viewpoint-east.org

Rädda svenskundervisningen i utlandet

Category: by sophie engström

En personlig betraktelse, som Svenska institutet inte står bakom.

Tillägnad alla studenter som läser svenska i utlandet.

Öppet brev till högskoleminister Helene Hellmark Knutsson och utbildningsminister Gustav Fridolin.
Med anledning av förslaget att slopa svenskundervisningen i utlandet.

Det är hösten 2010. Jag sitter, tillsammans med min katt Kosma och sambo, i en sliten taxi och skramlar längs med Ivan Frankoparken in mot Lviv. Det är mitt första möte med staden. Och snart kommer jag skymta Ivan Franko universitetets magnifika huvudbyggnad. Min blivande arbetsplats. Hösten 2010 var jag den nya lektorn i svenska. Jag hade sagt ja till tjänsten efter viss tvekan. Tänk om jag inte skulle räcka till? Och skulle det verkligen vara roligt att undervisa svenska? Jag hade dessutom en ganska otydlig bild av vad jag skulle möta. Jag såg nog egentligen framför mig horder av ointresserade studenter. Oinspirerande uppsatser att rätta. Grådaskiga morgnar där jag håglöst vandrade till jobbet.

Men jag hade förstås fullkomligt fel.

När jag väl anpassat mig till den ukrainska universitetsmiljön, insåg jag att svenskundervisningen var mycket viktigare än vad jag förstått innan jag lämnande Sverige. Jag började inse att många av de unga människor som valt att studera svenska, antagligen aldrig gjort det om det inte hade varit för att det fanns en svensk lektor på plats. För många av dem är jag den första utlänning de får riktig kontakt med. Med tiden växer intresset för språket hos dem. Just för att jag kan väva in språkkunskapen i ett sammanhang. Och tillsammans med de lokalanställda stärks det svenska språket och Sverigekunskapen ytterligare hos studenterna.

Jag började dessutom erfara det mina företrädare sått. Inte bara i Ukraina, utan i Sverige! För plötsligt började jag får jag reda på att Sverige hade varit mycket mer isolerat om det inte vore för alla de studenter som läser svenska runt om i världen. Var helst jag gick mötte jag f.d. studenter som på ett eller annat sätt hade fortsatt odla sitt intresse för Sverige. Och för många av dem upptog och upptar det en stor del av deras liv. De översätter skönlitteratur eller poesi. De jobbar med svenska företagare. De älskar svensk musik. De intresserar sig för allt möjligt. Från bilar till miljöteknik, från demokratiutveckling och mänskliga rättigheter till konst och design. Och allt har svenska förtecken.

Jag började helt enkelt förstå innebörden i det Svenska Institutet sa innan jag åkte. “Dina studenter blir ambassadörer för Sverige.”

10622821_10152734759464600_6991356308627604227_n
Lina Ekdahl och Linn Hansén under ett översättningsseminarium. September 2014.

10612616_10152738579379600_2366083309931492835_n
Hanna Bey, student vid Ivan Franko universitetet, läser studenternas översättning av Linn Hanséns “Gå till historien” på Lvivs bokmässa 2014.


Studenter från Ivan Franko universitetet lussar för det svenskägda företaget Remit i Lviv.

Och nu börjar det även gå upp för mig att det är viktigt att det finns en lektor på plats. Genom att finnas på plats, kan jag sprida ytterligare kunskap om Sverige, utanför universitetet. Det är som ringar på vattnet. En kunskap man knappast kan förmedlas genom fotoutställningar eller reklamvinjetter på TV. Det handlar om det personliga mötet. För varje person jag möter, student, kollega, granne, affärsföreståndare, som får reda på att jag är svensk och undervisar svenska på universitetet, växer kunskapen om Sverige. Avståndet mellan Ukraina och Sverige minskar. Vi hittar hela tiden gemensamma nämnare. För människor är ju mer lika, än olika varandra.

Och plötsligt står jag på en scen i Lviv. En kylig dag i slutet av november 2013. EU-flaggorna vajar tillsammans med de ukrainska flaggorna. Euromajdan. Framför mig står det tusentals människor. Unga och gamla. Studenter och fabriksarbetare. IT-specialister och konstnärer. Vanlig eller ovanlig. Jag står där på scenen. Inte för att jag är lektor i svenska. Utan som en solidarisk handling. Som en representant för Sverige. Jag står där eftersom de behöver mitt, vårt stöd. När jag lämnar scenen svarar publiken det stöd jag gav dem med att om och om igen upprepa: “Ukraina och Sverige står tillsammans”. Och det är precis så det är. Ingen blir stark av att isolera sig. Och om man är stark, så ska man hjälpa dem som behöver hjälp. Det är det jag berättar för mina studenter att Sverige står för. Jag berättar om solidaritet. Demokrati. Tolerans.

Så jag ber er, beröva dem inte denna möjlighet till att vidga sina perspektiv. Se istället till att alla studenter som studerar svenska i utlandet stärks att skapar nya broar mellan människor.

Hälsningar
Sophie/Sonia Engström

tal_lviv1

wpid-20131127_141105.jpg

Skriv på vår engelskspråkiga protestlista här. Och den svenska här.

Related Posts with Thumbnails
Share
%d bloggers like this: