viewpoint-east.org

Detta är min hemstad

Category: by sophie engström, photography, ukraina
Tags: ,

Det händer ibland. Inte så ofta nuförtiden som tidigare, men det händer. Fast bara ibland. Att jag saknar Skåne. Tidigare sa jag nog att jag ville “åka hem till Skåne”, men nu är Lviv min stad. Min hemstad på riktigt. Den första stad jag bott i, som jag verkligen trivs med (och jag har bott på många olika platser, så jag har något att jämföra med). Det händer att jag saknar att gå till Möllan i Malmö, och ta en falafelrulle och snacka med falafelbagarna. Det händer att jag saknar Stadsbiblioteket i Helsingborg, att få sitta i deras fik, bläddra i en dagstidning från Norrland och dricka beskt bryggkaffe. Det händer att jag saknar att ta en tura med Pernille över sundet till Helsingör, smacka på en räksmörgås och smutta på en Grön Tuborg. Det händer. Men det sker alltmer sällan. Mina rötter växer sig starkare här. Jag står stadigare på Lvivs mark. Jag följer stadens rytm bättre. Snart känner jag inte till någon annan än denna rytm, de makliga bondska rörelserna på trottoarerna i bjärt konstrast till biltrafikens hetsighet. Jag är en del av detta, lika mycket som det andra, det skånska, som finns i mig. Jag är två eller flera, men ändå bara en endaste. Den en endaste skåningen i Lviv.

Ja, just, detta är vår stad.

Hidden hourse

Frozen add

06240001

gateway

Window at Zelena

06240020

water tower

Share

Min rädsla är ordlös

Category: by sophie engström, ryssland, ukraina
Tags: , ,

Hur beskriver jag vad som händer inom mig när landet där jag bor i hotas av krig? Med vilka ord? Jag söker i mitt inre. Orden finns inte där. En stum rädsla väller upp inom mig. En enbart fysisk erfarenhet. Den har inga ord. Önskan om att få leva i fred är hos mig tydligen ordlös. Kanske har det att göra med att jag aldrig trodde att jag skulle behöva ställas inför en sådan situation. Min bakgrund, min svenska inskränkthet, har aldrig förberett mig för denna erfarenheten. Krig, det är något som händer långt borta. Något som inte rör mig rent fysiskt. Något som får andra att lida. Nästan som om det finns en fysikalisk omöjlighet att det ska ha med mig att göra. Är det därför jag tvingas läsa artiklar där svenska journalister beskriver valet på Krym som ett utslag av folkviljan och att de ryska trupperna är självförsvarstrupper? Är det för att det är för svårt att förstå att världen faktiskt kan vara riktigt grym och odemokratisk, som bl.a. Aftonbladets kultursida och ETC ägnar sig åt att på olika sätt kritisera varje steg av Ukraina och ganska okritiskt beskriva Putins Ryssland? Är det för att det är svårt att känna vad det faktiskt innebär? Jag vet inte, men varje gång jag läser en artikel där det påstås att man måste hålla flera bollar i luften för att beskriva situationen (som ex. Aftonbladets kultursida) vill jag bara skrika. Ett ordlöst skrik. För med vilka ord ska jag beskriva den utsatthet och ensamhet vi känner?

Och jag kommer aldrig bli den jag var tidigare. Jag har, som så många andra här, förändrats i grunden. Det har förändrat hur jag ser på världen. Jag, som alltid tillhört en svensk vänster, är politiskt husvill. Jag kan aldrig rösta på partier, som envist blundar för att Ryssland inte är, eller någonsin har varit, demokratiskt. Att tiden är borta då ni kunde hänvisa till okunskap om Stalins brott mot mänskligheten. Jag förstår inte ens varför de måste försvaras. (Som t.ex. när en av de starkaste rösterna inom (V) upprördes över att skolministern ville att undervisningen i historia även belyser Stalins brott. Man kan ju fråga sig om (V) verkligen försöker förändras.) Jag vill att vänstern ska ta tydligt avstånd från Rysslands agerande, men ännu så länge har jag bara sett ett fåtal inom partiet som vågat inta den positionen. Vissa verkar dessutom ha svårt att förstå att tiderna förändras. Ryssland är inte USAs positiva motpol. De är båda stormakter. Man blir inte automatiskt för USA bara för att man känner avsky inför hur Putins Ryssland behandlar sina grannländer. Med valet på Krym vet vi dessutom vilka Putins Ryssland stödjer (Bra artikel av professor Magnus Ljunggren), en härlig sörja av yttersta högern och vänstern i Europa.

Så, ja, jag har förändrats, i grunden. Jag har inte tid med ordklyveri om man är Putinvän eller inte. Om man väljer att nedvärdera graden av brott mot internationell rätt som Ryssland gjort sig skyldig till, och om man dessutom nedvärderar risken för ytterligare expansion, ja, då har man valt sida. Och på den sidan står inte jag. Jag står på fredens sida, och inte på den med vapen.

Fredspromenad

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: