inte överrösta ljuden som strömmar in från fönstret.

Det är vid sådana här ögonblick jag förstår. Förstår hur säreget det är. Det vi kallar Livet. Att det oftast är de små sakerna som skapar en innerlig glädje.

Glädjen av att vara här. Just här och just nu.

image

Share

Med horisonten i sikte

Category: by sophie engström
Tags: , ,

I själ och hjärta är jag skåning. Ränderna går aldrig ur. Eller randen, kanske. Horisontens rand. Det händer att jag saknar den här i Lviv. Jag kommer på mig själv att känna att jag inte får tillräckligt med syre. Att det saknas rymd i mitt huvud. Det gör att jag blir trött. Och lite håglös. Till och med lite vilsen.

Idag kände jag så. Och när jag velat runt bland huskropparna, lyssnat till tornseglarnas glada tjut, kom jag plötsligt på hur jag skulle råda bot på denna avsaknad av navigation.

Med en promenad till Höga slottet.

Höga slottet är egentligen ett berg. Som delar Lviv. Eller kanske inte delar. Kullen är som ett epicentrum. Runt Höga slottet lindar sig staden.

Väl uppe på kullen, ser jag hur horisonten breder ut sig. Åt varje håll ser jag horisont. Horisonten sträcker sig mot mig och bort ifrån mig. Och i mitt inre blir jag lika lugn som när jag blickar ut över Kattegatt.

När jag satt där idag, hände det som så ofta händer där uppe. Jag blev förälskad igen. I Lviv. Denna älskade pärla. Jag tänkte att borgmästaren i Lviv borde göra en propå, föreslå att alla Lvivbor går upp på denna kulle minst en gång i månaden. På så vis skulle vi alla påminnas om vilken skatt vi får ta del av. Att vi har ett ansvar. Lvivs välmående ligger i våra händer.

Jag tänker också på Stanisław Lem, som växte upp i den här staden. Hur han i sin självbiografiska roman Det höga slottet: boken om min barndom, beskriver hur han ibland glömde av att tänka på vilken förlovad stad han hade förmånen att växa upp i. Hur han som gammal frågar sig hur han glömde att se, känna, leva med staden. Inte bara leva i staden.

Det finns något annat jag också uppskattar med Höga slottet, och det är att den är som en kulturell smältdegel. Här hörs massor av språk, från hela världen. Och tillsammans blickar vi ut över staden och landskapet som omgärdar oss.

Tillsammans bildar vi en cirkel av vänskap. En belgare hjälper några polacker att plåta sig med staden som bakgrund. En japan skapar ett panorama med modilen. Några ukrainare öppnar en flaska skumpa. På en kulle som denna blir vi ödmjuka inför varandra, staden, historien, landskapet.

Vi kanske alla behöver en kulle att komma upp på ibland.

image

Share

Festival med anor

Category: by sophie engström, music, turism
Tags: , , , , , ,

I fredags inleddes festivalen Virtuosy på filharmonin här i Lviv. Det är den 35:e i ordningen. Den här gången ligger en hel del fokus på USA, vilket betyder innebär en konsert med Hollywood och Broadway-kompositioner.

Det är bra med publikfriande konserter, publik behövs. Igår lyste den till exempel med sin frånvaro. Det betydde att vi endast var en liten skara som fick lyssna till underbara celloduetter framförda av de två polska cellisterna Bartosz Koziak och Magdalena Bojanowicz.

22-05-16

De båda cellisterna spås en lysande framtid, enligt mig. De är tekniskt skickliga och lyckades till och med ha riktigt roligt när de spelade Offenbachs svit 2, op 54. Trots att det var tydligt hur komplicerat stycke det är.

Men det stycke som gick rakt in i hjärtat var David Poppers Svit, op. 16. Det var första gången jag hörde något av denne böhmiska kompositör, och jag häpnades över hans vågade lekfullhet, och passande nog, virtuositet. Och trots att det var mycket svårspelat, fick våra cellister det hela att dansa fram i glada små piruetter.

Delar nedan sviten. Lyssna till andra och sista satsen. Härlig energi!

Share

SVT sänder “Ukraina – revolutionens mörka sida”

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

I dagarna fick jag reda på att SVT ändå kommer att sända den kontroversiella dokumentären “Ukraina – revolutionens mörka sida” av Paul Moreira. I april protesterade flera svenska, samt en norsk, organisationer mot att den skulle visas. Ni kan läsa det öppna brevet här. Man efterlyste en diskussion om filmen, där kritiska röster fick komma fram.

Flera har kritiserat vårt önskemål med att det inte är brukligt att ha en diskussion inför, eller i samband med dokumentärer. Men jag minns faktiskt när det var så att varje dokumentär som Dokument utifrån sände, inringades av en introduktion. Där tittaren fick en kontext som gjorde det lättare att sätta sig in i problematiken. Jag förstår inte varför man har tagit bort ett så lysande programupplägg.

Det framgår inte om SVT nu kommer att ha en anslutande diskussion. Jag utgår från att man inte hörsammat vårt önskemål. Jag “kräver” inte att de ska lyssna till några önskemål från organisationer. Det enda man skulle kunna önska sig är ju att de i alla fall svarade på vår fråga, och då på något vis motiverade sina skäl till att ändå sända den utan diskussion.

Skärmavbild 2016-05-19 kl. 11.02.37

Share

En dörr till våldets hjärta

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: , ,

Jag läser just nu “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” (på polska “Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną”) av Dorota Masłowska. Och trots att jag inte avslutat min läsning känner jag att jag måste skriva. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att överleva.

När jag först bestämde mig för att titta närmare på den här boken, som rönt så stor uppmärksamhet i Polen och internationellt, hade jag inga förhoppningar att jag verkligen skulle läsa den. Jag tänkte att jag egentligen bara var nyfiken på att glänta lite på dörren in till denna våldsamma värld. Men den här boken är inte en bok man släpper.

Redan efter en sida visste jag att jag var fast. Att jag både fascinerades av, och drogs till, berättelsen och människorna som befinner sig i en verkligheten som bäst kan beskrivas som en annan metafysisk tillvaro än min. Eller, de här människorna befinner sig i min verklighets utkant. Mitt jag skulle aldrig språka någon längre stund med dessa personlighetstyper. Det är inte ens troligt att vi skulle se varandra. Vi är helt enkelt blinda för varandra.

Men i vilken verklighet hamnar man då när man läser den här berättelsen? Jo, du hamnar hos unga män med hängiga, skitiga träningsbyxor. Som har rakade skallar. Hos de drog- eller alkoholpåverkade unga män och kvinnor, som med grumliga blickar försöker finna ett ljus i deras asfaltsgrå tillvaro. Det är en plats jag inte vill vara på, men Dorota Masłowskas berättarteknik väver in dig i deras tillvaro. Jag har inget annat val än att stanna och se, se på det oundvikliga slutet. Men samtidigt skapar hon en kokong till mig. En kokong jag kan gömma mig i. Gömma mig för den grymma värld dessa individer befinner oss i.

Men samtidigt är det en berättelse jag på så många vis känner igen. Ansiktena är mig bekanta. Jag har mött dem så många gånger här i Ukraina. För de finns här med. De är ett gränslandsfolk, som finns överallt, i det du så gärna kallar “Östeuropa”.

Just nu befinner jag mig mitt i “Polsk-ryskt krig under rödvit flagga”. Jag vet inte om Dorota Masłowskas kokong kommer att skydda mig genom hela berättelsen, men jag har en föraning om att hon inte kommer tillåta mig att distansera mig. Hon kommer troligen kasta mig med våldsam kraft rakt in i dessa unga vuxnas helvete.

Så, med de orden: jag uppmanar dig inte att läsa den. Läs den bara om du inget har att förlora.

8580_wojna-polsko-ruska-300

Tilläggas bör att jag läser den brittisk-engelska översättningen. Jag vill också puffa för den svenska wikipedia-artikeln om Dorota Masłowska som är lysande. Se länk ovan.

Share

Springer mot summer

Category: by sophie engström, photography
Tags: , ,

We run to the buzzer.
Warm snow float down from the trees.
We lean against our wishes,
of eternal spring.

(April 2016. Camera: Olympus OM-1. Film: Kodak Color 200.)

our yard

across the street

in the forrest

getting green

Stryskiy park

snail me

curly

bould

take a call

finished

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: