viewpoint-east.org

Dagarna utan slut

Category: Euromajdan, ukraina
Tags: ,

Det är två år sedan, de där dagarna, men på många sätt har de bara fortsatt att vara just de dagarna. Dagarna när vi lärde oss orden för sorg. Небесна сотня. De Himmelska hundra.

Jag trodde de var de värsta dagarna i mitt liv, men efter det har jag gått genom så många skräckfyllda timmar, dagar, veckor. Nu vet jag att jag tidigare aldrig på riktigt förstått hur illa civila kan drabbas om makthavarna beslutar sig för att använda våld.

Ganska ofta får jag höra att jag inte är tillräckligt opartisk. Ibland menar man att jag och många andra stod på fel sida. Jag får också väldigt ofta höra, av folk som inte var i Ukraina just då, att jag ingenting förstår eller förstod. De är många, de där i Sverige, Tyskland, Norge, Storbritannien osv som säger att de vet bättre vad som hände än vi som kände det genom våra liv här.

Men någonting som ni, självutnämnda allvetare, faktiskt verkar fallera att förstå är hur ont det gör. Hur ont det gör när man slits i stycken av att se hur människors hopp om förändring krossas av övervåld. Någonting inom en tynar bort. Förtvinar. Det är tilltron och tilliten.

En del kanske tänker att de inte är så viktiga incitament för en person eller samhällskropp. Men från andra sidan av muren av krossat förtroende, kan jag hälsa, att tilltro och tillit är det som ger oss förmågan att drömma. Utan drömmar orkar vi inte skapa. Utan kreationer kvävs vi i ett vakuum.

Jag ser ut genom fönstret. Tänker på alla som miste livet. På alla som skadades för livet. På alla som än idag för sitt inre vandrar genom kravallkaotiska gator. Anhöriga som förlorat sina älskade.

De himmelska hundra kan räknas i tusentals.

640px-Bodies_of_protesters_in_the_hotel_Ukraine_lobby._Clashes_in_Kiev,_Ukraine._Events_of_February_20,_2014-2
Bodies of protesters in the hotel Ukraine lobby: Yu. Paraschuk, U. Holodnyuk and R. Varenitsya. Events of February 20, 2014 in Kiev” by Mstyslav Chernov

Share

En av mina slumpmässiga bekantskaper

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: , , ,

Idag gjorde jag en ny bekantskap. En oväntat som skapats av mina slumpmässiga rörelser på internetets vågor. Den som jag snubblade över var Grażyna Bacewicz, en av få kvinnliga kompositörer som rönt stor uppmärksamhet både hemma i Polen och internationellt.

Bacewicz föddes 1909 i Łódź, dotter till en kompositör. Fadern kallade sig dock Bacevičius och såg sig som litauer. (De båda är ett bra exempel på den centraleuropeiska föränderligheten, som jag kanske kommer ta upp vid ett annat tillfälle.)

1928 började Bacewicz studera violin vid Warszawas konservatorium. Efter Bacewiczs studier i Warszawa reste hon till Paris och studerade på anrika École Normale de Musique. Men hon återvände till Polen och mellan 1936-38 arbetade hon som kapellmästare i Polens Radioorkester.

Jag drabbades lite av att hon bodde i Warszawa under andra världskriget. Hur var det, undrar jag. Så svårt att föreställa sig. Präglar det hennes musik? Ja, men hur? När upproret i Warszawa inleddes flydde dock Bacewicz till Lublin. Efter kriget arbetade hon i Łódź, före Bacewicz började arbeta heltid som kompositör 1954.

1969 ändade hennes liv i förtid. Bortryckt i en bilolycka.

Jag delar hennes samlade stråkkvartetter inspelade av Lutoslawski Quartet. Lutoslawski Quartet nominerades tidigare i år av BBC Music Magazine Awards 2016 i kategorin kammarmusik för just inspelningarna av Grażyna Bacewicz.

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor  fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA

1960 Warszawa n/z Grazyna Bacewicz kompozytor
fot. Andrzej Zborski/FOTONOVA

Share

Hemma hos Leopold Levitsky

Category: by sophie engström, hutsuls, poland, ukraina
Tags: , ,

Jag måste erkänna en böjelse. Den är kanske inte särdeles bisarr eller frånstötande, men likväl en böjelse. Lägenhetsmuseer. De har någon slags mystisk makt över mig. Att träda in i en förgången tid. Glänta på dörren till en annans trygga vrå. Det är ungefär som att fönsterspionera. En konst min mormor lärde mig, som jag dock inte utövar särskilt ofta.

Under flera år har jag därför hoppats på att få komma hem till Leopold Levitsky. Ett av de få kvarvarande lägenhetsmuseerna i Lviv jag inte besökt tidigare. Leopold var en graffare på riktigt. Han höll alltså på med grafik. (Inte det där kluddet på väggar folk kallar graffiti och som vissa tror åsamkas av graffare.)

image

Leopold föddes i Ternopil-regionen, son till en smed. Hans far var polack och tydligen väldigt sträng fader. Hans ömma moder var ukrainska och enligt vår guide mycket vänlig, men hunsad av Leopolds far.

Leopolds far ville att sonen skulle bli en respekterad advokat, så fader skickade honom till Kraków för att studera juridik. Hur det gick till vet jag inte, men Leopold blev istället inskriven på konstnärliga akademin.

image

 

Under sina studier testade han allt inom dåtidens moderna konst, såsom abstrakta till kubistiska uttryck. Men som en enkel man från tuffa förhållanden började han snart intressera sig för andra saker, och snart upptog arbetarnas kamp hans uppmärksamhet. Det här intresset ledde till en utställning i Kraków där han skildrade arbetarnas kamp. Det gillades inte av polisen och utställningen stängdes, han kastades ut från akademin och hamnade i fängelse i fyra månader. Trots denna fadäs fick han senare komma tillbaka till akademin och slutföra sina studier.

Efter studierna flyttade han hem till östra Galicien. Här mötte han sin fru. Eftersom Leopold inte tyckte om att leva ett enkelt och okomplicerat liv så valde han att gifta sig med en judinna. Hans far var inte nöjd.

Och när andra världskriget bröt ut tvingades det unga paret fly. Till Uzbekistan! Låter kanske konstigt, men hans fru hade släktingar där och det var på ganska behörigt avstånd från kriget.

image

 

Efter kriget slog de sig ner i Lviv och i den lägenhet som de bodde i fram till det att de dog. De var barnlösa, så Lviv stad har fått äran att överta hemmet.

Själva museet har egentligen inte så många spår från deras gemensamma liv. Det finns några skåp. Lite samlingar av hutsulkeramik och annan hemslöjd. Och massor av målningar, teckningar, fotografier osv från hans produktion och deras gemensamma liv.

Det som intresserar är all grafik som Leopold lämnat efter sig. Hans produktion var extremt stor och mycket skiftande. Han var verkligen inte en konstnär som fastande i ett spår. Här testades tekniker, uttryck och format med en lekfull nyfikenhet och verkligen inte är speciellt vanlig nuförtiden.

Och det är väl det som finns kvar i mig när jag går ut genom dörren och lämnar lämnar deras hem. Lekfullheten. Levnadsglädjen. Nyfikenhet. Och humorn. Tack Leopold för att du fanns, finns och delar med dig än idag.

image

 

En länk till ukrainska wiki om Leopold Levynskij.

En till fin artikel om Leopold Levynskij.

Share

En resa med frankisterna

Category: by sophie engström, literature, poland
Tags: ,

Jag är inte så bra på att författa recensioner, därför är denna postning inte heller någon recension av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Det är på sin höjd en beskrivning av en känsla. Eller flera känslor.

image

I natt, någon gång vid två-snåret, slog jag ihop den väldiga boken. Väldig, både i sin fysionomi och sitt innehåll. Ett likvärdigt projekt har jag inte tidigare kunnat ta till mig. Tolstoj eller Dostojevskij i all ära, men inte har deras berättelser klarat av att gripa tag i mig på liknande sätt.

Jakobsböckerna är en slags resa genom tillstånd. Tillstånd av förändring, av tilltro, av hänförelse, av kärlek, av åtrå, av exstas, av fanastism, av lust, av skräck, av äckel och ganska ofta tillstånd av total vanmakt.

Vi får följa Jakob Frank, en judisk predikant, som med sina anhängare till slut lyckas övertyga den katolska kyrkan att döpa dem. Frank är en ny Messias för sitt folk. Många gör enorma uppoffringar för att följa sin ledare. Dopet blir väl inte den acceptans och himmelska lycka som de hoppats på. Livet är helt enkelt lika illa efter dopet som före. Det är inte heller utan att man väljer sig mot den ofta öppna antisemitism, och det kryddas förstås av att historien är sann, som ni kan läsa i länken ovan. Tiden är 1700-talets Centraleuropa och en stor del av romanen utspelar sig i mina trakter.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte dras med i Tokarczuks nyfikenhet på denna grupp Frankister, som de kallades. Man skulle kunna tro att hennes nästan nitiska berättande, där varje händelse nöts, skavs, plockas isär och skådas, skulle trötta läsaren. Det är ändå en över 900 sidors roman. Något som kan få den värsta biblofilen att tveka. Men Tokarczuks berättarglädje och fantastiska förmåga att åskådliggöra det som är så svårt att avbilda, gångna tider, gör Jakobsböckerna till en njutning att läsa. Man känner nästan dofterna, eller stanken. Man hör ljuden. Känner kylan eller värmen.

När jag igår natt, då vid två-snåret, slog samman boken, kom bara två, ganska löjliga, ord över mina läppar och det var “Bravo, Olga!” Hennes abrupta kast, hur hon slungar oss, rakt in i nutiden, är genialt i sin enkelhet. Och hennes uppgörelse med sitt eget yrke är ärligt, förvånande men ändå befriande.

Men, nej, ha förtröstan. Jag har inte med detta avslöjande tagit ifrån er någonting av njutning i att läsa Jakobsböckerna. För att riktigt förstå vidden, det halsbrytande greppet, så ska du ha läst hela boken. Och tillåt dig att vila i boken. Den förtjänar respekt och att du verkligen lär känna dem alla. Genom århundraden av ondska, kärlek och kunskapsyttringar. Du kommer höra dess röster och tankar, precis som Olga Tokarczuk gjort för att kunna författa detta mästerverk.

image

Share

Om det där med trafiken och en saknad artist

Category: by sophie engström, music, ukraina
Tags: , , ,

Under mina år i Lviv har jag varit i konstant krig med Lvivs trafik. Det har väl egentligen inte antagit andra former än glåpord från min sida. Bilisternas benägenhet att köra runt, och parkera, på trottoarerna är väl det som oftast leder till de svavelosande svadorna från mig. Det finns också en tråkig tendens att alltid vilja vara först. Även om det bara ger tre meter till nästa “korky” (trafikstockning på ukrainska). Hänsyn är ingen dygd i ukrainsk trafik. Mitt favorituttryck är här “egoist” (något som jag inte alltid tror är lika nedsättande i en ukrainsk kontext). Jag har dessutom svårt att samsas med cyklisterna på trottoarerna. De behandlar oss fotgängare lika illa som bilisterna gör när vi försöker korsa gatan.

12631479_1063613430355795_4247223016247085809_n

859022_10205289887394967_5189016734517653015_o

Vi har tack och lov en grupp på Facebook som hänger ut syndarna till allmän beskådan. Här ser ni några bilder från den gruppen. Nästa steg är att rulla chaufförerna i tjära… (Det är i alla fall min plan.)

Dödstalen i trafiken är förhållandevis höga i Ukraina. Men de är ändå faktiskt jämföra med de i till exempel EU-landet Polen. Och jag kan själv intyga att Lvivs sämsta chaufförer är de många polacker som kör på våra gator. Det är som om de tänker att det är tillåtet att strunta i alla trafikregler eftersom de ändå befinner sig i ett laglöst land. Eller så har bara Polens sämsta chaufförer som vana att åka till Lviv och busköra.

Varje dag läser jag på Zik om alla trafikolyckor i Lviv. Och förhållandevis ofta om smitolyckor. Dessa tycker jag givetvis sämst om. Som häromdagen, när någon vettvilling körde ner två barn. Och smet från platsen. Jag har inte tillräckligt svavelosande ord för att beskriva vad jag känner när jag läser sådant.

Igår var det kanske extra många i Ukraina som tänkte på de onödiga dödsolyckorna. Det var nämligen ett år sedan den legendariska sångaren Andriy Kuzmenko förolyckades i en trafikolycka. Så Ukraina har fått sin alldeles egen Viktor Tsoj. Tragiskt nog.

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

By liushyk (Flickr: Скрябін) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Kuzmenko sjöng i bandet Skrjabin. Ett band som utan sin frontfigur antagligen inte kommer överleva många år. Men igår var det inte många som tänkte på det. På bland annat Svobody avenyn i Lviv var det fullt av fans. Som hyllade en förlorad hjälte. Något som aldrig hade behövt hända. Om det inte vore för Ukrainas usla vägar och bilisternas hänsynslösa körstil.

Bild från gårdagens hyllningar till  Kuzmenkos minne. Bild  © Alexander KULYK

Bild från gårdagens hyllningar till Kuzmenkos minne. Bild © Alexander KULYK

——

På WHOs sida finner ni internationell statistik över dödstalen.

Share

Om väntan

Category: by sophie engström, photography

Nu har januari dragit sin sista suck för den här gången. Fläktat iväg för att jobba på andra sidan halvklotet. I alla fall för en tid. Vi vänder oss mot ljuset. Väntar på ljuset… Väntar på värme. Är det inte så livet är ibland? Vi väntar… Väntar på bussen, på tåget, på vännen, på flyt, på våren, på sommaren, på hösten, på vintern, väntar på kaffet, väntar på att ugnen ska bli varm. Och när bussen väl kommer väntar vi på at få gå av. Vi väntar på att komma fram. Men inte är det plågsamt, det där väntandet. Jag tycker faktiskt att det är rogivande. Och ganska… uppiggande. Och förnyande. Nu är det i alla fall måndag. Den första februari i nådens år 2016. Och jag väntar inte mer än vanligt.

Waiting

Lviv directions IV

Women listening to Hutsuls

Snowy old town

Waiting to be loved

White on White

In the shadows a house

Lviv directions III

Bilderna är tagna av mig med min gamla Olympus OM-1. Filmen heter Limited liability och den var på 400 ASA.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: