viewpoint-east.org

Om orden och vreden

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

Jag stirrar på tangentbordet. Drar fingrarna över bokstäverna. Söker orden inom mig. Orden som ska beskriva den avgrundsdjupa sorg som hörs i nästan varje andetag här i Lviv och i en stor del av landet. Jag drar fingrarna över tangentbordet och inser att jag inte har det vokabulär som krävs för att beskriva vad Ukraina genomgår. I min trygga svenska bakgrund finns inte en beredskap för det här. Det är omöjligt för mig att förstå hur en folkvald regering kan lyfta sina vapen och skjuta mot sin egen befolkning. Jag var inte född Ådalen 1931 och det kollektiva minnet av vad som skedde där har bleknat bort.

Jag tvekar när jag lyfter händerna. Jag måste berätta. Sätta ord på sorgen. Det är så viktigt att berätta så att andra förstår. På nätet, i Facebooksstatusar, i tweets och i svenska dagstidningar läser jag att Euromajdan är en kupp. Flera lånar till och med Kremls språkbruk och säger att det är en nazistkupp. Det är helt obegripligt. Häromdagen menade någon att denna “högerkupp” var extra farliga eftersom brotten under Nazityskland var som värst här i Ukraina. Ja, brotten mot mänskligheten som skedde under Nazismens fana var verkligen bestialiska. Men likaså var Sovjetunionens brott. Hur många som dog i kommunismens namn är omtvistat, men vi vet att det var miljontals.

Jag vet att jag kommer få massa skit för det här, men majoriteten av den dynga om vad Euromajdan är för rörelse kommer vänstern. (Jag har redan berört detta i en tidigare postning, men kan inte låta bli att peta i det här såret lite till.) Jag ser mig själv som vänster. Har alltid röstat vänster, men jag har svårt att tolerera det gigantiska problemet man har med att erkänna vad som hänt under Sovjetunionen. Man pekar på utredningar och uppgörelser, men varför fortsätter man då på att dundra ut Kremls retorik?

Jag har dessutom svårt att fatta varför man envisas med att säga att mainstream-media inte varnar för Pravyj sektor och Svoboda. Jag har läst flera artiklar i t.ex The Guardian (ett ex. här), Aftonbladet, SvD, DN samt Fria tidningar som tar upp hotet från extremhögern bland demonstranterna. Man vill tydligen att man bara skriver om det problemet på Euromajdan. Varför är man inte mer intresserad av vad de inom den nya vänstern i Ukraina säger? Varför skrivs nästan inga artiklar om vad de vill? Varför skrivs det så lite om att de också stått på Majdan tillsammans med bland annat HBTQ-folk? Är man inte intresserad av deras synpunkter? Eller är det bara så att det inte passar med den förutfattade meningen att de forna Sovjetrepublikerna bara kan göra fascistiska revolter? Själv minns jag (trots att jag då var ung och politiskt naiv) ursinnet hos många inom vänstern när Baltikum reste sig. Man pekade på att de varit fascister under andra världskriget och menade att nu tar fascisterna över igen. Ibland undrar jag om Olof Palme hade haft en annan inverkan på den svenska vänsterns skepticism mot Östblockets sammanbrott. Inte för att han var en vaken politiker, utan eftersom hans estniska påbrå var viktigt för hans identitet. Kanske hade vi fått ett annat förhållningssätt inom vänstern? Idag tycks det som om man hellre gråter över raserade Leninstatyer, än för de som skjutits till döds av kravallpolis. En cynism jag inte vill vara delaktig i.

Jag ser upp från tangentbordet. Det är tydligen för svårt att beskriva sorgen. Ut kommer bara min vrede. Vreden över att vi, ja vi inom EU, lät det ske. Att många fortfarande inte fattar vad som sker här och inbillar sig att Pravjy sektor är tungan på vågen. Nu är det är viktigt att vi ägnar oss åt att stödja de demokratiska krafterna. De finns, och de är starkast, men de behöver också höra att vi tror på dem. Jag höjer blicken och ser ut över hustaken i mitt vackra Lviv. Inom mig hör mina studenters ord, hur de ber oss lyssna: “Hörs oss. Vi är inte fascister!

Någon som bättre lyckats med att sätta ord på sorgen är Anna-Lena Laurén. Läs och fundera sedan på kommentaren längst ner från “Svenne” och fråga dig varthän är vi på väg.

(Nedan mina 35mm bilder från november 2013 till februari 2014.)

Nardondiy rada Lviv II

Nardondiy rada Lviv I

Nardondiy rada Lviv IV

Nardondiy rada Lviv III

Euromaidan #Lviv I

Euromaidan #Lviv IV

Share

När våldet kom till Lviv

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: , ,

Vi visste det väl redan igår på eftermiddagen. Det kändes i luften. Vreden. Ursinnet. Känslan av total maktlöshet. Känslan av svek. Vi visste att det skulle bli reaktioner, och någonstans inom oss visste vi väl även att reaktionerna skulle rikta sig mot vissa administrationer. Ganska tidigt på kvällen rapporterades att Lvivs oblast, länsadministrationen, åter var ockuperad. Den var ju tidigare ockuperad men hade återlämnats under måndagen. Sedan duggade det tätt av tweets på Twitter med vilka administrationer som ilska och frustrerade demonstranter gav sig på. Åklagarmyndigheten stod snart på tur. Nedan ser ni bilder på det sönderslagna huset. När vi kom på eftermiddagen brann de utkastade datorerna och akterna fortfarande. Den tjocka röken låg tung över annars gemytliga Taras Sjevtjenkogatan. Därefter sattes minst två polisstationer i brand och vandaliserades. Säkerhetspolisens stora och skräckinjagande hus blev också demonstranternas kap. Det var sammanlagd sju olika administrationer som blev ockuperade och vandaliserades i natt. Sju!

Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyji, stack därför ut hakan i morse och proklamerade att Lviv nu är Janukovytj-fri. Jo, jag tackar. Vi kan ju bara hoppas att vi inte blir utsatta för några ruskiga vedergällningar. Lviv, med sin envist Europavänliga inställning. Med sitt uppkäftiga sätt. Varför skulle inte vår stad, och region, bli precis det som regeringens bedömer som nästa smarta (?) drag? Kanske är jag bara för apokalyptisk, men jag är inte säker på att jag gillar vad som hände i natt. Lviv, som vill vara ett europeisk föredöme, måste väl ändå vara bättre än alla andra sammantaget? Men samtidigt, hur kan man kallsinnigt se på när demonstranter slaktas i Kyjiv? Vem kan sitta hemma och säga att passivitet är bästa recept? Jo, möjligtvis EU… Men sent ska syndaren vakna.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Åklagarmyndigheten på Taras Sjevtjenkogatan är utbränd och vakas av maskerade demonstranter. Vi står alla tysta, och beskådar förödelsen. Det är oklart vad folket runt omkring mig faktiskt tycker.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES
En av de polisstationer som tömts på poliser och innehåll. Röken ligger tung och det sticker i näsan. Här är stämningen dock lite mer munter. En hund som verkar tillhöra en av demonstranterna väcker mycket ömhet hos de som passerar förbi.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
Man kan se spåren av att Säkerhetspolisens hus har utrymts, men inga demonstranter. Bara några få nyfikna. Huset inger fortfarande respekt. Bakom huset ser vi hur stora rökpelare stiger mot himmeln. Någon eldar något på gården. Men vad?

Share

Varför våld?

Category: by oleksiy radynski, by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

En fråga som säkert många ställer sig är varför de fredliga demonstrationerna i Kyjiv plötsligt blev våldsamma i mitten av januari. Det finns ju flera svar på den frågan, men för det första började våldsamheterna redan den sista november när kravallpolis slog ner demonstranter, många av dem studenter. Sedan eskalerade polisens våld den första december och det finns massor av exempel på våld mot äldre, journalister eller helt försvarslösa människor.

Men plötsligt hände något. Demonstranterna började använda våld för att försvara sig mor polisens våld. Och trots att polisen använda gummikulor gav sig inte upprorsmakarna. De gav sig inte ens när unga människor blev ner skjutna på barrikaderna. Euromajdan hade radikaliserats och ytterst ansvarig för det är presidenten själv. Genom att målmedveten ignorera folkets röst, och samtidigt skonlöslöst suga ut det fattiga landet Ukraina och våldföra sig på sin egen befolkning, har han skapat en liten men bestämd folkarmé. En armé som inte tänker ge upp, och inte är rädda för att förlora sina liv i kampen för ett bättre land.

I gårdagens Time World kan man läsa en intervju med Högra sektorns ledare. Högra sektorn är ett exempel på dem som vill ha ett militäriserade uppror. Men de är just bara ett exempel och en del av upproret. De ska inte ses som en ensam representant för alla som står på barrikaderna.

Om man vill få en bättre förståelse för vad som händer i Kyjiv så ska man följa Oleksiy Radynski, som också finns på youtube. Oleksiy Radynski är aktivist och filmare som genom sina filmer visar på den pluralitet som finns på Euromajdan och på barrikaderna i Kyjiv. Det finns en klarsynthet och värme i hans filmer som få andra klarar av att ge. Den senaste filmen har engelsk undertext och rekommeneras av man verkligen vill förstå vad som händer i Kyjiv.

Om man vill läsa mer om brott mot ukrainska medborgare kan man besöka Crimes against Ukrainian people på Facebook.

1506809_657213494342589_19256206_n
Foto: SILBADK

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: