viewpoint-east.org

Förfrämligande journalistik

Category: by sophie engström, ryssland, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

För en tid sedan sa en svensk näringsidkare, verksam i Ukraina, till mig att det är “bättre att svensk media inte rapporterar om vad som händer i Ukraina”, eftersom varje rad eller inslag resulterar i minskade intäkter. På ett vis är jag beredd att hålla med, men givetvis inte av samma skäl.

När jag arbetade som frilansjournalist och skrev om Ryssland och Ukraina, fick jag ofta önskemål om att jag skulle fokusera på annat än det jag ofta skrev om. Jag har alltid intresserat mig för hur människor skapar mening i en ganska svår vardag. Det har betytt att jag ofta skriver om kultur eller hur människor organiserar sig. Det innebär ju givetvis inte att jag är ointresserad av de problem som finns och som det oftast rapporteras om, men att jag tycker att en djupare förståelse för ett samhälle alltid är att fördrar framför en ytlig och onyanserad.

Under de år som jag skrivit om regionen har jag dessutom sett att den bild som svensk media skapar, alltför ofta är skev eller direkt missvisande. Ofta handlar det om att den svenska journalisten intervjuar någon från regionen, och oanalyserat skildrar landet utan att göra den kulturella analys som faktiskt är nödvändig för att förstå. Det är som om många journalister använde sig av en förfrämligande-teknik à la Tolstoj.

För mig framstår det som att journalistens absolut viktigaste roll i dagens värld, där informationen rasar mellan kulturella kontexter, är att förstå, förklara och skapa en känsla av samhörighet. Vi är alla här på samma jord. Den är vår tillsammans, och nationella gränser inget annat än en mänsklig exkludering som skapar mer problem än erbjuder lösningar och hindrar förståelse. Jag menar även att journalistens roll är ännu viktigare idag än tidigare! (Några som förstått det är Al jazeera. De har verkligen en förmåga att visa flera sidor av samma sak.)

image

Ju mer jag förstår och ser av Ukraina, ju mer ser jag hur lite svensk media sätter sig in i den situationen de föresatt sig att skildra. Jag har tyvärr (!) många exempel på missvisande eller dålig journalistik om Ukraina, men här tar jag endast de senaste i raden.

Mitt första exempel är från TV-serien “Vem tror du att du är?” och om Alexandra Rapaports familj. Lviv beskrivs här helt missvisande och bilderna är en exposé av främlingsfientlighet. Varför måste man i en och samma bildruta exempelvis ha en man som pumpar sitt bildäck samt gatuarbetare som gräver i ett hål? Eller varför måste man visa flera gamla gummor med huckle i bildruta efter bildruta? Den spär bara på den bild av Ukraina (och hela östra Europa) som eftersatt, oprogressivt och… ociviliserat. Inte med ett enda ord berör man att Lviv idag är oerhört vacker och kreativ stad, något som faktiskt hade gett en ny inblick i varför så många genom århundradena ha valt och väljer att bo i Lviv.

Robin Olin, ungdomskorrespondent på Sveriges Radio, gör i sitt reportage om unga dataspelsproffs den slentrianmässiga reflektionen att det är stora skillnader i Ukraina. Exakt, skillnader finns, men vad nytt tror Olin att det ger de svenska radiolyssnarna? Borde han inte istället fråga de där (konstiga?) människorna på marknaden utanför dataklubben vad de visste om dataspelsproffs… Kanske skulle det öppna för nya förståelser av det ukrainska folket. Eller det kanske inte är uppdraget? Att bekräfta gamla är bättre? Då behöver ju inte lyssnaren försöka tänka i nya banor, eller? Samma gäller reportaget om wikikriget mellan Ryssland och Ukraina. På vilket sätt leder detta reportage till en ökad förståelse för de båda länderna? Finns det inte någon annan historia att berätta än den om spänningarna mellan Ryssland och Ukraina? En om att unga faktiskt skapar sig en egen tillvaro, en egen framtid, en ny sanning, bortom dagens ledare.

Om man nu ska berätta något riktigt hemskt, så kan man fokusera på exempelvis den ökande korruptionen. Men om man ska berätta hemska historier om det “konstiga folket” i öster, så blir kanske lättare om man gör dem lite mindre konstiga. Försöka se dem utan att se dem genom rysskräck-glasögon. Att i alla fall ett reportaget slippa attityden att vi (svenskarna) ändå är så mycket bättre än de (andra).


Musikaliska Lviv

Category: by sophie engström, turism
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Enligt någon turistslogan ska Lviv vara staden där det strömmar musik från varje hörn. Det stämmer helt och oftast är musikanterna mycket duktiga. Som detta gäng jag sprang på igår. Lyssna och njut!

image


Ekologiskt dominerar på årets Vin- och ostfestival

Category: by sophie engström, photo by prallin, turism, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Varje år i oktober har vi i Lviv en vin- och ostfestival. Förra året arrangerades den på Plosha Rinok, men i år har den åter placerats utanför Kulturpalatset. Det är helt klart en bättre placering av denna festival. Det behövs lite intimitet när man provar olika viner från lokala och internationella vingårdar samt smaskar på delikata ostar. Bland delikatesserna finns ost från osttillverkarna Seliskiy, en fantastiskt god ost som tillverkas med enorm omsorg på ett ysteri i Karpaterna. Man kan också få smaka på vin från Karpaterna, vin som annars kan vara svårt att få tag på. Vad sägs t.ex. om hallonvin till desserten?

DSC09755

Extra glädjande är dessutom att ekologiska producenter har fått större utrymme på festivalen. Pan Eko har gått från att tidigare år enbart sålt sin goda juice till att i år ha blivit festivalens hjärta och mötespunkt med grillning av ekologiskt kött. Ett uppskattat inslag, som dock fick mig att tänka att festivalen kanske borde heta ekologiska vin-, ost- och köttfestivalen istället.

DSC09750

Det schweiziska-ukrainsk initiativet “Ukrainska Karpaternas smak” (direktlänk till deras engelskspråkiga länk) är också det ett efterlängtat inslag. Att botanisera bland olika producenter i Karpaterna kan annars vara ganska svårt.

DSC09747

Det enda man kan framhålla som en eventuell kritik mot festivalen är väl att det var lite väl mycket folk. Man fick stundtals slå sig fram till båsen för att att få köpa sitt favoritvin och därefter stå i oändliga köer för att få en bit ost därtill… Men det är kanske svårt att kritisera marknadsförarna för att de verkligen har lyckats med sitt jobb.

DSC09748

DSC09753


Sychiv – Lvivs andra sida

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De flesta som besöker Lviv bekantar sig sällan med områden utanför den bedårande, vackra stadskärnan. Tyvärr är det alltför få som vill undersöka hur de flesta bor i Lviv. Det finns säkert de som också menar att det inte är något intressant att se. Men där har de förstås fel. Genom ett besök i t.ex. Sychiv kan du vidga dina vyer. Området är Lvivs största bostadsområde och har ungefär 110 000 invånare.

Det går förhållandevis många bussar till Sychiv men eftersom området är stort möter det knappast det behov som finns. Flera av bussarna har slutdestination “Santa Barbara”, men när man väl kommer dit finns ingen Santa Barbara så långt ögat når. Santa Barbara är nämligen ett uttryck för Sychivbornas alldeles egna humor. Ett köpcentrum på ändhållplatsen fick i folkmun namnet Santa Barbara eftersom bågarna på fasaden påminde om arkitekturen i TV-serien med samma namn.

Sychiv omnämns första gången 1409 men det var först 1525 som byn fick Magdeburgrätt, alltså större autonomi. 1952 blev Sychiv en del av Lviv och genast påbörjades planerna på att bygga upp ett nytt område.

Dagens utseende fick Sychiv 1965 då man påbörjade arbetet med att bygga ut bostadsområdet, men området har haft flera olika arkitekter och arkitektoniska idéer vilket skapar en känsla av att det är ett pågående projekt.

Varför ska man då utmana Lvivs dåliga infrastruktur för att bege sig till Sychiv? Dels torde väl de flesta vara intresserade av hur människor verkligen bor, men det är möjligt att kulturgeografen i mig är starkare och nyfiknare än hos många andra. En annan orsak är att man genom ett besök kan känna den puls och värme som finns i ett området där invånarna faktiskt är stolta över sin plats.  En annan bonuseffekt är att man kan krossa sina egna förutfattade uppfattningar att sådana områden måste vara dystra och inte ge möjlighet till omtanke och samtal. I Sychiv sprudlar samtalet och många gårdar kan en vanlig lördag vara full av människor i alla åldrar. Mycket långt ifrån övergivna gårdar i svenska bostadskomplex.

Värt att notera är också att det är otroligt rent och städat med knappt ens några fimpar på marken. Även det är ju något svenska förorter borde ta efter.

image

image

image

image

image

image