viewpoint-east.org

Alina Gutkinas kritiska röst

Category: art, by sophie engström, russia, ryssland, video art
Tags: , ,

Konstnären Alina Gutkina föddes 1985 i Moskva och hon kommer, som hon själv säger, från en regimkritisk familj. Hennes far var både under Sovjettiden och efter järnridåns fall en envis regimkritiker. Men hennes liv förändrades när han 1997 dog i en bilolycka. Alina är övertygad om att någon röjde hennes far ur vägen för att han var obekväm.

I takt med hennes familjs fruktlösa försök att få fram sanningen om olyckan, växte Alinas övertygelse om att hon skulle studera juridik. Hon började därför studera vid RGGU i Moskva, det universitet som anses vara det mest fristående och självständiga av alla universitet i Ryssland. Under sina studier började hon känna ett allt större behov av att undersöka sin verkligen på andra sätt än de strikt vetenskapliga. Hon började därför arbeta med videokonst.

– Ni i väst tror att jag håller på med politisk konst. Ni tror att alla som gör något om samtiden håller på med politisk konst. Det är så enkelspårigt. Bara för att jag studerar ett fenomen i dagens ryska samhälle blir jag inte automatiskt politisk konstnär. Jag översätter koderna, eller överför dem. Jag gör ett avtryck av dem, det är allt, säger Alina och gestikulerar våldsamt för att ge eftertryck till sin åsikt.

Hon menar att hennes verk Festival POWER (mmoma)har blivit förstört då många (läs västeuropéer) ser den som politisk konst. Jag frågar henne om det inte är ganska uppenbart att många gör denna, enligt henne “feltolkning”, eftersom det är en video som smygfilmar en bit av det hemligaste i det ryska rättsväsendet. Men Alina vill inte hålla med om det.

– Konsten måste vara fri att kunna hålla sig bortom epitet som bestämt utanför konsten. Jag tycker det är snedvridet att all konst måste få genrebestämmelser som kanske inte alls stämmer med vad det behandlar. Termen “politisk konst” är så innehållslös samtidigt som den ger konotationer till en värld som inte har något med konst att göra. Konst är fri och konstnären är fri att tolka koderna, utan att för den delen få epitet som bara kväver tolkningen i sig, säger hon med eftertryck.

I ett av Alinas projekt undersöker hon det urbana rummet och hur det påverkar människors perspektiv. Projektet kallas Oligarchitecture och hon utgår från den nya urbana miljö som växer fram i Moskva. Moskva besökare har nog överraskats eller förfasat sig över det nya finanskvarteret som ligger nära Vita huset (det ryska regeringshuset). Kvarterets skyskrapor syns över hela staden, utmanar Moskvas inövade skyline och med sin märkliga arkitektur skapar de en helt ny stadsbild. Alina tycker att Oligarkarkitekturen är vulgär och vill genom en dekonstruktion och ifrågasätta vad den gör med människorna i det urbana rummet. Till hjälp har hon tagit graffiti. Graffiti är det som utmanar det urbana rummet, menar Alina. Det fyller det urbana rummet med nya och koder förändrar bakgrunden till det urbana rummet. Verket Genius Loci / Priton/off / Tipography Original (Artraum) blandas den nya arkitekturen med nya linjer. Nya mönster och koder uppstår och synliggörs. Dessa ifrågasätter på vilket sätt vi läser arkitekturen, menar Alina.

– Jag vill lyfta fram hur oerhört grotesk oligarkarkitekturen är, säger hon. Den förstör hela det urbana rummet. Arkitekter som Daniel Libeskind (amerikansk-polsk-judisk arkitekt som bland annat ritat Judiska museet i Berlin) har en grotesk arkitektonisk idé. Hela världen håller på att dränkas av skapelser som Daniel Libeskinds, och ingen funderar på hur deras rumsliga språk förgör stadsbilderna och människorna i rummet.

Även Alinas senaste projekt handlar om rumsliga aspekter, men denna gång om kommunikation. Projektet Heads vill lyfta fram avsaknaden av tomhet och tystnad som finns i vårt samhälle. Verket betsår av fyllda eller ofyllda påsar, säckar som hänger i ett symmetrisk mönster. Verket kandiderade till Kandinsky priset 2008.

Alina hoppas att hon ska få arbeta utomlands i framtiden, och drömlandet är Frankrike. Hon känner att hon inte vågar arbeta fritt i Ryssland och tror inte framtiden kommer att se ljusare ut. Enligt Alina har makthavarna alltid jagat konstnärerna.

Men trots det räds inte Alina de svåra ämnena och vågar, och hon trotsar sin rädsla för trakasserier. Hon vill inte låta sig tystas av en inre censur. När jag frågar henne vilka konstnärer som hon vet har blivit trakasserade eller censurerade svarar hon irriterat:

– Det värsta är inte vad andra gör mot konstnären, utan att konstnärer censurer sig själv. Jag ser det överallt, säger hon innan vi tar avsked och Alina försvinner in i den moskovitiska vårnatten.

Alina Gutkina

Related Posts with Thumbnails
Share

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.

%d bloggers like this: