“Det är uppenbart”, tänker jag när jag sammanfattar förra veckans svenska nyheter om Ukraina, “att 17 januari annalkars”. Lika klockrent som ett julspel börjar svensk mediakår framställa Ukraina från landets allra sämsta sida. Med det menar jag det tryne som aldrig tycks få nog av politiska bråk, som formligen älskar att vältra sig i korruption, rysk gas och i total själv förödmjukelse då landet gör precis det som Ryssland varnar EU “att Ukraina nog kommer att göra” – med andra ord, sno gas och framstå som en sann byfåne. Och trots att det är klassiskt snaskigt, som en riktig segsliten gammal dokusåpa, så är inte det orsaken till att jag aldrig trycks upphöra att av förundras, förbluffas, förförs av och förälskas i Ukraina. Det är kanske helt enkelt en annan typ av motsägelse som förundrar mig.

En suddig Bohdan Khmelenytsky. Kanske bäst så. Historien förtäljer att denna Hetman från 1600-talets första hälft, inte bara förföljde och mördade judar i tusental, utan också skrev på det avtal som slutligen ledde till att Ukrainas oberoende inskränktes och landet blev en del av det ryska imperiet.

På samma gång som om landet är erfaret och uråldrig som en berest sjöman, så är Ukraina ungt och naivt som ett litet gossebarn. Likaså, på samma gång som landet har ett urgammalt språk, så är det förhållandevis nytt, ja, som officiellt språk menar jag då. Under tiden för Tsarryssland förbjöds språket i alla fall två gånger, och det var först under 1900-talet som det erkändes som ett språk… Men Sovjettiden innebar flera problem för ukrainskan och dess möjlighet att hävda sig som Sovjetunionens andra största språk. Efter revolutionen 1917 såg det inledningsvis ganska ljust ut, men efter en tid av tolerans kom Stalin tidens hårda politik och mellan tiden 1932 till 1957 rådde det total russifiering. Detta innebar att språket skulle pressas undan från dagligt tal och att ryskan skulle bli det dominerande språket. Visst innebar tövädret (1958-62) en viss förändring, men under 1970-talet till 1990-talets början var det ett gradvis förtryck av språket som kanske har satt mycket djupare spår än vad vi idag helt kan förstå. Det är nog inte helt fel att hävda att ukrainskan idag har en mycket komplicerad och på många sätt en marginaliserad roll. Den nuvarande presidenten, Viktor Jusjenko, har sannerligen inte hjälp till att förbättra situationen. Han försöker ofta i sina tal underblåsa en ukrainsk nationalism genom att hävda ukrainskans företräde framför andra språk i landet. Och detta har givetvis bara skapat motsättning och splittring.

När jag är på besök i Kyiv (som det faktiskt bör translittereras till svenska från ukrainska) brukar jag känna viss glädje när jag lätt tar mig fram i staden, eftersom så många talar, och helst vill tala, ryska. Att många dessutom talar det mixade språket (eller vad än den professionella termen kan vara) Surzjyk, gör det verkligen smidigt! Jag brukar väldigt sällan behöva känna mig generad över att jag inte förstår ukrainska tillräckligt bra. Men på senare tiden har min ovilja mot landets dåliga språksituation tilltagit. Vilket land kan verkligen skapa en gemensam förståelse om sin kontext, historia, sina förutsättningar om det officiella språket får en alltmer undanskymd roll? Jag är verkligen ingen om förespråkar av en nationalistisk värdegrund, men för att kunna komma överens om en grundsyn på invånarnas förutsättningar, rättigheter och skyldigheter, bör väl ändå språket vara en grundbult? För vad blir annars den gemensamma värdegrunden? Religionen? Det känns inte riktigt som vareniky och borsjtj räcker till för det. I andra situationer, som i min egen svenska trygga tillvaro, skulle jag inte alls hävda det gemensamma språkets enorma betydelse, för en rättvisare tillvaro, men när vi kommer till Ukraina ser jag något helt annat. Jag ser att avsaknad av det gemensamma skapar större fientlighet mellan grupper, och då främst ukrainare och ryssar (även om faktiskt anda grupper påverkas av detta lika mycket).

Men den viktigaste delen rör språkets möjlighet att reproduceras och stärkas genom litteratur och debatt. Går det när nästan ingen använder det? Vilken typ av demokrati kommer att skapas om språket inte har en självklar roll i det demokratiska bygget? Jag bävar när jag framför mig ser en svag demokrati grundat på en svag språklig identitet. Min rädsla är att det finns risk att man bygger in motsättningar, och motsättningar med etniska eller språkliga förtecken har tidigare i Europas historia skapat både förföljelse och krig. För mig är det dessutom en självklarhet att vi från den svenska horisonten ska bidra och hjälpa i att stödja landets språkliga och demokratiska utveckling.

Avslutningsvis hoppas jag att jag kommer få undersöka denna sista del närmare när jag åker till Kyiv i januari/februari… Ja, och då inte för att det är val, utanför att det är val när jag kommer ; )